SkrivPuff 2011:31 - Om ett rikt känsloliv

   - Allt gör så jävla ont.
   Nisse var hemma igen, Nilla var över hos Mona och själv satt jag i fåtöljen och lyssnade på honom där han satt mittemot. Han hade blivit så tunn och grå och ihopsjunken.
   - Vet du vad, frågade han. Jag känner ingenting. Egentligen. Här inne.
   Han pekade på sitt bröst och knackade ett par gånger.
   - Men samtidigt gör det så jävla ont. Varför?
   Nisse tog sig åt mellangärdet, stönade lätt och blev ytterligare mer askgrå i ansiktet. Om det nu var möjligt. Jag sa ingenting och vi satt och tittade på varandra en lång stund. Till slut vek han undan med blicken, rättade till en kudde och lutade sig tillbaka.
   - Nilla står inte ut med mig.
   Jag hade hört Mona skvallra om att något var på gång. Att leva ihop med någon som konstant sviker tär. Alla vet det, alla känner det och alla ser det.
   - Varför står du ut?
   Nisse log mot mig, men jag log inte tillbaka och inte svarade jag heller. Hur vänder man ett skepp i natten som har förlorat styrningen? Hur vänder man en känsla tillbaka in i sig själv och hur vänder man en känsla som är på väg att förloras? Speciellt hos den man själv älskar.
   - Jag ska säga dig en sak, svarade jag till slut. Jag står ut med dig på grund av att jag inte älskar dig. Jag har aldrig älskat dig och jag har aldrig velat bo ihop med dig. Mona bor och lever jag med för att jag älskar henne. Du är min vän, och vänner sviker inte varandra, för då är de inte vänner.
   Nisse såg på mig med ögon som sjönk ihop och försvann.
   - Att det gör ont i dig, fortsatte jag, visar att du känner och känner du lever du och lever du, finns Nilla där för dig.

SkrivPuff 2011:29 - Slaget vid Rådstugugatan

   De kunde få stå där som de bäst ville. Min syn, som har skärpts till det yttersta under de år jag farit omkring på de sju haven, i kombination med min eminenta slutledningsförmåga fick det till källaren. Speciellt som jag såg hur dörren sakta stängdes när vi var på väg upp. Ibland går det fortare, ibland långsammare, men jag kommer alltid fram.
   Om man ska ge sig in i leken, så får man leken tåla. Till viss måtta i alla fall, speciell vad gäller min egen säkerhet. Vad som händer andra har jag sällan brytt mig om, och jag har alltid gått segrande ut striden, men den här gången var underläget monumentalt och utgången oviss. Den lilla trubbnosiga saken skavde nervöst i byxlinningen när källardörren ljudlöst gled upp och mörkret och ovissheten slog emot mig.
   Källargången lystes upp av små röda prickar, fläktarna brummade konstant och lågvarvigt till ingen nytta och dunsterna samt min egen svett stod som en sky kring mig. Den lilla trubbnosiga åkte fram i samma stund som jag tog några snabba steg ner och runt hörnet utan att något ytterligare hände.
   Om det fanns några här nere som ville mig illa, så var det deras drag nu. Små ljud avslöjar det fulaste buset är ett känt ordspråk i mina kretsar, och de ljud jag väntade på fanns där. Längre bort i korridoren hördes små, men omisskännliga ljud av några som sakta smög mot mig. De tassande stegen var inte högre än vad den lilla skeppsråttan åstadkommer när man går en nattlig vaktrond bland det stuvade godset, men det är tillräckligt för att de ska avslöja sig.
   Korridoren var uppdelad i tre gångar från källardörren sett. En gång gick direkt åt vänster, en gång åt höger och en gång rakt fram och det var där var där de fanns. De som ville mig illa. En god strategi som har hållit mig levande genom åren är att slå först och fråga sen. Bättre förekomma än förekommas. "Sparka dem på smalbenen", sa morsan när jag skulle börja i första klass, "om de är dumma och spring sen som bara den." Ett gott råd som följt mig genom livet och räddat mig ur många svåra knipor.
   Har man skickligheten står Gud och turen en bi. Precis när jag lyfte min revolver och rullade ut i korridoren fick en knall mig att slå dövörat till. Jag drog efter andan och rullade undan så snabbt jag kunde då ytterligare ett skott gick av. Med krutröken i näsan lyfte jag min revolver och tryckte av mot det håll där eldsflamman hade synts. Det enda jag hörde var ett utdraget stön. Jag fyrade av ytterligare ett par skott in i mörkret och ett tjut av smärta och dödsångest fick mig att rysa.
   Tystnaden som följde var tjock och inbäddad. Det enda som hördes var min puls som slog som en stångjärnshammare i huvudet. Krutdoften kittlade mig i näsan men förövrigt var allting lugnt. Min förmåga att återhämta mig efter en batalj är känt i hela min bekantskapskrets och detta var inget undantag. En femtioprocentig utdelning på skotten är inte så dåligt och hade det funnits några fler så skulle de hört av sig vid det här laget och lagt in en offert på min stundande hädanfärd. Det lilla röda ögat visade var jag skulle trycka och snart var det ett bländade sken i korridoren som fick mina ögon att blinka. Jag gick fram och såg att mina kulor hade tagit i bröstet på de män som tidigare hade lystrat till namnen Petúr och Vyslav.
   Skottlossningenen i källaren hade fått kollegerna i Davids lägenhet att snabbt dra sig ner till mig, så de var där ungefär samtidigt. När de såg kropparna kunde inte Sheriffbruden låta bli att kommentera det inträffade.
   - Jag trodde att du var obeväpnad, sa hon, och har du inte licens på den där så kommer du att ligga jävligt risigt på det.
   Petri, som hade en mer tolerant inställning till det hela, hade under tiden studerat männen som låg framför oss.
   - Dina skott tog bra, sa han, nu är vi av med dem för gott.

