SkrivPuff 2010:44 - Rasande

Det var ett jävla liv på TVn.
    - Skruva ner!
    Nisse gapade högt och ljudligt, rapade och garvade i en och samma inandning. Klockan var åtta på kvällen, vi satt hela gänget i den stora soffan och bara softade. Nisse tände en cigg, log med hela ansiktet och vräkte sig bakåt in i Monkans famn.
    Den här gången var det annorlunda. I vanliga fall var stämningen ganska så cool, vi var lugna och fina och glada. Normala artonåringar var vi, osäkra och dödssäkra på en och samma gång. Sökande. Vad som hade hänt var oklart och varför stämningen inte var så soft som jag önskade förstod jag inte.
    - Stäng av skiten!
    Rösten hade ett bett som ingen av oss hade hört förut. Monkan satte knät i ryggen på honom och tryckte till.
    - Lugn! Vad skriker du för?
    Oron spred sig i soffan. Jag hoppade upp och satte mig vid kanten. Såg på de andra.
    - Vad fanken skriker du för?
    Nisse for upp och stirrade på mig.
    Hans ögon var svarta, hans ansiktsfärg högröd och munnen som ett streck.
    - Vad har du för dig?
    Jag satte ögonen i honom, ville få honom att tagga ner och bli "go och gla´ mjölkchoklad" som alltid. Innan jag förstod vad som hände for Monkan upp.
    - Nu skiter jag i det här!
    Hon stack som en kobra i djungeln och for upp för trappan, två sekunder senare hörde vi hur dörren slogs igen med en smäll.
    - Det var den de ...
    Nisses röst var vass och besviken på en och samma gång. Det var en syn som jag inte skulle glömma i första taget. Nisse satte sig i fåtöljen bredvid.
    - Sicken jävla bitch, sa han. Hon kan fara åt helvete...
    Jag tittade på den nya tjejen som var med oss för första gången. Ryckte lite urskuldande på axlarna. Hon såg på mig, visade att jag skulle sätta mig bredvid henne. Det var under en lunch jag hade spottat henne. Min kropp blev som gelé när hon kom och satte sig vid bordet bredvid. Hennes lukt gick rakt in i mitt sinne på ett sätt som jag aldrig tidigare hade förstått. Nu gick det för lätt, jag var en av skolans tuffaste grabbar. Tack vare Nisse och hans sätt att vara, så pekade alla tjejer på oss när gracerna skulle fördelas.
    - Vad fan håller du på med?
    Nu var det så att vi var hemma hos Nisse, så att ifrågasätta han själv och hans sätt att vara, var ganska så fel, men man får inte bete sig hur som helst. Inte ens Nisse fick det.
    - Ska vi gå?
    Mona viskade i mitt öra och det klick som mitt huvud fylldes med var outhärdligt skönt och evigt. Det enda jag då ville var att be den bedrövliga, ilskna bålgetingen till Nisse att fara åt helvete, så att jag kunde få vara för mig själv med ljuva vestal som sökte min sida.
    - Vi går, sa jag. Du verkar inte vara i balans, så då drar vi.
    Nisses ansikte glödde. Hans ögon hade inte blivit så milda och mjuka som jag var van vid att se dem. Jag förstod inte och lutade mig mot Mona.
    - Vad har hänt? frågade jag. Vad ser du som jag inte ser?
    Nisse tittade på mig.
    - Du kan dra åt helvete, skrek han. Och ta den jävla horan med dig. Försvinn!
    Vi följde det råd han gav oss. Mona tog min hand och drog mig ut ur rummet. Jag stannade i dörröppningen, vände mig om och tittade på min vän. Han satt i fåtöljen och tittade rakt fram, sträckte sig efter cigarettpaketet som låg bredvid honom, tog ut ett pinne och tände den. Det var en ung man som inte var Mr 100% vi lämnade efter oss. Vad som hade hänt har jag ingen aning om, men han som satt där utgjorde en föraning om något som komma skulle.
    Jag och Mona försvann snabbt och lämnade honom efter oss i ett bedrövligt skick. Nisse sa ett par dagar efteråt att han själv inte begrep vad som hade hänt eller hur han hade regerat. Monkan och han hade snackat och förlåtit varandra dagen efter. Jag försökte få honom att förstå hur jag kände och att Mona var något speciellt. Att man inte fick lov att bete sig hur som helst mot sina kamrater och på det sätt han betedde sig var allt annat än försvarbart.
    Nisse tittade mig in ögonen, sträckte fram näven och sa.
    - Detta ska aldrig upprepas, sa han.
    Och det trodde jag på.

