SkrivPuff 2011:177 - Om att försköna

   Brorsan stod där och såg ut över Bråvikens inlopp. Det var dagen efter det att jag och Sheriffbruden hade lämnat in skilsmässopappren för sjuttonde gången den här veckan. Putte var iväg på sitt och hela fallet stod och stampade.
   - Varför så jävla tidigt, frågade jag när jag klättrade upp på klipphällen där brorsan stod och såg godmodig ut.
   - Titta, sa han och pekade ut över Bråvikens inlopp, så kanske du fattar.
   Solen stod redan halvvägs och den sommardjupblåa himlen lyste. På fjärden stod de vita seglen som spärrballonger och skummet yrde kring både för och akter. Ett antal motorbåtar åkte slalom mellan seglen och fick de att guppa käckt i svallvågorna.
   - Vad har detta med fallet att göra, frågade jag.
   Sheriffbruden vaknade sur som attan i morse och gav mig en skopa ovett.
   - PMS, frågade jag och bet mig samtidigt i tungan.
   - Jag sticker upp till kontoret, svarade hon skarpt. Och du. Du behöver inte fråga efter mig mer.
   Samtidigt som yrvädret smällade igen dörren ringde Putte.
   - Han går framför mig, väste han.
   Putte är inte den som pratar i onödan, men eftersom han är den han är, så brydde jag mig inte. Vem det var som "gick framför" hade jag ingen aning om. Det var efter det brorsan ringde och beordrade mig hit.
   - Ser du inte den där båten som kryssar där ute.
   Han pekade på ett av de större segel som kryssade på fjärden. Ansiktsuttrycket hade fått ett uttryck av spänning och en koncentration som han sällan annars visar. Den där lilla ådran under högra ögat bultade lite försiktigt, så som den alltid gör när polisradarn är påkopplad.
   - Finns godset i den, frågade jag och höjde lite på rösten. Jag trodde att de tog in sakerna via Stockholm.
   - Både och, svarade min bror. Både och. De är inte dumhuvuden vi har att göra med. Inga dumhuvuden, nej, men det här är något annat.
   Putte hade visat mig och Sheriffbruden bilderna från gårdagens spaning. När ett ansikte dök upp, fick det Sheriffbruden att verklligen se upphetsad ut.
   - Gullet, sa jag. Lugna ner dig lite och berätta istället.
   - Bete dig, för fan. Och kalla mig aldrig gullet mer. Hör du det!
   - Förlåt, förlåt, svarade jag. Ska aldrig hända igen.

   Det var därför jag stod här nu fick jag veta av brorsan. På bilden fanns en av europas mest efterlysta ryska skurkar. Han visade upp en bild som bar Interpol's stämpel och föreställde samma man som vi sett igår. Lite snedare leende och kornigare bild, men ändock densamma.
   - Det är en riktigt skurk, du har där ute, sa brorsan. Den har hela europa velat sätta handklovar på och nu har vi honom. Han finns i båten därute. Jajamensan.
   - ... och allt tack vare Putte, flikade jag in. Han är allt en skön lirare.

SkrivPuff 2011:167 - Om något komplicerat

   Jag är på väg hem den här dagen och jag är fem. Bredvid mig på stigen går en kvinna som håller mig hårt i handen. Hon stod och väntade på mig vid den stora stenen som ligger precis i korset där de två stigarna möts och sen följde hon bara med. Hon sa att hon hette Minna och att hon var min kompis. Minna har ett stort brunt hår och alldeles röda läppar och hennes ögon ser så glada ut. De liksom skrattar när hennes mun skrattar. Minna skrattar åt allt som jag berättar för henne, så där som kompisar gör. I den andra handen har hon en stor korg.
   Skogen är det ställe jag leker i för det ligger så nära där mamma och pappa har vårat hus. Mamma säger att jag måste vara försiktig när jag är i skogen, men pappa säger att den där jävla lilla dungen är väl inget att vara rädd för. Pappa säger alltid fula ord, sådana ord man inte får säga. Jag brukar hålla för öronen då.
   Minna säger att vi ska sätta oss på gräsmattan när vi kommer ut ur skogen.
   "Vill du ha lite saft", frågar hon. "Tycker du om svartvinbärssaft?"
   Jag nickar till svar för jag vet inte vad svartvinbärssaft är för något. Hennes smala snälla händer räcker fram ett glas mot mig. Det är nästan svart det som är i glaset, men när jag smakar på det blir jag glad. Jag spiller lite på min tröja, men Minna ser det och torkar genast bort fläcken.
   "Så att inte mamma eller pappa ser det", säger hon. "Det får bli din och min hemlis."
   Sen skrattar hon och tittar på mig så där kul och gör några grimaser och jag börjar också skratta. Om mamma och pappa skulle få reda på att Minna och jag är kompisar, så skulle pappa säga att jag ljuger. Pappa säger jämnt att jag ljuger.
   "Du är en fin pojke", säger Minna och klappar mig på kinden, "med en stor fantasi. Det är så pojkar ska vara.".
   Hennes händer är så mjuka och fina och lena. När hon klappar mig börjar jag nästan gråta. Det är som om något i bröstet vill ut och jag känner hur det blir blött i mina ögon.
   "Jag har också en pojke som du", säger hon. "Han heter José. Han tycker också om att vara i skogen. Det är i skogen pojkar ska leka."
   Jag är jämnt i skogen och leker. Det finns så många saker att se på och leka med. Där finns stora stenar, stora gröna träd, små träd och andra grejer som är bra att ha. I skogen finns det också små djur som sticks. Mamma kallar dom för myggor. Jag tycker inte om myggor, för jag får stora röda märken som kliar där de stuckit mig. Bakom den stora stenen finns det två stora hål. Jag tror tomten bor där.
   Mamma tror inte på tomten. Hon tror på pappa.
   "Det ska du ha klart för dig din lilla lögnhals", säger pappa, "dig tror jag inte på. Jag tror på mamma och hon tror på mig."
   Mamma säger inget när pappa hör på. På kvällen när jag ska gå och lägga mig kommer mamma upp och stoppar om mig. Hon ser på mig med snälla ögon och säger tyst.
   "Jag tror visst på dig. Du är min fina pojke. Glöm inte det."
 