SkrivPuff 2011:25 - Om hemlängtan

   Den vita korridoren luktade Klorin och nylagt plastgolv. Kvinnan i vitt guppade käckt och hemtamt i takt med den lilla mössan. Hon visade oss vägen fram i det skarpa opersonliga ljuset och inte en enda gång vände hon sig om. I receptionen hade damen i luckan sagt;
   - Ni får sitta ner och vänta, så kommer någon och hämtar er när det blir dags.
   Korridoren var tre meter bred och lika högt i tak. De vita väggarna med den obligatoriska grön-blå vågiga linjen och de tryckta pastellfärgade tavlorna i fururam gav inget som helst intryck av hemkänsla.
   - Ni får sitta ner och vänta, så kommer någon och hämtar er när det blir dags.
   Damen i vitt såg på oss med sina irisblå ögon och rödfärgade mun innan hon lämnade oss. Hon log inte.
   - Var är vi, sa jag och tittade på Mona. Jag trodde vi var på ett sjukhus?
   Mona såg åt det håll vi kom ifrån och sen såg hon åt det håll vi kanske skulle åt och sen såg hon på mig.
   - Dörrarna är låsta, sa hon. Varenda en.
   Inte för att jag förstod hur hon kunde veta det, men Mona vet det ingen annan vet. Det har jag lärt mig under alla de år vi har camperat ihop.
   - Hur länge har Nisse legat inne nu, frågade jag retoriskt. Det måste vara den fjärde veckan om jag kommer ihåg rätt.
   Nilla hade kommit över och berättat att Nisse hade blivit förflyttad från sjukhusets akutintag till, som hon benämnde det, torken. Akut alkoholförgiftning med påföljande organsvikt.
   - Inte en droppe till, hade läkaren sagt. Då dör han. Slutsupet från och med nu.
   Efter ett tag kom en skötare i vit jacka, vita byxor och vita träskor fram till oss. Han tittade på en lapp och väste i ena mungipan.
   - Ska ni in till Nisse? Fyllskallen.
   Mona såg på honom, gick så nära att hans glasögon skulle ha immat igen om han hade haft några.
   - Vi ska besöka vår vän Nils, sa hon med betoning på varje stavelse. Han ligger inne för rehabilitering eftersom han är svårt sjuk.
   - Mig kvittar det  lika, svarade mannen i vitt. Fylltratt som fylltratt. Inga blommor är tillåtna.
   Det vita rummet med det kalla vita lysrörsljuset fick oss att rysa. I sängen som var bländande ren och rostfri låg en tunn Nisse inbäddad i en gul filt och väste. Han tittade på mig med en blick som inte fanns, rörde ena ögat och såg på Mona.
   - Jag vill hem, väste han. Hem till Nilla.

