SkrivPuff 2011:211 - Om lyhörd

   Där är den, tänkte jag samtidigt som jag kom in genom dörren, pustandes och frustandes efter den långa promenaden i svampskogen. Jag stod där i mina slitna jeans, höga stövlar, t-shirt och tunn fleecejacka. Det tjocka långa håret var full av mossa och barr från grenar jag ofrivilligt fått med mig och i korgen som jag höll i höger hand dignande det av skogens frukter.
   Den nyinköpta klockan på stadsauktionen slog fem tunga slag. Hon hade haft rätt, min förra fru, det skulle vara en klocka där. Den dyra lätt crémefärgade sammetstapeten som jag satt upp, matchade tillsammans med de ståtliga gamla högaståndsmöblerna, den höga bruna klockan med sina utsirade och svarvade detaljer.
   Det hade varit en bra dag. Ute var det fortfarande cirka tjugotvå grader, lätt molnigt och en svag sydostlig vind. Den här sista veckan av semestern gjorde jag som jag brukade och utnyttjade tiden till att gå i den mörka djupa skogen med alla sina dofter, färger och läten. Att tyst gå där och lära känna stenarna, träden, de små klippliknande utskjuten i branterna, mossan som täcker och veta var man ska lyfta på fötterna innan det fuktiga i sänkan tränger in till fötterna.
   Om man går så där tyst och försiktigt som man kan, ser sig omkring och lyssnar, kan man både få se och höra vad man annars missar. Höra fågeln som varnar, råbocken som ser dig men inte du den, höra älgen och kanske, kanske få se hans stora kliv mellan träden.
   Mellan stenarna på sluttningen ligger ett skelett. Benen skiner vita och är till hälften täckta av det som växer. Skallen är smal och i käkbenen sitter tänderna kvar, ögonhålorna är tomma och djupa. I vintras bakom huset, såg jag spår som efter en hund som följde i spår efter ett rådjur. Spåren efter det förföljande djuret var långsmala tassar, elva centimeter långa och ett par centimeter breda med fyra karakteristiska tår i en solfjäder framåt. Vargen måste ha fått sig ett rejält skrovmål.

SkrivPuff 2011:185 - Om att backa

   Där jag går finns ingen. Tyst. Ensamt. Vandraren i mig vill inget annat, men får inte. Var finns jag, undrar någon. Var finns du, svarar jag. Ingenstans och överallt. Är det så det är? Kanske, kanske inte är svaret. Det är så alla säger till mig, i alla fall. Säger de så till er? Om inte så ljuger någon. Tror jag?  Vad tror ni?
   Den dagen klockan slog åtta, vaknade jag med ett ryck. Det var sista gången i det rummet, tänkte jag innan jag drog vidare. Rummet var nog det bästa jag rummet hade haft fram till dess och till nu. Ni skulle sett de smutsgula tapeterna, den säckiga madrassen och den skitiga lampan i taket. Lukten! Jag höll på att glömma lukten i det rummet. Har ni känt hur gammal piss luktar? Den kvävande lukten som sticker i näsan och gör att man andas genom mun. Har ni tänkt på hur torr i halsen man blir då?
   Jag ville inte vara med, men de tvingade mig. Tre män stod framför mig och pekade. Det var en kort, en lång och en mittemellan. Den korta var klätt i gult, den långa i rött och den mittemellan i någon obestämbar grå färg.
   "Du går först", sa den långe gule med bestämd mun och grov röst. Ögonen smalnade och de buskiga ögonbrynen låg tätt över näsroten. "Jag vill inte se dig mer sen."
   Den röde såg ner i golvet samtidigt som han log och viftade med högerarmen. Kroppshållningen var sned, ögonen syntes knappt, men rösten desto gällare.
   Det var som pappa alltid hade sagt.
   "Om hon vill det du inte vill? Sätt på henne. Det är det enda som hjälper."
   Pappa levde som han lärde. Mina tre halvbröder stod framför mig.
   "Det är dags nu", sa den gråe. "Vi måste göra vad som är sagt att det ska bli gjort."
   Om det nu är så att man måste det man inte vill? Varför då, frågar du. Vem säger att det måste vara så? Pappas råd hade fört mig till en plats i livet, där inte jag trodde att jag skulle befinna mig.. Mitt i livet.
   "Ha, ha", skrattade jag.
   Den första var en liten rödhårig sak, den andra var en blondin och i den takten gick det på. I pappas anda. Vid pass fyrtiotre kom en brunhårig kvinna i min väg.
   "Jag vill det du vill", sa hon. "Inte tvärtom och det får du leva med. Om du vill leva med mig."
   Mina bröder höll inte med. Pappa sa.
   "Om hon vill samma sak som du vill? Sätt på henne. Det är det enda som hjälper."
   Det var där vi var nu. Kyrkan stod i full blom och bänkarna var fulla av människor. Sådana människor jag kände, hon kände och sen var det fullt av människor ingen av oss kände. Prästen stod längst fram när vi gick gången ner och såg alla sorgklädda människor som satt där. Kantorn spelade "Blott en dag". Alla ryckte till när de såg den vita kistan som stod längst fram i koret.
   Längst fram till höger skulle vi sitta. Jag, mina bröder och min far. Trots fuktlukten var det där vi var tvungna att vara den här dagen.
   "Satte du på henne ordentligt", frågade min far. "Det är det enda som duger när tillståndet är som det synes vara."
   Att vara där vi var den dan gjorde oss alla stumma. Jag ville, men kunde inte då alla andra kunde men inte ville .
   "Se dig ikring", sa jag. "Annars blir det som alla andra vill och det är det ingen som vill."
   "Om det är så", sa den röde, "kommer inget att vara som det alltid har varit."
   "Tre gånger tre är lika med allt jag vill", sa den gule och gömde ansiktet i händerna.
   "Jag kommer alltid att göra som någon annan sagt" sa den gråe. "Annars fungerar det inte."
   "Jag hoppas att du alltid följde mitt råd", sa pappa. "Annars blir inte damerna glada."
   Det var då jag inte ville vara med längre. Ensam och tyst backade jag till det som en gång gjorde mig till den jag är idag.

SkrivPuff 2011:182 - Om ett rep

   Det var Sheriffbruden som ringde.
   - Sno dig hit, om du vill se liket.
   Det var torsdag morgon. Tror jag. Början av gårdagen minns jag dock mer än väl. Det hade börjat bra. Fest i parken, sill och snaps och öl, grillade revben och mer öl. Skratt, liv och rörelse och goda vänner. Långbord och campingstolar. Alla var där. Putte, brorsan med familj och Sheriffbruden. Brorsans ungar kutade runt i det gröna gräset och använde kylväskorna som rundningsmärken. Solen sken och en sval bris gjorde livet uthärdligt.
   - Kom, sa brorsan, så ska du få veta något du inte borde.
   Om jag får veta något, så är det för att brorsan vill veta något av mig. Det var som han sa.
   - Du vet att det är jag som är polis. Om jag vill att du ska veta något, är det för att jag har nytta av det. Glöm inte bort det.
   Det sista morsan sa till mig innan hon lämnade oss för gott.
   - Din bror älskar dig, trots allt. Kom ihåg det. Ta hand om honom, han har det inte lätt. Lova mig det.
   Jag tänkte på vad morsans sagt när vi gick bort mot lekplatsen. Brorsan haltade lätt efter skadan han hade fått under slutrundan med Fule David. Hans ansiktsuttryck var sammanbitet, ögonen smala och munnen fick en beslutsamhet jag aldrig sett förut. Hans händer lyftes upp i en nedåtgående spiral  när han tog sats.
   - Du har säkert läst om det i Norpan, sa han. Skjutövningarna som var på Gamla Rådstugugatan för ett par dagar sen. Vi har nog hittat den som låg bakom.
   - Kan ni bevisa det, frågade jag. Tro gör man i kyrkan. I rättan behöver man bevis.
   - Kommer du ihåg Puttes bilder från din övervakning av rådman Bengtsson?
   - Vem har berätta det, frågade jag. Det ska inte du veta?
   Två dagar tidigare så hade jag och Sheriffbruden suttit på kontoret. Hon var inte glad den lilla lärkan. Vad som hänt, vägrade hon att säga, men något var det som fick henne att se ut som ett kilo citroner.
   - Kolla, skrek Putte exalterat när han stoppade in kabeln i datorn. Kolla.
   När Putte har hittat något, så vill han verkligen. hela kroppen bara dansade och munnen log. Puttes mun är lite annorlunda än hos oss andra. Tänderna mitt i är vitare än alla de andra runt om. Jag såg till att han hamnade hos en tandläkare efter historien med Fule David, hos en som Sheriffbruden rekommenderat och sen var gluggen i tandraden i övervåningen snart fylld med kritvita och perfekta tandkopior. Putte fixade allt som jag inte ville göra. Att spana och fotografera var essensen av hans liv, och när han verkligen hade något att visa visade han, numera, upp ett riktigt sött och professionellt leende.
   - Han ligger jävligt på det, sa brorsan och log.
   En kråka skrek högt och en flock kråkor flög upp och förmörkade för ett ögonblick himlen och brisen stannade av för ett ögonblick.
   - Vi ska äta nu, sa jag. Nu är det fest. Vi får ta det andra i morgon. Skål på dig.
   Det var det sista jag kom ihåg innan Sheriffbruden ringde nu på morgonen.
   - Hur fan kom jag hem, frågade jag henne. Jag minns ingenting efter det att du stack igår.
   Sheriffbruden var den brud som hade en gång i världen sa att jag var den som skulle bli far till hennes barn, men när Petri kom in i bilden hamnade jag i de yttre räjongerna och hennes fokus förflyttades österut. Trots det var hon kvar i Norrköping och hos Norrköpingspolisens mordrotel och var brorsans ställföreträdare. Hennes röst krävde att jag lydde. Den var vass som ett rakblad och visste precis vad den ville. Stackars den som kom i vägen.
   - Det var jag som såg till att du kom hem, svarade hon. Allt för tidigt din jävla suput. Jag skiter i hur du mår. Ta en taxi. Nya Rådstugugatan. Jag står där.
   Adressen gav upphov till minnen. Det var i hörnet Kristinagatan och Nya Rådstugugatan som Fule David haft sitt kontor och där brorsan blivit skjuten. Jag hade undvikit gatan sen dess då jag inte ville uppleva samma sak än en gång. Jag var inte den som var den. Jag hade sett hur kulor hade slagit ini kroppar förut, döda människor var inget farligt och betydde ingenting om nu inte det var en närstående eller kär person som föremålet för det dödliga våldet.
   När taxin stannade framför porten stod Sheriffbruden där och såg nöjd ut. Hennes leende fick något i mig att spritta och när hon rystade på det halmgula långa håret, var deja vú känslan uppenbar. Jag visste ingen som var så mottaglig och villig när det de ryckande känslorna i kroppen satte till. Hennes långa ben instoppade i de tajta jeansen och den gula rutiga skjortan som satt tajt över hennes kropp fick mig verkligen att vilja återuppta den täta bekantskap vi en gång haft. När jag såg revolverbältet som satt hårt åt över axeln och där remmen delade på brösten gjorde att jag inte kunde slita blicken från henne.
   - Lägg ner! sa hon. Det kommer aldrig att hända igen. Glöm och kom med här i stället.
   På tredje våningen i det gulgrå huset stod ett par konstaplar på vakt och såg uttråkade ut. Sheriffbruden lyfte upp det blåvita bandet. När vi kom in sovrummet strax till vänster om ingången, såg jag en kropp som hängde i ett rep i en krok i taket. Sheriffbruden gick in och vände upp ett blålila och lätt uppsvällt ansikte mot mig. Sheriffbruden höll upp ett av Puttes fotografier och log, så att mitt hjärta inte ville vara någon annanstans.
   - Den här kommer aldrig att ställe till något mer jävelskap, eller hur?

