SkrivPuff 2010:145 - En inbjudan

    Jag var på väg till ett möte jag inte ville missa. Den sensuella rösten i telefon hade varit så inbjudande att jag inte kunde motstå, trots att min kalender egentligen var full.

    - Hej, var det första hon hade sagt. Letar du rätt på försvunna människor?

Leta rätt på försvunna människor är en polissak, jag brukar alltid svara så, men vissa fall åtar jag mig, vissa kan jag inte motstå. Detta var en sådant och det berodde på vad hon berättade för mig. Är fallet bara tillräckligt intressant och pengarna de rätta, hoppar jag lätt över skacklarna och gör saker som jag egentligen inte borde.

    - Det beror på varför de har försvunnit, svarade jag. De som sticker frivilligt hämtar jag inte hem igen.

    - De här har inte stuckit frivilligt, det kan jag garantera dig och det är stora pengar att tjäna. Vi måste träffas så fort som möjligt men det är lite känsligt, fortsatte rösten med stor R. Det är möjligt att jag är övervakad.

    Det var där någonstans jag förstod att jag var förlorad. Jag bad damen vänta två korta sekunder, hällde upp en stadig Ballantines i kaffet, tände en Röd prince och lutade mig tillbaka i stolen. Gentilt svarade jag.

    - Visst, det är bara att komma ner till mig. Jag finns på Brobåplan, i källaren i höghuset har jag ett litet enkelt kontor.

    - Det är känsligare än så, fortsatte hon. Jag kan inte träffa dig där. Vi kan ses i Folkparken. Jag finns på en parkbänk i det stora enebuskaget. Där det finns en staty. Jag sitter där från klockan tio i morgon och en timme framåt. Vet du var det är?

    Och det var dit jag var på väg nu. Vad det hela handlade om visste jag ännu inte, men att det skulle finnas en fet check inblandad och som skulle byta ägare hade vi dock redan kommit överens om. Jag gick Abel Beckers gata fram mot Norra Promenaden. De små trettioalshusen till vänster gassade i sommarvärmen, höghusen till höger gav en lång skugga till de som hade förmåga att utnyttja den, men själv tänkte jag att en pilsner i det sommarvarma vårvädret skulle sitta fint. Jag höll nästan på att törsta ihjäl medan jag sneddade över Norra Promenaden och kom in i Folkparken.

    Folkparken är som en oas för hungriga och törstiga själar, här kan man få lov att dricka sitt medhavda på en parkbänk utan att polisen kommer och stör, man kan till och med bädda sig en säng under en dunge en varm sommarnatt och vakna alldeles utvilad på morgonen. Jag släntrade förbi beachvolleybollplanerna, tände en Röd Prince och ställde mig och tittade på de långskaftade brudarna som i minimala kläder svettade sig igenom ett träningspass. Eftersom jag hade bråttom kunde jag inte stå där och dregla allt för länge utan jag fortsatte min promenad djupare in i parken.

    Cirka hundra meter senare ligger den lilla lunden med stenbänken där vi skulle träffas. Bakifrån är parkbänken helt insynsskyddad så hon hade valt ett bra ställe att träffas på om man vill vara ifred. Eftersom jag var lite sen, tog jag en genväg som ledde upp till bänken från baksidan. Jag hoppades att hon inte skulle bli rädd när jag tog en väg som hon inte hade förväntat sig, duckade för en malplacerad gren som hängde ner ordentligt och nästan skrapade i marken och dök därefter in bakom lundens skyddande grenverk. Nästan framme hörde hon mig för hon vände sig om, såg på mig och vinkade, vilket betydde att jag måste vara igenkänd.

    När hon satte sig ner igen såg jag hur hon plötsligt ryckte till ett par gånger, hur kroppen slängdes runt och huvudet liksom exploderade. Blod och hjärnsubstans sprutade åt alla håll samtidigt som jag var på väg mot ner marken. Platt som en hälleflundra lyssnade jag efter fler skott. Jag hörde ingenting, allt var tyst, efter ett tag reste jag mig försiktigt upp och gick bort mot henne. Jag undrade om någon hade sett mig, men det var för sent att vara försiktig nu. Det fick bära eller brista.

    Hade det inte varit för den röda fläcken mitt på tröjan och att halva huvudet var bortskjutet hade det suttit en mycket vacker dam i fyrtio- eller femtioårsåldern framför mig. Det var bara en sak som var fel. Hon var död, skjuten, vilket jag inte gillade, jag skulle ju göra ett jobb åt henne och nu såg det ut som det skulle brinna inne. Kläderna stank pengar, handväska i utsökt italienskt kalvskinn och nya knähöga läderstövlar. Jag hade rätt igen, där fattades inget.

SkrivPuff 2010:144 - Om något sårbart

    Mannen satt på bänken och såg ut över landskapet. Löven rörde sig lätt i den lätta vinden, cirrusmolnen låg som målad i vit vattenfärg över den djupblå himlen och gräset hade fått en ton av brunt i det numera djupgröna. Mannen suckade djupt, rörde på sig, försiktigt, försiktigt och skakade samtidigt på huvudet, som om han inte trodde på det. Han böjde sig lätt framåt, tog upp en väska, öppnade den och tog fram en bok som han genast började läsa i.

    Landskapet var böljande, grönt, gult och brunt om vartannat. Den djupa barrskogen på andra sidan fältet bildade likt en mur runt det öppna, som för att försvara det i händelse av ofred. Fältet var å sin sida som ett dukat bord för de små svarta flygande djur som i svärmar kalasade på det gula i all oändlig tid. Cykelvägen låg precis kant i kant med det gröna välansade gräset som bildade en gärd runt. På andra sidan alltihop låg den lilla staden, som trots sitt konstanta brus inte gjorde sig påmind där parkbänken var belägen.

    Eftermiddagsbrisen kom, rörde upp lite damm och stökade runt bland de fåtaliga löv som redan hade släppt sitt grepp. Mannen rörde sig lite, bytte ställning samtidigt som han la boken i sitt knä och lyfte blicken. Om man hade varit tillräckligt nära, så skulle man ha sett att det var en gammal man som satt på bänken. Hade man kommit ännu närmare så skulle man ha sett de djupa, fårade rynkorna som låg tvärs de knotiga kindbenen, sett de djupt liggande trötta cirisblå ögonen och munnen med de tunna läpparna och där innanför, de ännu blankvita tänderna.