SkrivPuff 2010:38 - Om något dyrt

    Sheriffbruden och undertecknad, Fritte Nilsson, den skarpaste hjärnan som gått i ett par skor, åtminstone på den övre delen av Bergslagsgatan, nummer mellan 55 och 61, gick Himmelstalundsvägen ner och småsnackade på väg mot Turkens lunchsylta. Var Putte befann sig hade jag ingen aning om.
    - Kolla!
    Sheriffbruden pekade tvärs över gatan och in på en gård där två män försiktigt bar ut en stor kristallkrona ur en port. Den glittrade i det februaribleka solljuset när prismorna bröt de få strålar som trots allt fanns. Hon såg med en längtansfull blick som betydde "Vill ha!" men strax därpå insåg hon att med den lön en sheriff i dagens Sverige har, skulle den drömmen aldrig slå in.
    - Det får bli Lotto på lördag, sa jag i en lättsam ton. Så kan du handla vad fan du vill på måndag.
    Med den erfarenheten jag har borde jag ha lärt mig att hålla truten när läget inte är det rätta. Det fick mig att instinktivt tänka på den stackars tyska lillgrabb som tog mönstring i Hamburgs hamn en mörk augustinatt, sent sjuttiotal. Han gjorde allt för att komma bort från den internatskola som hans föräldrar skulle sätta honom i, få honom utbildad och sen in i pappsens firma med tillhörande stortysk villa och Mercedes. Det dröjde inte mer än två månader så hade han kapitulerat, ringt hem från första bästa hamn vi la till i, fått en biljett hem nedskickad och sen var han fast i föräldrarnas framtidsplaner. Allt för att han inte kunde hålla tyst när han borde. Jag försökte lära honom när, var och hur käften kunde få lov att glappa, men i alla andra lägen så skulle det vara tyst. Speciellt tyst skulle han vara när 1e styrman höll låda och gav order, men det var då det sket sig. Efter att ha gått dubbla vakter under två veckor var han på gränsen till att bryta ihop.
    - Tjaba.
    Turken gjorde inte som vanligt high five när vi knallade in i hans alldeles utmärkta lunch restaurang. Det var synnerligen tunnsått med människor i lokalen vilket gjorde mig konfunderad för en sekund eller två.
    - Två dagens, hojtade jag i alla som jag brukade. Och snabbt ska det gå. Tjop, tjop ...
    Min väna stämma fick två degon som satt och sörplade pilsner vid ett av borden att vända sig om.
    - Håll käften, sa truten i fråga med en klar grekisk brytning. Det är stängt nu.
    Jag såg att den väna långskaftade Sheriffbruden fick något mörkt i blicken och gick fram mot de två sörplande fäna. Hade de här två sett hur Sheriffbruden hade knackat ner den dåvarande men numera svartvingade t.f. mordrotelchefen Jansson, så borde det åtminstone pirra lite grand av förskräckelse.
    -Är ni rädd om ert dyrbara liv, så drar herrarna nu, sa hon med en röst som dröp av sarkasm.
    De båda herrarna var inte det minsta rädda om sina dyrbara liv, utan studsade upp för den enkla match de trodde hon var. Två box av det tuffare slaget senare, så låg herrarna raklånga på golvet och kippade efter andan. Jag tyckte att jag borde ge henne ett handtag, så jag gick fram och drog varsin känga rakt i mellangärdet.
    - Vill ni inte ha mer, så kommer ni inte tillbaka, väste jag med min allra tyngsta och farligaste röst. Ölen bjuder vi på.
    Turken såg inte det minsta lättad ut efter den flygtur vi bjöd de båda fäna på.
    - De är ute efter mig,sa han. Sen dina kolleger slutade att äta här för en månad sen, har den skitiga greken kommit tillbaka och vill ta ifrån mig det dyraste jag har. Läs.
    Han räckte fram ett kontrakt och efter en snabb genomläsning insåg vi att om turken skrev på, så skulle han inte bara bli av med restaurangen, han skulle också få betala en ansenlig summa för den äran.
    - Jag tror vi får ta en paus i jakten på tvillingarna, sa Sheriffbruden. Vi måste prioritera detta för stunden.
  