SkrivPuff 2011:177 - Om att försköna

   Brorsan stod där och såg ut över Bråvikens inlopp. Det var dagen efter det att jag och Sheriffbruden hade lämnat in skilsmässopappren för sjuttonde gången den här veckan. Putte var iväg på sitt och hela fallet stod och stampade.
   - Varför så jävla tidigt, frågade jag när jag klättrade upp på klipphällen där brorsan stod och såg godmodig ut.
   - Titta, sa han och pekade ut över Bråvikens inlopp, så kanske du fattar.
   Solen stod redan halvvägs och den sommardjupblåa himlen lyste. På fjärden stod de vita seglen som spärrballonger och skummet yrde kring både för och akter. Ett antal motorbåtar åkte slalom mellan seglen och fick de att guppa käckt i svallvågorna.
   - Vad har detta med fallet att göra, frågade jag.
   Sheriffbruden vaknade sur som attan i morse och gav mig en skopa ovett.
   - PMS, frågade jag och bet mig samtidigt i tungan.
   - Jag sticker upp till kontoret, svarade hon skarpt. Och du. Du behöver inte fråga efter mig mer.
   Samtidigt som yrvädret smällade igen dörren ringde Putte.
   - Han går framför mig, väste han.
   Putte är inte den som pratar i onödan, men eftersom han är den han är, så brydde jag mig inte. Vem det var som "gick framför" hade jag ingen aning om. Det var efter det brorsan ringde och beordrade mig hit.
   - Ser du inte den där båten som kryssar där ute.
   Han pekade på ett av de större segel som kryssade på fjärden. Ansiktsuttrycket hade fått ett uttryck av spänning och en koncentration som han sällan annars visar. Den där lilla ådran under högra ögat bultade lite försiktigt, så som den alltid gör när polisradarn är påkopplad.
   - Finns godset i den, frågade jag och höjde lite på rösten. Jag trodde att de tog in sakerna via Stockholm.
   - Både och, svarade min bror. Både och. De är inte dumhuvuden vi har att göra med. Inga dumhuvuden, nej, men det här är något annat.
   Putte hade visat mig och Sheriffbruden bilderna från gårdagens spaning. När ett ansikte dök upp, fick det Sheriffbruden att verklligen se upphetsad ut.
   - Gullet, sa jag. Lugna ner dig lite och berätta istället.
   - Bete dig, för fan. Och kalla mig aldrig gullet mer. Hör du det!
   - Förlåt, förlåt, svarade jag. Ska aldrig hända igen.

   Det var därför jag stod här nu fick jag veta av brorsan. På bilden fanns en av europas mest efterlysta ryska skurkar. Han visade upp en bild som bar Interpol's stämpel och föreställde samma man som vi sett igår. Lite snedare leende och kornigare bild, men ändock densamma.
   - Det är en riktigt skurk, du har där ute, sa brorsan. Den har hela europa velat sätta handklovar på och nu har vi honom. Han finns i båten därute. Jajamensan.
   - ... och allt tack vare Putte, flikade jag in. Han är allt en skön lirare.

SkrivPuff 2011:167 - Om något komplicerat

   Jag är på väg hem den här dagen och jag är fem. Bredvid mig på stigen går en kvinna som håller mig hårt i handen. Hon stod och väntade på mig vid den stora stenen som ligger precis i korset där de två stigarna möts och sen följde hon bara med. Hon sa att hon hette Minna och att hon var min kompis. Minna har ett stort brunt hår och alldeles röda läppar och hennes ögon ser så glada ut. De liksom skrattar när hennes mun skrattar. Minna skrattar åt allt som jag berättar för henne, så där som kompisar gör. I den andra handen har hon en stor korg.
   Skogen är det ställe jag leker i för det ligger så nära där mamma och pappa har vårat hus. Mamma säger att jag måste vara försiktig när jag är i skogen, men pappa säger att den där jävla lilla dungen är väl inget att vara rädd för. Pappa säger alltid fula ord, sådana ord man inte får säga. Jag brukar hålla för öronen då.
   Minna säger att vi ska sätta oss på gräsmattan när vi kommer ut ur skogen.
   "Vill du ha lite saft", frågar hon. "Tycker du om svartvinbärssaft?"
   Jag nickar till svar för jag vet inte vad svartvinbärssaft är för något. Hennes smala snälla händer räcker fram ett glas mot mig. Det är nästan svart det som är i glaset, men när jag smakar på det blir jag glad. Jag spiller lite på min tröja, men Minna ser det och torkar genast bort fläcken.
   "Så att inte mamma eller pappa ser det", säger hon. "Det får bli din och min hemlis."
   Sen skrattar hon och tittar på mig så där kul och gör några grimaser och jag börjar också skratta. Om mamma och pappa skulle få reda på att Minna och jag är kompisar, så skulle pappa säga att jag ljuger. Pappa säger jämnt att jag ljuger.
   "Du är en fin pojke", säger Minna och klappar mig på kinden, "med en stor fantasi. Det är så pojkar ska vara.".
   Hennes händer är så mjuka och fina och lena. När hon klappar mig börjar jag nästan gråta. Det är som om något i bröstet vill ut och jag känner hur det blir blött i mina ögon.
   "Jag har också en pojke som du", säger hon. "Han heter José. Han tycker också om att vara i skogen. Det är i skogen pojkar ska leka."
   Jag är jämnt i skogen och leker. Det finns så många saker att se på och leka med. Där finns stora stenar, stora gröna träd, små träd och andra grejer som är bra att ha. I skogen finns det också små djur som sticks. Mamma kallar dom för myggor. Jag tycker inte om myggor, för jag får stora röda märken som kliar där de stuckit mig. Bakom den stora stenen finns det två stora hål. Jag tror tomten bor där.
   Mamma tror inte på tomten. Hon tror på pappa.
   "Det ska du ha klart för dig din lilla lögnhals", säger pappa, "dig tror jag inte på. Jag tror på mamma och hon tror på mig."
   Mamma säger inget när pappa hör på. På kvällen när jag ska gå och lägga mig kommer mamma upp och stoppar om mig. Hon ser på mig med snälla ögon och säger tyst.
   "Jag tror visst på dig. Du är min fina pojke. Glöm inte det."
 

SkrivPuff 2011:157 - Om att vinna

   Himlen var blå, den här dagen. "Himmelsblå", tänkte Stefan när han kisande tittade upp. Han log lite för sig själv då brisen träffade kinden som en varm smekning. "Försommar."
   Det var den på året då han inte ville vara med längre och speciellt den här dagen kunde det lika gärna regna. Skolan var slut och alla skingrades med vinden och försvann bort.
   - Vi ses i höst, skrek de till varandra och borta var de. Men inte Stefan.
   Pappa sa alltid att de trivdes bäst i stan. "Varför ska vi åka någon annanstans när vi har det så bra här?"
   När han kom hem med sitt utlåtande som hans klassföreståndare skrivit, sa pappa det han hoppades han skulle säga.
   - Du har bra betyg. Jag vill att du ska veta att jag ser hur duktig su är och hur hårt du arbetar. Grattis.
   Hans fröken i matte sa att om han bara arbetade lite mer nästa höst så skulle han lätt få NVG. Det var inte många som fick så fina omdömen som han. De hade jämfört innan de försvann bort. Lisa hade blängt på honom när hon såg vad lärarna skrivit.
   - Du är en riktig rövslickare, sa hon innan hon också försvann.
   När Lisa försvunnit bort stod han ensam kvar och funderade. Skolgården var som en dammig öken. Byggnaden i sten byggdes någon gång på trettiotalet och om man tittade närmare på stenen så syntes det. De höga fönstren i fem lager omgärdade den stora porten som ledde in till den slitna stentrappan. Väggarna var hårda och det ekade av barnskratt flera timmar efter det att de lämnat skolan. Det gröna koppartaket var det enda som var något av värde. Tyckte de flesta av stadens styrande män.
   Det hade varit en infekterad debatt både i kommunfullmäktige och i den lokala tidningens insändarspalter om skolans vara eller inte vara. Det blev som kommunfullmäktiges ordförande sa.
   - Eftersom vi nu har så många fina fria skolor här i vår lilla stad, kommer den kommunala skolan att läggas ner när de sista eleverna lämnar. Senast då.
   Stefan tyckte om sin skola. Pappa hade förklarat för honom att han var den siste eleven, tillsammans med alla andra elever i deras årskurs förstås. Efter att de gått ut nian nästa år skulle skolan läggas ner. Det diskuterades flitigt i klasserna om varför och lärarna hade ett sjå att få eleverna att förstå, då de själva inte förstod, men nu var beslutat fattat i god demokratisk anda.
   Stefans lärare kom fram till honom och tog honom i handen.
   - Bry dig inte om Lisa, sa hon. Du har förtjänat det vi har skrivit.
   Hon var bra. Hans mattelärare. Ljust hår, lite burrigt och en mun som log och kunde förklara. Förklara på ett sätt som gjorde att man förstod och att det blev roligt. På en och samma gång..
   - Kommer vi att ses i höst, frågade Stefan. Du blir väl kvar?
   Hon log lite tveksamt. Tittade rakt in i honom.
   - Nej, svarade hon. Jag ska börja i den nya skolan på andra sidan stan.

SkrivPuff 2011:149 - Om en epok

   Det är så det är. Han visste det, men ville inte acceptera. "Det får inte vara slut nu." Han satt där på sidan vid sängen och såg på henne ständigt och överallt. Liten, tunn och späd. Hennes hår var nyklippt, men redan lite tovigt. Vitt, så här på ålderns höst, tunt och lite glest, men lika vackert ändå. Hon slog upp ögona, som fortfarande hade hennes liv i sig och log.
   "Hej, är du här?"
   Hon hade alltid varit en hoppetossa och en virvelvind. Inget satt fast när hon var i farten. Hon älskade skogen och sprang rakt ut bland blåbären och kom hem med korgen full. Lite blå om läpparna men ögonen glittrade. Sen blev det pannkakor på vedspisen och blåbär och mjölk. Sommartorpet var inte modernt och inte många kvadratmeter stort, men det räckte åt dem. Allt delade familjen på, jämnt och ständigt.
   Han såg sig ogillande omkring. Den här sängen var dock inte deras, rummet var inte deras och själv fick han inte plats. Han kunde inget göra och han fick inte vara med. Det var försent. Statistens roll hade aldrig passat honom. Stor och stark, men inte den som inte fick eller kunde. Han sparkade mot sängen men missade som tur var. Någon fotbollsspelare av rang hade han aldrig varit.
   Rummet var ovårdat och inte direkt nytt. Lite slitet på väggarna, skrapmärken, några nedrivna kontakter som hängde lite slarvigt, en andningsapparat vid huvudkudden och ett tvättställ till höger. Runt om sängen stod några stolar och en fåtölj av illaluktande årgång. Rummet var målat i typisk landstingsvitt, med rosa eller blå bård. Fotändan tog slut i en hög byrå med en gammal och liten tjock Tv högst uppå. Hon kunde inte sköta den i alla fall.
   "Det har ju knappt börjat."
   Började gjorde det för sjuttiotre år sedan. Det var första gången han såg henne. Han tänkte på kortet de hade därhemma. Uppradade och alla finklädda. Flickorma med rosett i håret och pojkarna vattenkammade hade hela klassen ställt sig framför kameran och tittat strängt in. Första klass i småskolan.
   "Jag var så rädd för de där stora pojkarna. Då", sa hon och pekade på honom och några andra som stod längst bak.
   Som hon alltid sa, när det kom på tal. Han kunde höra hennes skratt i sitt huvud. De hade bott nära varandra, känt varandra men inte mycket mer hade det varit när de växt upp. På ett underligt vis hade de dock alltid sett varandra och talat med varandra trots att deras vägar skilts när livets skeenden under uppväxtåren kom i vägen.
   "Jag visste alltid var hans fanns. Trots allt."
   "Det visste jag också", svarade han. "Jag visste precis var hon fanns. Hela tiden."
   "Sjuttiotre år. Vad är väl det? Ett liv tillsammans måste väl kunna få vara längre än så?"
   Han såg på henne där hon låg. Hon var trött nu och inte vaken så ofta och inte så länge. Sjukdomen gjorde sitt, morfinet och allt annat de stoppade i henne.
   "Fy fan", tänkte han. "Det är skit att bli gammal."
   De hade inget att skämmas för. Lyckliga, omtyckta och respekterade av de flesta. Han såg ut över alla blommor som stod bredvid sängen. Lena, som ringde när de inte dök upp på salongen den dagen.
   "Jag kommer upp i kväll", sa hon. "Jag klipper lika bra där."
   Det hade varit en strid ström av människor under de tre veckor som gått. Telefonen hade gått varm, men nu hade han stängt av den. Nu var det deras tid. Deras sista tid tillsammans. Han reste sig upp och sträckte på sig när hon lutade sig tillbaka mot kudden.
   "Jag måste sova en stund nu."
   De gifta sig i kyrkan med fanborg och allt. Stolt som en tupp marscherade han ut ur kyrkan. Äntligen. Ett helt liv tillsammans framför sig. Och så blev det. Tre barn, jobb, sommarstuga, hus, båt, bil och allt annat som hörde till. Jobb, jobb och åter jobb, men aldrig ett ont ord. Inte till någon. De flyttade till en annan stad, men glömde aldrig sitt ursprung. De gamla vännerna fanns där likväl och nya kom ständigt till.
   Att sova ensam hemma gick inte. Laga mat och äta själv vid ett matbord för två? Han hade frågat flera gånger om hon ville följa med hem, men hon hade sagt nej varje gång.
   "Jag förstår inte varför hon inte vill följa med hem. Har hon glömt att hon har ett hem?"
   När han kom upp till det lilla sjaskiga rummet nu på morgonen kom sköterskan in och dukade frukost med silverbestick och finporslin åt henne. Först förstod han inte varför, men sen ville han slänga ut både sköterskan och hennes förbannade porslin och låsa dörren om dem båda. När han tittade på dörren satte han sig dock i fåtöljen uan att säga något. Hans händer darrade när de klämde om fåtöljsidan, käkmusklerna var strama och han visade tänderna som om han morrade. Det enda han såg var att dörrar där de var, de har inga lås.