    Varje dag mellan nio och tre från midsommardagen och fram till Sixtendagen satt han där. Alltid på samma bänk, alltid ensam och alltid med en bok i väskan. Hade någon sett honom, så skulle denne inte ens ha lagt märke till honom, för vem lägger märke till en gammal man som läser en bok på en parkbänk en sommardag som denna?

    På sidan av parkbänken stod en käpp lutad. En blanknött käpp i rödbrunt med en nyligen påskruvad grå gummisko. Mannen la ifrån sig boken och sträckte sig efter käppen, tog den i sina händer och studerade den ingående. Efter ett tag log han lite, smekte den och ställde tillbaka den på sin plats.

    Mannen satte sig nu rakt upp och stirrade rakt fram, drog upp benen och tog ett stadigt tag om knäna. Med rak rygg gjorde han några korta men gymnastiska övningar. Hans ansikte blev stramt, munnen spänd och ögonen fick en annan lyster. Han andades stötvis när benen for fram och tillbaka, kroppen böjde sig i vinkel då varenda muskel tänjdes.

    En ung kvinna for fram på en cykel på cykelvägen som ledde fram till parkbänken. Bakom henne var en liten stol fastspänd där ett barn satt och på styret hängde det en en brun flätad korg i rotting. När mannen som satt på parkbänken såg den unga kvinnan närma sig slutade han sin gymnastik. Han vinkade lite när kvinnan stannade och parkerade sin cykel vid kanten till gräsmattan. Mannen reste sig och såg sin dotter-dotter som med lite blossande kinder stod där och lossade sin cykel från sin last.

    Den lilla pojken som precis var gåfärdig, kom stultande emot den gamla mannen som lika stultande själv närmade sig den lille pojken. Den unga kvinnan som såg fyra generationers åldersskillnad söka sig en gemenskap, kunde inte låta bli att le. De var så lika, sprungna ur samma släkte och komna av samma blod. Den unga kvinnan tog sin korg, gick emot dem båda och trots sin last tog hon den gamle i armkrok och den unge i handen.

    De tog sig sakta upp en bit i backen, hittade en plats i lä där gräset var mjukt och den stora eken gav en skön skugga. Kvinnan la ut filten, dukade fram en lunch som gott och väl skulle räcka till dem alla och bjöd varsågod. Den lilla pojken satte sig i den gamla mannens knä, tog tag i ett finger på hans hand och pekade på maten.

    En timme senare, det hade blivit lite kyligare i luften, blåsten hade tagit i lite grand när den unga kvinnan och den lilla pojken åter hade packat sin cykel och trampat därifrån. Hans kropp kändes däven efter den goda lunchen. Helst av allt hade han velat sova en stund på den mjuka filten, men hans dotter-dotter ville hem till sig, för den lille behövde komma till ro.

    Mannen satt på bänken och såg ut över landskapet. Löven rörde sig lätt i den lätta vinden, cirrusmolnen låg som målad i vit vattenfärg över den djupblå himlen och gräset hade fått en ton av brunt i det numera djupgröna. Mannen suckade djupt, rörde på sig, försiktigt, försiktigt och skakade samtidigt på huvudet, som om han inte trodde på det. Han böjde sig lätt framåt, tog upp en väska, öppnade den och tog fram en bok som han genast började läsa i.

SkrivPuff 2010:139 - Om kulturkrockar

    - No, no, no. Madame!
    Mannen i den vita fotsida kaftanen och iklädd det yviga gråa skägget vinkade avvärjande. Kvinnan som just hade tänkt att köpa en vattenmelon höll den krampaktigt i famnen och tittade runt. På alla utom den man som hade tilltalat henne förstås, för det var inte så man gjorde i det här landet.
    Mannen som hade ropat på en grötig fransk dialekt kom fram, vinkade återigen avvärjande och tog ifrån henne den stora vattenmelon hon höll i sina händer och la den som den var ett spädbarn i den stora melonhögen. Kvinnor, svenska kvinnor som köper melon, det kan aldrig gå väl, såg han ut att tänka. Man behöver kunskap och erfarenhet för att välja ut den melon som skulle hamna på ens middagsbord och det var något man skulle ta på största möjliga allvar. Köpa första bästa melon, nä, det gick inte för sig.
    Mannen, som nu stod bredvid kvinnan, tog upp en melon och började klappa den. "Dunk, dunk". Mannens ansikte var koncentrerat, han slog ett par slag till, skakade på huvudet och la sedan ifrån sig den. Han tog upp ytterligare en och lät den genomgå samma procedur. Försäljaren började nu ilskna till ordentligt. Att stå på ett torg och klappa meloner gick inte för sig. Mannen i kaftanen kunde inte bry sig mindre, utan tog ytterligare en melon och började klappa den hårt med handen. "Dunk, dunk"
    Kvinnan hade nu dragit sig undan en bit. Att som svensk kvinna bli inblandad i bråk mellan en kaftanklädd man med yvigt grått skägg, iklädd tofflor samt en liten pillerburk till hatt och en grönsaksförsäljare av en obestämbar balkanursprung med ett illrött temperament var inte vad hon ville. Därför drog hon sig undan en liten bit, men endast en liten bit. Hon hade ju gått ut för att köpa en melon och en melon hade hon tänkt att ha med sig hem.
    Grälet hade nu avslutats och den kaftanklädde mannen kunde åter koncentrera sig på kvinnan som stod en bit bort. Han vinkade henne till sig, visade henne att hon skulle lyssna, och lyssna ordentligt. Inget slarv här inte. "Dunk, dunk" Mannen såg inte glad ut och kvinnan fullständigt oförstående.
    - Écouter!
    Han tog en till från den stora högen. Lyfte den nära hennes öron och "Dunk, dunk". Den här gången lyste mannens ansikte upp och man kunde se hur mungiporna närmade sig öronspetsarna. Mannen gav kvinnan melonen, sa något på den franska dialekt han pratade med förtjusning och vände sig om och gjorde sig beredd att gå därifrån.
    Jag, som hade suttit och betraktat hela skådespelet denna underbara förmiddag i tidiga juli i Tensta centrum, kunde inte låta bli att gå fram till den kaftanklädde. Jag gjorde honom sällskap på vägen bort och med mina synnerligen begränsade franskakunskaper lyckades jag i alla fall få ur honom att han var en flyktad "paysan" från södra Algeriet. Han och hans släkt hade sedan urminnes tider försörjt sig på att odla "melon", men att  det idag var omöjligt att bo och leva där han var född. Kriget, sa han. "La Guerre" gjorde det idag omöjligt för alla.
    Det som bekymrade honom mest efter det att han hade kommit till Sverige, var att man i det här landet inte kunde få en melon att smaka som meloner ska. Svenskarna kunde inte melon. Han såg det dagligen och stundligen och det gjorde honom bekymrad. Han ville lära dem höra hur det skulle sjunga i melonen som svar när man dunkade på den. Då och endast då, var den mogen att ätas, då och endast då, fanns den där riktiga sötman i kombination med en syrlighet som släckte törsten och mättade livet.
    Han hade tänkt sig att han skulle starta en melonskola "l'école de melon" när han kom hit och lära svenskarna den ädla konsten att odla melon.  Det hade dock stupat på klimatet som han uttryckte det. Han hade den första vintern insett att några meloner, det skulle han inte komma att odla i det här landet.

