28 Februari
3 år sedan
fredag 31 juli 2009
torsdag 30 juli 2009
SkrivPuff 211 - Att vara efterlängtad
Det var mörkt ute när jag gick ut genom hennes dörr för sista gången. "Vi ses aldrig mer", sa hon. "Det är så det måste bli." Precis när hon sa det kände jag hur det sved till i den där taggen, den som sitter precis där revbenen tar slut och där allt det mjuka börjar. Jag tänkte tillbaka på henne, på det jag har fått vara med om, all lycka jag såg i vårt gemensamma hem, all hennes lycka och den bubblande känslan jag känner just nu när jag tänker på Maria därhemma. Kommer det att bli som jag sett och förstått? Jag funderar på hur jag ska hantera all den information jag sitter inne med. Jag vet mer än vad nu någon levande människa vet om mänskligheten, jag känner till hur mitt liv ska bli och jag vet även när och hur jag kommer att dö. Vad ska jag säga till Maria? Vägen som går ditåt är full av folk, ljudet är som en matta men jag hör det inte då mina tankar fortfarande är kvar hos henne.
När jag passerar kyrkan är det som en isande vind drar förbi vilket får mig att stanna upp. Mitt i strömmen av människor står jag absolut still där de studsar förbi mig, rör mig men ser mig inte, de kommer och går men känner inte, vill inte förstå utan försvinner snabbt in i glömskans dimma, det är väl enklast så. Plötsligt står han där framför mig, den förhatlige Kallvanius, i sin svarta rock och vita krage och stirrar på mig. ”Jag hatar och förbannar dig”, sa han. ”Det du tror ska hända kommer inte att ske. Gud har andra planer för dig.” Trots hans sätt att vara och det han säger känner jag mig bara likgiltig inför hans ord. Han kan inte nå mig längre men han gör sitt bästa för att nå alla de andra. Han finns här och nu och spottar ur sig sina obehagliga sanningar och vill få världen att tro på att Guds väg är hatet, Kallvanius väg.
Den illvillige fortsätter att stirra på mig medan han sakta bleknar bort inför mina ögon. ”Guds ord finns inte”, säger jag. ”Det är bara människans inneboende egenskaper och lycka som du vill förstöra, Gud kan inte kontrolleras och därmed kan inte heller människan kontrolleras då hon ska vara en avbild av honom själv och då det lilla barnet inte är ond kan inte heller Gud vara ond.” Jag känner hur kylan som omger honom sakta försvinner bort, skräcken i hans ögon finns otvivelaktigt där, jag vill inte förstöra utan bara få honom att förstå. ”Hela mitt liv har en djupare mening.” Kallvanius sista skrik flyter ut i natten och försvinner med honom.
Bredvid mig står Mustafa och ser bedrövad ut. Hans mörkbruna ögon ser på något underligt sätt lättade ut samtidigt som de inte ser utan är blinda för allt som finns omkring oss. ”Desto mer jag tänker på henne, desto mer försvinner hon för mig”, säger han. ”Hon har åkt hem för gott och hon tog barnet med sig.” Nu börjar han gråta, tårarna trillar nerför hans kinder och blöter marken under honom. ”Barnet finns inte mer.” Hela han skakar. ”Mustafa”, säger jag. ”Hon och barnet är inte borta för gott. Ni kommer att ses igen, jag vet det, jag känner det. Jag är här nu och jag har tagit hennes plats.” Precis när jag säger det hör jag hur hon säger till mig; ”Du ska ta hand om Mustafa, han är som ett litet barn, men han är pålitlig och hans syn kommer att komma åter, så snart han ser dig, så som han såg mig.”
Vi går vägen som går ditåt, Mustafa och jag, på väg mot mitt hem, på väg hem till Maria. Hon brukar bli så förbannat sur när jag är borta utan att meddela mig, så jag ber Mustafa att skynda sig lite. När vi passerar parken ser jag på trädet som står där, det raka och samtidigt färggranna som ser ner på menigheten, fyller det mig med en känsla av ålderdomlighet men samtidigt en varm värdighet. Jag bockar lite försiktigt och hälsar, är inte säker på om det kommer ihåg mig men när jag ser hur det lättar på grenarna, sträcker sig i bladverket och liksom bockar mot mig i den obefintliga vinden förstår jag att det gör det.
Mustafa släpper taget om min armbåge och öppnar grinden. ”Jag stannar här en stund”, säger han och ser på mig. ”Jag ska inte blanda mig med de dina, utan du är enbart min och närhelst du behöver mig finns jag där för dig. Jag gäldar dig en skuld för min syn, och den kan aldrig betalas åter, så skulden är min för evigt.”
Det är så det kommer att bli”, sa hon till mig. ”Du har ditt liv och det kommer att fullföljas efter de ramar du sätter upp för dig själv. Det du gör för andra kommer andra att göra för dig. Tusenfalt.” Mustafa ser jag inte mer, han har gått in till det raka men samtidigt färggranna trädet och fått det skydd han behöver, jag vet det, så jag känner mig lugn när jag fortsätter min vandring hemåt.
Jag öppnar dörren försiktigt, tyst så att Maria inte ska höra att jag kommer, men det enda jag hör är tystnaden och mörkret i lägenheten som slår emot mig. Trots mörkret och tystnaden tror jag inte på det jag varken ser eller hör, utan förväntar mig något helt annat. När jag kommer ut i rummet där TVn finns ser jag hur Maria sitter i soffan och sover. Hon har ett halvt urdrucket glas vatten framför sig, en uppäten macka har legat på fatet som står till vänster på bordet och en TV blaska ligger bredvid henne. Jag ser på henne, ser på henne igen för är det någon jag inte kan se mig mätt på så är det Maria, så mycket älskar jag henne.