SkrivPuff 2011:142 - Om småttighet

   "Tre gånger tre är lika med nio. Tre gånger fyra är lika med tolv. Sen multiplicerar du nio med tolv och så får du den totala volymen på bassängen."
   Nisse tittade upp ur boken och såg på mig.
   "Jag kan", sa han, "om jag bara vill så."
   Vi satt på mitt rum och gjorde våra läxor. Nisse var inte den som gjorde läxan så ofta, men när han gjorde den så gjorde han den ordentligt. Hans fånflin spred sig över hela ansiktet och de små ögonen plirade av förtjusning. Händerna for över bröstet på honom, visade och pekade och ville aldrig sitta still. Liksom.
   "Vad har du här?"
   "Lägg av för fan!"
   Sexton år gammal vill man inte att ens vänner rotar alltför djupt i ens lådor och det som finns under sängen ska ligga kvar orört. Nu kan det låta lite som om jag sladdrar lite förnumstigt, men mitt rum var som vilket pojkrum som helst. Där måste ni tro mig. En smal säng, 90 cm, ännu fanns det inte plats för två, ett litet skrivbord i brunt faner, två stolar och en bokhylla av märket String. Mattan som morsan lagt ut låg numera i tryggt förvar i garderoben som stod i ett hörn.
   "Öppna inte garderoben."
   "Varför inte", garvade Nisse. "Finns det något i gömmorna som inte vill ut?"
   Jag kastade mig fram men tyvärr för sent. Ut ur garderoben ramlade den största matten som någonsin legat på mitt golv. Den var styv till karaktären, fransig i kanterna, blodrödsvart till färgen och mugglig till doften. Tre gånger fyra meter och kom från mormors dödsbo. Jag älskade mormor men inte hennes matta.
   "Den här ska du ha efter mig. Mattor är dyra och håller länge, så ta väl vara på den."
   Mormor dog tre dagar senare och eftersom alla hört vad mormor sa till mig så var det ju givet var mattan hamnade.
   "Det var den fulaste matta jag sett."
   Nisse garvade så han knappt visste vart han skulle ta vägen.
   "Och vilken jävla färg."
   Det var där någonstans jag bestämde mig för att denna matta skulle gå arv till något av mina barn, eller jag skulle skänka den till Nisse om han någon gång skulle fråga mig om jag visste var det fanns en matta till salu.

SkrivPuff 2011:141 - Om ett anslag

   Musiken dånar, röken ligger tät och en armbåge här och en armbåge där, så är jag framme. Servitrisen, en yngre dam med smidig figur och illrött hår, ser mitt finger och snabbt står en öl framför mig. Två Selmor byter ägare och allt är frid och fröjd. Puben är en typisk pub för det här området. Röd sammet, skotskrutiga tygstycken, fortografier på gamla lordar och engelska jakthundar, slimma hästar och trumpeter. Jag känner mig som hemma.
   Jag lutar mig bakåt och ser ut över människorna som står bredvid mig. "Lite som i en grotta", tänker jag. De står tätt, tätt och gnider sig mot varandra. Svartklädda, långhåriga, målade och unga. Inte för unga dock, utan så där lite lagom vuxet unga. Alla har något i handen och skriker åt varandra, rakt in i örat.
   ACDC dånar ur högtalarna och jag häller i mig öl på öl under trivsamt prat med de som står runt. Alla ler fridsamt och pratar glatt och villigt med mig. De ser så avslappade ut på något vis, som om det här är något de gör varje dag tillsammans och faktiskt njuter av det. Alla pratar med alla och skrattar och ler. Det tillfredsställer betraktaren i mig och min journalistiska bakgrund gör att jag bestämmer mig på studs att komma tillbaka och skriva en artikel.
   Att dricka lärde jag mig på Journalisthögskolan. Otaliga var de historier om gamla journalister som aldrig hade varit nyktra en dag under deras arbetsliv och vilka som skrev de bästa artiklar från de mest avlägsna hörn på jordklot i konstant berusat tillstånd. Det var något vi också ville göra och vi gjorde vårt bästa för att ta efter under studietiden.
   "Öh, farbror ..."
   En ung kvinna ställer sig bredvid mig.
   "Bjuder du på en öl?"
   Så unga kvinnor bryr jag mig i vanliga fall inte om, men i detta tillstånd vet man aldrig. Ståndaktig är jag på många sätt men bjuda på en öl kan väl aldrig skada.
   "Bjud på en öl, så ska jag vara lite trevlig mot dig."
   "Vad sa du", frågar jag trots att jag hört allt, men alkoholen i hjärnan har gjort mig lite seg. Hennes leende mun får mig att börja gå igång på allvar. Söta unga flickor ska man vara snälla mot och ge vad som behagar dem. Ljust hår, glada spralliga ljusblå ögon och sparsmakad make-up i tajta jeanskläder. Den lilla näsan snusade glatt och hon la upp två förtjusande små händer på bardisken bredvid mina efter det att hon sträckt upp två fingar i luften. Genast skjuter servitrisen fram två öl mot oss och sträcker fram handen. En hundring åker ur min bröstficka och landar lite nocnchalant på bardisken.
   "Vad heter du", frågar jag.
   "Sarah", svarar hon. "Sarah Barrett. Var jag kommer ifrån får du själv lista ut om du vill veta."
   "Trevligt att träffas."
   Jag lyfter sejdeln, tar en djup klunk medan jag ser henne djupt i ögonen. Sen blir det party. Var musiken hög och människorna glada innan, så hoppar och studsar vi nu alla runt i en dans som får hela golvet att gunga. Jag ser på min dam och hon ser på mig, ler mot mig, kryper närmare och skriker i mitt öra.
   "Du kommer aldrig levande härifrån. Bara så att du vet."
   "Du snackar skit", säger jag. "Vad skulle kunna hända här?"
   "Han är här. Mannen med ögona", svarar hon. "Elias. Han och damerna vill bjuda dig på något gott."

SkrivPuff 2011:140 - Om ängslan

   "Fan", sa jag till brorsan där vi satt på hans farstukvist. "Hur tror du det hade varit om farsan levt, och morsan, och om jag aldrig blivit den jag blev. Om allt hade varit annorlunda liksom?"
   Klockan var två och festen hade nått sin kulmen för ett par timmar sen. Det hade varit full fart i brorsan och hans familj trädgård. Kräftskiva i augustinatten. Alla var där. Brorsans fru och barn förstås, Putte, Sheriffbruden, Petri och så jag, men nu hade de dragit, fått nog av det både kräftor och dricka. Brorsan och jag var de enda som överlevt kvällen. Som i fornstora dagar. Jag satte armbågen i sidan på honom.
   "Öh, vakna nu för fan."
   Jag tog honom under armen, ställde honom upp och lutade honom mot den gröna trädörren.
   "Vi går bort en sväng runt hörnet. Du kan inte lämna mig ensam nu. Fan."
   Det sista la jag till för att jag höll på att vricka foten när jag tog ett snedsteg i den för dagen välkrattade grusgången och fick honom över mig.
   "Öh, flytta på dig. Gör ont ju."
   "Sluta!"
   "Res på dig, du krossar mig. Fan."
   Etthundra kilo människa väger tungt. Brorsan lyckades till slut komma upp till knästående och med en ljuvt snett leende på läpparna väste han ut sig det första förståeliga, sen den öl Putte hade ställt fram till honom två timmar tidigare.
   "Livet är ett helvete, eller hur? Kom nu brorsan. Nu schka vi tala ut. Du och jag forever."
   På gräsmattan på baksidan står ett gammalt Ingrid Marie stadigt. Sittandes med våra ryggar mot det gamla knotiga äppelträdet började i alla fall jag att piggna till.
   "Kolla. Där är Stora björn och där är Orions bälte och ..."
   "Håll nu tyst. Låt osch tala ut om dåtiden och om framtiden. Låt osch bli som vi en gång var. Du och jag. Bröderna absoluta."
   "Kommer du ihåg när farsan ...", började jag innan brorsan avbröt mig.
   "Farsan var en skit, ska du veta. Ville aldrig någonting. Han blev vansinnig när du drog till sjöss. Jag fick ett helvete och skulle både vara dig och mig på en och samma gång."
   "Det var väl inget fel på farsan?"
   "Du åkte bort, förschvann, och var borta länge. Tjugo år. Vet du vad? Och sen kom du hem. Fy fan."
   Jag reste mig försiktigt upp och tittade upp mot månen. Fullmånen kastade sitt vita kalla sken över det lilla villasamhälle där brorsans hus var beläget. Den gamla träkåkens röda plank och vita knutar smälte ihop till ett i skuggorna. Det var tyst från gatan och bara ett sus hördes från de fåtaliga bilarna som fortfarande körde framåt på den gamla genomfartsleden inte alls långt ifrån. Det luktade sensommar blandat med skördedoft och en ljum bris smekte, trots den mörka natten.
   "Sätt dig ner. För fan. Jag vill inget illa, men vi måschte tala ut. Tala ut ju."
   Morsan var den som höll ihop familjen. Jag förstår det nu. Bitar kommer tillbaka, hur farsan reagerade, vad morsan sa och vilket jävla liv det måste ha blivit. Efter det att jag åkt.
   "Det är ditt liv", sa morsan när jag packade min väska. "Bara du kommer ihåg var du kommer ifrån. Och var försiktig."
   Det sista jag såg när skeppet la ut var hur brorsan, då tolv år, sprang på kajen och hur tårarna bara sprutade. Farsan kom ifatt honom och tog tag i hans arm, lyfte upp honom i famnen och höll honom fast. Hindrade honom. Brorsan slet och drog och ville loss, ville följa med, men fick inte.
   "Och schen förschtår du, sa inte farsan ett ord på en hel vecka. Han bara schatt i fåtöljen och glodde. Varför i helvete kom du hem för?"
   "Varför i helvete kom jag hem för?" tänkte jag. Brorsan satt där med fylleleendet nu lätt på sned och glodde på mig. "Varför i helvete kom jag hem för?" Jag gick fram till bordet, tog en halvt urdrucken pilsner i näven och gick grusgången bort mot den vita trägrinden. Jag kunde inte ge honom det svaret som var sant, för det skulle han inte tro på och jag kunde inte heller ljuga för honom. Han var ju trots allt min bror och den enda som var kvar av min familj.