SkrivPuff 2010:139 - Om något franskt

    - Bonjour Madame!
    Madame Blouza satt i sin stol i den slitna våningen, lyssnade in i telefonen, hörde rösten som med någon konstig brytning försökte säga något till henne.
    - Bonjour.
    - Comment ca va?
    Madame rörde sig lite obekvämt i stolen och rynkade pannan lite.
    - Qui je parle avec?
    Orden smög tyst ut ur munnen. Försiktigt, försiktigt, som om det var något farligt ...
    - Madame, jag har ett meddelande till er Madame. Just bara för Er.
    Madame Blouza var en kvinna i åttiofemårsåldern. Född i Tunisien i en svunnen tid, av svunna föräldrar och uppfostrad för en tid som inte längre finns. Idag bor hon i Paris, högt upp, på sixième étage, i ett hus byggt tidigt nittonhundra på Rue Léon Jouhaux, inte långt från Place de République och Le Métro. Från hennes balkong kan man se allt vad Paris har erbjuda; La Tour Eiffel, L'arc du Triumph och alla andra Parisiska landmärken ligger för hennes fötter. Madame, för det var så hon kallade sig, hade alltid rört sig i kretsar som få hade tillträde till.
    De män hon hade mött under åren i Paris hade aldrig fått henne att vilja något mer, något större utan det var bara "adiue mon ami", utan att ens "réfléchir". Om hon blev "blessés dans le coeur" verkade de fullständigt strunta i. De gånger hon drömde, drömde hon alltid om Tunisien. Om sin "son bien-aimé" som hon aldrig kunde glömma, hennes älskare och lärare. Den man som skulle gett henne "des enfants" som hon aldrig fick och den som försvann för gott under det stora "Guerre mondiale".
    Det var den stora omkastningens tid, brytningen mellan det gamla och det nya, men hur skulle hon kunna veta det? Det var en tid då allt förändrades och allt hände. Både gott och ont om vart annat. Det enda som var gemensamt var alla de "larmes" som hade runnit ur allas ögon, alla kvinnor som lämnades ensamma när de män som hade dragit ut med geväret på ryggen aldrig kom tillbaka.
    Merde, vad hon hatade dessa förbannade "l'hommes" i detta förbannade land som inte var hennes eget. Merde, vad hon hatade dessa förbannade kvinnor i detta förbannade land och speciellt vad hon hatade denna förbannade kvinna som kallade sig för "la concierges" och som inte gjorde inget annat än satt på sin stol och spanade på hennes "l'amant" som passerade revy, när det var hennes uppgift att sköta detta hus. "Putain." Det var det enda ord som passade in på hon som inte gjorde mer än att slöa hela dagarna och röka sina Gaulosies.
    - Madame?
    Rösten i telefonen. Ja, den hade hon glömt, eller rättare sagt struntat i.
    - Oui?
    - Madame, jag har ett meddelande till Er och bara till Er, madame. Ett meddelande "seulement pour vous", Madame.
     Mannens röst var ung. Härligt ung. Ju äldre hon hade blivit, desto yngre män hade hon föredragit "les jeunes hommes." Idag var hon för gammal, hon insåg det, c'est la vie, men hon var kvinna, samma kvinna som hon alltid varit, så det var inte så konstigt att hon reagerade.
    Lägenheten luktade mögel, men det var så det alltid hade varit och hon brydde sig inte speciellt. I förhållande till hur hon hade haft det i sin ungdom, var det inte mycket att bråka om. Hon hade haft det sämre, men hon hade också haft det bättre.
    Det var så det var, men nu var det slut, nu satt hon här alldeles för sig själv och bara väntade på att få lämna denna jämmerdal. Livet, la vie, det som hade varit hennes och endast hennes, utan att någon annan  hade lagt sig i.
    - Madame!
    Hon ryckte till, höll luren lite på avstånd, ville ju inte bli döv så här på gamla dagar. Den unge mannen i andra änden lät som om han nu började att tröttna.
    - Oui?
    Madame sa något bara för att hålla konversationen med den unge mannen vid liv, ville inte att han skulle försvinna för fort. Det var trevligt att prata med någon, för en gångs skull.
    - Madame, nu måste ni lyssna på mig. Écouter!
    Madame hörde att rösten kröp närmare henne, hörde att den inte längre ville vara på andra sidan utan ville att hon skulle komma till den, eller att den, la voix, skulle komma till henne. Hon kände plötsligt igen rösten, det var samma röst han hade haft natten innan han hade dragit på sig en amerikansk uniform och skulle ge sig ut i kriget för att befria landet, deras land, Tunisien.
    Hon var hemma igen och låg bredvid honom i den smala sängen, kände den värme han gav, kände passionen som alltid hade funnits i henne. Ville ha honom om och om igen. Telefonen och den unga mannen på andra sidan tråden hade hon redan glömt, insåg någonstans att det var döden som hade ringt och äntligen befriat henne och fört henne hem igen. Hem till den plats hon hade lämnat för femtiofem år för att resa till det land som sedan skulle bli hennes hem, la France. Nu var det en annan resa hon skulle göra, en sista resa med döden in i den eviga framtiden. Där hon äntligen fick vara tillsammans med sin "d'amant".
    "C'est la vie", tänkte hon, och log lyckligt inombords.