SkrivPuff 2011:157 - Om att vinna

   Himlen var blå, den här dagen. "Himmelsblå", tänkte Stefan när han kisande tittade upp. Han log lite för sig själv då brisen träffade kinden som en varm smekning. "Försommar."
   Det var den på året då han inte ville vara med längre och speciellt den här dagen kunde det lika gärna regna. Skolan var slut och alla skingrades med vinden och försvann bort.
   - Vi ses i höst, skrek de till varandra och borta var de. Men inte Stefan.
   Pappa sa alltid att de trivdes bäst i stan. "Varför ska vi åka någon annanstans när vi har det så bra här?"
   När han kom hem med sitt utlåtande som hans klassföreståndare skrivit, sa pappa det han hoppades han skulle säga.
   - Du har bra betyg. Jag vill att du ska veta att jag ser hur duktig su är och hur hårt du arbetar. Grattis.
   Hans fröken i matte sa att om han bara arbetade lite mer nästa höst så skulle han lätt få NVG. Det var inte många som fick så fina omdömen som han. De hade jämfört innan de försvann bort. Lisa hade blängt på honom när hon såg vad lärarna skrivit.
   - Du är en riktig rövslickare, sa hon innan hon också försvann.
   När Lisa försvunnit bort stod han ensam kvar och funderade. Skolgården var som en dammig öken. Byggnaden i sten byggdes någon gång på trettiotalet och om man tittade närmare på stenen så syntes det. De höga fönstren i fem lager omgärdade den stora porten som ledde in till den slitna stentrappan. Väggarna var hårda och det ekade av barnskratt flera timmar efter det att de lämnat skolan. Det gröna koppartaket var det enda som var något av värde. Tyckte de flesta av stadens styrande män.
   Det hade varit en infekterad debatt både i kommunfullmäktige och i den lokala tidningens insändarspalter om skolans vara eller inte vara. Det blev som kommunfullmäktiges ordförande sa.
   - Eftersom vi nu har så många fina fria skolor här i vår lilla stad, kommer den kommunala skolan att läggas ner när de sista eleverna lämnar. Senast då.
   Stefan tyckte om sin skola. Pappa hade förklarat för honom att han var den siste eleven, tillsammans med alla andra elever i deras årskurs förstås. Efter att de gått ut nian nästa år skulle skolan läggas ner. Det diskuterades flitigt i klasserna om varför och lärarna hade ett sjå att få eleverna att förstå, då de själva inte förstod, men nu var beslutat fattat i god demokratisk anda.
   Stefans lärare kom fram till honom och tog honom i handen.
   - Bry dig inte om Lisa, sa hon. Du har förtjänat det vi har skrivit.
   Hon var bra. Hans mattelärare. Ljust hår, lite burrigt och en mun som log och kunde förklara. Förklara på ett sätt som gjorde att man förstod och att det blev roligt. På en och samma gång..
   - Kommer vi att ses i höst, frågade Stefan. Du blir väl kvar?
   Hon log lite tveksamt. Tittade rakt in i honom.
   - Nej, svarade hon. Jag ska börja i den nya skolan på andra sidan stan.