Lite kort om en barndom

   Mamma gick på begravningen i alla fall.
   "Ungen är inte tillräcklig gammal, så han stannar hemma."
   Pappa var högljudd den dagen. Han tog mig i handen och slet ut mig på baksidan, trots att jag tjöt som en stucken gris.
   "Man vet aldrig vad han kan hitta på, på en sådan tillställning."
   Vad mamma sa eller visade upp för känslor har jag ingen aning om, då hon oftast inte sa och visade så mycket. Hennes ansiktsuttryck var för det mesta nollställt, trots att hon var en klipsk donna med fördelaktigt utseende, som gärna hängav sig och drogs med i diskussionens vågor. Bara inte pappa var i närheten.
   Detta hände för många år sen och under en tid som vi kallade oss familj. Pappa var en sällsam figur. Vad han arbetade med vet jag inte ens idag och hur han fick tag i pengar för att försörja oss är en gåta, då mamma jämnt satt hemma.
   "Du vet att farfar tyckte mycket om Lars."
   "Vad glad du att gubbtjyven är död. Jag vill inte höra något mer skitsnack. Vill du gå, så varsågod, men grabben stannar hemma."
   Hemma var ett liten vilset radhus i utkanten av stan. Nybyggaranda, nyvilja och nytänk. Ledorden var många de där åren och optimismen sjudade. Vad var inte ett nybyggt radhus i jämförelse med en liten sliten trea i ett område som byggdes i början av tjugotalet och där vattnet drogs in i efterhand? Mamma var glad och pappa jag han fanns där, i alla fall ett tag. Radhuset var på hela åttiofem kvadratmeter i två plan och tomten trehundra.

SkrivPuff 2011:139 - Om att läka

   Längst in i finrummet fanns pappas skåp. Det mest förbjudna i det förbjudna rummet. Möblerna var de nyaste och av modernaste snitt. En tre, två, etta i brun sammet omgärdade glasbordet från IKEA. På golvet låg en färgglad rya och under bordet en persisk matta av tvivelaktig kvalité och på väggarna satt medaljongtapeter i gulbrunt och fyra Stockholmstryck av Dupont var slarvigt upphängda väggarna runt. I taket hängde två stycken kristallkronor och gav ett glittrande ljus när de någon gång var tända. Rummet var endast tänkt för gäster och stora fester och absolut inte för små pojkar att använda till vardags.
   Pappas skåp var slitet och brunt, benen var som mejslade ur en gren från en knotig gammal en och skåpsdörren var i stil med en sliten och repad eka och stod i bjärt kontrast till allt det nya. Det enda jag villa ha när mamma dog var just det skåpet. Jag hade talat med henne innan om det, men hon log bara tillbaka som svar och skakade på huvudet. Hennes sjukdom gjorde att hon inte kunde tala längre.
   Skåpet drog. Det var som om det fanns en liten pojkmagnet i det fördolda och lockade och pockade. En dag när mamma och pappa lämnade mig ensam kom tillfället och jag smög mig in i det förbjudna. Det var med darrande händer som jag öppnade upp och belöningen blev riklig. Längst in i och bakom de sedvanliga flaskorna låg det. Fotoalbumet, den felande länken till min historia och roten till allt ont. Varje gång jag hade frågat fick jag det enkla och normala svaret.
   ”Du ska bara hålla truten och inte vara så förbannat nyfiken.”
   Pappa sa alltid så.
   Jag satte mig i den överdimensionerade soffan och började bläddra. En helt ny värld av gamla släktingar visade upp sig för mig. Betraktaren och berättaren i mig förde mig långt in i fantasins värld. Där var farfar och farmor, där var kusin Lena och Peter och där var också många andra som gick ännu längre tillbaks i min historia och som jag inte visste namnet på. Ju längre bak i albumet jag kom desto gulblekare och ljusbrunare blev nyanserna och kläderna likaså. Ansiktena blev stramare och stramare och man kunde tydligt se allvaret i deras ansikten när de ställdes framför kameran.
   Längst bak låg några nya foton som pappa själv hade tagit med sin lilla Olympus Trip 35, halvbildaren, som han alltid släpade med sig. De var tagna bakifrån och från sidan. Pappa måste ha gömt sig i det stora buskaget som fanns ovanför det hus vi då bodde i.
   Området gränsar till det stora sjukhuset som byggdes vid den tiden vi bodde där och vars byggkranar omgärdade och fanns med varje bild pappa hade tagit på sällskapet. Sjukhuset skulle bringa trygghet till hela samhället. Idag är sjukhuset för litet och för slitet och närmare nedläggning än upprustning. Människorna i den här staden hänvisas istället till det stora fina nybyggda sjukhuset i staden där landstingsledningen numera är belägen.
   Bilderna föreställde en man som såg ovanligt gammal ut samtidigt som kroppen var ung. Fingrarna var krokiga och han höll dem på ett sätt som gjorde att de ser ut som klor på en kråka eller någon annan större fågel. Vad vet jag. Bredvid honom stod en yngre kvinna med ett långt fylligt brunt hår och höll ett litet barn i handen. De stod där som en enhet och betraktade vårt hus i lugn och ro.
   Farfar var en rolig typ och farmor bara älskade alla. Vi lekte och dansade, vi åt gräddtårta och drack läsk, vi skrattade och kramades och var som den enda stora familj vi var ämnade att bli. Kusinerna kom med presenter och alla hade något med sig till mig. Jag, mittpunkten i rummet, orsaken till festen och den som alla ville älska och rå om den här dagen. De enda som inte fanns någonstans var mamma och pappa, men just idag gjorde det mig inte något då värmen och gemenskapen var som en kokande kittel.
   ”Ungjävel. Ge hit."
   Pappas röst var knivskarp.

SkrivPuff 2011:137 - Om maktkamp

   "Du måste gå nu", säger jag till Mustafa. "Vi vill varandra inget mer."
   Mustafa står och ser åt andra hållet. Vi tittar båda rakt ner i sandlådan och på de träd som står bredvid, men inte på varandra. Natten är ljum och de ljud som alstras på vägen som går ditåt får honom att sluta öronen.
   Den lilla parken med sandlådan har blivit som ett andra hem för mig. Den har följt mig genom åren och aldrig velat släppa taget. Inte mycket har förändrats under åren men ändå är det som om allt har kastats i ett nytt ljus. Träden, de färgranna står en bit ner i sluttningen och omfamnar medan det raka urträdet står på toppen, som för att övervaka och vara den fyrbåk den vill vara. Allas väktare och anfader.
   "Jag har också en uppgift att fylla", säger Mustafa och ser på mig. "Min tid är inte slut."
   Fobe sa till mig senast att Mustafa är en man för andra. Exakt så sa hon. Fobe vill inte ha med honom att göra.
   "Jag sköter mig själv", säger hon alltid. "Själv är bästa dräng, men snart orkar jag inte längre."
   Vi stod på hennes tak och hängde upp de sista av de vilsna. Det var en morgon som alla andra morgnar denna vår och vi log som vanligt när de första ljusstrålarna bröt in över staden. Den enda skillnaden var att denna morgon var det så tyst att man kunde höra en knappnål falla och Fobes ögon såg inte så nyfiket ut som de brukade. Det som alltid fascinerat mig med henne var den lust som fanns kvar i hennes ögon. Trots hennes höga ålder var hennes sätt att se på omgivningen och de sina, något som alla människor på denna jord borde ta efter. Blicken fick alla att känna sig varmt välkomna och de omfamnande alla på ett sätt som gjorde att de kände sig delaktiga. Den här morgonen var det annorlunda och det var också den här morgonen som markerade slutet. Det visste vi inte då och lika bra var väl det.
   "Jag börjar bli gammal", sa Fobe till mig och rätade på ryggen och sträckte den lite försiktigt.
   Jag skrattade och försökte släta över det hon sa, men jag kunde se att det var något som inte stämde. Hon ryggade till när den näst sista kom upp i korgen då den var så tung att hon knappt orkade lyfta den.
   "Denna är endast min", sa hon till mig och slog undan min hand när jag ville hjälpa. "Det hade varit bättre om Minna inte hade funnit den alls."
   Jag har tänkt många gånger på vad hon då sa. Att det också blev mitt sista besök på taket fick mig att inte känna mig välkommen längre. Det var som Minna sa.
   "Att vilja men inte få är det som gör människan mest illa och kan få henne att störta sig själv i fördärvet. Och är det så att hon faktiskt också kan men ändock inte får är det etter värre."
   Det var där någonstans Mustafa började närma sig mig. Trots att jag inte tålde karln.
   "Han måste". sa Minna. "Han har bara en uppgift och han behöver två. Han behöver dig."
   "Men han har ju både dig och José", sa jag. "Han har två."
   "Jag finns bara för Elias och det vet du", svarade hon, "och Elias finns bara för mig samt för alla andra. José är mitt och Elias barn och Mustafa är Josés väktare."
   Det var där vi nu befann oss. Jag på den ena sidan och Mustafa på den andra. Mustafa som vill stiga in och jag som vägrar öppna dörren.
   "Det är jag som bestämmer", säger jag. "Jag behöver ingen mer än Maria."
   För första gången ser Mustafa på mig med ett litet leende på läpparna. Träden rasslar till i löven som om det förebådar något och det raka trädet på toppen visar upp en någon krokig gren i pur förvåning.
   "Jag vet det", säger Mustafa, "du är ointressant för mig. Det är ditt och Marias ofödda barn jag behöver."

SkrivPuff 2011:136 - Om något svårfunnet

   Elias försvinner bortåt vägen och jag står själv kvar. Det börjar ljusna och morgonen är ljum. Ljuset på himlen övergår i en skir ljus blå ton blandat med några mörka skuggor som bitit sig kvar. Runt om mig står husen som på rad med ögonlocken fortfarande för. En mild bris drar förbi och i bakgrunden hörs ett nyvaket dovt brölande från vägen som går ditåt. Färgerna är gröna, gula och svarta om vartannat. Det här är mina gamla hemtrakter.
   Jag funderar en extra gång på vad Elias menade innan han försvann så hastigt.
   "Innan du kan gå vidare", sa han, "så måste du finna svaret på den fråga du hela tiden ställer dig själv."
   Han andades stötvis och bröstkorgen hävde sig grunt. Hela han darrade och munnen stramades åt i ett vad som kunde tas för en outhärdlig smärta. Till slut skakade han på kroppen och tittade åt mitt håll. Ett litet leende syntes i mungipan och borta var han.
   Maria vet inte var jag är och jag vet inte var hon är heller för den delen. En buss passerar på vägen och stannar hundra meter bort. Jag lyfter handen och börjar springa. I busskuren står det redan människor på rad och tittar åt alla håll utom åt mitt. Eller någon annans håll heller, för den delen. Jag ser den sista gå in i bussen och dörren går omedelbart igen och chauffören lägger ut vänsterblinkersen och svänger direkt ut på den ännu så länge tomma vägen.
   Flämtade stannar jag och börjar svära lite för mig själv tills jag tystnar och lyssnar i morgonluften. Ett lågt men ljudligt klingande barnskratt leker tafatt i brisen och når till slut fram till mina öron och stannar där. Jag ser upp, och ser ut till höger och på den gräsplätt som finns alldeles bredvid. Som väntat sitter Minna där, med det långa bruna håret, de nötbruna ögonen och de klarröda läpparna. Bredvid springer det lilla barnet runt och skrattar belåtet med. När han får syn på mig stannar han upp.
   "Kom då, José", säger jag och sträcker fram mina händer, "kom då."