SkrivPuff 2010:136 - Om att avstå

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 9, Scen 1 - Fritte avstår att skjuta

    Jag studsade runt i bakluckan som värsta kollit och mådde riktigt jävla illa. Denna upplevelse lärde mig, om inget annat, hur bagage har det när det transporteras runt i alla typer av system jorden runt. Stackars bagage, säger jag. Till slut råkade jag hitta en ställning som gjorde att jag kunde hålla fast mig med benet och samtidigt försöka hitta något som jag kunde skära av repet jag var bunden med.

    Det sista jag mindes innan jag till min förvåning vaknade upp i bakluckan, var att se sheriffbrudens for iväg bakåt med bilen, något hårt träffade mig i bakhuvudet, blixten framför ögonen och sen var det inget mer. Svart tystnad som man säger.

    - Jävla typer, skrek jag för allt vad lungorna pallade. Släpp av mig.

    Inte en reaktion, bilen for med skumpefart framåt mot ett mål som var mig helt främmande. Som tur var, kände jag en skarp plåtkant som skavde mot min rygg. Jag placerade mina bakbundna händer över kanten och sen gungade jag loss i en takt som var mig allt för välbekant. Hade det inte varit för min vana från gungande små skepp på de stora haven hade jag nog nu spytt både maginnehåll och galla i en aldrig sinande ström av sjösjuka. Den gamla kapten på M/S Fritiof, den första skuta jag frivilligt och med tillstånd av gamla mamsen och pappsen, for iväg med en sommar i mina forna ungdoms dagar, lärde mig att ta sikte, slappna av och bara rulla med, så skulle man klara sig från sjösjukan. Ett synnerligt långsamt balanssinne som jag ligger inne med hjälper också till kan jag lova.

    Tre minuter senare i mina tankar, så hade jag lyckats skära loss mina händer och att sen få loss mina fötter var en enkel match. Nu återstod bara en sak och det var att komma ut ur bilen, innan de var framme vid sin destinationsort och skulle göra med mig, vad de nu tänkt att göra. Det var ingen lockande tanke att få vara med dem och de sina, när de skulle leka ta fatt med mig i ett avlägset hus i främmande land. Troligen skulle jag få många smällar innan den stora sömnen skulle omsluta mig.

    Jag rullade runt bakåt och kände efter koffertlåset. Som tur var, var detta en gammal ryssbil, där låset satt invändigt och åtkomligt. Lite fingerfärdighet senare, så var luckan öppen. Nu var det bara att vänta på att herrskapet där framme skulle stanna till, så att jag kunde snabbt åla mig ur bilen och försvinna snabbt innan de ens visste att jag var borta.

    Det dröjde inte länge innan de bromsade in och stannade. Trafikbruset lät högt, så jag förstod att vi hade stannat på grund av att vi skulle ut på en större väg. Snabbt som blixten ålade jag mig ut ur bilen utan att öppna bakluckan för högt. Tack vara att det var mörkt ute, så hade de säkert inte uppfattat att jag var ute. Jag ställde mig försiktigt upp på den kolsvarta vägen och tänkte smyga mig iväg obemärkt. Den lilla trubbnosiga pang-panget jag hade fått med mig av en av Henns kompisar fanns fortfarande kvar i hölstret runt vaden och snabbare än vad jag hann blinka åkte den fram i min näve. Tur var väl det, för chauffören hade i alla fall märkt att något var fara å färde, när jag försökte stänga bakluckan. Han hann inte säga många ord på sitt modersmål innan min revolver pekade honom rakt i nyllet.

    Hade jag nu varit av en viss kaliber, så hade dessa båda herrar förpassats rakt in i historiens glömska, men som jag hade lärt mig i livets hårda skola och på grund av att jag är den man jag är, så sköt jag inte.

SkrivPuff 2010:135 - Om en nymodighet

    Nisse stod och blängde ut över bukten. Sommaren hade äntligen kommit, vi hade flyttat ut till våra nyinköpta sommarstugor med våra respektive och allt var så där som bara det ska vara. Jag stod bredvid honom och bara njöt..
    - Sicket jävla mög.
    Jag kände solens strålar värma mitt inre, mitt hjärta och mitt humör.
    - Var finns närmsta pub?
    Fem mil från närmsta stad, mitt i ingenstans och med hela framtiden framför sig. Jag tittade på han som stod där på sidan om mig, såg hans frustration och missnöje. Monkan hade mer eller mindre tvingat honom att följa med. Det hade varit ett jädra jidder innan de båda satt i bilen.
    - Jag drar så fort jag kan, hade Nisse sagt och blängde surt. Jävla missfoster. jag vill inte.
    Nu var det som det var, allt var bestämt och klappat och klart. Nisse hade till slut stuvat in sig i vår bil och under mol tystnad följt med de tre timmarna det tog att köra till de nyligen hyrda stugorna.
    - Vad det här nödvändigt?
    Jag hade aldrig hört honom på sämre humör, rösten skvallrade om en viss irritation om man nu får vara övertydlig, och hans ansikte speglade det riktigt usla humör han var på.
   - Slappna av, sa jag. Relax. Det här kan bara bli så jävla underbart. Sommaren framför oss och sen blir det nya roliga jobb på företaget.
    Vi hade av en slump hamnat på samma firma efter lumpen. Att vi hade följt varandra de senaste fem åren genom gymnasiet, militärtjänstgöring och allt annat som på den tiden hörde en ung mans uppväxt till var bara det en bedrift. Monkan hade även hon funnits vid hans sida de senaste fem åren, gjort honom lycklig och sett till att han hade hållit sig på den smala gatan. Än så länge. Det kändes också som om jag och han på något sätt var länkade till varandra. Inte bara det att vi till och med hade gjort lumpen tillsammans, vi började också att bilda familj tillsammans. Trodde jag.
    - Jag har träffat en annan, sa Nisse. Jag vill att Monkan far åt helvete.
    Det kom som en blixt från klar himmel. Jag hade inte anat det minsta, inte sett det komma. Min tjej som jag nyligen hade blivit blixtförälskad i hade inte heller sett det. Vi hade tänkt oss tre himmelska veckor i goda vänners lag. Hon och Monkan var sammankopplade på samma sätt som Nisse och jag var sammankopplade.
    - Jag kan inte säga annat än att jag blev lite förvånad, sa jag utan att veta vad jag skulle säga egentligen. Vad fan gör vi nu?
    Den ljumma natten vid den ljuva östra kustremsan, denna helt enkelt underbara sena junikväll hade plötsligt förbytts i något helt annat. Det glada gänget skulle plötsligt splittras, en av fyra skulle väck och ett nytt hjul skulle rulla tillsammans med oss andra. Jag vet inte vad som skulle ha fått mig att förundras mer. Nisse och Monkan hade bara fram till senaste veckan verkat vara så kära i varandra att ingen ens skulle kunna tro att någon av de två skulle vilja dela på sig för gott.
    - Vad fan gör jag nu?
    - Ja, vad fan gör du nu?
   Jag sa det sista bara för att jag inte ville ta Nisses beslut, på samma sätt som jag hade gjort de senaste åren. Någon gång fick han allt vakna upp och ta ansvar för sitt eget liv. Något nytt borde väl även han lära sig. Om inte förr, så senare i alla fall.

