SkrivPuff 2013:016 - Att bli överraskad

Cornelius satt vid Marias grav. Han var villrådig. Tänkte sakta och omständligt som vanligt.

Inga har vi efter oss. Det tar slut här. Marias släktingar var någon annanstans. Han hade gjort upp med dem efter det att Maria dog. Alla var nöjda och glada att slippa varandra. Någon gång hade väl Marias syster varit upp och satt en bukett blommor på graven, men det räknades inte. Hon fick göra som hon ville. Cornelius brydde sig inte. Han var ingift farbror, guskelov, men det var inget som någonsin betytt något för någon. Fan vet om barnen ens visste om att han fanns.

”Jag är gammal nu”, tänkte Cornelius, suckade till och såg sig omkring. Inte en människa fanns i närheten. Någon bil vars bromsar gnisslade till då och då hördes, en mås skrek till och några duvor sprang omkring framför honom, utförde sin kurtis utan att begripa varför. Klockan var mycket, men folktomt var det. Lik förbannat.

Han tittade på sina smala fingrar, beniga och knotiga rotskott som stack ut. Värkte gjorde de också, kraften fanns där inte längre, kaffe koppar, glas och allt annat gled genom fingrarna utan att han kunde kontrollera. Ansiktet var insjunket, axlarna sluttade som en skidbacke och ryggen var som en fiskkrok. Han hade jämfört sig med ett gammalt fotografi där han och Maria leende såg in i kameran. Vem fotografen var hade han glömt.

Inte ens huvudet hängde med längre. Han kom ihåg det som hände när han var ung, men vad Karlsson och Anna Sofia pratade om igår var som bortfluget. Inget intresserade honom längre. Maten som de kom med smakade som osaltat papper. En tugga, sen slängde han skiten i slasken. ”Jävla Hitler.”

Han tog fram fotografiet och såg på de två som såg så förbannat lyckliga ut, unga och fria. ”Jävlar vad jag saknar henne.” Cornelius skrek rakt ut, med en röst som förvånade honom. Duvorna flaxade till och försvann i ren förskräckelse. Ingen mer hade han. Ensam. Anna Sofia och hennes barn fanns där, förstås, men för hur länge? Han såg Lilli framför sig, kände hennes värme när han satt i hennes knä. ”Faffa”, hade hon sagt och klappat honom fint på kinden. Det var igår det hände. Anna Sofias både hörde och såg, hennes skratt klingande till och hon log mot honom, sa inget, lät honom få tro det för en stund i alla fall.

”Barns kärlek är ovillkorad.” Det var någon som så. Vem hade han glömt. ”Barns kärlek är ovillkorad och sann.”  Det sista var det han som la till. Han såg Lillis skratt, det skratt som både han och Maria hade saknat i sitt liv. ”Faffa.”

”Jävla Hitler.”