När jag står där så öppnar hon sina ögon, rör sig lite sävligt och sömndrucket och ser på mig. Ler lite. ”Du är efterlängtad, vet du det?”
När jag passerar kyrkan är det som en isande vind drar förbi vilket får mig att stanna upp. Mitt i strömmen av människor står jag absolut still där de studsar förbi mig, rör mig men ser mig inte, de kommer och går men känner inte, vill inte förstå utan försvinner snabbt in i glömskans dimma, det är väl enklast så. Plötsligt står han där framför mig, den förhatlige Kallvanius, i sin svarta rock och vita krage och stirrar på mig. ”Jag hatar och förbannar dig”, sa han. ”Det du tror ska hända kommer inte att ske. Gud har andra planer för dig.” Trots hans sätt att vara och det han säger känner jag mig bara likgiltig inför hans ord. Han kan inte nå mig längre men han gör sitt bästa för att nå alla de andra. Han finns här och nu och spottar ur sig sina obehagliga sanningar och vill få världen att tro på att Guds väg är hatet, Kallvanius väg.
Den illvillige fortsätter att stirra på mig medan han sakta bleknar bort inför mina ögon. ”Guds ord finns inte”, säger jag. ”Det är bara människans inneboende egenskaper och lycka som du vill förstöra, Gud kan inte kontrolleras och därmed kan inte heller människan kontrolleras då hon ska vara en avbild av honom själv och då det lilla barnet inte är ond kan inte heller Gud vara ond.” Jag känner hur kylan som omger honom sakta försvinner bort, skräcken i hans ögon finns otvivelaktigt där, jag vill inte förstöra utan bara få honom att förstå. ”Hela mitt liv har en djupare mening.” Kallvanius sista skrik flyter ut i natten och försvinner med honom.
Bredvid mig står Mustafa och ser bedrövad ut. Hans mörkbruna ögon ser på något underligt sätt lättade ut samtidigt som de inte ser utan är blinda för allt som finns omkring oss. ”Desto mer jag tänker på henne, desto mer försvinner hon för mig”, säger han. ”Hon har åkt hem för gott och hon tog barnet med sig.” Nu börjar han gråta, tårarna trillar nerför hans kinder och blöter marken under honom. ”Barnet finns inte mer.” Hela han skakar. ”Mustafa”, säger jag. ”Hon och barnet är inte borta för gott. Ni kommer att ses igen, jag vet det, jag känner det. Jag är här nu och jag har tagit hennes plats.” Precis när jag säger det hör jag hur hon säger till mig; ”Du ska ta hand om Mustafa, han är som ett litet barn, men han är pålitlig och hans syn kommer att komma åter, så snart han ser dig, så som han såg mig.”
Vi går vägen som går ditåt, Mustafa och jag, på väg mot mitt hem, på väg hem till Maria. Hon brukar bli så förbannat sur när jag är borta utan att meddela mig, så jag ber Mustafa att skynda sig lite. När vi passerar parken ser jag på trädet som står där, det raka och samtidigt färggranna som ser ner på menigheten, fyller det mig med en känsla av ålderdomlighet men samtidigt en varm värdighet. Jag bockar lite försiktigt och hälsar, är inte säker på om det kommer ihåg mig men när jag ser hur det lättar på grenarna, sträcker sig i bladverket och liksom bockar mot mig i den obefintliga vinden förstår jag att det gör det.
Mustafa släpper taget om min armbåge och öppnar grinden. ”Jag stannar här en stund”, säger han och ser på mig. ”Jag ska inte blanda mig med de dina, utan du är enbart min och närhelst du behöver mig finns jag där för dig. Jag gäldar dig en skuld för min syn, och den kan aldrig betalas åter, så skulden är min för evigt.”
Det är så det kommer att bli”, sa hon till mig. ”Du har ditt liv och det kommer att fullföljas efter de ramar du sätter upp för dig själv. Det du gör för andra kommer andra att göra för dig. Tusenfalt.” Mustafa ser jag inte mer, han har gått in till det raka men samtidigt färggranna trädet och fått det skydd han behöver, jag vet det, så jag känner mig lugn när jag fortsätter min vandring hemåt.
Jag öppnar dörren försiktigt, tyst så att Maria inte ska höra att jag kommer, men det enda jag hör är tystnaden och mörkret i lägenheten som slår emot mig. Trots mörkret och tystnaden tror jag inte på det jag varken ser eller hör, utan förväntar mig något helt annat. När jag kommer ut i rummet där TVn finns ser jag hur Maria sitter i soffan och sover. Hon har ett halvt urdrucket glas vatten framför sig, en uppäten macka har legat på fatet som står till vänster på bordet och en TV blaska ligger bredvid henne. Jag ser på henne, ser på henne igen för är det någon jag inte kan se mig mätt på så är det Maria, så mycket älskar jag henne.
När jag står där så öppnar hon sina ögon, rör sig lite sävligt och sömndrucket och ser på mig. Ler lite. ”Du är efterlängtad, vet du det?”
onsdag 29 juli 2009
SkrivPuff 210 - Finna fel
91 av 100 är ett alldeles utmärkt resultat, men då får man veta att man har 9 fel. Eller om man har kommit ihåg sju saker av åtta från affären så får man veta att man har glömt den åttonde. På det senaste ROM mötet vi hade så var den här frågeställningen uppe. Mötescoachen frågade vad en sådan person som hela tiden söker fel brukar kallas varvid den skotske mötesdeltagaren naturligtvis svarade "wife" och ett igenkännande skratt spred sig hos de manliga mötesdeltagarna.