SkrivPuff 2010:37 - Om att slippa

    - Nu kör vi.
    Sheriffbruden närmade sig blobben som låg som en utsmetad pannkaka på den ojämna asfalten.
    - Pschhh.
    Stanken spred sig med kvadraten på hypotenusan. Putte höll för näsan, jag som var van vid det mesta skrattade rått rakt ut, men drog mig en meter bakåt för säkerhets skull. Sheriffbruden log så där tufft som bara tuffa brudar gör.
    - Sicken råtta, sa hon och sprakade till blobben ytterligare en gång.
    - Uff, uff, svarade den.
    När det inte fungerar att få ett ordentligt svar måste man koppla in de små grå som finns i de övre regionerna. Att tänka logiskt och lägga ihop två plus två är min specialitet. Om jag får säga det själv, så anser jag att mina grå är bland de vassaste som idag finns på Norr i Norrköping eller fordom seglat för om masten på trebenstraden Sydney, Yokohama och Shanghai.
    Blopp, en vidrig doft, uff, uff kan bara sluta på ett enda sätt.
    - Stick, skrek jag när syntaxerna hade slagit till och slutsatsen hade slagit ner som en tromb i mitt sinne.
    Sheriffbruden tittade skumt på mig, Putte gjorde som jag sa och började dra sig bakåt. Det enda problemet var att runt hörnet kom det en gåsrad av femåringar knallandes med tre barska förskollärare av kvinnligt kön strategiskt utplacerade. Nu var goda råd dyra. Vem vill se hur de små människorna kom i vägen för en ordentlig dos av den vidriga gasen som inte bara ger en doft i näsan utan om koncentrationen av den svavelhaltiga gasen är tillräckligt hög, kommer de små att trilla till marken en efter en.
    Blobben hoppade upp och ner. Gastrycket var nu så högt att den saktade lättade från marken och började studsa runt bland barnen. Hade inte Sheriffbruden varit den hon var, så hade det kunnat sluta synnerligen illa.
    - Uff, uff, sa den. Pschhh.
    Den underbart tuffa långskaftade Sheriffbruden gjorde nu något som jag var glad att slippa. Inte bara det att hon räddade de femton små människorna från en livslång traumatisk upplevelse, hon räddade även Putte och mig från att förgås i den gas som innehållet genererade. Hon plockade försiktigt upp blobben och bar den försiktigt i sin söta nypa innan den med en duns försvann i en sjuttiofem centimeter hög och trettiofem centimeter i diameter svartmålad cylinder med lock.
    - Grabbar, sa hon så där överslätande. Hundbajspåsen ska man lägga i denna för ändamålet avsedda latrintunna.

