SkrivPuff 2010:350 - Om ett uppbrott

   Min död började egentligen för flera år sedan. Att se någon som är allt för ung sakta försvinna framför ens ögon får i alla fall mig att vilja att åter göra som hon och jag gjorde den dagen för länge sen.
   - Den här vägen.
   Den unga kvinnan i den vita rocken visade mig in i ett rum.
   - Sitt här, så kommer doktorn snart.
   Då var då och nu är nu. Då var det jag som fördes in i rummet av henne, nu är det jag som bär in henne, inte i samma rum men dock i samma grå-bruna byggnad.
   - Den här vägen.
   Då var det hon, idag är det en annan kvinna som visar mig vägen.
   - Sitt här, så kommer doktorn snart.
   Jag höll hennes hand som jag alltid har gjort.
   - Kommer du ihåg första gången, viskade hon.
   Jag satt där i rummet och väntade på doktorn, när hon kom tillbaka.
   - Jag ska ta några prover bara, hade hon sagt.
   Sen log hon på ett sådant sätt att leendet för alltid fastnade i mitt hjärta. De nålar som hon hade stuckit mig med märkte jag inte ens och det blod hon pumpade ut ur mig fick hon behålla för evigt.
   - Ja, jag kommer ihåg.
   Hon såg på mig med sina insjunkna ögon. Trots allt som hennes kropp hade utsatts för, så var hennes ögon lika pigga som då och hennes leende fick fortfarande mitt hjärta att slå ett par extra slag i pur förvåning.
   - Ja, jag vill, sa hon. För alltid och för evigt. Lova mig det.
   Då stod hon där, nu ligger hon här bredvid mig i en sjukhussäng, för sista gången. Då låg hon där, bredvid mig i min säng, för första gången. Att njuta av varandra för alltid var det vi ville. Nu och då och under all den tid som var däremellan. Hon öppnade åter ögonen och såg på mig.
   - Lova mig det, sa hon. För alltid.
   För alltid och för nu dog jag med henne.

SkrivPuff 2010:348 - Om att befalla

   Vi gick bredvid varandra den där dagen i oktober, Nisse och jag. Det var röd-grönt-gult ute och det luktade fruktigt i den våta gryningsgrå skogen. Jag huttrade lite, men sa inget. Mannen som haltade svagt gnydde till, slog ut med kryckan och halkade ner på knä.
   - Satan, mumlade han. Kan man få lite hjälp?
   Han sträckte fram handen och jag drog upp honom. Att jämföra den man som stod framför mig med den yngling jag en gång i världen lärde känna, är som att jämföra äpplen med ruttna päron.
   - Vi sätter oss där.
   Jag borstade undan det våta, slog upp en tidning och la den framför oss som sittunderlag. Ryggsäcken ställde jag vid sidan och hjälpte sen ner Nisse.
   - Det är dags nu, sa Nisse. Det är ohjälpligt.
   Jag räckte honom en varm kopp kaffe. Nisse tittade på mig som om jag var sprungen från en annan värld.
   - Jag ska snart dö, sa han, och det enda du har att erbjuda mig är en kopp kaffe.
   Vad säger man till någon som vet att det är dags att knalla över floden Styx?
   - Det är inte svårt, förstår du, fortsatte han. Det är lätt och något vi alla kan. Är det något jag varit bra på under mitt liv, så har det varit att dö.
   Nisse fnyste och med en grimas kastade han ut kaffet på backen och sträckte fram koppen. Jag såg på hans beniga gammelmansfingrar som krampaktigt höll tag om koppen, kunde se svettpärlorna som trängde fram i pannan när hela han spändes för att inte koppen skulle skaka. När man har känt en människa i trettio år och umgåtts dagligen i vått och torrt, känner man den människan bättre än man känner sig själv. Jag tog upp flaskan ur ryggsäcken och hällde upp en skvätt. Nisse log tacksamt.
   - Du vet vad som behövs, sa han. Så att man blir på humör igen.
   Vi satt där på bänken, sippade ur våra muggar och såg hur de gråa molnen lättade och hur solens varma strålar bröt igenom i en som vi hoppades vacker brittsommardag.
   - Jag vill inte dö, sa han. Inte en sådan här dag i alla fall.
   Han sträckte åter fram muggen och jag skänkte i ett par centiliter som Nisse svepte i en enda klunk.
   - Det är synd om de som blir kvar. Lämnade efter. Som måste sopa ihop all min skit. Fy fan.
   Solen steg högre och högre upp på himlen. Efter ett tag hade den hittat en litet hål i grenverket och lyste rakt på Nisses ansikte. När jag tittade på honom var det som om solens strålar fyllde honom med den värme och den energi han behövde för att åter kunna kliva tillbaks till oss. Hans ansiktsdrag slappnade av, rynkorna slätades ut och kinderna fylldes med liv. Han blev ung och vacker igen och ytterst lik den grabb som en gång i tiden hade knackat två fingrar på pannan och sagt till läraren;
   - Tjaba alla. Nisse heter jag. Jag är nyinflyttad sen en vecka. Ska gå med er så länge jag orkar. Vi syns i morrn. Har lite att göra nu.
   Om vi hade orkat, han och jag! Resan fram till nu var som en enda lång färd på en stormig ocean. En resa som vi gjorde tillsammans. Nisse och jag. Oskiljaktiga ända in i döden. Och nu skulle resan sluta. Det var så han sa i alla fall.
   - Nilla älskar mig, sa han. Trots allt. Hjälp henne. Sen. När allt är slut och över. Ta hand om grabben också. Lova mig det.
   Vi reste på oss, kaffet var uppdrucket, spriten likaså och solen hade åter gott i moln. Jag trädde upp ryggsäcken på axlarna och hjälpte honom upp. Hur ska jag kunna hjälpa Nilla och deras grabb? Jag vill, Mona vill men jag är ganska så säker på att Nilla inte vill. Hur mycket man än önskar att hjälpa, så är det den som man ska hjälpa som ska vilja bli hjälpt.
   - Jag lovar, sa jag. På samma sätt som du alltid har lovat.