Att hela tiden finna fel är det absolut bästa sättet att slå sig fram här i världen. Inget är så bra så att det inte kan bli bättre, och det där som kunde gjorts bättre är det alltid någon som vill påpeka. Snabbt och brutalt stjäl de förbättringspotentialen och påpekar för alla som vill höra att de, just de och ingen annan, räddade situationen och att just de, är de som är bäst lämpade. Detta, mina vänner, händer ständigt och jämt. Ruttet eller hur?
Att dela med sig är också ett kardinalfel många gör då de tror på den inneboende potentialen i samarbetet människor emellan. De tror nämligen att ett plus ett kan bli större än två. Sicket nys. Det enda som händer är att kompanjonen stjäl allt det som har delats ut och ger ingenting tillbaka. Inom två månader kommer den människan att till sin förvåning upptäcka att den andre får varma applåder av chefen för det arbete som rätteligen borde tillhöra den själv, men det finns ett sätt att ge igen. Du får två sekunder på dig att fundera, sen berättar jag i stycket nedan hur du ska göra.
Jag tror du redan har gissat och också gissat rätt. Först och främst bygger det på att du måste våga stå upp och tala inför en grupp människor och nummer två att du faktiskt inte drar dig för att få människor att se ut som idioter inför andra. "Finn fel", sa Bull. "Felet finns", sa Bill. Alltså, du ställer dig upp inför gruppen eller går in till chefen och talar om, högt och tydligt vad du anser vara fel med resultatet. Kom ihåg; Inget är så bra att det inte kan bli bättre. Gör det också på ett sådant fint sätt att alla, inklusive chefen, inser att den person som nyligen har fått stå i rampljuset faktiskt har stulit materialet, eller åtminstone, underlåtit sig att dela slutresultatet med dig och hur mycket bättre det hade blivit om du hade fått lov att säga ditt, innan resultatet av "samarbetet" presenterades.
Detta fungerar alltid, gruppsammanhållningen och gruppens totala resultatet kommer inte att bli bra med tiden, men det viktigaste är att du själv slipper stå i skamvrån och ta skiten, du kan tvärtom bli befordrad. Som sagt var, lär dig av verkligheten, slå tillbaka, gräv en grop åt andra; FINN FEL.
Att hela tiden finna fel är det absolut bästa sättet att slå sig fram här i världen. Inget är så bra så att det inte kan bli bättre, och det där som kunde gjorts bättre är det alltid någon som vill påpeka. Snabbt och brutalt stjäl de förbättringspotentialen och påpekar för alla som vill höra att de, just de och ingen annan, räddade situationen och att just de, är de som är bäst lämpade. Detta, mina vänner, händer ständigt och jämt. Ruttet eller hur?
Att dela med sig är också ett kardinalfel många gör då de tror på den inneboende potentialen i samarbetet människor emellan. De tror nämligen att ett plus ett kan bli större än två. Sicket nys. Det enda som händer är att kompanjonen stjäl allt det som har delats ut och ger ingenting tillbaka. Inom två månader kommer den människan att till sin förvåning upptäcka att den andre får varma applåder av chefen för det arbete som rätteligen borde tillhöra den själv, men det finns ett sätt att ge igen. Du får två sekunder på dig att fundera, sen berättar jag i stycket nedan hur du ska göra.
Jag tror du redan har gissat och också gissat rätt. Först och främst bygger det på att du måste våga stå upp och tala inför en grupp människor och nummer två att du faktiskt inte drar dig för att få människor att se ut som idioter inför andra. "Finn fel", sa Bull. "Felet finns", sa Bill. Alltså, du ställer dig upp inför gruppen eller går in till chefen och talar om, högt och tydligt vad du anser vara fel med resultatet. Kom ihåg; Inget är så bra att det inte kan bli bättre. Gör det också på ett sådant fint sätt att alla, inklusive chefen, inser att den person som nyligen har fått stå i rampljuset faktiskt har stulit materialet, eller åtminstone, underlåtit sig att dela slutresultatet med dig och hur mycket bättre det hade blivit om du hade fått lov att säga ditt, innan resultatet av "samarbetet" presenterades.
Detta fungerar alltid, gruppsammanhållningen och gruppens totala resultatet kommer inte att bli bra med tiden, men det viktigaste är att du själv slipper stå i skamvrån och ta skiten, du kan tvärtom bli befordrad. Som sagt var, lär dig av verkligheten, slå tillbaka, gräv en grop åt andra; FINN FEL.
tisdag 28 juli 2009
SkrivPuff 209 - Förtjusa en publik
Så här börjar Kurt Vonnegut sin roman Slakthus 5 "Allt detta har hänt, mer eller mindre." Jag gillar det han gör där, försöker få oss att tro på det han skriver men samtidigt lämnar han dörren öppen för att det kan ju vara påhittat.
En öppning i en bok är detsamma som att öppna flygplansdörren när man har flugit till en plats man aldrig har varit på men man ska tillbringa en tid och förhoppningsvis trivas. Det första intrycket gör hela upplevelsen, eller nästan i alla fall, men den är viktig för fortsättningen.