SkrivPuff 2010:133 - Om att alla goda ting är tre

    "Vilket jävla sunkigt gäng ni är!"
    Brorsan stod framför oss, skrek och gormade och levde rövare. Efter ett tag surnade jag till rejält. Situationen påminde starkt om den första och enda gången jag seglade med S/S Aquino som gick med styckegods och allmän försörjning i den Filippinska ögruppen. Jag övergav skitstöveln till kapten under ett kortare uppehåll i den alldeles förtjusande lilla staden Laoag City på norra delen av ögruppen. Kapten blev inte glad, men på det sätt han hade betett sig var han inte värd en bättre avslutning. Vad som sen hände under det månadslånga uppehållet i staden, får jag återkomma till i ett senare avsnitt, då det är väl värt att berätta.
    "Vad fan skulle vi gjort?"
    Putte öppnade låda för första gången sen mordet på Maja-Tiina. Hans röst klingade på ett sätt som ingen av oss hade hört förut. Det fanns en hård metallisk klang i botten som var ny och obekant. Brorsan tystnade tvärt och satte sig vid mitt skrivbord som om han ägde stället.
    "Nu är du orättvis!"
    Sheriffbruden tog sig ton och det med rätta.
    "Kom med ett bättre förslag eller håll truten."
    Ögongodiset ramlade åter bak i soffan och lutade sitt huvud mot min axel.
    "Tala om för honom att han kan fara åt helvete om han ska han hålla på, på det här viset."
    Därefter blev det tvärtyst. Brorsan la upp fötterna på skrivbordet och tittade på Norrköpings finaste trio, log plötsligt med hela ansiktet och skrattade till.
    "Vilket jävla gäng ni är! Det är också svårt för mig att inse vad ni har varit med om."
    "Ja just det. Så är det."
    Putte fräste till lite, men man kunde höra på rösten att han började mjukna lite.
    "Vad fan gör vi", frågade jag. "Vi måste framåt kamrater."
    "Ja, vad fan gör vi?"
    Sheriffbruden lät lätt avslagen på rösten, som om hon hade gett upp.
    "Vi vet det mesta", svarade brorsan, "var de finns och vad de har gjort. Det enda som fattas är vilka huvudskurkarna är. Där är det som ett enda stort mörker."
    "Den som sköt henne ska dö."
    Puttes inlägg fick oss alla att studsa till.
    "Du ska inte göra ett skit!"
    Nu blev brorsan förbannad.
    "Jag har inget problem att stoppa in dig på tio år om du så kröker ett hår på någons skalle. Mord eller inte spelar ingen roll. Har du förstått?"
    Om blickar kunde döda så skulle Putte nu ha fallit död ner. Denna blick hade jag bara förut sett hos en styrman på M/S Nikita, när vi gick med styckegods i Barents hav. En av de mer törstiga matroserna fick en natt fylledille på bryggan när vi hade vakten ihop och började oupphörligen tjattra på sitt lands vilda tungomål. Det dröjde inte länge innan styrman tröttnade och inte bara spände ögonen i honom utan också satte handfängsel på honom. Nu gick det inte så långt mellan Putte och brorsan, för Putte hade vett att hålla truten.
    "Jag förväntar mig att ni tre håller er lugna från och med nu och låter oss som är utbildade ta hand om resten. Vad gäller dig", fortsatte han och pekade på det kvinnliga inslaget i vår lilla trio, "så är du välkommen om du bara återgår i tjänst."
    Brorsan reste sig ur min stol och gjorde sig beredd att gå. Såg på oss alla tre, Sheriffbruden, Putte och så jag, som satt i soffan, skakade lite på huvudet och försvann som en oljad blixt. När dörren hade slagit igen bakom honom, öppnade Putte återigen munnen och väste med hård röst, medan hans ögon lyste korpsvart elaka.
    "Fähunden ska visst dö. Sakta och plågsamt ..."

