SkrivPuff 2011:211 - Om lyhörd

   Där är den, tänkte jag samtidigt som jag kom in genom dörren, pustandes och frustandes efter den långa promenaden i svampskogen. Jag stod där i mina slitna jeans, höga stövlar, t-shirt och tunn fleecejacka. Det tjocka långa håret var full av mossa och barr från grenar jag ofrivilligt fått med mig och i korgen som jag höll i höger hand dignande det av skogens frukter.
   Den nyinköpta klockan på stadsauktionen slog fem tunga slag. Hon hade haft rätt, min förra fru, det skulle vara en klocka där. Den dyra lätt crémefärgade sammetstapeten som jag satt upp, matchade tillsammans med de ståtliga gamla högaståndsmöblerna, den höga bruna klockan med sina utsirade och svarvade detaljer.
   Det hade varit en bra dag. Ute var det fortfarande cirka tjugotvå grader, lätt molnigt och en svag sydostlig vind. Den här sista veckan av semestern gjorde jag som jag brukade och utnyttjade tiden till att gå i den mörka djupa skogen med alla sina dofter, färger och läten. Att tyst gå där och lära känna stenarna, träden, de små klippliknande utskjuten i branterna, mossan som täcker och veta var man ska lyfta på fötterna innan det fuktiga i sänkan tränger in till fötterna.
   Om man går så där tyst och försiktigt som man kan, ser sig omkring och lyssnar, kan man både få se och höra vad man annars missar. Höra fågeln som varnar, råbocken som ser dig men inte du den, höra älgen och kanske, kanske få se hans stora kliv mellan träden.
   Mellan stenarna på sluttningen ligger ett skelett. Benen skiner vita och är till hälften täckta av det som växer. Skallen är smal och i käkbenen sitter tänderna kvar, ögonhålorna är tomma och djupa. I vintras bakom huset, såg jag spår som efter en hund som följde i spår efter ett rådjur. Spåren efter det förföljande djuret var långsmala tassar, elva centimeter långa och ett par centimeter breda med fyra karakteristiska tår i en solfjäder framåt. Vargen måste ha fått sig ett rejält skrovmål.