SkrivPuff 2010:36 - Om något njutbart

    Putte såg så där lagom upphetsad ut medan jag dansade på tårna i vild extas. Det var vidrigt och samtidigt helt enkelt bedårande det som stod framför oss. Hela jävla sörjan bara glödde, som en glassbomb av något slag eller en full måne en stjärnklar natt.
    - Vad är det för något?
    Den enda som var helt cool var Sheriffbruden. Hon stirrade långt och misstänksamt på föremålet som låg på marken helt oskyddad för vädrets makter. Jag gick fram och sparkade på det.
    -Uff, uff, sa det. Uff, uff.
   Mina båda trogna kamrater i fält skuddade stoftet något snabbare än vad chiefen på M/S Dirtbag gjorde när tullbåten närmade sig när vi skulle lägga till i Rio de Janeiro en varm sommardag i slutet av sjuttiotalet. Den lysande högen började röra sig upp och ner, mumlade återigen "uff, uff..." innan den slutligen säckade ihop under ett utdraget "pschhhh".
    Vi drog oss tre meter bakåt när den vidriga stanken spred sig i omgivningen.
    - Vad fan är det för något?
    Sheriffbruden stod på sig. Detta skulle utredas in i minsta detalj och sanningen avslöjas när tiden var inne. Typiskt snutar.
    - Skit i det du, sa jag. Vi har viktigare saker att ta hand om.
    Min torra röst fick henne att rycka till.
    - En sak ska du ha klart för dig, jag gör vad jag vill och har du åsikter, kan du fara åt helvete.
    När Sheriffbruden är på det humöret är det bäst att hålla sig på behörigt avstånd, men vet aldrig vad som kan ske. För det mesta överlever man, men en verbal kölhalning sätter alltid sina spår som tar tid att läka ut. Jag höll truten och hoppades att Putte skulle göra samma sak, men icke.
    - Jag tycker vi drar ...
    Om blickar kunde döda, så borde nu Putte omedelbart ha förpassats sex fot under jorden. Nu var ju Sheriffbruden den hon var, så därför överlevde Putte.
    - Vi ska utreda detta i grunden.
    Trots att vi inte delade hennes åsikt var det ju det enda vi kunde göra. Situationen påminde mig om den situation jag befann mig i när vi skulle hacka is under en vinterstorm på den numera upphuggna M/S Lilly mellan Aberdeen och Reykjavik den riktigt kalla och vidriga december 1981. Kapten låg på som bara den för att vi skulle göra mer än vad vi kontrakterade för. Den lilla Filippinske kocken var inte gjord för is eller den temperatur som var utanför hytten. Han vägrade, han argumenterade och skrek i högan sky, men kapten hade bestämt sig. Kocken skulle ut och hugga is. "Kunde han hacka en lök, kunde han hacka is", var kaptenens argument. Stackaren gjorde sin fru till en allt för tidig änka och sina barn faderlösa, när den första vågen sköljde över den sönderrostade skorven.
    Sheriffbruden gick närmare blobben som låg framför oss. Hon böjde sig ner, tittade på den, luktade på den och till slut tog på den.
    - Uff, uff, sa den. Uff, uff.
    Den här gången var Sheriffbruden lite mer försiktig, så det "pschhhh" vi väntade på inträffade inte.
    - Nu vet jag, sa hon. Nu vet jag.
    Hela honvarelsen rätade på kroppen, log med hela ansiktet och utbrast.
    - Detta att undersöka och ta reda på saker och ting är helt underbart. Eller hur? Jag njuter i varje fiber av min kropp när lösningen närmar sig, när jag ser sambanden och hur allt hänger ihop.
    Jag tittade på Putte och vi båda skakade på våra huvuden, log lite snett och insåg att Sheriffbruden och vi båda inte spelade i samma liga.