SkrivPuff 2010:131 - Om ekonomiskt lättsinne

    Grådask, skällevinter, hundsommar eller kattfibbla. Orden är många och betyder ingenting men det var den tongången han höll där framme på podiet och det typ av språk han använde. För den oinvigde. Allting på nolltid. 20, 30 %. Invest, invest och allt skall vara dig givet. 40% och mer. Dubbelt upp på ett år. Allt är möjligt och inte kostar det kattskit heller. Vi ger bort pengarna, men endast idag! Halleluja!
    Den dagen det begav sig var en förunderlig dag. Ljuset föll liksom lite snett in lokalen där vi satt, spelade över podiet och lämnade oss andra i skuggan. Liksom på efterkälken var det någon som sa efteråt.
    "Let's rock'n'roll."
    Mannen med den höga svansföringen dansade in på podiet, tog en mikrofon och bara vrålade. Några i församlingen ställde sig upp och vrålade ikapp. Själv höll jag en låg profil. Alltid. Det är på det sätt jag vill vara på och det är en strategi som har lönat sig i längden. Tror jag.
    "Köp, köp, köp!"
    Terriern på podiet skällde på det språk som husse hade lärt honom. Jag såg på min vän som stod bredvid mig. Såg hur han hoppade upp och ner med högrött ansikte, svetten lackade och han stirrade blint framför sig. Jag drog honom försiktigt i tröjan.
    "Det här är lyckan", skrek han i mitt öra. "Jag ska bli rik, rik, rik..."
    Lokalen var en sliten gammal gympasal i 50-tals tappping. Stolarna som de flesta av oss satt på verkade komma från samma årtioende. Andra stod på de låga bänkar som stod runt om vid vägarna och höll sig krampaktigt i ribbstolarna. Det luktade svagt av gammal unken gymnastikpennalism, handbollsklister och svett, svett och återigen svett. Ventilation obefintlig, publik för många.
    Framför varje utgång materialiserade sig plötsligt två stöddiga varelser. Dörrarna stängdes och lyset släcktes ned. Det blev tyst och det enda som hördes var hur den lilla husmusen med snabba tassande steg drog sig in i närmsta lilla hål.
    Själv vägrade jag. Den lilla råttan på scen hade satt sig framför ett bord, alla i publiken hade tvingat ställa sig i kö och var tvungen att skriva på ett papper för att komma ut genom den enda dörren som var öppen.
    "Inte en chans", sa jag. "Jag skriver inte på."
    En av de breda männen som förut hade vaktat en av dörrarna kom fram mot mig, tog tag i min arm och började slita ut mig på golvet. Det gjorde ont, men inte skrek jag inte. Nä, nä. Sån var inte jag. Jag tål smärta och en sådan lurk till pajas ska inte få mig ur balans. Den bredaxlade halkade till och jag kom loss ur hans grepp, hoppade undan och sprang bort mot scenen. Det enda ställe där det inte fanns något folk.
    Han som satt och tog upp anmälningar på det de sålde, vände sig om och tittade på mig och pekade på en dörr på andra sidan. Själv brydde jag mig inte mer, struntade fullständigt vad som var rätt eller fel, men jag öppnade bakdörren och trängde mig förbi en bredaxlad typ.
    Fem månade senare insåg min vän att han hade blivit grundlurad. Jag såg ju genast att det den vältalige och karismatiske på scen sålde var ett inträde i ett klassiskt pyramidspel. Allt fagert tal var numera lika bortblåst som männen och den, som han sa, världsomspännande organisation de företrädde. Polarn var ett antal tusenlappar fattigare och den förtröstan han hade på sin nästa var lika bortblåst den.
    Det enda vi var överens om var att det ekonomiska lättsinnet faktiskt är ett nollsummemspel i mångt och mycket. Det den ena förlorar, vinner den andre, och min vän var i all fall en erfarenhet rikare. Till nytta? Ja. Till nöje? Knappast.

SkrivPuff 2010:127 - Om att raljera

    - Vilken liten fjolla!
    Pastorn satt vid sitt skrivbord. Pratade i telefon med sin gode vän predikanten om vad han skulle tala om i närradion nästa gång.
    - Ska vi verkligen acceptera att dessa fjollor, eller HBT människor som de kallar sig numera, verkligen ska få uttala sig i religiösa frågor?
    Man kunde se på hans min att Käre bror på andra sidan luren inte riktigt höll med där.
    - Men vad ska jag säga då?
    Minspelet gick från djupaste pannveck till klara och släta huddrag. Till slut log pastorn med hela ansiktet.
    - Käre bror är klok. Det är naturligtvis den vägen vi ska gå, men kära bror håller med om att vi inte borde tillåtas dessa fjollor?
    - Naturligtvis käre bror. De borde utrotas eller åtminstone hållas kort och på ställen där de inte syns.
    Pastorn log nu med hela ansiktet på det där änglalika sätt som han hade övat in framför spegeln under många år. Mjuk och vän och guds röst här på jorden. Den enda och sanna rösten och det var Pastorn som var hans talesman i det fögderi som Pastorn kallade "sin församling".
    - Käre bror kommer väl att lyssna när jag talar om för mina kära församlingsbor att de inte bör läsa Gardell. Att han hädar och han är anti-krist och att vi någon gång måste säga ifrån. Vi rättänkande människor.
    Nu såg plötsligt pastorn bekymrad ut....
    - Bokbål, säger du. Törs vi verkligen det. Det brukar bli ett sådant liv på pressen och de missförstår alltid.
    Pastorn skruvade på sig där han satt på stolen, verkade inte riktigt bekväm, men ögonen blixtrade till.
    - Jag är inte feg. Klart att jag vågar, jag är den förste som skulle kasta hans bok på bålet. Om jag hade någon vill säga och jag vill inte gå och handla en. Då tjänar den fjollan bara mer pengar.
    Pastorn såg nu åter så där mild och god ut som bara milda och goda och rättfärdiga pastorer gör. Han tänkte på elden, den eld som skulle förgöra kättarens tillika fjollans ord, men han var inte nöjd då det var något som fattades. Till slut kom han på vad det var; Det var bålet som skulle bränna fjollan själv. Den så kallade man som hade tagits Guds ord i sin mun, och talat om för hela svenska folket att alla var lika och hade samma rätt oavsett kön, hudfärg eller sexuell läggning eller andra helt oväsentliga saker. Vilken kättare.

    Här slutar jag raljerandet då jag inte klarade mer, och sen tyckte jag faktiskt inte att det blev speciellt bra heller.
    Jonas Gardell har skrivit den absolut bästa bok som jag inte har klarat av att läsa färdigt. Jenny. Jag behöver inte läsa färdigt den då jag känner igen hela scenariot från min egen uppväxt. Jag vet hur det kommer att sluta och jag känner i varje fiber i min kropp hur illa alla inblandade redan känner sig eller kommer att känna sig om tjugo år när de tänker tillbaka på den kvällen. Det är där ingen skillnad mellan man eller kvinna vill jag påstå. Boken är otäckt sann och jag vill aldrig mer uppleva dessa vidriga elaka känslor igen.
    En annan sak. Jag har sett varje show Jonas Gardell har producerat och någon mer mänsklig varelse kan jag inte tänka mig. Han är människa inifrån och ut.
    Tack Jonas för att du finns och delar med dig av din kunskap.