SkrivPuff 2011:185 - Om att backa

   Där jag går finns ingen. Tyst. Ensamt. Vandraren i mig vill inget annat, men får inte. Var finns jag, undrar någon. Var finns du, svarar jag. Ingenstans och överallt. Är det så det är? Kanske, kanske inte är svaret. Det är så alla säger till mig, i alla fall. Säger de så till er? Om inte så ljuger någon. Tror jag?  Vad tror ni?
   Den dagen klockan slog åtta, vaknade jag med ett ryck. Det var sista gången i det rummet, tänkte jag innan jag drog vidare. Rummet var nog det bästa jag rummet hade haft fram till dess och till nu. Ni skulle sett de smutsgula tapeterna, den säckiga madrassen och den skitiga lampan i taket. Lukten! Jag höll på att glömma lukten i det rummet. Har ni känt hur gammal piss luktar? Den kvävande lukten som sticker i näsan och gör att man andas genom mun. Har ni tänkt på hur torr i halsen man blir då?
   Jag ville inte vara med, men de tvingade mig. Tre män stod framför mig och pekade. Det var en kort, en lång och en mittemellan. Den korta var klätt i gult, den långa i rött och den mittemellan i någon obestämbar grå färg.
   "Du går först", sa den långe gule med bestämd mun och grov röst. Ögonen smalnade och de buskiga ögonbrynen låg tätt över näsroten. "Jag vill inte se dig mer sen."
   Den röde såg ner i golvet samtidigt som han log och viftade med högerarmen. Kroppshållningen var sned, ögonen syntes knappt, men rösten desto gällare.
   Det var som pappa alltid hade sagt.
   "Om hon vill det du inte vill? Sätt på henne. Det är det enda som hjälper."
   Pappa levde som han lärde. Mina tre halvbröder stod framför mig.
   "Det är dags nu", sa den gråe. "Vi måste göra vad som är sagt att det ska bli gjort."
   Om det nu är så att man måste det man inte vill? Varför då, frågar du. Vem säger att det måste vara så? Pappas råd hade fört mig till en plats i livet, där inte jag trodde att jag skulle befinna mig.. Mitt i livet.
   "Ha, ha", skrattade jag.
   Den första var en liten rödhårig sak, den andra var en blondin och i den takten gick det på. I pappas anda. Vid pass fyrtiotre kom en brunhårig kvinna i min väg.
   "Jag vill det du vill", sa hon. "Inte tvärtom och det får du leva med. Om du vill leva med mig."
   Mina bröder höll inte med. Pappa sa.
   "Om hon vill samma sak som du vill? Sätt på henne. Det är det enda som hjälper."
   Det var där vi var nu. Kyrkan stod i full blom och bänkarna var fulla av människor. Sådana människor jag kände, hon kände och sen var det fullt av människor ingen av oss kände. Prästen stod längst fram när vi gick gången ner och såg alla sorgklädda människor som satt där. Kantorn spelade "Blott en dag". Alla ryckte till när de såg den vita kistan som stod längst fram i koret.
   Längst fram till höger skulle vi sitta. Jag, mina bröder och min far. Trots fuktlukten var det där vi var tvungna att vara den här dagen.
   "Satte du på henne ordentligt", frågade min far. "Det är det enda som duger när tillståndet är som det synes vara."
   Att vara där vi var den dan gjorde oss alla stumma. Jag ville, men kunde inte då alla andra kunde men inte ville .
   "Se dig ikring", sa jag. "Annars blir det som alla andra vill och det är det ingen som vill."
   "Om det är så", sa den röde, "kommer inget att vara som det alltid har varit."
   "Tre gånger tre är lika med allt jag vill", sa den gule och gömde ansiktet i händerna.
   "Jag kommer alltid att göra som någon annan sagt" sa den gråe. "Annars fungerar det inte."
   "Jag hoppas att du alltid följde mitt råd", sa pappa. "Annars blir inte damerna glada."
   Det var då jag inte ville vara med längre. Ensam och tyst backade jag till det som en gång gjorde mig till den jag är idag.