SkrivPuff 2011:20 - Om den bästa stunden

   Den bästa stund är nu. Glöm inte att det är så det ska vara. För nu och i all evighet.
   Ställ dig framför spegeln och granska dig själv noga och säg.
   - Visst är jag väl vacker? Som en nyutsprungen ros i sina bästa år.
   Sträck på dig, gäspa stort och dra in så mycket luft i lungorna du bara mäktar med. Glöm inte magstödet. Andas ut och gör så ett par gånger. Känn hur blodet strömmar runt och sätter fart på musklerna, känn hur lätt huvudet blir och hur det spritter i både armar och ben. Ställ dig åter framför spegeln och säg till dig själv.
   - Jag duger som jag är. Jag är jag och inte kan vara någon annan.
   Solen och värmen är det som ger oss liv. Syre att andas, mat att äta, gott att dricka och människor att träffa och älska. Då du ännu inte hunnit förflytta dig från spegeln, så stanna upp ett tag. Släpp tankarna och slappna av och säg.
   - Det är härligt att leva för nu och i all evighet.
   Och du. Glöm inte. Den bästa stund är nu.

SkrivPuff 2011:016 - Om avsaknad av normer

   Det livet har lärt mig är att aldrig gå oklädd om man ska ut och jaga grabbarna bus och gänget. Putte är panisk bekymrad över saker som smäller och skiter bly i hög hastighet. Visst, jag kan förstå honom och jag är inte speciellt glad i knallpåkarna själv, då jag har sett för mycket av vad dessa kan ställa till med för både skyldiga och oskyldiga.
   Speciellt en händelse dyker upp i mitt minne. Det var när vi gick med styckegods på trebenstraden Shanghai - Koto – Sydney på M/S Chūntiān de tàiyáng av Shanghai. Den kinesiske kocken Chúshī började både att se och höra saker som inte fanns och sen gick det som det brukar gå när demonerna kommer i sysslolöshetens tecken.
   Kapten Hóngdòu var en man utan skrupler. Han var fostrad inom triaderna och höll sin besättning i ett järngrepp. Om man då var en man som faktiskt brydde sig, så hade den personen hamnat på fel fartyg. För kapten var empati lika med svaghet och en dödssynd och de som visade tecken på empati förföljde han tills de antingen mönstrade av i en hamn eller för gott ur detta jordeliv.
   En morgon när hela besättningen satt och åt frukost snedtände kocken och det började smälla utav helvete. Vad och hur och varför har jag ingen om, då som tur var en bakterie hade hittat in i mitt inre och förpassat mig till närmaste WC där jag satt och försökte hålla igen i de bakre regionerna. Som tur var, och här har jag min långa erfarenhet att tacka, satt jag kvar utan att knysta det minsta.
   Någon gång var jag ju tvungen att titta ut och vad skådade mitt norra öga om inte en fullgången massaker i restaurangen. Kocken satt på bordet längst fram och höll de som fortfarande var vid liv i schack med en fulladdad Kalshnikov AK-47 i bästa grepp. Tack vare min verbala förmåga och att jag faktiskt hade behandlat kocken med respekt under de dagar vi hade seglat tillsammans, lyckades jag övertyga honom att lägga ner vapnet och släppa alla som levde fria. Kapten hade dock mindre överseende, utan hängde honom med det snaraste och kastade liket till hajarna utan vidare svepning. Själv blev jag befordrad till överstyrman på kuppen och levde livets glada dagar med kapten på övre däck tills det var dags att mönstra av.