SkrivPuff 2010:126 - Om att hushålla

    - Ska jag slänga den?
    - Nä. Varför det?
    - Du använder den ju inte.
    - ...men jag kanske kommer att göra det? Funderade senast igår på det.
    - Den har hängt orörd här i tre år nu. Urtvättad och ful ...
    - Kan kanske ta den till landet då. Kan jag ha på mig när jag målar.
    - Du har fullt med kläder där också, och förresten målar du inte.
    - Det regnade så mycket. Går inte att måla när det regnar.
    - Förra sommaren var varm och fin.
    - Går inte och måla i solsken heller, för den delen.
    - Så då kastar jag den då?
    - Nä. Varför det?
    - Du använder den ju inte. Den hänger bara i vägen och det är överfullt i skåpet.
    - Får jag se på den?
    - Ska jag kasta den eller inte?
    - Kan ha den en sista gång. Synd att kasta något som är nytvättat och struken.
    - Du kan inte ha den här mer. Den är urtvättad och ful och omodern.
    - Som fritidskjorta då?
    - Nä, du kommer aldrig att ha den på dig mer!
    - Vilken skjorta menar du?
    - Den här!
    - Jasså den gamla trasan. Varför sa du inte det på en gång. Kasta skiten eller ta den till trasor...
    - Den här skjortan då?
    - Nä. Varför det?
    Och där någonstans försvann humöret för gott hos kära hustrun. Under den kvällen i alla fall.

SkrivPuff 2010:125 - Om syskonkärlek

Till min lillebror!

    Först vill jag börja med att säga att jag har saknat dig så pass att de senaste, dryga fem åren har varit ett rent helvete. Jag menar inte bara för mig själv utan detta gäller alla av vår familj. Då kanske du förstår hur mycket vi alla höll av dig, för om det inte hade märkts att du funnits ibland oss, så hade du ju heller inte varit saknad.
    Den där dagen du försvann sitter fortfarande som en stor jävla sjuk kniv mitt i min mage. Bara så att du förstår. Om du nu kan förstå där du är. Jag vet inte, ingen vet, men det finns de som tror vilket är en satans skillnad. Själv tvekar jag, men en sak är jag säker på i alla fall. Nu vet jag var du finns och där kommer du att vara för evigt.
    Jag möter dig inte heller mer i korridorerna på jobbet, tittar efter dig i matsalen fortfarande, men ser dig aldrig. Jag ringer dig ibland fortfarande för att tala om den senaste matchen, men du svarar inte. En röst svarar bara att numret inte tillhör någon abbonent. Det är skit.
    Jag har under en längre tid velat tala med dig om allt detta, men jag har varken haft förmågan eller modet att uttrycka mig på rätt sätt. Det är väl så att jag har varit rädd att såra och göra dig illa på något sätt. Vad dumt tänkt, egentligen. Du finns ju inte mer, så hur skulle jag kunna göra dig illa? Hur skulle en känsla av saknad kunna såra någon och hur skulle den kunna såra dig? Min lillebror.
    Den där dagen, när jag som vanligt på morgonen loggade in på Aftonbladets hemsida bara för att kontrollera att allt stod väl till i världen möttes man av rubrikerna om detta ofattbara. Vi visste ju var någonstans ungefär du skulle befinna dig, så vi insåg att du skulle kunna vara berörd. Så det innebar att vi ville veta och det första jag gjorde var att ringa dig, men möttes bara av din röst i luren som sa, "Hej! Du har kommit till xxxxxx. jag kan inte svara nu, men lämna ett meddelande så ska jag ringa upp senare." men inte fan ringde du tillbaka. Ditt SMS från dagen innan, gav oss faktiskt hopp att du inte skulle befinna dig på den plats som tidningarna skrek ut var värst drabbat, men det visade sig att du hade stavat platsens namn fel. Du var faktiskt just på den plats som tidningarna talade om.
    Jag är fantastiskt glad att du ringde två dagar innan det hände och att jag fick önska dig God Jul. Ännu mer glad är jag att du också faktiskt pratade med mamma, att du ringde en gång till lite senare, trots att hon inte svarade första gången och att du då fick tag i henne. Hon lever av det fortfarande, drygt fem år senare. Vi hade det trevligt den julafton hemma hos oss, men alla hade naturligtvis önskat att du hade varit där. Om bara det hade varit så. Ingen säger det högt när vi träffas på julen, men jag är säker på att alla tänker så innerst inne. Julhelgerna är ett helvete numera. Bara så att du förstår.
    Du måste även förstå, efter det att du försvann så blev det tyst i telefonluren. Det var som om ingen ville vara med mig längre. Varken hemma eller på arbetet. Det var bara J som höll kontakten, som fick mig att känna att det trots allt var värt att gå vidare, om det så bara var för min skull. M var ett stort stöd också, hade jag inte varit gift med henne, vet jag inte hur det hade gått. Hon är guld värd min stora kärlek här i livet. Bara så att du också vet det.
    Ett år senare, så satt jag då äntligen på den strand där du försvann och tittade ut över samma hav som du då tittade ut över. Satt vid den strand där du skulle äta frukost, när det ofattbara inträffade. Det var så lugnt och skönt den där dagen. Det var svårt att föreställa sig det kaos som måste ha varit när den stora vågen rullade in mot land, den skräck som alla måste ha känt när de sveptes med. Du var inte snabbt nog iväg. Jag tror det var så det gick till och det är så de andra har berättat.
     Det jag förbannar mest och det som känns mest i kroppen på mig, är att jag inte fick vara med dig då det hände, inte kunde hjälpa dig i din nöd. Jag var ju inte där du var, utan på andra sidan jodklotet. Så långt borta i tid och rum och totalt chanslös. Samtidigt vet jag att hade jag varit där, så hade jag inte fått. Du ville alltid klara dig själv och behövde varken stöd eller hjälp, speciellt inte av en storebror. Det är väl riktigt, det är så det ska vara, men jag hade allt bra gärna velat både hjälpa och trösta dig. Nu när det hände, det som hände. Jag var ju i alla fall din storebror.
   
