SkrivPuff 2013:016 - Att bli överraskad

Cornelius satt vid Marias grav. Han var villrådig. Tänkte sakta och omständligt som vanligt.

Inga har vi efter oss. Det tar slut här. Marias släktingar var någon annanstans. Han hade gjort upp med dem efter det att Maria dog. Alla var nöjda och glada att slippa varandra. Någon gång hade väl Marias syster varit upp och satt en bukett blommor på graven, men det räknades inte. Hon fick göra som hon ville. Cornelius brydde sig inte. Han var ingift farbror, guskelov, men det var inget som någonsin betytt något för någon. Fan vet om barnen ens visste om att han fanns.

”Jag är gammal nu”, tänkte Cornelius, suckade till och såg sig omkring. Inte en människa fanns i närheten. Någon bil vars bromsar gnisslade till då och då hördes, en mås skrek till och några duvor sprang omkring framför honom, utförde sin kurtis utan att begripa varför. Klockan var mycket, men folktomt var det. Lik förbannat.

Han tittade på sina smala fingrar, beniga och knotiga rotskott som stack ut. Värkte gjorde de också, kraften fanns där inte längre, kaffe koppar, glas och allt annat gled genom fingrarna utan att han kunde kontrollera. Ansiktet var insjunket, axlarna sluttade som en skidbacke och ryggen var som en fiskkrok. Han hade jämfört sig med ett gammalt fotografi där han och Maria leende såg in i kameran. Vem fotografen var hade han glömt.

Inte ens huvudet hängde med längre. Han kom ihåg det som hände när han var ung, men vad Karlsson och Anna Sofia pratade om igår var som bortfluget. Inget intresserade honom längre. Maten som de kom med smakade som osaltat papper. En tugga, sen slängde han skiten i slasken. ”Jävla Hitler.”

Han tog fram fotografiet och såg på de två som såg så förbannat lyckliga ut, unga och fria. ”Jävlar vad jag saknar henne.” Cornelius skrek rakt ut, med en röst som förvånade honom. Duvorna flaxade till och försvann i ren förskräckelse. Ingen mer hade han. Ensam. Anna Sofia och hennes barn fanns där, förstås, men för hur länge? Han såg Lilli framför sig, kände hennes värme när han satt i hennes knä. ”Faffa”, hade hon sagt och klappat honom fint på kinden. Det var igår det hände. Anna Sofias både hörde och såg, hennes skratt klingande till och hon log mot honom, sa inget, lät honom få tro det för en stund i alla fall.

”Barns kärlek är ovillkorad.” Det var någon som så. Vem hade han glömt. ”Barns kärlek är ovillkorad och sann.”  Det sista var det han som la till. Han såg Lillis skratt, det skratt som både han och Maria hade saknat i sitt liv. ”Faffa.”

”Jävla Hitler.”

SkrivPuff 2013:004 - Kärleksmums

Cornelius tänkte på Maria. Det var där hans tankar allt som oftast var.

Maria var hans fru som han varit gift med i femtiosex år. Många, långa och lyckliga år. Cornelius blev alltid varm i kroppen när han tänkte på Maria, men det var inte därför han tänkte på henne just idag. Cornelius kom inte ihåg Marias röst.

Han lovade Maria den dag hon dog att han för alltid skulle minnas hennes röst.

”Så länge din röst lever i mig”, sa han, ”så länge lever du i mig och så länge du lever i mig, är du inte borta. Inte för mig i alla fall.”

Maria låg i sjukhussängen. Hennes ansikte var tärt och skirt, huden tunn som kinesiskt rispapper och hennes fingrar var som fågelklor. Det var en tung, sötaktig doft som låg som en höstdimma i rummet och kvävde allt som var levande. Cornelius kippade efter luft samtidigt som tårarna rann nerför hans kinder. Maria sträckte upp sin lilla vita hand och strök försiktigt bort hans tårar. Sen log hon en sista gång och dödens stelhet bevarade hennes leende för evigt.

Cornelius hade fortfarande dåligt samvete. Det hade funnits en annan kvinna i hans liv.

SkrivPuff 2013:03 - Om den första cykeln

   "Han sa att han vill tänka över sitt liv", sa Karlsson och ryckte på axlarna. "Det är därför han inte säger nåt."
   "Det var värst", sa Anna Sofia som var nyinflyttad. "Sa han det?"
   "Jo", sa Karlsson. "Det var det sista han sa."
   "Så han kommer inte att säga något mer?"
   "Han har inte sagt nåt på tre veckor", svarade Karlsson, ryckte på axlarna. "Kanske  i framtiden. Vem vet?"
   "Det var värst."
    Anna Sofias dotter, Lilli, tränade för fullt på sin cykel. Det var lite vingligt, och hon ramlade omkull lite då och då. Hon slog sig inte speciellt då farten var låg. Anna Sofia skrattade till och visade med händerna hur hon skulle göra. Ibland sprang hon upp och sköt på, när farten gick ner. Hjälpte till och skrattade högt och glatt. Karlsson såg på med intresse. Mest på Anna Sofia, men också på Lilli.
   "Han heter Cornelius", sa Karlsson när Anna Sofia satt sig igen. "Han har bott här sen huset var nytt."
   "Det var värst."
   Anna Sofia var inte van vid gamla människor. De satt alla tre på den lilla bänken som låg strategiskt belägen vid barnens sandlåda och mitt emellan ena huset och föreningens soprum. Den lilla innergården låg inklämd mellan de smutsgula huskropparna från tidigt fyrtiotal.
   "Kan man prata med honom då?"
   "Nä, det är svårt", fortsatte Karlsson. "Han la av hörapparaterna samtidigt. Hört vad jag behöver sa han."
   Cornelius såg på dem, men förstod inte vad de pratade om. Brydde sig inte. Den lilla flickan tilldrog sig hans intresse desto mer. "Det ser farligt ut", tänkte han och kände rädsla. Han blev förvånad av att han kände något överhuvud taget. "Det borde jag inte göra", tänkte han. "Jag har inte känt något sen Maria dog."
   Cornelius hade bestämt sig för att inte vara med så mycket länge till. Han var nittioett år och hade inte många kvar. Karlsson klappade honom på axeln och skrek i hans öra.
   "Hon heter Anna Sofia."
   Cornelius sträckte fram handen och tryckte så hårt han kunde, men svarade inte. Såg henne stint i de blå ögonen istället och nickade artigt. Hennes ljusa pageklippta hår och hennes lilla rödmålade mun gjorde henne allt för lik Maria. Cornelius slog ned blicken, ville inte se på henne mer och ville inte påminnas.
   "Jävla Hitler", tänkte Cornelius.
   "Så kan han inte ha det", sa Anna Sofia till Karlsson, vände bort mun från Cornelius. "Han måste höra igen."