SkrivPuff 2011:007 - Om ett nederlag?

   Det var söndag och vilodagen helgar man bäst i dimmans tecken. En Röd Prince, en stadig Ballantines och huvudet på kudden kan få de slöaste tankar att ramla rätt. En slank de hit, och än slank de dit, livet och omständigheterna. Tankarna for fram som på havets oändliga vågor. Brorsan, morsan, farsan och alla de skepp och människor jag hade mött under åren. Vart hade livet tagit vägen? Vad hade jag gjort med det?
   När dessa tankar kommer gör jag som jag brukar. Jag säger till mig själv att jag inte har något att skämmas för. Mitt liv är mitt liv och det har jag levt som jag har gjort. Jag har sett det mesta, men inte av det bästa dock, och jag har inte varit guds bästa barn själv, men jag har varit där. Jag har upplevt det och jag har smakat det. Sött, salt, surt eller beskt spelar ingen roll. Om någon hypokondrisk jävel vill tala om för mig att mitt liv är ett enda stort nederlag, får det stå för honom.
   - Putte, skrek jag. Är du klar?

SkrivPuff 2011:002 - Om att skratta

   Lite väl snabbt insåg jag att det var åt helvete. Trots skrattet. Mörk och tyst var natten. Långt bort från där jag borde vara. Han kom inte. Skitskallen, fyllskallen, kåkfararen. Jag hade inte träffat honom på flera år nu, så gissa om jag blev förbluffad när han ringde mig för två dagar sedan.
   - Jag har något jag vill att du ska ha, sa han. För gamla tiders skull.
   Sen skrattade han. Det var det sista jag hörde innan jag la på. Samma skratt som han alltid hade haft och som han alltid avslutade sina meningar med.
   - Det var Jögga, sa jag. Kommer du ihåg honom? Min kompis från förr.
   Min sambo för nu såg på mig med uttryckslösa ögon.
   - Hur tusan ska jag kunna veta det?
   Med ett skratt och en sensuell viftning med rumpan försvann hon in mot sovrummet. Vad gör en man i den situation jag befann mig i? Jag följde efter såklart.
   - Skicka hit ciggen.
   Hennes fnitter fyllde mitt inre när hon greppade efter mina ädlare delar.
   - En gång till klarar du av, va? För min skull?
   Jag plöjde ner mitt ansikte i henne och snart övergick fnittret i en tyngre andning.

*

   Lättad och nöjd och glad, så stod jag nu där och längtade hem. Vad Jögga ville, ville jag inte veta och vad han hade gjort för mig i de yngre dagarna var lika lite det. Hans skratt hördes från ett intilliggande rum, svagare nu och inte lika fullt så entusiastiskt. Mig kvittade det lika. Fanskapet ska inte tro att han kan komma efter så många år och lika många svek.

   Dörren öppnades och där stod han. Ett enda stort leende fyllde dörröppningen. Lite äldre, lite fylligare men lika falskt nu som då. Jag såg in i hans ögon och upptäckte att de inte hade förändrats sen den dagen han ryckte på axlarna åt mig samtidigt som han skrattade högt. Det var som advokaten sa;

   - Den där kan sälja sin mor för ett par hundra och dig fick de ännu billigare.

   Att jag fick sitta inne tio år på hans bekostnad ansåg mina kamrater vara det bästa skämt de hört på år och dag. Pliten skrek högt av garv när jag berättade min historia.

   - Så säger alla, sa han och flinade högt. Mina kamrater vrålade av garv de också.

   När han kom fram med sitt flin och sin framsträckta hand backade jag undan en meter. Jag är säker på att denna gång var den enda gången i hela sitt liv han inte skrattade. Min revolver smällde av och han flög ett par meter bakåt. Jag gick fram till mannen som nu låg på golvet med ett ansikte som uttryckte förvåning och smärta i skön förening.

    - Skrattar bäst som skrattar sist, sa jag och vände mig skrattande bort.