SkrivPuff 2013:016 - Att bli överraskad

Cornelius satt vid Marias grav. Han var villrådig. Tänkte sakta och omständligt som vanligt.

Inga har vi efter oss. Det tar slut här. Marias släktingar var någon annanstans. Han hade gjort upp med dem efter det att Maria dog. Alla var nöjda och glada att slippa varandra. Någon gång hade väl Marias syster varit upp och satt en bukett blommor på graven, men det räknades inte. Hon fick göra som hon ville. Cornelius brydde sig inte. Han var ingift farbror, guskelov, men det var inget som någonsin betytt något för någon. Fan vet om barnen ens visste om att han fanns.

”Jag är gammal nu”, tänkte Cornelius, suckade till och såg sig omkring. Inte en människa fanns i närheten. Någon bil vars bromsar gnisslade till då och då hördes, en mås skrek till och några duvor sprang omkring framför honom, utförde sin kurtis utan att begripa varför. Klockan var mycket, men folktomt var det. Lik förbannat.

Han tittade på sina smala fingrar, beniga och knotiga rotskott som stack ut. Värkte gjorde de också, kraften fanns där inte längre, kaffe koppar, glas och allt annat gled genom fingrarna utan att han kunde kontrollera. Ansiktet var insjunket, axlarna sluttade som en skidbacke och ryggen var som en fiskkrok. Han hade jämfört sig med ett gammalt fotografi där han och Maria leende såg in i kameran. Vem fotografen var hade han glömt.

Inte ens huvudet hängde med längre. Han kom ihåg det som hände när han var ung, men vad Karlsson och Anna Sofia pratade om igår var som bortfluget. Inget intresserade honom längre. Maten som de kom med smakade som osaltat papper. En tugga, sen slängde han skiten i slasken. ”Jävla Hitler.”

Han tog fram fotografiet och såg på de två som såg så förbannat lyckliga ut, unga och fria. ”Jävlar vad jag saknar henne.” Cornelius skrek rakt ut, med en röst som förvånade honom. Duvorna flaxade till och försvann i ren förskräckelse. Ingen mer hade han. Ensam. Anna Sofia och hennes barn fanns där, förstås, men för hur länge? Han såg Lilli framför sig, kände hennes värme när han satt i hennes knä. ”Faffa”, hade hon sagt och klappat honom fint på kinden. Det var igår det hände. Anna Sofias både hörde och såg, hennes skratt klingande till och hon log mot honom, sa inget, lät honom få tro det för en stund i alla fall.

”Barns kärlek är ovillkorad.” Det var någon som så. Vem hade han glömt. ”Barns kärlek är ovillkorad och sann.”  Det sista var det han som la till. Han såg Lillis skratt, det skratt som både han och Maria hade saknat i sitt liv. ”Faffa.”

”Jävla Hitler.”

SkrivPuff 2013:004 - Kärleksmums

Cornelius tänkte på Maria. Det var där hans tankar allt som oftast var.

Maria var hans fru som han varit gift med i femtiosex år. Många, långa och lyckliga år. Cornelius blev alltid varm i kroppen när han tänkte på Maria, men det var inte därför han tänkte på henne just idag. Cornelius kom inte ihåg Marias röst.

Han lovade Maria den dag hon dog att han för alltid skulle minnas hennes röst.

”Så länge din röst lever i mig”, sa han, ”så länge lever du i mig och så länge du lever i mig, är du inte borta. Inte för mig i alla fall.”

Maria låg i sjukhussängen. Hennes ansikte var tärt och skirt, huden tunn som kinesiskt rispapper och hennes fingrar var som fågelklor. Det var en tung, sötaktig doft som låg som en höstdimma i rummet och kvävde allt som var levande. Cornelius kippade efter luft samtidigt som tårarna rann nerför hans kinder. Maria sträckte upp sin lilla vita hand och strök försiktigt bort hans tårar. Sen log hon en sista gång och dödens stelhet bevarade hennes leende för evigt.

Cornelius hade fortfarande dåligt samvete. Det hade funnits en annan kvinna i hans liv.