SkrivPuff 2011:182 - Om ett rep

   Det var Sheriffbruden som ringde.
   - Sno dig hit, om du vill se liket.
   Det var torsdag morgon. Tror jag. Början av gårdagen minns jag dock mer än väl. Det hade börjat bra. Fest i parken, sill och snaps och öl, grillade revben och mer öl. Skratt, liv och rörelse och goda vänner. Långbord och campingstolar. Alla var där. Putte, brorsan med familj och Sheriffbruden. Brorsans ungar kutade runt i det gröna gräset och använde kylväskorna som rundningsmärken. Solen sken och en sval bris gjorde livet uthärdligt.
   - Kom, sa brorsan, så ska du få veta något du inte borde.
   Om jag får veta något, så är det för att brorsan vill veta något av mig. Det var som han sa.
   - Du vet att det är jag som är polis. Om jag vill att du ska veta något, är det för att jag har nytta av det. Glöm inte bort det.
   Det sista morsan sa till mig innan hon lämnade oss för gott.
   - Din bror älskar dig, trots allt. Kom ihåg det. Ta hand om honom, han har det inte lätt. Lova mig det.
   Jag tänkte på vad morsans sagt när vi gick bort mot lekplatsen. Brorsan haltade lätt efter skadan han hade fått under slutrundan med Fule David. Hans ansiktsuttryck var sammanbitet, ögonen smala och munnen fick en beslutsamhet jag aldrig sett förut. Hans händer lyftes upp i en nedåtgående spiral  när han tog sats.
   - Du har säkert läst om det i Norpan, sa han. Skjutövningarna som var på Gamla Rådstugugatan för ett par dagar sen. Vi har nog hittat den som låg bakom.
   - Kan ni bevisa det, frågade jag. Tro gör man i kyrkan. I rättan behöver man bevis.
   - Kommer du ihåg Puttes bilder från din övervakning av rådman Bengtsson?
   - Vem har berätta det, frågade jag. Det ska inte du veta?
   Två dagar tidigare så hade jag och Sheriffbruden suttit på kontoret. Hon var inte glad den lilla lärkan. Vad som hänt, vägrade hon att säga, men något var det som fick henne att se ut som ett kilo citroner.
   - Kolla, skrek Putte exalterat när han stoppade in kabeln i datorn. Kolla.
   När Putte har hittat något, så vill han verkligen. hela kroppen bara dansade och munnen log. Puttes mun är lite annorlunda än hos oss andra. Tänderna mitt i är vitare än alla de andra runt om. Jag såg till att han hamnade hos en tandläkare efter historien med Fule David, hos en som Sheriffbruden rekommenderat och sen var gluggen i tandraden i övervåningen snart fylld med kritvita och perfekta tandkopior. Putte fixade allt som jag inte ville göra. Att spana och fotografera var essensen av hans liv, och när han verkligen hade något att visa visade han, numera, upp ett riktigt sött och professionellt leende.
   - Han ligger jävligt på det, sa brorsan och log.
   En kråka skrek högt och en flock kråkor flög upp och förmörkade för ett ögonblick himlen och brisen stannade av för ett ögonblick.
   - Vi ska äta nu, sa jag. Nu är det fest. Vi får ta det andra i morgon. Skål på dig.
   Det var det sista jag kom ihåg innan Sheriffbruden ringde nu på morgonen.
   - Hur fan kom jag hem, frågade jag henne. Jag minns ingenting efter det att du stack igår.
   Sheriffbruden var den brud som hade en gång i världen sa att jag var den som skulle bli far till hennes barn, men när Petri kom in i bilden hamnade jag i de yttre räjongerna och hennes fokus förflyttades österut. Trots det var hon kvar i Norrköping och hos Norrköpingspolisens mordrotel och var brorsans ställföreträdare. Hennes röst krävde att jag lydde. Den var vass som ett rakblad och visste precis vad den ville. Stackars den som kom i vägen.
   - Det var jag som såg till att du kom hem, svarade hon. Allt för tidigt din jävla suput. Jag skiter i hur du mår. Ta en taxi. Nya Rådstugugatan. Jag står där.
   Adressen gav upphov till minnen. Det var i hörnet Kristinagatan och Nya Rådstugugatan som Fule David haft sitt kontor och där brorsan blivit skjuten. Jag hade undvikit gatan sen dess då jag inte ville uppleva samma sak än en gång. Jag var inte den som var den. Jag hade sett hur kulor hade slagit ini kroppar förut, döda människor var inget farligt och betydde ingenting om nu inte det var en närstående eller kär person som föremålet för det dödliga våldet.
   När taxin stannade framför porten stod Sheriffbruden där och såg nöjd ut. Hennes leende fick något i mig att spritta och när hon rystade på det halmgula långa håret, var deja vú känslan uppenbar. Jag visste ingen som var så mottaglig och villig när det de ryckande känslorna i kroppen satte till. Hennes långa ben instoppade i de tajta jeansen och den gula rutiga skjortan som satt tajt över hennes kropp fick mig verkligen att vilja återuppta den täta bekantskap vi en gång haft. När jag såg revolverbältet som satt hårt åt över axeln och där remmen delade på brösten gjorde att jag inte kunde slita blicken från henne.
   - Lägg ner! sa hon. Det kommer aldrig att hända igen. Glöm och kom med här i stället.
   På tredje våningen i det gulgrå huset stod ett par konstaplar på vakt och såg uttråkade ut. Sheriffbruden lyfte upp det blåvita bandet. När vi kom in sovrummet strax till vänster om ingången, såg jag en kropp som hängde i ett rep i en krok i taket. Sheriffbruden gick in och vände upp ett blålila och lätt uppsvällt ansikte mot mig. Sheriffbruden höll upp ett av Puttes fotografier och log, så att mitt hjärta inte ville vara någon annanstans.
   - Den här kommer aldrig att ställe till något mer jävelskap, eller hur?