SkrivPuff 2011:127 - Om något oumbärligt

   Jag står och se på den. Att bara stå där gör mig inget, utan att det är det den är, som får mig att undra. Ifrågasätta kanske. Vem vet?
   Då kom hon hem från sin resa. Så länge hade hon varit borta och så långt bort hade hon rest, men desto kärare var återseendet. Tänk vad bra man mår när man håller om någon som vill och svarar. Den värme som känns ända in i märgen och det pirr som börjar i fotknölarna och sprider sig i kroppen upp till det breda leendet. Hos båda. Det var så vi kände för varandra. Då.
   Idag är hon borta. Någonstans finns hon. Det är jag säker på, då hon lämnade ett spår efter sig.
   Jag skriker rakt ut i natten, utan att hon svarar mig.
   Jag stirrar åter på den. Den lilla sak som ligger där framför mig. Retfull och liten och grön till färgen. Hennes sak. Hennes sak som hon lämnade efter sig. En gåva till mig. En avskedsgåva? Hela kroppen blir yr och maginnehållet vill upp, fast jag inte vill.
   - Jag går nu, var det sista hon sa.
   Mitt innersta hörde, men inte mer. Vägrade att förstå. Kunde, men ville inte.
   Då var då och nu är nu. Trots allt. Jag tog mig hit, men sen tog det stopp. Vart mitt skepp är på väg har jag ingen aning om, men hon vet. Trots allt. Varför? Inte vet jag är mitt svar till mig själv. Till dig så skulle jag le och säga; "Vafalls? Jag klarar mig, jag är stark. Bry dig inte." Visst, jag är stark, men inte så förbannat stark. Inte nu i alla fall.
   Jag har vädrat ut hennes doft, så idag finns inget kvar. Inget man kan se, höra, smaka eller lukta på. Allt är borta. Kastat, bortstädat och söndersmulat.
   Trots det, så finns hon i hela mig.

SkrivPuff 2011:125 - Om värk

   "Skål", säger hon och höjer glaset.
   När någon säger skål till mig, dricker jag, det är så jag är lärd och det är så jag beter mig. På journalisthögskolan drack vi ständigt och jämnt och så har det fortsatt. Jag dricker inte för mig själv, nej, nej. Jag måste ha någon att dricka med, annars blir det inget.
   "Vad heter du", frågar jag.
   Hon tittar roat på mig. Skrattar lite försiktigt.
   "Vill du verkligen veta?"
   Jag nickar med huvudet, lägger det lite på sned och ser på henne. Hon har ett välformat ansikte med grågröna melerade ögon, en liten näsa och en röd mun som lovar mycket. Hon är söt, och vackrare kommer hon att bli, ju längre natten framskrider.
   "Nilla", svarar hon. "Fast egentligen är det Gunilla."
   Det är ett hejdundrande kalas hon ställer till med. Drickat flödar och vi mumsar på det som finns i de små skålarna. Ju mer vi dricker, desto fnittrigare blir vi och mina tankar på hemmets trygga härd befinner sig långt, mycket långt härifrån.
   Jag är en tålig man och tål att dricka, men här verkar jag möta en mästare. Rummet bågnar av färger och golvet blir såphalt och jag har svårt att stå rakt upp. Nilla står där stadigt och ler med sina munnar och glittrar så förbannat putslustigt och skrattar så att trumhinnorna bågnar. Skrattar åt mig.
   När jag vaknar upp sitter jag i soffan. Bredvid mig sitter Elias och har tre av de damer som gav order om att jag skulle tas till detta rum i famnen på honom. Elias skjuter undan en dem och lutar sig framåt och drar i sig något vitt pulver som ligger som en sträng på bordet framför honom.
   När jag ser på honom vänder han upp ansiktet mot mig och jag bländas av det sken som strålar ut från den strålkastare som är monterad framför oss och belyser den plats vi siter på. Hans knotiga händer skakar våldsamt när han rotar i fickorna och till slut finner det han söker. En av damerna skrattar hejdlöst åt någonting som ingen förstår. Elias skriker åt henne att hålla tyst och han finner det han söker. Ett kast med handen och två vita piller försvinner in i munnen på honom och han lutar sig bakåt. I strålkastarens sken.

SkrivPuff 2011:89 - Om att sabotera

   - Tänk så här, sa han och stirrade tomt framför sig. Ingen hemma liksom.
   Nu blev det ju aldrig som han ville då han inte kunde. Liksom. Vad som fattades var en obetydlig liten detalj, men ack så viktig.
   - Var har jag nu lagt den?
   Han for runt i rummet som en skållad råtta och lyfte på alla de saker som låg som ett berg på de många borden i det trånga kontorsrummet. Han hade inte kommit hit om han var helt oduglig. Så mycket begrep han i alla fall. Idag var situationen en annan än den han var van vid från förr. Det var det som var så konstigt. Hur saker och ting kan förändra sig med åren. Små, små steg som inte märks men efter en stund så har man nästan gått varvet runt. Förändringar, obetydliga som han själv ...
   Nu var det dags igen. Det skulle komma en ny professor till institutionen. De rykten som var i svang om vem det var som skulle få positionen gjorde inte han själv och kollegerna lyckliga. Det var som en sa vid kaffebordet.
   - Om det blir han som får jobbet, så är det kört för oss alla. Bara att dra, då hela institutionen snart kommer att vara överbefolkad med hans egna lärjungar.
   Nåväl, det var ju inte första gången något sådant hände. Nu var det ju professorns rätt att forma institutionen efter sitt huvud och den inriktning han har. Så har det alltid varit och så kommer alltid att bli. Vissa får byta den akademiska banan mot en annan väg, medan andra tar sig uppåt och framåt. Han mindes när den nuvarande professorn kom. Vilket liv och vilket kiv det blev. Själv hade han haft ett förtroligt samtal med honom nästan med detsamma.
   - Jag vill att du blir kvar, hade han sagt. Vi har mycket att göra tillsammans och i dig ser jag en av de som ska ta oss till nästa nivå. Jag är imponerad av ditt arbete och tillsammans kan vi förändra bilden av vårt vetande.
   Då var då, och nu var nu. Kollegan stack in huvudet genom dörren.
   - Det är officiellt nu, sa han. Det blev den som vi alla trodde.
   Hans forskning som hade nått en nivå och ett djup han inte trodde var möjligt, var för denna professor som ett rött skynke. Under åren hade han och denna man utkämpat hårda duster på akademiens bastiljon och fler än en gång hade han fått höra att han kunde jämställas med en charlatan. Han satte sig ned i sin fåtölj och log det lilla sneda leende som han hade övat in. Tacktalet var redan skrivet och flyttkartongerna beställda. En liten knuff kan försätta de största berg i en riktning som man inte har en aning om vart den tar en, men i det här fallet var allt redan ordnat. Papperet som han letat efter fanns där han faktiskt hade lagt den och telefonnumret lyste upp tillvaron.
   - Jag kan börja hos er redan på måndag, sa han med en glad ton i rösten till hans kollega från förr. Det är över för mig här.

SkrivPuff 2011:85 - Om att vara bäst

   Jag gick gatan ner denna tidiga majmorgon. Det var en ren och fin och bred gata. Hade man varit på det humöret kunde man nästan ha kallat den för en boulevard. Affärerna som låg uppradade en efter en med sina välputsade fönster och färggranna inredningar skrek ut sitt budskap "Kom och köp, kom och köp." , men inte till vem som helst.
   I det största av skyltfönster stod en docka lite på sned. Dockan var inte klädd, inget hår hade den och en arm fattades. Innanför höll en ung kvinna på och packade upp en kartong med kläder. Jag stannade och ställde mig framför fönstret och studerade vad hon gjorde. Efter ett tag tittade hon upp ur sin koncentration och såg mig. När våra blickar möttes kunde jag se rakt in i ett par ögon som gav ett häpet uttryck. Hon skakade sitt blonda hår och pekade samtidigt på dörren.
   Dörren var öppen så jag tog tillfället i akt och klev in. Den unga kvinnan hade berört mig med sin blick på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
   - Hej, sa hon och sträckte fram en näpen liten hand. Kan du ställa upp kartongen åt mig på hyllan bakom? Jag når inte dit.
   Affären var större än jag trodde och vad man kunde se från utsidan. Butiksytan uppskattade jag till minst etthundrafemtio kvadratmeter och sen fanns det en dörr ut mot baksidan. Rummet dignade av kläder. På väggarna satt hyllor fastskruvade från golv till tak och på golvet stod hängare där det inte fick plats en skjorta till. I taket snurrade en fläkt sakta, sakta och rörde knappt upp det lilla damm som fanns.
   - Behöver du hjälp med något mer, frågade jag. Jag har hela dagen på mig.
   Hela hon lyste upp. Det var som om solen letade sig in i den trots allt lite brunmurriga lokalen och fyllde varje vrå med lite liv. Hennes melerade ögon såg rakt in i mig och jag fick återigen samma känsla som strax innan.
   - Du kan börja med att plocka undan kartongerna och lägga dem i återvinningen på baksidan.
   Denna morgon blev en förunderlig morgon och en morgon jag inte trodde var möjlig. Det blev ett hivande och ett bärande, ett slitande och ett släpande och ett frustande innan jag fick alla kartonger liggande platt på golvet. När hon då och då tittade på mig, lite i smyg så där, kunde jag se att det var en ung och glad vacker kvinna som gladdes åt den hjälp hon fick.
   Fem tillplattade kartonger fick plats i min famn när jag bar ut dem på baksidan. Med det sötaste av leenden öppnade hon dörren och släppte ut mig.
   - Där kan du lägga dem.
   Hon pekade mot en container som stod uppställd mot en vägg på innergården. Gården var en typisk innergård för det här området. Lite trångt, mörkt och murrigt, skitiga gula fasader och små fönster som stirrade ut, en piskställning för mattor på en total stenlagd yta förutom ett ställe, där en stackars tanig björk tappert kämpade mot både närings- och ljusbrist. Det luktade urin och skräp mitt bland alla cyklar. Inte en människa syntes.
   Tre vändor senare var alla kartonger utburna och jag var svettig.
   - Nu tar vi en kopp kaffe, sa hon och visade in mig i ett litet kök på baksidan. Det är vi värda.
   Hennes kaffe smakade som himlens honung i allt det fördolda. När jag satt där och såg på henne kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på mitt liv och hur det har sett ut fram till nu. Att varje dag sitta framför TVn och äta en hastigt tillagad måltid och sen gå och lägga sig när klockan blivit så dags. Det var inte de kvällar och det liv som tilltalade mig längre. Jag behövde någon att prata med, att dela mina tankar med och någon att hålla om. Någon som gav mig en varm känsla tillbaka och bra svar på de funderingar jag har, för nu och i framtiden.
   - Jag vill träffa dig igen, sa jag och såg rakt in i henne.
   Den blick jag fick tillbaka kunde skära urberget i bitar.
   - Du kan gå nu, svarade hon utan ett leende.
   Jag gick återigen gatan ned. Den breda och välstädade gatan som man lika gärna kunde kalla boulevard hade tappat sin lyster denna majmorgon. Det var något som fattades och en död känsla la sig som ett band runt bröstet på mig. Det var inte så jag betedde mig egentligen. Hur fel allting kan bli, trots de bästa av intentioner.
   I bakfickan låg det något och skavde. Något som inte hade funnits där innan. Jag stack ned handen och tog upp en kartongbit. Samtidigt som jag läste de runda kvinnliga siffrorna som bildade ett telefonnummer gick jag runt hörnet och kände förmiddagssolens strålar träffa mig och hela mitt jag blev varm inifrån och ut.