SkrivPuff 2010:34 - Om att anmäla sig som frivillig

    - Min pappa ville, men han fick inte för farbröderna inne i stan.
    De två små grabbarna stod och såg på den stelfrusna grusplanen. Det var vinter, det var fem grader kallt, och tjälen var meterdjup. Grabbarna hade varsin hockeyklubba i handen.
    - Vi kan fråga min pappa? Han kanske får ...
    De båda små grabbarna stod kvar och tittade längtansfullt på grusplanen, såg framför sig hur den kunde ha legat där uppspolad och blank och fin. Såg hur alla ungar i det nybyggda villaområdet en bit utanför den lilla staden kunde ha åkt skridskor fram och tillbaka, såg hur grabbarna kunde ha spelat hockey med varandra och hur tjejerna kunde ha försökt göra larviga piruetter. Den ena av grabbarna suckade.
    - Jag fick ett par målvaktsskydd i julklapp ...
    En vecka tidigare. Det hade varit möte i vägföreningen och förslaget hade kommit upp.
    - Vi kan spola upp grusplan så ungarna har något att åka skridskor på.
    Alla nappade, men det var bara en hake. Det var stadens grusplan.
    - Vi måste be om lov.
    Den gängse uppfattningen bland alla församlade var att det var den rätta vägen att gå. Det som inte var deras, rörde man inte utan att ha lov till det. I det här fallet ansåg alla att det inte borde bli några problem, förslaget var klockrent och skulle inte kosta kommunen en krona. De skulle göra jobbet.
    - Vi bildar en arbetsgrupp.
    Sagt och gjort, tre pappor slog sina kloka huvuden ihop, de ringde upp den som hade ansvaret och bestämde en tid.
    - Inte en chans ... Kommer inte på fråga. Det är vi som beslutar om sådant.
    Argumentationen flög fram och tillbaka, men ingenting verkade bita på den nitiske som satt på andra sidan skrivbordet. Till slut tröttnade han på de tre småbarnsföräldrarna från det nybyggda villaområdet tio kilometer utanför staden, slog näven i bordet och röt.
    - Har man mage att flytta dit ut, till hålet, så får man skylla sig själv. Ni ska ta mig fan inte ha nåt, ni får använda den nybyggda anläggningen inne i stan som alla andra.
    Det var ett dystert gäng som samlade ihop vägföreningens medlemmar på kvällen. Alla var överens om att kommunens ståndpunkt gick att rubba på, trots den nitiske tjänstemannens åsikt. Diskussionens vågor gick höga och cigarettröken låg tjock i lokalen.
    - Jag känner kommunalrådet lite grand, var det en som till slut kläckte ur sig. Det är min ex-svåger.
    Det blev alldeles tyst i lokalen, den lilla återkommande husmusen kikade nyfiket ut genom springan i väggen, ville se vad som fick männen att tystna så tvärt.
    Mannen fick i uppdrag att omedelbart ringa upp denna ex-svåger,  kommunalrådet i den lilla inkrökta staden på Södermanlands ostkust. En gammal svart bakelittelefon av märket LM Ericsson skaffades fram, mannen placerades på en stol och ringde med darrande händer upp den inflytelserika. Männen stod tätt inpå, nära, nära och ville höra vad som sades. Efter ett som det verkade, oändligt antal sekunder hörde man hur det svarades i den andra änden. Den konversation som nu utspelade sig fick de flesta av dem att dra sig två meter bort. Det inflytelserike kommunalrådet hade inte det minsta över för sin ex-svåger. Det gjorde han klart för alla som lyssnade och sen så sa det klick.
    - Inte en chans. Ännu mindre nu är tidigare.
    Det var då min en av männen kläckte ur sig det alla nog tänkte.
    - De kan skita ner sig, sa han. Vi skiter i dom och kör ändå. Jag har en gammal brandslang hemma med munstycken och allt. En vattenpostnyckel kan vi nog få fram någonstans ifrån. Sen tar vi hit tidningen och så får de göra ett reportage om oss och sen ger vi kommunen tacken. Tackar dom för det fina stödet vi har fått. De har inte en chans.
    Sagt och gjort, mannen och hans lilla son som var med, gick och hämtade den femtio meter långa slangen och någon fixade fram en vattenpostnyckel. Den äldre mannen bar på slangen medan hans lilla son fick bära sprutmunstycket. På vägen upp till planen mötte de två små grabbar, som modstulna kom gående emot dem med varsin hockeyklubba i näven.
    - Vi ska spola, skrek den lille med sprutmunstycket till dem på håll. Skrek så där som exalterade grabbar alltid gör. I morrn kan vi spela hockey.
    Och så blev det. Tidningen kom ut och fotade alla som var där. Den nitiske tjänstemannen vägrade komma, men han fick all ära och kunde ju sen inte ta tillbaka allt när han även fick sitt passfoto i tidningen. Kommunalrådet kom däremot ut med ett par skridskor i näven, talade om entreprenörsanda och medborgarinitiativ och ställde sig längst fram när gruppbilden skulle tas.
    Två år senare försökte vägföreningen fixa en sarg som bara låg och skräpade vid stadens nyuppförda hockeyanläggning, men där tog det stopp. Det var som den nitiske sa i telefon;
    - Hellre får den ruttna bort än att vi kör ut den till er, därute i hålet.
  Och så blev det.