SkrivPuff 2010:334 - Om det förgångna

   - Det var här det började och det är nu det slutar.
   Nisse och jag tittade på den förfallna stugan. Det röda hade flagat och de vita knutarna syntes knappt. Nisse kikade in i ett av de utslagna fönstren.
   - Vem gör något så här? Jag förstår inte.
   Hela inredningen var sönderslagen. Bord, stolar och mattor låg i en enda hög tillsammans med de skärvor som var kvar av porslinet. Det enda som var någorlunda helt var vedspisen och den stora murstocken. Jag tittade på Nisse;
   - Är det här du är född, frågade jag. I den här stugan.
   - Nej, men morsan är uppvuxen här. Jag är född i stan. Det är mormors torp. Kom.
   Nisse vinkade med handen och ville att vi skulle gå runt och ned bakom. Vi slog oss fram lite försiktigt i den täta slyn som hade vuxit upp när ingen skötte den. Granskogen tätnade mer ju längre bort från stugan vi kom.
   - Vart ska vi, frågade jag. Jag är inte klädd för det här.
   Nisse svarade inte utan ökade istället takten och slog vildsint omkring sig när grenarna ville fånga honom och hålla honom kvar.
   - Äntligen, skrek Nisse. Här är det, men akta dig för taggtråden.
   Vi hade kommit ut i en slänta i söderriktning. Gräset stod högt, en aromatisk doft stod som en sky i den tidiga sommarvärmen.
   - Här hade mormor sina får, sa Nisse, men det är inte det jag vill visa dig.
   Jag tog som vanligt rygg på denna man som hade lett mig genom livet. Hans sätt att vara, var för mig främmande på så sätt att jag inte kunde tänka mig att bete mig så. Jag förstod inte, men jag var lojal mot honom. Trots alla försök att ändra hans riktning var det något hos honom som drog åt motsatt håll än vad jag ville.
   - Jag kan inte, sa han gång på gång. Jag förstår inte och jag förstår inte heller varför.
   Nilla hade sett det komma sa hon till Mona. Det var därför vi var här. För att förstå och begripa. Finna roten till det onda.
   Bakom den stora stenen på andra sidan ängen stannade Nisse.
   - Det var här, sa han. Det var här farsan spöade upp mig ett par gånger i veckan. Långt bort så att mormor inte skulle höra.
   Han pekade på en liten stenhög som låg bredvid.
   - Där ligger min första hund, sa han. Farsan sköt den när mormor och jag var i stan och handlade. Farsan gillade inte hundar och barn.
   Han sa inget mer utan fortsatte bort. Vinkade åt mig. Bakom ytterligare en sten la han sig på knä och började gräva med händerna. Efter ett tag log han och visade sitt fynd.
   - Här gömde alltid farsan sitt dricka. För att han inte skulle dricka allt för mycket smög jag mig ut varje natt och drack ett par stora klunkar.
   Nisse skruvade av korken, luktade på innehållet, log och satte den till munnen och drack girigt.