En annan författare som vill tjusa sin publik med snitsiga inledningar är Joh le Carré. Romanen Mullvaden (en av de bästa och mest känslosamma romaner som skrivits förresten) börjar; "Faktum är om inte gamle Major Dover hade dött knall och fall vid kapplöpningarna i Taunton, skulle Jim överhuvud taget aldrig ha kommit till Thursgoods." Den enda meningen sätter hela boken. Den handlar om död, det utspelar sig i England och Jim heter en av karaktärerna. John le Carré och hans Smiley har under ungefär tjugo år tjusat en hel värld. Det är så att man blir lite avundsjuk.
Det underbara är också att engelsmän faktiskt tror att de är så som Carré framställer dem i sina böcker. "Brittania rules the world." (Två tredjedelar av den grupp jag arbetar i är engelsmän, så jag vet ... men skottar är annorlunda.)
På ett helt annat sätt börjar Vilhelm Moberg sin roman Din stund på jorden; "Vid stranden av Stilla havet har jag min bostad." En svensk som flyttat till västkusten av USA, till stranden av Stilla havet. Så jävla långt borta man kan komma. Det är nog det som Moberg vill säga med sin inledande mening, alla ska förstå att denna man har rest så långt ifrån hemlandet som det går, rent västerut i alla fall. Nu ska vi tillbringa ca 250 sidor tillsammans med denna man och förhoppningsvis ska vi trivas ihop och tjusas av Mobergs berättelse.
Moberg gillar jag, serien om Karl Oskar och hans Kristina får mig att som svensk känna mig lycklig för att mina förfäder inte utvandrade. Men varför skulle de ha gjort det som ganska så välbeställda statstjänstemän boende i Stockholm runt 1850, de svalt inte. Nu är det inte så märkvärdigt att förtjusas av Karl Oskar och Kristina, det gör väl de flesta som har läst romanerna och sett filmerna, men man får sig allt en tankeställare som författare in spe när man förstår vilket systematiskt arbete han har lagt ner. Det är just det som är det viktiga här, systematiken, som man bara måste lära sig för att kunna förtjusa sin publik.
Vad ska man dra för slutsatser av detta? Jo, att den inledande meningen är den som sätter boken, det är här språket ska sitta, rösten ska framträda tydligt, sen går det inte att fånga sitt byte, det vill säga den som förhoppningsvis ska trycka och sälja ditt alster och det ni båda ska leva av. För det är ju det allt går ut på, att förtjusa eller, en synonym här, hänföra sin publik, vem det än är. Vilken lycka det vore att få lov till det.
En öppning i en bok är detsamma som att öppna flygplansdörren när man har flugit till en plats man aldrig har varit på men man ska tillbringa en tid och förhoppningsvis trivas. Det första intrycket gör hela upplevelsen, eller nästan i alla fall, men den är viktig för fortsättningen.
En annan författare som vill tjusa sin publik med snitsiga inledningar är Joh le Carré. Romanen Mullvaden (en av de bästa och mest känslosamma romaner som skrivits förresten) börjar; "Faktum är om inte gamle Major Dover hade dött knall och fall vid kapplöpningarna i Taunton, skulle Jim överhuvud taget aldrig ha kommit till Thursgoods." Den enda meningen sätter hela boken. Den handlar om död, det utspelar sig i England och Jim heter en av karaktärerna. John le Carré och hans Smiley har under ungefär tjugo år tjusat en hel värld. Det är så att man blir lite avundsjuk.
Det underbara är också att engelsmän faktiskt tror att de är så som Carré framställer dem i sina böcker. "Brittania rules the world." (Två tredjedelar av den grupp jag arbetar i är engelsmän, så jag vet ... men skottar är annorlunda.)
På ett helt annat sätt börjar Vilhelm Moberg sin roman Din stund på jorden; "Vid stranden av Stilla havet har jag min bostad." En svensk som flyttat till västkusten av USA, till stranden av Stilla havet. Så jävla långt borta man kan komma. Det är nog det som Moberg vill säga med sin inledande mening, alla ska förstå att denna man har rest så långt ifrån hemlandet som det går, rent västerut i alla fall. Nu ska vi tillbringa ca 250 sidor tillsammans med denna man och förhoppningsvis ska vi trivas ihop och tjusas av Mobergs berättelse.
Moberg gillar jag, serien om Karl Oskar och hans Kristina får mig att som svensk känna mig lycklig för att mina förfäder inte utvandrade. Men varför skulle de ha gjort det som ganska så välbeställda statstjänstemän boende i Stockholm runt 1850, de svalt inte. Nu är det inte så märkvärdigt att förtjusas av Karl Oskar och Kristina, det gör väl de flesta som har läst romanerna och sett filmerna, men man får sig allt en tankeställare som författare in spe när man förstår vilket systematiskt arbete han har lagt ner. Det är just det som är det viktiga här, systematiken, som man bara måste lära sig för att kunna förtjusa sin publik.
Vad ska man dra för slutsatser av detta? Jo, att den inledande meningen är den som sätter boken, det är här språket ska sitta, rösten ska framträda tydligt, sen går det inte att fånga sitt byte, det vill säga den som förhoppningsvis ska trycka och sälja ditt alster och det ni båda ska leva av. För det är ju det allt går ut på, att förtjusa eller, en synonym här, hänföra sin publik, vem det än är. Vilken lycka det vore att få lov till det.
onsdag 8 juli 2009
SkrivPuff 189 - Om en härlig känsla
Ett klingande skratt brottades med motorsågens klang och de båda ljuden ekade samtidigt mellan bergssidorna, en räv gick över tomten, telefonen ringde och solen lyste. Det var mycket nu. Hon log där hon stod i köket och tvättade den färska potatisen. De var redan inne på den tredje veckan av semestern och ungarna hade vant sig vid den fria tillvaron här ute på landet.