SkrivPuff 2011:149 - Om en epok

   Det är så det är. Han visste det, men ville inte acceptera. "Det får inte vara slut nu." Han satt där på sidan vid sängen och såg på henne ständigt och överallt. Liten, tunn och späd. Hennes hår var nyklippt, men redan lite tovigt. Vitt, så här på ålderns höst, tunt och lite glest, men lika vackert ändå. Hon slog upp ögona, som fortfarande hade hennes liv i sig och log.
   "Hej, är du här?"
   Hon hade alltid varit en hoppetossa och en virvelvind. Inget satt fast när hon var i farten. Hon älskade skogen och sprang rakt ut bland blåbären och kom hem med korgen full. Lite blå om läpparna men ögonen glittrade. Sen blev det pannkakor på vedspisen och blåbär och mjölk. Sommartorpet var inte modernt och inte många kvadratmeter stort, men det räckte åt dem. Allt delade familjen på, jämnt och ständigt.
   Han såg sig ogillande omkring. Den här sängen var dock inte deras, rummet var inte deras och själv fick han inte plats. Han kunde inget göra och han fick inte vara med. Det var försent. Statistens roll hade aldrig passat honom. Stor och stark, men inte den som inte fick eller kunde. Han sparkade mot sängen men missade som tur var. Någon fotbollsspelare av rang hade han aldrig varit.
   Rummet var ovårdat och inte direkt nytt. Lite slitet på väggarna, skrapmärken, några nedrivna kontakter som hängde lite slarvigt, en andningsapparat vid huvudkudden och ett tvättställ till höger. Runt om sängen stod några stolar och en fåtölj av illaluktande årgång. Rummet var målat i typisk landstingsvitt, med rosa eller blå bård. Fotändan tog slut i en hög byrå med en gammal och liten tjock Tv högst uppå. Hon kunde inte sköta den i alla fall.
   "Det har ju knappt börjat."
   Började gjorde det för sjuttiotre år sedan. Det var första gången han såg henne. Han tänkte på kortet de hade därhemma. Uppradade och alla finklädda. Flickorma med rosett i håret och pojkarna vattenkammade hade hela klassen ställt sig framför kameran och tittat strängt in. Första klass i småskolan.
   "Jag var så rädd för de där stora pojkarna. Då", sa hon och pekade på honom och några andra som stod längst bak.
   Som hon alltid sa, när det kom på tal. Han kunde höra hennes skratt i sitt huvud. De hade bott nära varandra, känt varandra men inte mycket mer hade det varit när de växt upp. På ett underligt vis hade de dock alltid sett varandra och talat med varandra trots att deras vägar skilts när livets skeenden under uppväxtåren kom i vägen.
   "Jag visste alltid var hans fanns. Trots allt."
   "Det visste jag också", svarade han. "Jag visste precis var hon fanns. Hela tiden."
   "Sjuttiotre år. Vad är väl det? Ett liv tillsammans måste väl kunna få vara längre än så?"
   Han såg på henne där hon låg. Hon var trött nu och inte vaken så ofta och inte så länge. Sjukdomen gjorde sitt, morfinet och allt annat de stoppade i henne.
   "Fy fan", tänkte han. "Det är skit att bli gammal."
   De hade inget att skämmas för. Lyckliga, omtyckta och respekterade av de flesta. Han såg ut över alla blommor som stod bredvid sängen. Lena, som ringde när de inte dök upp på salongen den dagen.
   "Jag kommer upp i kväll", sa hon. "Jag klipper lika bra där."
   Det hade varit en strid ström av människor under de tre veckor som gått. Telefonen hade gått varm, men nu hade han stängt av den. Nu var det deras tid. Deras sista tid tillsammans. Han reste sig upp och sträckte på sig när hon lutade sig tillbaka mot kudden.
   "Jag måste sova en stund nu."
   De gifta sig i kyrkan med fanborg och allt. Stolt som en tupp marscherade han ut ur kyrkan. Äntligen. Ett helt liv tillsammans framför sig. Och så blev det. Tre barn, jobb, sommarstuga, hus, båt, bil och allt annat som hörde till. Jobb, jobb och åter jobb, men aldrig ett ont ord. Inte till någon. De flyttade till en annan stad, men glömde aldrig sitt ursprung. De gamla vännerna fanns där likväl och nya kom ständigt till.
   Att sova ensam hemma gick inte. Laga mat och äta själv vid ett matbord för två? Han hade frågat flera gånger om hon ville följa med hem, men hon hade sagt nej varje gång.
   "Jag förstår inte varför hon inte vill följa med hem. Har hon glömt att hon har ett hem?"
   När han kom upp till det lilla sjaskiga rummet nu på morgonen kom sköterskan in och dukade frukost med silverbestick och finporslin åt henne. Först förstod han inte varför, men sen ville han slänga ut både sköterskan och hennes förbannade porslin och låsa dörren om dem båda. När han tittade på dörren satte han sig dock i fåtöljen uan att säga något. Hans händer darrade när de klämde om fåtöljsidan, käkmusklerna var strama och han visade tänderna som om han morrade. Det enda han såg var att dörrar där de var, de har inga lås.