SkrivPuff 2013:03 - Om den första cykeln

   "Han sa att han vill tänka över sitt liv", sa Karlsson och ryckte på axlarna. "Det är därför han inte säger nåt."
   "Det var värst", sa Anna Sofia som var nyinflyttad. "Sa han det?"
   "Jo", sa Karlsson. "Det var det sista han sa."
   "Så han kommer inte att säga något mer?"
   "Han har inte sagt nåt på tre veckor", svarade Karlsson, ryckte på axlarna. "Kanske  i framtiden. Vem vet?"
   "Det var värst."
    Anna Sofias dotter, Lilli, tränade för fullt på sin cykel. Det var lite vingligt, och hon ramlade omkull lite då och då. Hon slog sig inte speciellt då farten var låg. Anna Sofia skrattade till och visade med händerna hur hon skulle göra. Ibland sprang hon upp och sköt på, när farten gick ner. Hjälpte till och skrattade högt och glatt. Karlsson såg på med intresse. Mest på Anna Sofia, men också på Lilli.
   "Han heter Cornelius", sa Karlsson när Anna Sofia satt sig igen. "Han har bott här sen huset var nytt."
   "Det var värst."
   Anna Sofia var inte van vid gamla människor. De satt alla tre på den lilla bänken som låg strategiskt belägen vid barnens sandlåda och mitt emellan ena huset och föreningens soprum. Den lilla innergården låg inklämd mellan de smutsgula huskropparna från tidigt fyrtiotal.
   "Kan man prata med honom då?"
   "Nä, det är svårt", fortsatte Karlsson. "Han la av hörapparaterna samtidigt. Hört vad jag behöver sa han."
   Cornelius såg på dem, men förstod inte vad de pratade om. Brydde sig inte. Den lilla flickan tilldrog sig hans intresse desto mer. "Det ser farligt ut", tänkte han och kände rädsla. Han blev förvånad av att han kände något överhuvud taget. "Det borde jag inte göra", tänkte han. "Jag har inte känt något sen Maria dog."
   Cornelius hade bestämt sig för att inte vara med så mycket länge till. Han var nittioett år och hade inte många kvar. Karlsson klappade honom på axeln och skrek i hans öra.
   "Hon heter Anna Sofia."
   Cornelius sträckte fram handen och tryckte så hårt han kunde, men svarade inte. Såg henne stint i de blå ögonen istället och nickade artigt. Hennes ljusa pageklippta hår och hennes lilla rödmålade mun gjorde henne allt för lik Maria. Cornelius slog ned blicken, ville inte se på henne mer och ville inte påminnas.
   "Jävla Hitler", tänkte Cornelius.
   "Så kan han inte ha det", sa Anna Sofia till Karlsson, vände bort mun från Cornelius. "Han måste höra igen."

SkrivPuff 2012:007 - Om att belöna

   "Det är så det ska vara."
   Nilla skrek högt rakt ut, ögonen var vassa, ansiktet stramt, men munnen spelade glad. De var på väg hem, det var sent i oktober och natten var tidig.
   "Jag fryser."
   Nisse ställde sig vid ett skyltfönster, stirrade bångstyrigt rakt in i det vita ljuset och vägrade gå en meter till. Det luktade avgaser och betong, hundskit och varm korv i skön förening. Gatlyset spred ett gulaktigt sken och gav en grå skugga åt dem som inte ville så här dags i oktober. Nisses gråbruna yllekofta försvann i mörkret, hans lilla keps satt långt fram och skymde hans ögon. Lika bra var väl det.
   "Kom då."
   Nilla såg tillbaks på den truliga, sneda och magra gestalten som vänt henne ryggen.
   "Kom då. Vi måste hinna med bussen. Vi måste hem."
   Nillas röst skar sig lite, när hon ville betona och inskärpa i Nisse att nu var det dags att gå hem. Hon märkte att han ryckte till lite grand när han hörde ordet hem, eller också var det för att hennes röst skar sig. Hon visste inte längre. Det var annorlunda förr, sämre, inte som nu. Nu var han i alla fall nykter. Det var hans belöning till henne och Oskar var hennes belöning till honom. Deras pakt. Hon rös till, älskade honom trots allt. Gjorde ont.
   Nisse vände sig om och såg på henne. Människorna runt om väjde lite för honom, några såg på honom och sen på Nilla, men de flesta av dem brydde sig inte. Brydde sig inte om dem och deras liv.
   "Vi är som en flugskit i helvetet för dem", tänkte han och såg samtidigt på Nilla som stod där och väntade och ville hem.
   Han lovade och lovade. Då var då och sen blev nu och exakt som han lovat henne, i skön förening. Han rör till, älskade henne trots allt. Gjorde ont.
   Han hade varit nykter i tre år nu. Som han lovat henne. Sen kom Oskar, som hon hade lovat honom och som de hade lovat varandra. Han var deras belöning för deras gemensamma framtid, men de visste inte längre vad det var och vad de lovat varandra. Det enda han visste var att han nu ville hem. Hem med Nilla, hem till Oskar och deras gemenskap. Han vände sig om och log mot henne, tog ett steg framåt mot henne på samma gång som hon tog ett steg mot honom. De tog varandras händer.
   "Nu går vi hem", sa Nisse. "Hem till Oskar."