   
Bokmånglarn

SkrivPuff 2010:122 - Om att gömma sig

    - Tittut!
    Ett lockigt litet leende tittade fram bakom fåtöljen, ett klingande skratt och sen små korta steg som tultade iväg till nästa stol. Jag ställde mig på knä och gömde mig framför fåtöljen, stack ut huvudet en smula och "Buuh". Ett fnitter konfirmerade att hon hade sett mig, ytterligare några små tultande steg och "wisscch" var hon borta. Vart hon tog vägen var inte så svårt att höra, då fnittret följde varje steg hon tog.
    - Tittut!
    Jag vände mig om och där stog hon, den kvinna jag älskade över allt annat här på jorden, och log mot mig.
    - Tittut!
    Och där kom hon tultande i full fart, hon som var frukten av vår kärlek, och kastade sig rakt över mig. Hon snusade mot min hals, gav mig en blöt puss på mun och vände sig om. Tittade uppåt.
    - Pappa och jag leka ...
    Iväg var hon tvärs över vårt vardagsrum. Mitt fru skrattade och likadant gjorde jag.
    - Slit inte ut dig. Du måste ha lite ork till senare också.
    Jag kände lukten från köket. Det fick magsaften och snålvattnet att rinna till samtidigt som ett litet kurrande kunde höras från mellangärdet.
    - Var är pappas flicka?
    Jag kröp ut mot hallen, var så tyst jag kunde för att hon inte skulle höra mig. Inte ett ljud som svar.
    - Nu kommer jag och tar dig!
    Alltid när jag sa så, skulle jag kunna höra henne. Hon hade aldrig kunnat motstå den retfulla tonen och svarade alltid med ett återhållet fnitter. Den här gången var hon tyst. Inte ett pip hördes någonstans.
    - Nu kommer jag och tar dig!
    Ännu ett försök med samma resultat. Jag ställde mig upp och tittade mig runt i den smala avlånga hallen. Det fanns fyra vägar hon kunde ha gått; Antingen upp för trappan mot övervåningen eller nerför trappan mot källaren, men där skulle hon ha stoppats av dörren, eller också ut mot gatan genom ytterdörren eller också in i köket. Jag tittade in i köket, men där var det tomt så när som på den förföriska doften från spisen. Nedåt var otänkbart, så då återstod bara uppåt eftersom ytterdörren var låst.
    Klump, klump uppför trappan. Man måste låta mycket när man smyger på små barn. Ingen överraskning för då kan de bli rädda, samtidigt som de faktiskt vill bli kittlade av en krypande, smygande rädsla.
    - Nu kommer jag ...
    Inte ett ljud till svar, fullständigt tyst. Trappan var inte speciellt lång, så klumpedi-klumpet varade inte allt för länge. Jag tittade in i badrummet, jag tittade in vårt sovrum och jag tittade in i hennes rum. Ingen lillan någonstans.
    Den där lilla ryckningen i mungipan, pirret i maggropen som kom lufsande och trycket över bröstet som om bältet hade flyttats en halvmeter upp. Jag kände igen alla mina reaktioner. De var de samma som för tio år sen när brorsan försvann för gott. Häck, väck lingonsäck, så fanns han inte mer. Den typ av erfarenhet har jag haft och den vill jag inte ha igen.
    - Har du sett Lillan?
    - Va? Va sa du? Kom nu, det är mat.
    Jag bestämde mig för att gå systematiskt tillväga. In i badrummet, titta bakom dörren, titta in i torkskåpet. Tomt. In i vårt sovrum, titta under sängen, i garderoberna, bakom dörren. Tomt. Pulsen stiger till hundra, blodtrycket skjuter i höjden. In i Lillans rum, titta på sängen, titta under sängen och till slut titta in i garderoben.
    - Tittut!

SkrivPuff 2010:121 - Om att vara storsint

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 9, Scen 3, slutet - Putte blir kärlekskrank

    Det är klart att Putte ska få ha det lite kul med damerna. Jag menar inget annat. Klart att Putte ska lattja lite, det mår varenda karl bra av, men var han tvungen att bete sig så här fjompigt? Det sneda leendet och munnen som i normala fall inte säger många ord och som nu verkar vara totalt stum. Jag ser in i den inåtvända blicken och plötsligt är det ingen hemma. Grabben är någon annanstans.
    Det är första gången sen jag träffade Putte som jag har sett honom i det här tillståndet. Det är inte trevligt ska ni veta, men jag står ut. Måste det. För Puttes skull. En man som Putte, med den historia med sprit, hemlöshet, och allt annat som hör det livet till gör ingen man till den perfekta partnern. Inte för inte att det faktiskt kan bli så att lyckan vänder, men i min bekantskapskrets hör det till undantagen.
    - Är hon inte vacker?
    Det fårleendet kunde få vem som helst att förstå vad klockan var slagen. Att damen befann sig på övre halvan var det ingen tvekan om, men att hon inte skulle vinna Top model var alla överens om. Jag såg bort mot det hörn där hon satt lite för sig själv. Hon tittade ner i bordet samtidigt som hon försiktigt kikade under lugg bort mot Putte. Det lilla, lilla leendet som följde och de pigga ögonen avslöjade mer än om hon hade sagt det rakt ut.
    - Kör hårt, sa jag till Putte. Det är raka spåret ...
    Putte log så att löständerna glänste i det soligaste Stomatollende som han hade fyrat av sen tänderna kom på plats i somras.
    - Jag har inte mått så här bra sen morsan sa att vad som än hände, så skulle jag vara hennes lilla pojk. Det är trettio år sen.
    Vi knallade alla ut ur lokalen. Alla var på topp och notan hade varit av den storleken att hovmästaren var på väg att slicka golvet rent där vi gick. Vi knallade bort mot kontoret där sherifferna hade sitt högkvarter. Jag funderade en stund vem damen var, innan jag tog fan i hand och frågade Henn rakt ut. Svaret gjorde mig nöjd. Jag visste att Petri och hans pojkar ibland använde s.k. frilansare som hade ett speciellt intresse av att vilja få vissa element i den undre världen att förpassas bakom lås och bom.
    Tallinns mörka gränder glänste i regnet. Alla drog upp dragkedjan ända upp till adamsäpplet, drog ner mössan till öronen och småsprang under en däven tystnad. Alla utom Putte. han gick lite längre bak med uppknäppt jacka, drog sig sakta över till den sida hon var och som av händelse gick han plötsligt bredvid henne. Jag såg att hennes leende blev lite bredare och hon sträckte ut sin hand mot honom.