SkrivPuff 2010:333 - Om att fråga

   - Tjenixen bruden, sa jag och ville traska vidare in i allmänbildningens blålila dimma. Vi syns någon gång i framtiden om gudarna står oss bi.
   Konterfejet såg så där lite lagom bedagad ut där hon vilade armbågen på kudden och försökte likna värsta venusen. Det allt för blåtonade håret, det utsmetade sminket och de skitiga lakanen förtog dock bilden av en verklig skönhet. Åldern spelade också in i viss mån.
   - Tjenixen gubben, svarade hon och slog ut med armen. Bättre älskare har jag haft, mer uthålliga och tekniskt drivna, men du är lite söt på något sätt i alla fall. Bara du hade haft något annat än magen som putade ut.
   Hennes hejdlösa vrålgarv följde mig ut genom dörren.
   - Sicken bitch, tänkte jag.
   Ute sken solen, det var tjugo grader och det var vår. Jag befann mig i ett av den stora stadens utvecklingsområden som det kallas på nysvenska. Putsen hängde från de grå väggarna och varningsskyltar hängde på de få balkonger som fortfarande desperat klängde sig fast på väggarna. Jag tittade mig runt och försökte lokalisera närmsta vägen till T-banan. Nattens vilda övningar hade berövat mig den skönhetssömn jag så väl behövde och den uteblivna frukosten och morgonsupen hade fått mig på dåligt humör. Jag la av en stor rap, så att människorna runt om mig drog sig undan när jag trängde mig igenom klungan.
   - Jävla Svenne. Akta dig för fan om du vill komma hem levande.
   Att bli tilltalad på mitt lands tungomål i detta vilda landskap fick mig att stanna och vända mig om.
   - Jävla blatte, sa jag och gick fram mot mannen. Passa dig jävligt noga, annars ska jag skicka hem dig till din mor i en kista.
   Klungan av män drog sig sakta upp bakom mig. Jag hörde ett "klick" när knivbladet åkte ut och började kittla mig i nacken. "Blatten" sken dock upp som en sol och det gjorde jag med. Näven åkte upp i en high-five och sen omfamnade jag fanskapet.
   - Vad fan gör du här ute i slummen, frågade han. Detta är inte dina vanliga jaktmarker.
   Nu är det så att det man inte vill, oftast är det man bör eller får. Mamdouh var dock lika med allt som jag står för och jag tror att han tyckte lika vara.
   - Kom, sa jag. Vi behöver ett glas eller två. Jag behöver få lugn och ro och så behöver min nederdel också.
   Mannen i dörren var svartklädd med fluga.
   - Pip, pip, sa jag. Dags för dagens första och visade upp ett långfinger.
   Mamdouh dansade runt honom som en yster sparv i parningstider. Det enda vi möttes av var en nedfälld järnvägsbom som effektivt spärrade våra strupar, en rak höger av ofantlig storlek träffade min vän rakt över kindbenet.
   - Uff, väste han och stöp.
   Innan jag ens hann öppna mina välsmorda gångjärn och säga något putslustigt käkade jag damm som en dammsugare i en mindre välstädad ungkarlslya.
   - Man måste be vackert, sa den svartvita flugsnapparen. Fråga snällt först. Annars är det bara att gå hem.

SkrivPuff 2010:331 - Om att ha tid

    Man har all den tid som är uppmätt åt en. Vad man sen gör med den är en annan fråga. "Man har all tid i världen", är ett uttryck som brukar användas i början. Ha, vad man bedrar sig. Man har bara den tid som är uppmätt åt en.
    Min kompis kompis kompis. Han som trodde att han hade all tid i världen. Hans tid tog slut förra veckan. "Vintervädret", sa någon. "Hans tjatiga fru", sa någon annan. Själv tror jag att det berodde på, just det, brist på tid. Hade hans skeppa varit något större och hade han inte bränt sina ljus i båda ändar hade utsträckningen räckt lite längre. Det är som en annan kompis sa;
   "Om du integrerar livet som en funktion på det sätt du lever ditt liv. Den enda variabeln är livsstilen. Integrera sen från noll fram till du dör, så kommer det visa sig att ytan blir konstant."
   Ett annat sätt att säga det är; "Lev hårt - dö ung - bli ett vackert lik."
   "Fan trot", sa den kommunala tjänstemannen som just hade blivit av med tjugofemprocent av budgeten för vintervägunderhållet.
   "Kan man spara tid?" Alla tror sig veta vad man menar med det uttrycket, men är det sant? Klart ni inte kan spara tid. Det är rent och skärt nonsens. Som om man kunde ta ett par timmar här och ett par timmar där och lägga det i en hink för att spara till sommarens ljusa och glada dagar. En förbrukad timme är en förbrukad timme, hur mycket vi än vill tro motsatsen. Det enda viktiga är vad vi gör med den timme vi har till vårt förfogande.
   Prirotering. har ni hört det ordet förr. Det är vad livet handlar om. I alla bemärkelser prioriterar vi. Den som inte har tid till någonting, prioriterar dåligt. "Säg NEJ" för fanken. Prioritera, planera och gör sen vad ni vill. Det är tricket. Tid har vi alla, det är bara frågan vad vi gör med den.
   Repetera efter mig; "Jag har all tid som finns, det är bara frågan vad jag gör med den."

Tid vare med Er.