SkrivPuff 2011:211 - Om lyhörd

   Där är den, tänkte jag samtidigt som jag kom in genom dörren, pustandes och frustandes efter den långa promenaden i svampskogen. Jag stod där i mina slitna jeans, höga stövlar, t-shirt och tunn fleecejacka. Det tjocka långa håret var full av mossa och barr från grenar jag ofrivilligt fått med mig och i korgen som jag höll i höger hand dignande det av skogens frukter.
   Den nyinköpta klockan på stadsauktionen slog fem tunga slag. Hon hade haft rätt, min förra fru, det skulle vara en klocka där. Den dyra lätt crémefärgade sammetstapeten som jag satt upp, matchade tillsammans med de ståtliga gamla högaståndsmöblerna, den höga bruna klockan med sina utsirade och svarvade detaljer.
   Det hade varit en bra dag. Ute var det fortfarande cirka tjugotvå grader, lätt molnigt och en svag sydostlig vind. Den här sista veckan av semestern gjorde jag som jag brukade och utnyttjade tiden till att gå i den mörka djupa skogen med alla sina dofter, färger och läten. Att tyst gå där och lära känna stenarna, träden, de små klippliknande utskjuten i branterna, mossan som täcker och veta var man ska lyfta på fötterna innan det fuktiga i sänkan tränger in till fötterna.
   Om man går så där tyst och försiktigt som man kan, ser sig omkring och lyssnar, kan man både få se och höra vad man annars missar. Höra fågeln som varnar, råbocken som ser dig men inte du den, höra älgen och kanske, kanske få se hans stora kliv mellan träden.
   Mellan stenarna på sluttningen ligger ett skelett. Benen skiner vita och är till hälften täckta av det som växer. Skallen är smal och i käkbenen sitter tänderna kvar, ögonhålorna är tomma och djupa. I vintras bakom huset, såg jag spår som efter en hund som följde i spår efter ett rådjur. Spåren efter det förföljande djuret var långsmala tassar, elva centimeter långa och ett par centimeter breda med fyra karakteristiska tår i en solfjäder framåt. Vargen måste ha fått sig ett rejält skrovmål.