- Morsan, vi sticker och badar.
Den största av dem, pojken, var alltid den som tog täten och ledde de andra på allahanda upptåg, men det var väl så det skulle vara. Hon tänkte tillbaka på den tiden när hon var ung men samtidigt äldst, tre år äldre än hennes syster, hur de for runt på samma sätt som hennes barn gör nu, hur hon alltid tog täten och var den som styrde och ställde. Tanken avbröts av telefonens skrällande
- Kan någon svara?
Hon såg cyklarna som for iväg med en rasande fart utan att hon hade hunnit komma med några av sina vanliga förmaningar om att vara försiktig, hålla uppsikt på den lille osv …, ryckte på axlarna, stängde vattenkranen, skruvade ner spisen till låg temperatur och gick in i hallen där telefonen stod, svarade på fjärde signalen.
- Vi kommer ut på lördag!
Naturligtvis, syrran, lillesyrran skulle komma ut med resterna av sin familj. Hon visste det. Var det sjunde sommaren i rad nu? Samma helg, samma rutin varje gång. Först var det roligt att de ville komma hit men nu började det att bli lite för mycket slentrian i det hela, speciellt när hennes äldsta och Peter inte längre fanns i kretsen av de närmaste
- Vad kul… När kommer ni?
Nu för tiden var det inte hon som bestämde utan det var hennes man, hennes ungar och till och med hennes syrra som styrde hennes tillvaro. I och för sig var det inte speciellt förvånande att det hade hänt, en rynka slog upp i hennes panna när hon tänkte tillbaka på när och var det hade svängt. Var det när hon hade blivit så trött? När hon inte orkade mer?
- Jag måste lägga på nu. Jag håller på med maten. Fredrik kommer från skogen om en halv timme och då måste maten vara färdig.
Vad var det som hade gjort hennes så trött? Han hade i alla fall ställt upp då, Fredrik, inte ifrågasatt hennes trötthet, inte ifrågasatt henne. Tog hand om ungarna och allt, städade, lagade mat. Alla hennes sysslor blev helt plötsligt hans. Det var som om hela deras överenskommelse om hur de skulle ha det inte var värt något längre. Då, när han gjorde hennes uppgifter. Och duktig var han också men det hade hjälpt henne att återfå sina krafter, hjälpt henne att komma tillbaka. Hon log.
- Ja, det är klart ni är välkomna. Det ska bli jättekul att ni kommer. Som alltid.
Var hennes röst lite kantig? Hon försökte lyssna på sig själv, höra hon lät, hoppades verkligen inte att hennes lillasyster uppfattade henne som tvär. Hon la på luren och vände tillbaka till köket. ”Det är alltid kul när hon kommer.” Hon var tvungen att övertala sig själv litegrand, för det var ju det hon egentligen tyckte, eller hur? Men var allt tvunget att vara så förbaskat förutsägbart?
I köket såg hon en skugga bakom väggen, ryckte till men vågade sig fram då hon kände på lukten vem det var. ”Så tidigt?” När hon kom in såg hon att hennes näsa inte hade svikit henne. Han kom emot henne och tog henne i famn och höll hårt om henne, sa inget utan lät bara känslan av samhörighet sjunka in i dem bägge.
- Morsan, vi sticker och badar.
Den största av dem, pojken, var alltid den som tog täten och ledde de andra på allahanda upptåg, men det var väl så det skulle vara. Hon tänkte tillbaka på den tiden när hon var ung men samtidigt äldst, tre år äldre än hennes syster, hur de for runt på samma sätt som hennes barn gör nu, hur hon alltid tog täten och var den som styrde och ställde. Tanken avbröts av telefonens skrällande
- Kan någon svara?
Hon såg cyklarna som for iväg med en rasande fart utan att hon hade hunnit komma med några av sina vanliga förmaningar om att vara försiktig, hålla uppsikt på den lille osv …, ryckte på axlarna, stängde vattenkranen, skruvade ner spisen till låg temperatur och gick in i hallen där telefonen stod, svarade på fjärde signalen.
- Vi kommer ut på lördag!
Naturligtvis, syrran, lillesyrran skulle komma ut med resterna av sin familj. Hon visste det. Var det sjunde sommaren i rad nu? Samma helg, samma rutin varje gång. Först var det roligt att de ville komma hit men nu började det att bli lite för mycket slentrian i det hela, speciellt när hennes äldsta och Peter inte längre fanns i kretsen av de närmaste
- Vad kul… När kommer ni?
Nu för tiden var det inte hon som bestämde utan det var hennes man, hennes ungar och till och med hennes syrra som styrde hennes tillvaro. I och för sig var det inte speciellt förvånande att det hade hänt, en rynka slog upp i hennes panna när hon tänkte tillbaka på när och var det hade svängt. Var det när hon hade blivit så trött? När hon inte orkade mer?
- Jag måste lägga på nu. Jag håller på med maten. Fredrik kommer från skogen om en halv timme och då måste maten vara färdig.
Vad var det som hade gjort hennes så trött? Han hade i alla fall ställt upp då, Fredrik, inte ifrågasatt hennes trötthet, inte ifrågasatt henne. Tog hand om ungarna och allt, städade, lagade mat. Alla hennes sysslor blev helt plötsligt hans. Det var som om hela deras överenskommelse om hur de skulle ha det inte var värt något längre. Då, när han gjorde hennes uppgifter. Och duktig var han också men det hade hjälpt henne att återfå sina krafter, hjälpt henne att komma tillbaka. Hon log.