SkrivPutt 2011:74 - Om en muta

   Scenen var satt och aktörerna var väl övade och införstådda med vad de skulle göra. Huset var det gamla vanliga, intetsägande sextiotal och lägenheten putsad intill oigenkännlighet. Regissören, som var en kvinna vid pass trettio, ljushårig och kickt klädd och lystrade till namnet Dolly, gick runt och kontrollerade kamerorna som satt dolda i varje hörn där vägg mötte tak.
   - Testing, testing, sa hon med jämna mellanrum och varje gång tittade hon in i den uppsatta kameran. 1, 2, 3. Testing, testing ...
   In genom dörren kom en äldre herre. Klädd i en sliten grå kostym, hatt och ett äldre par handsydda välputsade skor.
   - Buu, sa han och drog försiktigt på munnen när han såg hennes reaktion.
   Om hon var regissören, så var han författaren till det som nu skulle utspela sig i realtid. De hade gått igenom scenen gång på gång. Replik för replik. I en vecka nu. Var Peter ska stå för bästa effekt, hur Nilla ska röra sig utan att offret, den okände, skulle ana det minsta. Till slut hade hon tröttnat och fräst tillbaka, men han hade bara lett som svar och sagt. "En gång till, så att vi är säkra på att det stämmer."
   - Är allt klart och förberett som vi sagt?
   Hans lugna klara blick såg rakt in i henne. "Erfarenhet", sa den och det var nog det som fick henne att trots allt gå igenom scenen en gång till.
   - Nils, tror du inte ...
   Längre kom hon inte innan han med ett lugnt men bestämt svar förde henne tillbaka till dagordningen.
   - Inga ändringar. Det är försent nu.
   Peter kom in klädd i sin djupblå Armanikostym med matchande slips och ställde sig vid fönstret och tittade ut. Nilla satte sig i fåtöljen, iklädd sin rosaskimrande Chaneldräkt och la benen i kors och visandes mer än vad som var nyttigt.
   - ... och så kommer han in här. Peter, då står du där, och Nilla, du sitter så. Perfekt.
   - Jag är faktiskt utbildad för det här.
   Peters röst var iskall.
   - Nej, det är  du inte, svarade Nils lugnt. För scenen ja, men inte för det här skådespelet. Gör som du blir tillsagd.
   Repetitionen gick sin gilla och sedvanliga gång. De förflyttade sig som de övat mängder av gånger innan och sa de repliker de skulle. Inlevelsen var inte på topp, rörelserna sävliga och rösterna mer läste än aktivt spottade ur sig det som var skrivet.
   - Lite mer inlevelse, tack. Backa till position tjugotre. Börja vid replik tre. Peter. Varsågod.
   Dolly tittade på Peter som hade ställt sig i ena hörnet.
   - Peter. Varsågod. Börja!
   Dörrklockan ringde hårt. Alla i rummet stelnade till utom den äldre mannen som snabbt pekade åt köket till, tog Dolly under armen och försvann snabbt efter ett par snabba ord.
   - Action, sa han. Nu gäller det.
   Peter gick ut mot dörren, Nilla satte sig i fåtöljen och båda gick in i den roll de tränat för de senaste dagarna och blev till paret Wilsson, Peter och Nilla Wilsson. Känd svensk finansfamilj med tvivelaktigt förflutet från USA, utvandrad sen trettio år och på återbesök i det gamla hemlandet.
   Girighet är en mänsklig egenskap som kan få den mest respektabla människa att vid något tillfälle under livet tippa över. För andra är det ett levebröd. Den enes död, den andres bröd där den starke äter den svage på villkor som inte gör dem jämspelta. Hot, trakasserier och mord. Allt är tillåtet i den världen där normala oskyldiga, laglydiga människor inte vistas. Någon gång läser man om det i tidningarna; att någon underhuggare blir tagen av polisen för att de betett sig klumpigt och slagit ner någon på krogen. Däremot läser man aldrig om de som rör sig i de rätta salongerna och röker de rätta cigarrerna från Kuba och dricker Svart Renault till kaffet i ett runt och rutmönstrat kristallglas.
   Det enda sättet att slå dessa människor på fingrarna är att använda sig av deras metoder. Att spela på deras halva på fotbollsplan och efter deras regler. Denna dag och detta spel var schackdrag nummer ett som fick den man som man med lagliga metoder jagat de senaste tjugo åren på fall.
   Den lugna kommissarien Nils gick två veckor senare i pension och bosatte sig i Thailand för gott, regissören Dolly återtog sitt rätta namn och sitt rätta yrke som sjuksköterska på Kärnsjukhuset i Skövde men fortsatte att utöva sin hobby som regissör på Skövde ABF förening. Skådespelarna Peter och Nilla framlever numera sina dagar som underbetalda aktörer på Stockholms stadsteater.
   Den man som man till slut lyckades döma till livstid för grov ekonomisk brottslighet, anstiftan till mord och mordbrand mördades på en toalett på Kumlas säkerhetsavdelning två veckor efter att han anlänt. Mördare okänd, men en av de intagnas familj fick en väsentlig högre levnadsstandard efter dådet. Den totala kriminella verksamheten gick däremot inte ned.

SkrivPuff 2011:62 - Om att försöka

Idag har jag försökt.
Jag har pratat i telefon.
Jag har skrivit en text på datorn.
Jag har pratat med en för mig okänd man på stan.
"Därinne har du ett Systembolag", sa jag till han som såg att behöva något att dricka.
Jag sa också "Tack" till kassörskan på ICA. Den affär jag var på väg till just då.
På vägen tillbaka till kontoret mötte jag åter den törstiga mannen. Han hade ingen påse i handen.
På eftermiddagen lånade jag konferenstelefonen av sekreteraren och, nu blir jag riktigt stolt över mig själv, jag såg till att även NetMeeting fungerade under samtalet.
"Thanks Per", sa John till mig efteråt.
"Det gick ju bra det där", sa chefen förvånat till mig.
Jag höll med. Fast vara förvånad? Jag försökte ju verkligen.

SkrivPuff 2011:54 - Om att bli godkänd

Hur många gånger ska du behöva vända dig om?
Hur många gånger ska du fråga?
Du vet och jag vet och alla andra i din närhet också.
Förutom en eller två.

När var första gången, andra, tredje ...? I all oändlighet?
När ska det ta slut?
Du hoppas och jag hoppas och alla andra i din närhet också.
Förutom en eller två.

Äntligen nådde du fram till vägs ände.
Äntligen var du framme.
Du förstod och jag förstod och alla andra i din närhet också.
Förutom en eller två.

SkrivPuff 2011:42 - Om intelligens

   Hon visade upp ett litet snett leende, tittade under lugg rakt på mig och log. Basen i rummet bredvid gick rakt genom väggen och resonansen dunkade in i bröstet på mig. Eller också var det hon. Jag vet ärligt talat inte hur det hade gått till. När, var, hur och varför?
   Dagen blev mörk efter ett kort stund och det gjorde att natten var lång och dess aktiviteter dominerade. Hur hamnade jag här? Frågan var berättigad, då slumpen alltid ställer till allt för många spratt för mitt dagliga vara. Huset vi befann oss i var gammalt och slitet och luktade mögel och svett och gammalt matos. Jag mindes svagt varför när jag såg på henne, men när hade inte behagat komma åter till mig.
   Den unga kvinnan var så lockande att jag inte kunde låta bli. Tre timmar tidigare hade jag sträckt fram ett finger i luften, bartendern på den trånga irländskinspirerande baren hade reagerat som han var lärd och strax därpå hade jag en kall ljusgul skummande Staropramen framför mig. Öl släcker törsten bättre än de flesta drycker. Dess beska blandat med en touch av honung får mig alltid att rysa av välbehag.
   På andra sidan fanns hon. Längst in i hörnet satt hon ensam och tittade rakt fram. Vem hon log mot kunde jag inte se. Kanske hon log åt en tanke som drog förbi eller något som någon annan sa? Jag vet egentligen inte varför men det blev som det blev. Underliga äro Herrens vägar.
   Hon kom och satte sig bredvid mig. På pallen och nära. Alltför nära då mitt lår började koka efter ett par minuter. Cool kille. Hon satte upp ett finger i luften och en likadan skummande öl som min ställdes framför henne. Det mörka håret föll naturligt över hennes axlar, hennes smala fina händer låg och vilade på bardisken samtidigt som de smeksamt omfamnade det immiga glaset.
   Varje gång hon rörde sig fick det min kropp att reagera. Jag fick ståpäls, magen kurrade och mitt inre fylldes med sådan energi att jag svårt att sitta still. Hela hennes varelse utsöndrade sådan värme att det fick mig att vilja vara någon annanstans, men samtidigt inte. Jag njöt. Känslans makt över intelligensen.
   Hon såg på mig och det var det som slutligen fick mig att trilla över kanten. Hennes knallröda läppar och långa, svarta ögonfransar stängde allt annat ute och fick mig att bara vilja ta med henne därifrån. Hon log.
   - Nu blir det fest, skrek hon rakt ut. Nu ska vi parta hela natten lång.
   Det var början på slutet. För mig, för alla runt omkring mig och för hela den tillvaro som jag brukade kalla min. Festen urartade framåt småtimmarna och hon gjorde sitt bästa att få ut dem ur lägenheten. Det var då jag även insåg när vi hade hamnat där vi hamnat.
   - Vi tar en taxi, hade hon sagt. Så går det fort.
   Eftertankens kranka blekhet for genom kroppen. Hur i helvete tar jag mig ur detta? Inte så cool kille. Intelligens var är du när du behövs? Hon log mot mig och sträckte ut en hand. Vill, vill inte. Får, får inte. Såra, men vem bryr sig.
   - Det är ändå för sent, sa hon. Ge upp.
   När jag såg henne sitta där förstod jag vad allt gick ut på. Dunkandet hade upphört och släppt mina tankar fria och alkoholen var på väg ut ur kroppen. Hela hennes väsen skrek på samma våglängd och i samma tonart som min. Får, får inte, men vill, vill och vill. Det var då jag förstod hur jag skulle göra och det fullföljde jag. Ett beslut som jag fram till idag aldrig har ångrat.
   Och jag gjorde rätt, eller hur?

SkrivPuff 2011:387 - Om medkänsla

   Vem i hela världen kan man lita på? Frågan är berättigad nu som då. Är jag trovärdig? Är Nilla och Mona trovärdiga? Nisse? Glöm det. Han brände sin trovärdighet strax innan han fyllde tjugofem. Gör det honom till en bättre eller sämre människa än alla vi andra?

-------------------------------

   - Sitt inte där som den jävla nolla du är. Nu ska vi fixa till våra liv.
   Nisse stod där framför mig barbent med shorts och iklädd manlig knytskjorta. Vädret var varmt, solen sken och det var sommar, sommar, sommar ... Själv satt jag i solstolen med en kopp isté och försökte hålla mig så sval som det bara gick.
   - Ta på dig skorna så drar vi.
   Mona stack ut huvudet på baksidan.
   - Vill du och Nilla komma över på middag ikväll?
   - Tack och bock, svarade Nisse. Vi kommer a la bonheur. Din man och jag ska ut och leka lite, så jag snor honom ett par timmar.
   Telepati och ytterligare telepati. Jag brukar beskriva mitt och Monas förhållande som att ett plus ett blir ungefär lika med tre och med den koppling vi har, borde hon förstå. Inget hjälpte, Mona bara garvade och sa att jag behövde göra något nyttigt på semestern.
   - Vi ska fixa kaffe och bullar till de gamla, sa Nisse, så ta med dig alla dina gamla termosar du har liggande.
   Två timmar senare stegade vi överlastade in på det gamla sjukhemmet. Vi tog min bil förstås för Nisses var på verkstad. CV2, my ass. Duger inte till något. Föreståndaren kom med öppna armar mot oss.
   - Kom, kom. Vi ska vara på baksidan. Vi har dukat ett långbord.
   Hennes exalterande röst stod i bjärt kontrast till omgivningen. Den lukt som finns på ett sådant ställe går inte att beskriva, den måste upplevas. Har man väl lärt känna den, så glömmar man den aldrig. Det är en lukt som påminner oss alla om var vi en gång skall hamna, var vi är ämnade att bli och att allt däremellan bara är vägen nedåt.
   - De får bara gå ut när någom som vi kommer, sa Nisse i en viskning. Annars är de inlåsta.
   Runt bordet satt trettio äldre före detta samhällsbärare tillsammans och bara väntade. När Mona och jag träffades av blixten var det slumpen som styrde. I detta vi såg framför oss fanns ingen slump eller fri vilja. Det var bara ålder, sjukdom och för tidig levande död. I normalfallet. Idag var det fest.
   - Ska  det vara en liten knaber i kaffet?
   Farbrorns blick fick något levande och gammelreligiöst i blicken och snålvattnet började att rinna i hans tandlösa mun när Nisse frågade.
   - Skål på sig, sa Nisse och halsade lite ur en spetsad Loka lime.
   Två timmar senare blev jag och Nisse utkastade. Föreståndarens sista ord ringde i örat på mig i alla fall när hon gjorde klart för oss att dit var vi inte välkomna tillbaka, medan gubbarna lyckligt jollrade och önskade oss välkomna åter. Huruvida Nisse förstod något är obekant, då jag var tvungen att mer eller mindre bära honom ut till bilen.

