SkrivPuff 2011:85 - Om att vara bäst

   Jag gick gatan ner denna tidiga majmorgon. Det var en ren och fin och bred gata. Hade man varit på det humöret kunde man nästan ha kallat den för en boulevard. Affärerna som låg uppradade en efter en med sina välputsade fönster och färggranna inredningar skrek ut sitt budskap "Kom och köp, kom och köp." , men inte till vem som helst.
   I det största av skyltfönster stod en docka lite på sned. Dockan var inte klädd, inget hår hade den och en arm fattades. Innanför höll en ung kvinna på och packade upp en kartong med kläder. Jag stannade och ställde mig framför fönstret och studerade vad hon gjorde. Efter ett tag tittade hon upp ur sin koncentration och såg mig. När våra blickar möttes kunde jag se rakt in i ett par ögon som gav ett häpet uttryck. Hon skakade sitt blonda hår och pekade samtidigt på dörren.
   Dörren var öppen så jag tog tillfället i akt och klev in. Den unga kvinnan hade berört mig med sin blick på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
   - Hej, sa hon och sträckte fram en näpen liten hand. Kan du ställa upp kartongen åt mig på hyllan bakom? Jag når inte dit.
   Affären var större än jag trodde och vad man kunde se från utsidan. Butiksytan uppskattade jag till minst etthundrafemtio kvadratmeter och sen fanns det en dörr ut mot baksidan. Rummet dignade av kläder. På väggarna satt hyllor fastskruvade från golv till tak och på golvet stod hängare där det inte fick plats en skjorta till. I taket snurrade en fläkt sakta, sakta och rörde knappt upp det lilla damm som fanns.
   - Behöver du hjälp med något mer, frågade jag. Jag har hela dagen på mig.
   Hela hon lyste upp. Det var som om solen letade sig in i den trots allt lite brunmurriga lokalen och fyllde varje vrå med lite liv. Hennes melerade ögon såg rakt in i mig och jag fick återigen samma känsla som strax innan.
   - Du kan börja med att plocka undan kartongerna och lägga dem i återvinningen på baksidan.
   Denna morgon blev en förunderlig morgon och en morgon jag inte trodde var möjlig. Det blev ett hivande och ett bärande, ett slitande och ett släpande och ett frustande innan jag fick alla kartonger liggande platt på golvet. När hon då och då tittade på mig, lite i smyg så där, kunde jag se att det var en ung och glad vacker kvinna som gladdes åt den hjälp hon fick.
   Fem tillplattade kartonger fick plats i min famn när jag bar ut dem på baksidan. Med det sötaste av leenden öppnade hon dörren och släppte ut mig.
   - Där kan du lägga dem.
   Hon pekade mot en container som stod uppställd mot en vägg på innergården. Gården var en typisk innergård för det här området. Lite trångt, mörkt och murrigt, skitiga gula fasader och små fönster som stirrade ut, en piskställning för mattor på en total stenlagd yta förutom ett ställe, där en stackars tanig björk tappert kämpade mot både närings- och ljusbrist. Det luktade urin och skräp mitt bland alla cyklar. Inte en människa syntes.
   Tre vändor senare var alla kartonger utburna och jag var svettig.
   - Nu tar vi en kopp kaffe, sa hon och visade in mig i ett litet kök på baksidan. Det är vi värda.
   Hennes kaffe smakade som himlens honung i allt det fördolda. När jag satt där och såg på henne kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på mitt liv och hur det har sett ut fram till nu. Att varje dag sitta framför TVn och äta en hastigt tillagad måltid och sen gå och lägga sig när klockan blivit så dags. Det var inte de kvällar och det liv som tilltalade mig längre. Jag behövde någon att prata med, att dela mina tankar med och någon att hålla om. Någon som gav mig en varm känsla tillbaka och bra svar på de funderingar jag har, för nu och i framtiden.
   - Jag vill träffa dig igen, sa jag och såg rakt in i henne.
   Den blick jag fick tillbaka kunde skära urberget i bitar.
   - Du kan gå nu, svarade hon utan ett leende.
   Jag gick återigen gatan ned. Den breda och välstädade gatan som man lika gärna kunde kalla boulevard hade tappat sin lyster denna majmorgon. Det var något som fattades och en död känsla la sig som ett band runt bröstet på mig. Det var inte så jag betedde mig egentligen. Hur fel allting kan bli, trots de bästa av intentioner.
   I bakfickan låg det något och skavde. Något som inte hade funnits där innan. Jag stack ned handen och tog upp en kartongbit. Samtidigt som jag läste de runda kvinnliga siffrorna som bildade ett telefonnummer gick jag runt hörnet och kände förmiddagssolens strålar träffa mig och hela mitt jag blev varm inifrån och ut.