SkrivPuff 2010:33 - Om ett nattjobb

    Det dånade i den stora salen av maskinens regelbundna rytande. Mannen som satt på en stol och tittade trött rakt fram hade gjort så de sista tjugo åren. Skärpan kanske inte var direkt på topp, men han visste hur allting fungerade, kände varenda rörelse i golvet, kände igen varje ljud. Erfarenhet. Någon gång ibland reste han trots allt på sig, mest för att ha något att göra, och gick fram till ett antal bildskärmar som satt på en ställning tjugo meter bort. Visarna stod alla på klockan två, slog lite försiktigt fram och tillbaka, som för att retas. Mätaren längst ner till höger visade inget värde alls. Mannen suckade till, han hade konstaterat samma sak tusen gånger innan, knackade lite förstrött men samtidigt försiktigt på glaset, visaren hoppade till och indikerade återigen det värde den borde.
    Mannen gick tillbaka till stolen, satte sig, böjde sig ner och tog fram en liten väska i blå smärting. Ur den slitna väskan plockade han ur en kaffetermos, skruvade av locket, tillika mugg, och hällde upp en kopp. Han rotade lite mer i väskan och hittade en sked, som han torkade av på overallen, och två sockerbitar som han la i koppen. När sockret hade löst sig under ett förstrött rörande drack han en slurk. Det annars så nollställda aniktet fick helt plötsligt en annan ton, mungiporna närmade sig öronsnibben och hade man kunnat höra hans utandning i det konstanta maskindånet, så hade man karaktäriserat det som njutningsfullt.
    Det var tjugo år sen han började på skiftet. Han hade slutat gymnasiet, muckat från det militära och stod en dag på kontoret med mössan i hand. Kontoret, det förhatliga, det avskyvärda och frånstötande. Pappan hade alltid varnat sonen för den här dagen. "Inte bruket", hade han sagt. "Har du väl kommit in, så kommer du aldrig därifrån. Ge dig av och kom aldrig hem igen! För ditt eget bästa."
    - Nä men se, sa personalchefen. Är det inte Pettersons yngsta? Ska han till att söka plats?
    Så blev det och nu satt han här. Farsan hade haft rätt, kom man väl in, så kom man aldrig ut. Han hade nog velat något mer, men nu var det som det var och det blev som det blev. Han tjänade bra med pengar, en f.d. fru hade han samt två barn som han älskade mer eller mindre.
    När hon stack för åtta år sedan var det som en damm som brast.
    - Jag står inte ut här längre, skrek hon till honom. Jag måste bort.
    Och borta var hon och ungarna, medan han blev kvar. Han hade haft chansen för femton år sen, att komma bort. Det var ett erbjudande som man bara får en gång om livet. Betald utbildning, ett bra arbete efter det, men det hade inneburit att de hade varit tvungna att flytta. Ungarna var små, hon vägrade och han fogade sig. Svärmor hade säkert med ett finger i spelet också trodde han. Längre kom han inte i sina tankar när sirenen tjöt. "Helvete", tänkte han när lamporna började blinka.
    Det var alltid så. Varje natt vid pass tre gick banan av. Det slog aldrig fel. Jobb, jobb, jobb! Hela skiftlaget var nu på fötterna. Maskinen skulle stoppas, papper rensas mellan torkcylindrarrna, pappersslasket ner i upplösaren för att senare åter komma upp på viran. Var det ett besvärligt brott kunde det nog ta en trettio minuter innan man var igång igen, annars var femton minuter en vanlig tid. Inte så mycket egentligen om man tänker efter, men vem gör det mellan tre och halv fyra på natten?
    Senare, han tänkte åter på sina grabbar. Den äldste gjorde lumpen och skulle mucka nu till våren. Han kändes lite splittrad hade han alltid tänkt, men det hörde väl till åldern. Kände igen sig i honom. Han hällde upp en ny kopp, lutade sig lite tillbaka på den obekväma pinnstolen och tänkte åter på den f.d. hustrun. När han satt där blev han plötsligt arg på henne.
    Det kändes inte rättvist det hon hade utsatt honom för. Han ville och då ville inte hon, men när sen han inte kunde då ville hon. Accepterade inte hans "Jag kan inte. Inte nu." och tog ungarna och stack. En krypande oroande känsla spred sig i hans kropp "Tänk om...". Det får inte bara vara så, men nu när han tänkte efter en gång till, analyserade vad grabben hade sagt. "Det finns gott om jobb på bruket, va? I alla fall över sommaren. Och så kan jag ju bo hos dig?"
    Han gjorde en mental anteckning till sig själv vad han skulle säga åt grabben nästa gång han ringde. "Inte bruket", skulle han säga. "Har du väl kommit in, så kommer du aldrig därifrån. Ge dig av och kom aldrig hem till mig igen! För ditt eget bästa."