-------------------------------

   Vem i hela världen ska kan man lita på? Frågan är lika berättigad nu som strax innan. Är jag trovärdig? Är Nilla och Mona trovärdiga? Nisse? Kanske, kanske inte. Det måste vara upp till var och en att avgöra, då det är ens egna personliga referensramar som avgör om en karaktär är trovärdig eller inte.
   Medkännande är han dock i alla situationer. En god människa som känner och gör vad han måste göra för andra utan att tänka på sig själv och de konsekvenser han sätter sig i. Han är en medkännande medmänniska i mångt och mycket och oftast inte hård till sinnet förutom då han får för mycket i sig. Alla hans egenskaper gör att han hamnar lättare än andra lite snett i tillvaron. Gör det honom till en bättre eller sämre människa än alla vi andra?

PS
   För övrigt så var inte Nisse med på middagen på kvällen.
DS

SkrivPuff 2011:36-2 - Självsäker (2)

   Brorsan var lika vit i ansiktet som rummet och dessutom  uppkopplad i en maskin som andades åt honom. Han levde, eller som läkaren i vitt sa;
   - Han ska vara tacksam för att det gick fort och att skottet tog rätt.
   Grabben som var först ut ur ambulansen var en effektiv rackare. Han berömde mitt första förband, la ett nytt och rent och sen åkte brorsan in i ambulansen som en brödlimpa åker in i ugnen. Att åka ambulans är som att åka slänggunga i sheriffbrudens illgröna lilla VW bubbla, och det vill inte säga lite. Ambulansen tjöt som värsta brandlarmet och blandarna på taket kastade otäcka skuggor inne i den lilla kupén.
   När jag väl fick tag på svägerskan så blev det värsta vattenfallet och hulkandet fortsatte bra länge innan jag lyckades få en syl i vädret.
   - Packa dig hit, skrek jag åt henne. Ta en taxi och stuva in ungarna. Han behöver dig här och nu.
   Brorsan skulle överleva. Vi visste det, läkaren sa så och sjuksyrrorna sprang inte direkt benen av sig när han tio timmar senare kom ner från operation, men vad framtiden skulle ha i sitt sköte kunde varken gud eller hans jämlike, överläkaren på operationsavdelningen förutse.
   - Dra dig hemåt du, sa jag åt svägerskan. Du behöver vila och ungarna behöver tas om hand.
   Alla vet vi hur björnhonan beter sig om man kommer emellan henne och hennes ungar, så det gick åt en hel del övertalning och tillika löften innan hon lyfte på dödköttet och mer död än levande tog sig hemåt tillsammans med sina ungar.
   I en situation som denna har jag bara befunnit mig en gång tidigare i mitt liv och det är inget jag rekommenderar eller eftersträvar. Hoppet kommer och hoppet går, men lycklig den som hoppet hos består. Det är själva kärnan i förutsättningen för att inte förlora förståndet när man förstår situationens allvar. Jag har försökt att gottgöra och sona mitt uppförande den dag morsan dog. Det var både före och efter kan man säga. Efter det att jag gått i land och före det att jag blev tillräckligt nykter.
   Brorsans konstaplar letade upp mig på en parkbänk mitt emot Nya Parken, precis när jag hade fått i mig mer än för mitt eget bästa. Farsan talade om för mig efteråt att han hoppades att han slapp se mig mer efter begravningen. Han lovade också att, om jag dök upp lika stupfull då, så skulle han totalt strunta i vad konvenansen säger och personligen antingen kasta ut mig ur kapellet eller begrava mig tillsammans med morsan. Valet skulle vara mitt.
   - Hej brorsan, sa jag när han vände huvudet mot mig och slog upp ögonen. Det är bara jag som tittar in.

SkrivPuff 2011:36 - Självsäker

   Att öppna ett kuvert med okänt innehåll från en känd avsändare som nyligen fått två kulor i sig och huvudet sprängt i bitar, krävde en sup eller två. Jag tände en Röd Prince och tog ett par klunkar av livselixiret. När  värmen började sprida sig i kroppen och väggfärgen såg nystruken och fräsch ut var jag modig nog för att se vad som fanns i det tjocka kuvertet.
   Det gick som en rysning genom kroppen på mig när innehållet vällde ut på det röriga skrivbordet. Sedlar i buntar, foton och ett längre handskrivet brev. Deja-vú känslan var uppenbar, året var åter tidigt nittiotal och båten var M/S Piri-piri av Lissabon där vi gick med styckegods mellan Lissabon och Yamoussoukro, Elfenbenskustens huvudstad. Skeppet var modernt, maten god och besättningen pålitlig. Den enda som på något sätt skiljde sig från mängden var kapten, då han vara konstant blöt av svett. På tredje resan hände något speciellt. När vi la till i hamnen fick alla landpermission. In kom ett gäng lokala förmågor och började lassa av. Kapten svettades ymnigare än vanligt när vi i besättningen utan att ana oro, gjorde oss redo för en natt på närmsta horhus.
   Dagen därpå fann vi kapten med tarmarna hängande utanför kroppen i ett rigor mortis liknande tillstånd. Lasten var borta och allt annat likaså. Det enda han hade lämnat efter sig var ett kuvert liggande på min säng i hytten, där han gav mig befälet över skeppet och order om att ta hem det fortast möjligt och ge skeppsnycklarna till hans fru.
   Nu var det mer än ett gammalt skepp som stod på spel, det var hela min och firmans ekonomiska existens och med den min och Puttes framtid. Ingen inkomst, inga pengar på banken och har man inga pengar på banken så kan man inte betala månadsavgifter till föreningen och räntor till banken och då återstår bara Kronofogden och gatan som sovplats.
   Nu är ju inte jag den jag är om jag inte trodde på mig själv och min förmåga att lyfta när startbanan börjar närma sig sitt slut. Att damen hade den goda smaken att packa in femtio kalla i omärkta sedlar i ett kuvert, innebar att Putte och jag skulle hålla oss flytande de närmaste tre månaderna. Kommer tid, kommer råd och håller Kronofogden och annat löst folk borta från vår farstukvist.

SkrivPuff 2011:32 - Om att veta säkert

   - Fallet är avslutat, fortsatte bruden med spirorna. Nu ska vi bara sopa ihop resterna innan de hinner spridas för vinden för gott.
   Det var här någonstans det spårade ur för mig. Jag har sett mängder med karlar och andra kryp som med rangens rätt talat om för oss vanliga dödliga hur saker och ting ligger till. "Skit på er", är den tanke som slår mig när jag hör dessa gröngölingar prata om något de inte förstår eller aldrig har upplevt.
   - Det stämmer inte, sa jag. Inte alls. Petri, vad asner du?
   Han stod där som lutande tornet i Pisa i full motvind och kliade sig i håret.
   - Det stämmer inte, sa han. Fritte har rätt. Hur och varför vet jag ännu inte, men han har banne mig rätt.
   En bild säger mer än tusen ord och den här bilden innehöll lösningen om bara korpgluggarna öppnades, synapserna slog till och poletten trillade ner. Petris myndiga stämma och självklara ledarstil fick järntrusten att samlas runt honom. Bilderna la han upp som den pokerspelare han är och vi lutade oss samstämmigt över dem.
   - Det här, sa han och pekade återigen på ett foto föreställande Petúr och Vyslav, har många mord på sitt samvete. Jag har länge undrat vart de har tagit vägen men nu har jag svaret. Elaka saker och fullt kapabla till det som hände de där två kidsen.
   - Kan det ha varit de som har brorsans fru, undrade jag. Vi får inte glömma henne.
   På det i sjömanskretsar berömda skeppet M/S Philippa af Rein gick svallvågorna höga strax utanför Monacos sydspets. Kapten hade hoppat över bord och styrman satt i arresten och för övrigt var det ingen som ville hålla i rodret. Baren var inslagen sen länge och de enda som, förvånansvärt nog, var nyktra var Petri, Chiefen och jag. En efter en sopade vi in fyllskallarna i hytterna, tog över ratten och beordrade full fart framåt. När vi framåt kvällen började räkna in fårskocken till matroser insåg vi att Kocken fattades. Efter att ha lagt ihop två och två och fått det till tre insåg vi att det var han som låg bakom alltings olycka.
   Det var nu och här jag såg allt i ett nytt sken.
   - Få se på det här fotot, sa jag. Kolla här!
   Är allt lätt bara man kan? Har man väl gjort det en gång, så är det som att ta en råseglare ut genom Furusund med förbundna ögon.
   - Det finns en till, sa jag. Ringen. Samma jävla ring som han hade på sig när jag tappade klockan.

SkrivPuff 2011:31 - Om ett rikt känsloliv

   - Allt gör så jävla ont.
   Nisse var hemma igen, Nilla var över hos Mona och själv satt jag i fåtöljen och lyssnade på honom där han satt mittemot. Han hade blivit så tunn och grå och ihopsjunken.
   - Vet du vad, frågade han. Jag känner ingenting. Egentligen. Här inne.
   Han pekade på sitt bröst och knackade ett par gånger.
   - Men samtidigt gör det så jävla ont. Varför?
   Nisse tog sig åt mellangärdet, stönade lätt och blev ytterligare mer askgrå i ansiktet. Om det nu var möjligt. Jag sa ingenting och vi satt och tittade på varandra en lång stund. Till slut vek han undan med blicken, rättade till en kudde och lutade sig tillbaka.
   - Nilla står inte ut med mig.
   Jag hade hört Mona skvallra om att något var på gång. Att leva ihop med någon som konstant sviker tär. Alla vet det, alla känner det och alla ser det.
   - Varför står du ut?
   Nisse log mot mig, men jag log inte tillbaka och inte svarade jag heller. Hur vänder man ett skepp i natten som har förlorat styrningen? Hur vänder man en känsla tillbaka in i sig själv och hur vänder man en känsla som är på väg att förloras? Speciellt hos den man själv älskar.
   - Jag ska säga dig en sak, svarade jag till slut. Jag står ut med dig på grund av att jag inte älskar dig. Jag har aldrig älskat dig och jag har aldrig velat bo ihop med dig. Mona bor och lever jag med för att jag älskar henne. Du är min vän, och vänner sviker inte varandra, för då är de inte vänner.
   Nisse såg på mig med ögon som sjönk ihop och försvann.
   - Att det gör ont i dig, fortsatte jag, visar att du känner och känner du lever du och lever du, finns Nilla där för dig.