- Ja, det är klart ni är välkomna. Det ska bli jättekul att ni kommer. Som alltid.
Var hennes röst lite kantig? Hon försökte lyssna på sig själv, höra hon lät, hoppades verkligen inte att hennes lillasyster uppfattade henne som tvär. Hon la på luren och vände tillbaka till köket. ”Det är alltid kul när hon kommer.” Hon var tvungen att övertala sig själv litegrand, för det var ju det hon egentligen tyckte, eller hur? Men var allt tvunget att vara så förbaskat förutsägbart?
I köket såg hon en skugga bakom väggen, ryckte till men vågade sig fram då hon kände på lukten vem det var. ”Så tidigt?” När hon kom in såg hon att hennes näsa inte hade svikit henne. Han kom emot henne och tog henne i famn och höll hårt om henne, sa inget utan lät bara känslan av samhörighet sjunka in i dem bägge.
tisdag 7 juli 2009
SkrivPuff 188 - Om nätverk
Dagen då det hände slutade telefonen att ringa. Först la jag inte märke till det, jag var så inne i allt annat just då, men efter ett par dagar insåg jag att det som jag fruktade mest hade inträffat. Nu har det gått några månader och livet har utvecklats till ett veritabelt helvete. Jag sa det till terapeuten häromdagen; ”Tystnaden är förfärlig, jag står inte ut. Det är som ett någon har sugit ur all luft ur påsen. Vacuum.” Hon stirrade stumt som svar och därefter blev också jag tyst.
Att förlora någon kan innebära två saker; Antingen ringer telefonen i ett eller också försvinner alla runt om en. I mitt fall förlorade jag inte bara en, utan jag förlorade även mig själv och alla runt ikring. Det gjorde att jag låste in mig och slutade att gå ut, slutade att var och slutade att leva. Ville inte vara med längre. Min egen självvalda isolering var mitt eget fel enligt terapeuten. ”Hade du bara varit mer social innan, så hade detta aldrig hänt dig nu.” Det var det sista jag hörde av henne. Den enda som fanns kvar. Då i alla fall.
Strax innan det hände fick jag en mentor. ”Det är dags för dig att ta ett steg till”, hade chefen sagt till mig en dag. ”Vi tror på dig.” Att utvecklas inom sin genre, att vilja och att få, det är lycka, att få lov att göra det tillsammans med sina kamrater är fullkomlighet. Ansåg jag i alla fall. Det var en tid som fick mig att leva fullt ut, som fick mig att vilja mer, mer än vad jag någonsin viljat innan. Det var en tid av ständig utveckling, hårt arbete och många skratt. Vad vi åstadkom! Tillsammans kunde vi försätta berg. Kändes det som.
Idag är livet annorlunda, framtiden kan aldrig bli det jag en gång drömde om. Kanske kan något positivt komma ur den här situationen jag har hamnat i men jag tvivlar. Ett första steg kan vara det att telefonen inte är tyst längre. En av mina gamla vänner ringde, en vän för länge sedan, i en dåtida forntid, långt innan det hände det som hände, långt innan min nya vardag, en som jag inte hade hört av på trettio år. Han ville bara veta hur jag mådde sa han. Han hade aldrig släppt mig ur sina tankar, fortsatte han.”Varje kväll har jag en rutin innan jag går och lägger mig. Jag skänker en varm tanke till de jag en gång i världen verkligen kände mig nära med. Kände mig bunden till.”
Tanken for som en varm och befriande känsla genom etern och vi var tillbaka på samma ställe som då. Jag kände hur min kropp slappnade av och för första gången på mycket länge förstod jag att hur mycket man än förlorar så finns det alltid någon, från någonstans som är villig att fylla tomrummet, bara man är tillräckligt lyhörd och själv villig att låta sig upptas. Leva och låta sig vara levande. Frid.
måndag 6 juli 2009
SkrivPuff 187 - Tystnad
Han såg bara munnen som gapade, kände hur mannen skrek men hörde ingenting. Först hade det varit ett ljus sen hade det kommit ett mörker, ett ofattbart svart mörke som hade slukat allt syre runt honom. Ljus förstod han, så varför kunde han inte beskriva mörker? Mörkret var så mycket mer, om ljus var liv, var mörker död och det var utanför varje människas fattningsförmåga. Liv förstod han men inte det andra, det som kom sen, det var att gå ett steg för långt.
Mannen med den öppna munnen kom närmare, tittade rakt på honom, tog ett tveksamt steg framåt, som om han inte visste hur han skulle göra. Själv tittade han bort, ville inte se, kunde inte då det som fanns runt honom inte längre existerade. Han ryckte till som om det var först nu som han insåg det faktum att allt var borta och såg åter på mannen som nu stod på sidan om honom.
Han satte handen för munnen för att kväva det skrik som aldrig hördes, såg att mannens mun inte längre fanns där, såg att hans ögon var som två stora tefat, blinda för omvärlden, såg att han strax därpå inte längre fanns. Först då förstod vad avsaknaden av ljud betydde, först då skrek han.
Mannen med den öppna munnen kom närmare, tittade rakt på honom, tog ett tveksamt steg framåt, som om han inte visste hur han skulle göra. Själv tittade han bort, ville inte se, kunde inte då det som fanns runt honom inte längre existerade. Han ryckte till som om det var först nu som han insåg det faktum att allt var borta och såg åter på mannen som nu stod på sidan om honom.