SkrivPuff 2010:32 - Om ett lyckligt slut

    Hon satt på en obekväm pall i det vitmålade rummet, ljuset brann försiktigt på det lilla bordet och mannen som låg i sängen såg så obeskrivligt vacker och lugn ut, som om han sov. Sköterskan hade följt med henne in, ställt fram pallen, dragit ner lakanet och hade sen utan ett ord lämnat dem ensamma. Kvinnan reste med ett visst besvär på sig, lutade sig fram över mannen och rättade till hans lugg. Den hade alltid varit så spretig. Hon luktade lite på honom. Samma lukt som hon hade känt den dag de träffades för första gången, hans lukt, och den lukt som hon hade blivit så omättligt förälskad i.
    Det var på hennes tjugoårsdag han helt plötsligt hade stått framför henne. Lett så där charmigt, lämnat över en bukett blommor från skogsdungen bakom skogen och samtidigt lutat sig fram och gett henne en kyss på kinden. Satt sitt bomärke på henne och lämnat sin doft i hennes näsborrar, en doft som sen aldrig hade försvunnit.
    Först hade hon blivit lite stött, hon hade allt känt igen blommorna, men strax därefter, av någon anledning som hon inte begrep, hade hon ansett att det var den vackraste bukett vårblommar hon någonsin hade fått. Efter det hade de börjat att umgås mer och mer och sen var det de två.
    De hade fått ett bra liv tillsammans, aldrig ett ont ord hade de sagt till varandra även om de hade varit oense många gånger. Respekt! Det var ledordet i deras förhållande ansåg hon. Att respektera varandra och varandras åsikter och viljor.
    Den känsla de hade för varandra var något unikt för dem båda. Hon ansåg det och han erkände vid flera tillfällen att om hon inte fanns där bredvid honom och med honom, så var han inte hel. Han ville hela tiden ta på henne, hålla om henne och kyssa henne och begrava sin doft i hennes näsborrar, så som han hade gjort den där första gången. Kärlek. Hon log lite där hon satt bredvid honom i det kala sjukhusrummet, i den kalla lågans sken. De hade varit lyckliga.
    Tre barn hade de fått som nu var utflugna och hade egna familjer. De hade allt varit lite oroliga för den yngste sonen och talat om det många gånger. Han var en så orolig själ, kunde inte sitta still liksom, men det hade ordnat sig till deras oförställda glädje. En trevlig kvinna hade han fått, om än lite manhaftig kunde hon allt tycka.
    Nu satt hon här, på en obekväm pall i ett kalt och sterilt sjukhusrum. Hon hade varit uppe kvällen innan, som vanligt och kysst honom godnatt så som hon alltid hade gjort så länge de hade varit tillsammans. Det var bara den sista månaden, efter det att han hade blivit sjuk, som de hade blivit tvungna att sova åtskilda från varandra en längre tid och för första gången på åratal gick hon och la sig för sig själv i den stora sängen hemmavid. Det hade känts lite konstigt de första kvällarna, men tanken på att han ändå fanns där någonstans gjorde att hon till slut lärde sig.
    Kvällen innan hade varit något speciellt. De hade suttit där med varandra, hållt i varandras händer och talat försiktigt och tyst. Han ville inte att hon skulle gå och hade blivit orolig, försökt resa på sig och ville följa med. Hon ville inte heller gå, ville inte lämna honom där, ville ha hem honom, men de hade sagt att det inte gick och att hon var tvungen.
    Hon kom ihåg bilden av hans sista ögon. För första gången under hela deras liv tillsammans log de inte, utan såg bara uppgivet efter henne när hon stängde dörren bakom sig. Det var som en föraning av vad som komma skulle och det var första gången hon förstod att han visste. Den natten sov hon inte utan låg och väntade. På morgonen ringde de från sjukhuset och berättat att det hade inträffat, det som de alla i hans omgivning hade väntat på och förberett sig för, det oundvikliga.
    Kvinnan reste sig åter upp från den obekväma pallen, öppnade sin väska och tog fram en gammal bukett torkade vårblommor. Hon la buketten försiktigt på mannens bröst, kysste honom för sista gången, blåste ut ljuset och gick sen med lite stapplande steg ut ur det kala sjukhusrummet.