SkrivPuff 2011:29 - Slaget vid Rådstugugatan

   De kunde få stå där som de bäst ville. Min syn, som har skärpts till det yttersta under de år jag farit omkring på de sju haven, i kombination med min eminenta slutledningsförmåga fick det till källaren. Speciellt som jag såg hur dörren sakta stängdes när vi var på väg upp. Ibland går det fortare, ibland långsammare, men jag kommer alltid fram.
   Om man ska ge sig in i leken, så får man leken tåla. Till viss måtta i alla fall, speciell vad gäller min egen säkerhet. Vad som händer andra har jag sällan brytt mig om, och jag har alltid gått segrande ut striden, men den här gången var underläget monumentalt och utgången oviss. Den lilla trubbnosiga saken skavde nervöst i byxlinningen när källardörren ljudlöst gled upp och mörkret och ovissheten slog emot mig.
   Källargången lystes upp av små röda prickar, fläktarna brummade konstant och lågvarvigt till ingen nytta och dunsterna samt min egen svett stod som en sky kring mig. Den lilla trubbnosiga åkte fram i samma stund som jag tog några snabba steg ner och runt hörnet utan att något ytterligare hände.
   Om det fanns några här nere som ville mig illa, så var det deras drag nu. Små ljud avslöjar det fulaste buset är ett känt ordspråk i mina kretsar, och de ljud jag väntade på fanns där. Längre bort i korridoren hördes små, men omisskännliga ljud av några som sakta smög mot mig. De tassande stegen var inte högre än vad den lilla skeppsråttan åstadkommer när man går en nattlig vaktrond bland det stuvade godset, men det är tillräckligt för att de ska avslöja sig.
   Korridoren var uppdelad i tre gångar från källardörren sett. En gång gick direkt åt vänster, en gång åt höger och en gång rakt fram och det var där var där de fanns. De som ville mig illa. En god strategi som har hållit mig levande genom åren är att slå först och fråga sen. Bättre förekomma än förekommas. "Sparka dem på smalbenen", sa morsan när jag skulle börja i första klass, "om de är dumma och spring sen som bara den." Ett gott råd som följt mig genom livet och räddat mig ur många svåra knipor.
   Har man skickligheten står Gud och turen en bi. Precis när jag lyfte min revolver och rullade ut i korridoren fick en knall mig att slå dövörat till. Jag drog efter andan och rullade undan så snabbt jag kunde då ytterligare ett skott gick av. Med krutröken i näsan lyfte jag min revolver och tryckte av mot det håll där eldsflamman hade synts. Det enda jag hörde var ett utdraget stön. Jag fyrade av ytterligare ett par skott in i mörkret och ett tjut av smärta och dödsångest fick mig att rysa.
   Tystnaden som följde var tjock och inbäddad. Det enda som hördes var min puls som slog som en stångjärnshammare i huvudet. Krutdoften kittlade mig i näsan men förövrigt var allting lugnt. Min förmåga att återhämta mig efter en batalj är känt i hela min bekantskapskrets och detta var inget undantag. En femtioprocentig utdelning på skotten är inte så dåligt och hade det funnits några fler så skulle de hört av sig vid det här laget och lagt in en offert på min stundande hädanfärd. Det lilla röda ögat visade var jag skulle trycka och snart var det ett bländade sken i korridoren som fick mina ögon att blinka. Jag gick fram och såg att mina kulor hade tagit i bröstet på de män som tidigare hade lystrat till namnen Petúr och Vyslav.
   Skottlossningenen i källaren hade fått kollegerna i Davids lägenhet att snabbt dra sig ner till mig, så de var där ungefär samtidigt. När de såg kropparna kunde inte Sheriffbruden låta bli att kommentera det inträffade.
   - Jag trodde att du var obeväpnad, sa hon, och har du inte licens på den där så kommer du att ligga jävligt risigt på det.
   Petri, som hade en mer tolerant inställning till det hela, hade under tiden studerat männen som låg framför oss.
   - Dina skott tog bra, sa han, nu är vi av med dem för gott.

SkrivPuff 2011:25 - Om hemlängtan

   Den vita korridoren luktade Klorin och nylagt plastgolv. Kvinnan i vitt guppade käckt och hemtamt i takt med den lilla mössan. Hon visade oss vägen fram i det skarpa opersonliga ljuset och inte en enda gång vände hon sig om. I receptionen hade damen i luckan sagt;
   - Ni får sitta ner och vänta, så kommer någon och hämtar er när det blir dags.
   Korridoren var tre meter bred och lika högt i tak. De vita väggarna med den obligatoriska grön-blå vågiga linjen och de tryckta pastellfärgade tavlorna i fururam gav inget som helst intryck av hemkänsla.
   - Ni får sitta ner och vänta, så kommer någon och hämtar er när det blir dags.
   Damen i vitt såg på oss med sina irisblå ögon och rödfärgade mun innan hon lämnade oss. Hon log inte.
   - Var är vi, sa jag och tittade på Mona. Jag trodde vi var på ett sjukhus?
   Mona såg åt det håll vi kom ifrån och sen såg hon åt det håll vi kanske skulle åt och sen såg hon på mig.
   - Dörrarna är låsta, sa hon. Varenda en.
   Inte för att jag förstod hur hon kunde veta det, men Mona vet det ingen annan vet. Det har jag lärt mig under alla de år vi har camperat ihop.
   - Hur länge har Nisse legat inne nu, frågade jag retoriskt. Det måste vara den fjärde veckan om jag kommer ihåg rätt.
   Nilla hade kommit över och berättat att Nisse hade blivit förflyttad från sjukhusets akutintag till, som hon benämnde det, torken. Akut alkoholförgiftning med påföljande organsvikt.
   - Inte en droppe till, hade läkaren sagt. Då dör han. Slutsupet från och med nu.
   Efter ett tag kom en skötare i vit jacka, vita byxor och vita träskor fram till oss. Han tittade på en lapp och väste i ena mungipan.
   - Ska ni in till Nisse? Fyllskallen.
   Mona såg på honom, gick så nära att hans glasögon skulle ha immat igen om han hade haft några.
   - Vi ska besöka vår vän Nils, sa hon med betoning på varje stavelse. Han ligger inne för rehabilitering eftersom han är svårt sjuk.
   - Mig kvittar det  lika, svarade mannen i vitt. Fylltratt som fylltratt. Inga blommor är tillåtna.
   Det vita rummet med det kalla vita lysrörsljuset fick oss att rysa. I sängen som var bländande ren och rostfri låg en tunn Nisse inbäddad i en gul filt och väste. Han tittade på mig med en blick som inte fanns, rörde ena ögat och såg på Mona.
   - Jag vill hem, väste han. Hem till Nilla.

SkrivPuff 2011:20 - Om den bästa stunden

   Den bästa stund är nu. Glöm inte att det är så det ska vara. För nu och i all evighet.
   Ställ dig framför spegeln och granska dig själv noga och säg.
   - Visst är jag väl vacker? Som en nyutsprungen ros i sina bästa år.
   Sträck på dig, gäspa stort och dra in så mycket luft i lungorna du bara mäktar med. Glöm inte magstödet. Andas ut och gör så ett par gånger. Känn hur blodet strömmar runt och sätter fart på musklerna, känn hur lätt huvudet blir och hur det spritter i både armar och ben. Ställ dig åter framför spegeln och säg till dig själv.
   - Jag duger som jag är. Jag är jag och inte kan vara någon annan.
   Solen och värmen är det som ger oss liv. Syre att andas, mat att äta, gott att dricka och människor att träffa och älska. Då du ännu inte hunnit förflytta dig från spegeln, så stanna upp ett tag. Släpp tankarna och slappna av och säg.
   - Det är härligt att leva för nu och i all evighet.
   Och du. Glöm inte. Den bästa stund är nu.

SkrivPuff 2011:016 - Om avsaknad av normer

   Det livet har lärt mig är att aldrig gå oklädd om man ska ut och jaga grabbarna bus och gänget. Putte är panisk bekymrad över saker som smäller och skiter bly i hög hastighet. Visst, jag kan förstå honom och jag är inte speciellt glad i knallpåkarna själv, då jag har sett för mycket av vad dessa kan ställa till med för både skyldiga och oskyldiga.
   Speciellt en händelse dyker upp i mitt minne. Det var när vi gick med styckegods på trebenstraden Shanghai - Koto – Sydney på M/S Chūntiān de tàiyáng av Shanghai. Den kinesiske kocken Chúshī började både att se och höra saker som inte fanns och sen gick det som det brukar gå när demonerna kommer i sysslolöshetens tecken.
   Kapten Hóngdòu var en man utan skrupler. Han var fostrad inom triaderna och höll sin besättning i ett järngrepp. Om man då var en man som faktiskt brydde sig, så hade den personen hamnat på fel fartyg. För kapten var empati lika med svaghet och en dödssynd och de som visade tecken på empati förföljde han tills de antingen mönstrade av i en hamn eller för gott ur detta jordeliv.
   En morgon när hela besättningen satt och åt frukost snedtände kocken och det började smälla utav helvete. Vad och hur och varför har jag ingen om, då som tur var en bakterie hade hittat in i mitt inre och förpassat mig till närmaste WC där jag satt och försökte hålla igen i de bakre regionerna. Som tur var, och här har jag min långa erfarenhet att tacka, satt jag kvar utan att knysta det minsta.
   Någon gång var jag ju tvungen att titta ut och vad skådade mitt norra öga om inte en fullgången massaker i restaurangen. Kocken satt på bordet längst fram och höll de som fortfarande var vid liv i schack med en fulladdad Kalshnikov AK-47 i bästa grepp. Tack vare min verbala förmåga och att jag faktiskt hade behandlat kocken med respekt under de dagar vi hade seglat tillsammans, lyckades jag övertyga honom att lägga ner vapnet och släppa alla som levde fria. Kapten hade dock mindre överseende, utan hängde honom med det snaraste och kastade liket till hajarna utan vidare svepning. Själv blev jag befordrad till överstyrman på kuppen och levde livets glada dagar med kapten på övre däck tills det var dags att mönstra av.

SkrivPuff 2011:007 - Om ett nederlag?

   Det var söndag och vilodagen helgar man bäst i dimmans tecken. En Röd Prince, en stadig Ballantines och huvudet på kudden kan få de slöaste tankar att ramla rätt. En slank de hit, och än slank de dit, livet och omständigheterna. Tankarna for fram som på havets oändliga vågor. Brorsan, morsan, farsan och alla de skepp och människor jag hade mött under åren. Vart hade livet tagit vägen? Vad hade jag gjort med det?
   När dessa tankar kommer gör jag som jag brukar. Jag säger till mig själv att jag inte har något att skämmas för. Mitt liv är mitt liv och det har jag levt som jag har gjort. Jag har sett det mesta, men inte av det bästa dock, och jag har inte varit guds bästa barn själv, men jag har varit där. Jag har upplevt det och jag har smakat det. Sött, salt, surt eller beskt spelar ingen roll. Om någon hypokondrisk jävel vill tala om för mig att mitt liv är ett enda stort nederlag, får det stå för honom.
   - Putte, skrek jag. Är du klar?

SkrivPuff 2011:002 - Om att skratta

   Lite väl snabbt insåg jag att det var åt helvete. Trots skrattet. Mörk och tyst var natten. Långt bort från där jag borde vara. Han kom inte. Skitskallen, fyllskallen, kåkfararen. Jag hade inte träffat honom på flera år nu, så gissa om jag blev förbluffad när han ringde mig för två dagar sedan.
   - Jag har något jag vill att du ska ha, sa han. För gamla tiders skull.
   Sen skrattade han. Det var det sista jag hörde innan jag la på. Samma skratt som han alltid hade haft och som han alltid avslutade sina meningar med.
   - Det var Jögga, sa jag. Kommer du ihåg honom? Min kompis från förr.
   Min sambo för nu såg på mig med uttryckslösa ögon.
   - Hur tusan ska jag kunna veta det?
   Med ett skratt och en sensuell viftning med rumpan försvann hon in mot sovrummet. Vad gör en man i den situation jag befann mig i? Jag följde efter såklart.
   - Skicka hit ciggen.
   Hennes fnitter fyllde mitt inre när hon greppade efter mina ädlare delar.
   - En gång till klarar du av, va? För min skull?
   Jag plöjde ner mitt ansikte i henne och snart övergick fnittret i en tyngre andning.

*

   Lättad och nöjd och glad, så stod jag nu där och längtade hem. Vad Jögga ville, ville jag inte veta och vad han hade gjort för mig i de yngre dagarna var lika lite det. Hans skratt hördes från ett intilliggande rum, svagare nu och inte lika fullt så entusiastiskt. Mig kvittade det lika. Fanskapet ska inte tro att han kan komma efter så många år och lika många svek.

   Dörren öppnades och där stod han. Ett enda stort leende fyllde dörröppningen. Lite äldre, lite fylligare men lika falskt nu som då. Jag såg in i hans ögon och upptäckte att de inte hade förändrats sen den dagen han ryckte på axlarna åt mig samtidigt som han skrattade högt. Det var som advokaten sa;

   - Den där kan sälja sin mor för ett par hundra och dig fick de ännu billigare.

   Att jag fick sitta inne tio år på hans bekostnad ansåg mina kamrater vara det bästa skämt de hört på år och dag. Pliten skrek högt av garv när jag berättade min historia.

   - Så säger alla, sa han och flinade högt. Mina kamrater vrålade av garv de också.

   När han kom fram med sitt flin och sin framsträckta hand backade jag undan en meter. Jag är säker på att denna gång var den enda gången i hela sitt liv han inte skrattade. Min revolver smällde av och han flög ett par meter bakåt. Jag gick fram till mannen som nu låg på golvet med ett ansikte som uttryckte förvåning och smärta i skön förening.

    - Skrattar bäst som skrattar sist, sa jag och vände mig skrattande bort.