Han satte handen för munnen för att kväva det skrik som aldrig hördes, såg att mannens mun inte längre fanns där, såg att hans ögon var som två stora tefat, blinda för omvärlden, såg att han strax därpå inte längre fanns. Först då förstod vad avsaknaden av ljud betydde, först då skrek han.
söndag 5 juli 2009
SkrivPuff 186 - 1a delen.
Huset stod i vägen och skulle bort. Bort ur hans tankar i alla fall, det fanns alldeles för mycket där inne som påminde om honom. Hans fru hade åkt hem till sin syster så snart beskedet kom. Hon stod inte ut längre. "Ruckel", skrek hon åt honom. "Jag vill inte bo i ett ruckel." Helt plötsligt hade allt blivit så fult, så smutsigt och så illaluktande. Det stank. Han kunde inte låta bli att känna ett visst hat mot henne för att hon inte var med honom nu, men samtidigt så förstod han. "Vem vill bo i ett ruckel?"
Han hade just fyllt 18 när han drog ut i kriget. Så stolt han var där han stod framför den stora vita porten i sin alldeles nya uniform. Nypressad, nystruken, nybadad och ny till livet. Det var då, när han stod uppställd för att bli fotograferad kom en känsla över pojkens mor och hans fru, en föraning. Hon hade farit in stortjutande och lämnat gruppen stående ensamma och förvånade. Han tittade på fotografiet som stod på spiselkransen och såg in i de ansikten som fanns där, kände alla, de var hans familj, styrde ögonen mot porträttet på pojken, som stod bredvid, såg in i hans ögon, så levande.
Papperet som hade lämnats vid dörröppningen för två timmar sen vände upp och ner på hela deras tillvaro. Texten var svart, sotsvart och papperet var vitt, kritvitt. Nyansskillnaderna fick det ofattbara att framstå ännu tydligare, det fanns inga öppningar till att det skulle vara ett misstag. Mannen från Försvarsdepartementet var också tydlig på den punkten. "Det har bara skett ett misstag en gång", sa han, "men det har rättats till." Han gjorde en honnör, snurrade runt på klacken, stramt, och gick med rak rygg ut till en väntande bil.
Nu, han var tillbaka i nuet, såg sig omkring, kände lukten, stanken, såg skiten, samma skit som hade fått hans hustru att omedelbart packa och ge sig iväg. Illamåendet kom och hans spydde upp sitt maginnehåll där han stod som förstenad. När den sista konvulsionen hade ebbat ut, vände han sig om och gick ut genom dörren. Den friska luften fick honom att förstå vad som hade hänt, hur fel allt var men samtidigt så omöjligt att reversera. Benen vek sig och han var tvungen att sätta sig på trappan för att inte falla omkull, samma trappa som gruppfotografiet var taget på, kände hur magen knöt sig och hur bröstet hävdes en sista gång, synen blev dimmig av tårarna som vällde upp i ögonen och han grät hejdlöst samtidigt som han skrek; "Jag hatar det här jävla huset."
lördag 4 juli 2009
SkrivPuff 185
- D u m å s t e t a l a t y d l i g a r e, sa hon.
Jag satt framför henne, tittade henne i ansiktet och bara skakade på huvudet. Jag förstod inte alls vad hon menade. Skulle jag vara otydlig i mitt sätt att vara? Helt obegripligt.
- D u m å s t e t a l a t y d l i g a r e, upprepade hon. ”I n g e n f ö r s t å r d i g o m d u i n t e t a l a r t y d l i g t.”
Det var inte första gången jag hade sökt upp henne för att försöka förstå vad det var jag höll på med, men att hon hela tiden skulle hålla på att tjata om tydlighet gjorde mig irriterad, milt uttryckt. Det enda jag begärde av henne var att hon skulle lära mig att jag skulle få min vilja fram.
- Det är viktigt med tydlighet.
Jag reste mig upp och stirrade henne i ögonen. Det var ingen hemma där, jag såg det, jag hörde det, jag förstod det på hennes ord som hon upprepade som ett mantra.
- Håll tyst.
Min ansiktsfärg närmade den falufärgen har, så irriterad hade jag blivit. Pulsen steg och hjärtat bankade i mitt bröst. Hon borde se att jag började närma mig gränsen, om inte rent ut sagt förbannad. Skaffar man sig en coach så vill man bli coachad, inte förnedrad och det var så jag kände att det jag var nu.
- Hur jävla t y d l i g ska jag vara då?
Spydighet har aldrig varit en bra tillgång om man ska försöka nå fram till någon. Hennes blick sa mig det. En blick som är tom på innehåll kan tolkas på flera sätt t.ex. att ingen finns där eller också kan man faktiskt ta tillfälligt att fylla den med något. Det var som om någon hade slagit mig i huvudet med en insikt som inte hade funnits där tidigare.
- Fattat något?
Jag tittade på henne, hon tittade på mig, vi log mot varandra i ett samförstånd som inte hade funnit där tidigare. Hon fortsatte att titta på mig, log lite, ville jag skulle fortsätta min tankegång. Jag såg tillbaka och såg rakt igenom henne, ville inte vara med, ville inte få henne att tro något men samtidigt inte släppa det som vi hade uppnått. Hon skrattade till lite vilket fick mig att rycka till i förvåning. Hon skrattade till återigen. Hennes skratt var så befriande, så enkelt i sitt sammanhang, det fanns en sådan tydlighet i det att ingen som har varit med om en sådan situation kan förstå hur jag kände det. Jag log och sa till henne med en stark och klar röst.
- Tydlighet, ja, du har rätt.