SkrivPutt 2011:74 - Om en muta

   Scenen var satt och aktörerna var väl övade och införstådda med vad de skulle göra. Huset var det gamla vanliga, intetsägande sextiotal och lägenheten putsad intill oigenkännlighet. Regissören, som var en kvinna vid pass trettio, ljushårig och kickt klädd och lystrade till namnet Dolly, gick runt och kontrollerade kamerorna som satt dolda i varje hörn där vägg mötte tak.
   - Testing, testing, sa hon med jämna mellanrum och varje gång tittade hon in i den uppsatta kameran. 1, 2, 3. Testing, testing ...
   In genom dörren kom en äldre herre. Klädd i en sliten grå kostym, hatt och ett äldre par handsydda välputsade skor.
   - Buu, sa han och drog försiktigt på munnen när han såg hennes reaktion.
   Om hon var regissören, så var han författaren till det som nu skulle utspela sig i realtid. De hade gått igenom scenen gång på gång. Replik för replik. I en vecka nu. Var Peter ska stå för bästa effekt, hur Nilla ska röra sig utan att offret, den okände, skulle ana det minsta. Till slut hade hon tröttnat och fräst tillbaka, men han hade bara lett som svar och sagt. "En gång till, så att vi är säkra på att det stämmer."
   - Är allt klart och förberett som vi sagt?
   Hans lugna klara blick såg rakt in i henne. "Erfarenhet", sa den och det var nog det som fick henne att trots allt gå igenom scenen en gång till.
   - Nils, tror du inte ...
   Längre kom hon inte innan han med ett lugnt men bestämt svar förde henne tillbaka till dagordningen.
   - Inga ändringar. Det är försent nu.
   Peter kom in klädd i sin djupblå Armanikostym med matchande slips och ställde sig vid fönstret och tittade ut. Nilla satte sig i fåtöljen, iklädd sin rosaskimrande Chaneldräkt och la benen i kors och visandes mer än vad som var nyttigt.
   - ... och så kommer han in här. Peter, då står du där, och Nilla, du sitter så. Perfekt.
   - Jag är faktiskt utbildad för det här.
   Peters röst var iskall.
   - Nej, det är  du inte, svarade Nils lugnt. För scenen ja, men inte för det här skådespelet. Gör som du blir tillsagd.
   Repetitionen gick sin gilla och sedvanliga gång. De förflyttade sig som de övat mängder av gånger innan och sa de repliker de skulle. Inlevelsen var inte på topp, rörelserna sävliga och rösterna mer läste än aktivt spottade ur sig det som var skrivet.
   - Lite mer inlevelse, tack. Backa till position tjugotre. Börja vid replik tre. Peter. Varsågod.
   Dolly tittade på Peter som hade ställt sig i ena hörnet.
   - Peter. Varsågod. Börja!
   Dörrklockan ringde hårt. Alla i rummet stelnade till utom den äldre mannen som snabbt pekade åt köket till, tog Dolly under armen och försvann snabbt efter ett par snabba ord.
   - Action, sa han. Nu gäller det.
   Peter gick ut mot dörren, Nilla satte sig i fåtöljen och båda gick in i den roll de tränat för de senaste dagarna och blev till paret Wilsson, Peter och Nilla Wilsson. Känd svensk finansfamilj med tvivelaktigt förflutet från USA, utvandrad sen trettio år och på återbesök i det gamla hemlandet.
   Girighet är en mänsklig egenskap som kan få den mest respektabla människa att vid något tillfälle under livet tippa över. För andra är det ett levebröd. Den enes död, den andres bröd där den starke äter den svage på villkor som inte gör dem jämspelta. Hot, trakasserier och mord. Allt är tillåtet i den världen där normala oskyldiga, laglydiga människor inte vistas. Någon gång läser man om det i tidningarna; att någon underhuggare blir tagen av polisen för att de betett sig klumpigt och slagit ner någon på krogen. Däremot läser man aldrig om de som rör sig i de rätta salongerna och röker de rätta cigarrerna från Kuba och dricker Svart Renault till kaffet i ett runt och rutmönstrat kristallglas.
   Det enda sättet att slå dessa människor på fingrarna är att använda sig av deras metoder. Att spela på deras halva på fotbollsplan och efter deras regler. Denna dag och detta spel var schackdrag nummer ett som fick den man som man med lagliga metoder jagat de senaste tjugo åren på fall.
   Den lugna kommissarien Nils gick två veckor senare i pension och bosatte sig i Thailand för gott, regissören Dolly återtog sitt rätta namn och sitt rätta yrke som sjuksköterska på Kärnsjukhuset i Skövde men fortsatte att utöva sin hobby som regissör på Skövde ABF förening. Skådespelarna Peter och Nilla framlever numera sina dagar som underbetalda aktörer på Stockholms stadsteater.
   Den man som man till slut lyckades döma till livstid för grov ekonomisk brottslighet, anstiftan till mord och mordbrand mördades på en toalett på Kumlas säkerhetsavdelning två veckor efter att han anlänt. Mördare okänd, men en av de intagnas familj fick en väsentlig högre levnadsstandard efter dådet. Den totala kriminella verksamheten gick däremot inte ned.

SkrivPuff 2011:62 - Om att försöka

Idag har jag försökt.
Jag har pratat i telefon.
Jag har skrivit en text på datorn.
Jag har pratat med en för mig okänd man på stan.
"Därinne har du ett Systembolag", sa jag till han som såg att behöva något att dricka.
Jag sa också "Tack" till kassörskan på ICA. Den affär jag var på väg till just då.
På vägen tillbaka till kontoret mötte jag åter den törstiga mannen. Han hade ingen påse i handen.
På eftermiddagen lånade jag konferenstelefonen av sekreteraren och, nu blir jag riktigt stolt över mig själv, jag såg till att även NetMeeting fungerade under samtalet.
"Thanks Per", sa John till mig efteråt.
"Det gick ju bra det där", sa chefen förvånat till mig.
Jag höll med. Fast vara förvånad? Jag försökte ju verkligen.