SkrivPuff 2011:185 - Om att backa

   Där jag går finns ingen. Tyst. Ensamt. Vandraren i mig vill inget annat, men får inte. Var finns jag, undrar någon. Var finns du, svarar jag. Ingenstans och överallt. Är det så det är? Kanske, kanske inte är svaret. Det är så alla säger till mig, i alla fall. Säger de så till er? Om inte så ljuger någon. Tror jag?  Vad tror ni?
   Den dagen klockan slog åtta, vaknade jag med ett ryck. Det var sista gången i det rummet, tänkte jag innan jag drog vidare. Rummet var nog det bästa jag rummet hade haft fram till dess och till nu. Ni skulle sett de smutsgula tapeterna, den säckiga madrassen och den skitiga lampan i taket. Lukten! Jag höll på att glömma lukten i det rummet. Har ni känt hur gammal piss luktar? Den kvävande lukten som sticker i näsan och gör att man andas genom mun. Har ni tänkt på hur torr i halsen man blir då?
   Jag ville inte vara med, men de tvingade mig. Tre män stod framför mig och pekade. Det var en kort, en lång och en mittemellan. Den korta var klätt i gult, den långa i rött och den mittemellan i någon obestämbar grå färg.
   "Du går först", sa den långe gule med bestämd mun och grov röst. Ögonen smalnade och de buskiga ögonbrynen låg tätt över näsroten. "Jag vill inte se dig mer sen."
   Den röde såg ner i golvet samtidigt som han log och viftade med högerarmen. Kroppshållningen var sned, ögonen syntes knappt, men rösten desto gällare.
   Det var som pappa alltid hade sagt.
   "Om hon vill det du inte vill? Sätt på henne. Det är det enda som hjälper."
   Pappa levde som han lärde. Mina tre halvbröder stod framför mig.
   "Det är dags nu", sa den gråe. "Vi måste göra vad som är sagt att det ska bli gjort."
   Om det nu är så att man måste det man inte vill? Varför då, frågar du. Vem säger att det måste vara så? Pappas råd hade fört mig till en plats i livet, där inte jag trodde att jag skulle befinna mig.. Mitt i livet.
   "Ha, ha", skrattade jag.
   Den första var en liten rödhårig sak, den andra var en blondin och i den takten gick det på. I pappas anda. Vid pass fyrtiotre kom en brunhårig kvinna i min väg.
   "Jag vill det du vill", sa hon. "Inte tvärtom och det får du leva med. Om du vill leva med mig."
   Mina bröder höll inte med. Pappa sa.
   "Om hon vill samma sak som du vill? Sätt på henne. Det är det enda som hjälper."
   Det var där vi var nu. Kyrkan stod i full blom och bänkarna var fulla av människor. Sådana människor jag kände, hon kände och sen var det fullt av människor ingen av oss kände. Prästen stod längst fram när vi gick gången ner och såg alla sorgklädda människor som satt där. Kantorn spelade "Blott en dag". Alla ryckte till när de såg den vita kistan som stod längst fram i koret.
   Längst fram till höger skulle vi sitta. Jag, mina bröder och min far. Trots fuktlukten var det där vi var tvungna att vara den här dagen.
   "Satte du på henne ordentligt", frågade min far. "Det är det enda som duger när tillståndet är som det synes vara."
   Att vara där vi var den dan gjorde oss alla stumma. Jag ville, men kunde inte då alla andra kunde men inte ville .
   "Se dig ikring", sa jag. "Annars blir det som alla andra vill och det är det ingen som vill."
   "Om det är så", sa den röde, "kommer inget att vara som det alltid har varit."
   "Tre gånger tre är lika med allt jag vill", sa den gule och gömde ansiktet i händerna.
   "Jag kommer alltid att göra som någon annan sagt" sa den gråe. "Annars fungerar det inte."
   "Jag hoppas att du alltid följde mitt råd", sa pappa. "Annars blir inte damerna glada."
   Det var då jag inte ville vara med längre. Ensam och tyst backade jag till det som en gång gjorde mig till den jag är idag.