Jag satt framför henne, tittade henne i ansiktet och bara skakade på huvudet. Jag förstod inte alls vad hon menade. Skulle jag vara otydlig i mitt sätt att vara? Helt obegripligt.
- D u m å s t e t a l a t y d l i g a r e, upprepade hon. ”I n g e n f ö r s t å r d i g o m d u i n t e t a l a r t y d l i g t.”
Det var inte första gången jag hade sökt upp henne för att försöka förstå vad det var jag höll på med, men att hon hela tiden skulle hålla på att tjata om tydlighet gjorde mig irriterad, milt uttryckt. Det enda jag begärde av henne var att hon skulle lära mig att jag skulle få min vilja fram.
- Det är viktigt med tydlighet.
Jag reste mig upp och stirrade henne i ögonen. Det var ingen hemma där, jag såg det, jag hörde det, jag förstod det på hennes ord som hon upprepade som ett mantra.
- Håll tyst.
Min ansiktsfärg närmade den falufärgen har, så irriterad hade jag blivit. Pulsen steg och hjärtat bankade i mitt bröst. Hon borde se att jag började närma mig gränsen, om inte rent ut sagt förbannad. Skaffar man sig en coach så vill man bli coachad, inte förnedrad och det var så jag kände att det jag var nu.
- Hur jävla t y d l i g ska jag vara då?
Spydighet har aldrig varit en bra tillgång om man ska försöka nå fram till någon. Hennes blick sa mig det. En blick som är tom på innehåll kan tolkas på flera sätt t.ex. att ingen finns där eller också kan man faktiskt ta tillfälligt att fylla den med något. Det var som om någon hade slagit mig i huvudet med en insikt som inte hade funnits där tidigare.
- Fattat något?
Jag tittade på henne, hon tittade på mig, vi log mot varandra i ett samförstånd som inte hade funnit där tidigare. Hon fortsatte att titta på mig, log lite, ville jag skulle fortsätta min tankegång. Jag såg tillbaka och såg rakt igenom henne, ville inte vara med, ville inte få henne att tro något men samtidigt inte släppa det som vi hade uppnått. Hon skrattade till lite vilket fick mig att rycka till i förvåning. Hon skrattade till återigen. Hennes skratt var så befriande, så enkelt i sitt sammanhang, det fanns en sådan tydlighet i det att ingen som har varit med om en sådan situation kan förstå hur jag kände det. Jag log och sa till henne med en stark och klar röst.
- Tydlighet, ja, du har rätt.
fredag 3 juli 2009
SkrivPuff 184
Det small till innanför västen när den bruna drycken for nedför strupen. Han kände hur pulsen steg, hur han började att svettas ymnigt och inom trettio sekunder var skjortan genomsur. Kaffekoppen som han hade druckit ur stod där och hångrinade åt honom. "Det var din sista klunk", hånskrattade den åt honom. "Blev du rädd nu, din fega krake?" Ögonen i hans hålor brände som is när han såg hur synfältet krympte mer och mer, såg hur kaffekoppen fyllde hans pupiller och hur den dansade framför honom i ett allt mer ursinnigt tempo.
När den sista andetaget är nära spänner sig hela kroppen i en kamp för luft, vill fortsätta att andas, vill leva vidare och göra det nu kroppen än gång var konstruerad för. Han hade föreställt sig den här situationen flera gånger i sitt huvud. Ända sen han blev någorlunda vuxen hade han insett att den här dagen skulle komma förr eller senare.
Luftstrupen knöt sig när han försökte få fram sina sista ord i det här livet, de ord som han för alltid skulle komma ihåg och bli ihågkommen för. Han tog sig samman, svalde ner det som satt fast i halsen, tittade sig omkring. Såg att koppen stod där den skulle stå, såg att den bruna vätskan fortfarande fanns kvar i koppen och rykte lite lätt, såg att den kvinna som satt framför hon fortfarande var lika vacker som alltid.
Han kände hur bröstet snörde ihop sig och att han återigen fick svårt att andas. Inte av brist på luft den här gången utan av stolthet och av en sådan lycka att hela han kändes så lätt i kroppen att han bara ville dansa fram och ta alla han kände och inte kände i famn. Han började skratta. "Vad glad du är!" Hon började också skratta, log med hela ansiktet. "När du är glad, blir jag också glad." De skrattade båda, högt och ljudligt så att alla andra runt dem vände sig om för att se vad som stod på. Hovmästaren tog ett steg mot dem, för att markera att på den här restaurangen skrattade man inte högt och absolut inte tillsammans med andra bord.
De såg hans min och tystnade tvärt, höll sig i två minuter, och började sen fnittra tillsammans, tyst men så pass att alla andra ändå lade märke till dem. Han lutade sig, framåt och tog hennes händer i sina. "Jag är också glad", sa han. "Speciellt när jag är tillsammans med dig." Han viskade något i hennes öra. Hela hennes ansikte frös, hon vinkade till sig hovmästaren och så något till honom, tyst så att ingen annan hörde. Två minuter senare kom han in med en flaska Veuve Clicquot och två glas, tittade sig omkring och smällde av korken i taket med en sådan smäll att hela salongen hoppade till, tystnade och vände sig samfällt om för att se vad som stod på.
Hon ställde sig upp med ett glas och tittade på honom, han som satt framför henne och nu såg ut som om han bara ville vara någon annanstans. Hon höjde glaset, tittade sig omkring i salongen och tittade åter på honom. Log. "Ja", sa hon högt och tydligt. "Ja, jag vill gifta mig med dig."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