SkrivPuff 2011:182 - Om ett rep

   Det var Sheriffbruden som ringde.
   - Sno dig hit, om du vill se liket.
   Det var torsdag morgon. Tror jag. Början av gårdagen minns jag dock mer än väl. Det hade börjat bra. Fest i parken, sill och snaps och öl, grillade revben och mer öl. Skratt, liv och rörelse och goda vänner. Långbord och campingstolar. Alla var där. Putte, brorsan med familj och Sheriffbruden. Brorsans ungar kutade runt i det gröna gräset och använde kylväskorna som rundningsmärken. Solen sken och en sval bris gjorde livet uthärdligt.
   - Kom, sa brorsan, så ska du få veta något du inte borde.
   Om jag får veta något, så är det för att brorsan vill veta något av mig. Det var som han sa.
   - Du vet att det är jag som är polis. Om jag vill att du ska veta något, är det för att jag har nytta av det. Glöm inte bort det.
   Det sista morsan sa till mig innan hon lämnade oss för gott.
   - Din bror älskar dig, trots allt. Kom ihåg det. Ta hand om honom, han har det inte lätt. Lova mig det.
   Jag tänkte på vad morsans sagt när vi gick bort mot lekplatsen. Brorsan haltade lätt efter skadan han hade fått under slutrundan med Fule David. Hans ansiktsuttryck var sammanbitet, ögonen smala och munnen fick en beslutsamhet jag aldrig sett förut. Hans händer lyftes upp i en nedåtgående spiral  när han tog sats.
   - Du har säkert läst om det i Norpan, sa han. Skjutövningarna som var på Gamla Rådstugugatan för ett par dagar sen. Vi har nog hittat den som låg bakom.
   - Kan ni bevisa det, frågade jag. Tro gör man i kyrkan. I rättan behöver man bevis.
   - Kommer du ihåg Puttes bilder från din övervakning av rådman Bengtsson?
   - Vem har berätta det, frågade jag. Det ska inte du veta?
   Två dagar tidigare så hade jag och Sheriffbruden suttit på kontoret. Hon var inte glad den lilla lärkan. Vad som hänt, vägrade hon att säga, men något var det som fick henne att se ut som ett kilo citroner.
   - Kolla, skrek Putte exalterat när han stoppade in kabeln i datorn. Kolla.
   När Putte har hittat något, så vill han verkligen. hela kroppen bara dansade och munnen log. Puttes mun är lite annorlunda än hos oss andra. Tänderna mitt i är vitare än alla de andra runt om. Jag såg till att han hamnade hos en tandläkare efter historien med Fule David, hos en som Sheriffbruden rekommenderat och sen var gluggen i tandraden i övervåningen snart fylld med kritvita och perfekta tandkopior. Putte fixade allt som jag inte ville göra. Att spana och fotografera var essensen av hans liv, och när han verkligen hade något att visa visade han, numera, upp ett riktigt sött och professionellt leende.
   - Han ligger jävligt på det, sa brorsan och log.
   En kråka skrek högt och en flock kråkor flög upp och förmörkade för ett ögonblick himlen och brisen stannade av för ett ögonblick.
   - Vi ska äta nu, sa jag. Nu är det fest. Vi får ta det andra i morgon. Skål på dig.
   Det var det sista jag kom ihåg innan Sheriffbruden ringde nu på morgonen.
   - Hur fan kom jag hem, frågade jag henne. Jag minns ingenting efter det att du stack igår.
   Sheriffbruden var den brud som hade en gång i världen sa att jag var den som skulle bli far till hennes barn, men när Petri kom in i bilden hamnade jag i de yttre räjongerna och hennes fokus förflyttades österut. Trots det var hon kvar i Norrköping och hos Norrköpingspolisens mordrotel och var brorsans ställföreträdare. Hennes röst krävde att jag lydde. Den var vass som ett rakblad och visste precis vad den ville. Stackars den som kom i vägen.
   - Det var jag som såg till att du kom hem, svarade hon. Allt för tidigt din jävla suput. Jag skiter i hur du mår. Ta en taxi. Nya Rådstugugatan. Jag står där.
   Adressen gav upphov till minnen. Det var i hörnet Kristinagatan och Nya Rådstugugatan som Fule David haft sitt kontor och där brorsan blivit skjuten. Jag hade undvikit gatan sen dess då jag inte ville uppleva samma sak än en gång. Jag var inte den som var den. Jag hade sett hur kulor hade slagit ini kroppar förut, döda människor var inget farligt och betydde ingenting om nu inte det var en närstående eller kär person som föremålet för det dödliga våldet.
   När taxin stannade framför porten stod Sheriffbruden där och såg nöjd ut. Hennes leende fick något i mig att spritta och när hon rystade på det halmgula långa håret, var deja vú känslan uppenbar. Jag visste ingen som var så mottaglig och villig när det de ryckande känslorna i kroppen satte till. Hennes långa ben instoppade i de tajta jeansen och den gula rutiga skjortan som satt tajt över hennes kropp fick mig verkligen att vilja återuppta den täta bekantskap vi en gång haft. När jag såg revolverbältet som satt hårt åt över axeln och där remmen delade på brösten gjorde att jag inte kunde slita blicken från henne.
   - Lägg ner! sa hon. Det kommer aldrig att hända igen. Glöm och kom med här i stället.
   På tredje våningen i det gulgrå huset stod ett par konstaplar på vakt och såg uttråkade ut. Sheriffbruden lyfte upp det blåvita bandet. När vi kom in sovrummet strax till vänster om ingången, såg jag en kropp som hängde i ett rep i en krok i taket. Sheriffbruden gick in och vände upp ett blålila och lätt uppsvällt ansikte mot mig. Sheriffbruden höll upp ett av Puttes fotografier och log, så att mitt hjärta inte ville vara någon annanstans.
   - Den här kommer aldrig att ställe till något mer jävelskap, eller hur?