SkrivPuff 257 - Om att styra

    - Det är jag som bestämmer, skrek han.

    Nu vet alla att detta inte är något argument för att få som man vill, egentligen, men det var han som satt på budgeten och hur fel han än hade, så var det så det blev. Trots allt. Vi som satt vid samma bord tittade på varandra, vi hade tidigare sett hur beslutsfattandet spårade ur ibland och detta var inget nytt. Den som var modigast av oss, alltid Nisse, skakade på huvudet och log lite snett.

    - Jag skiter i vad du anser om det här, skrek han när han såg Nisses min.

    Mannen som stod framme vid tavlan var en stor man, i sina egna ögon i alla fall. ”Stor i orden och liten på jorden” var ett ordspråk som alla ansåg passade, dock var det ett aber. Mannen var stor till det yttre. Han mätte strax under två meter i strumplästen och inte ett kg under etthundratio vägde han och allt var ben och muskler, men vem brydde sig. Han var dum i huvudet, vilket de flesta också ansåg.

    Nisse var den första som ställde sig upp. Hans ansiktsuttryck hade den vanliga rödbrusiga tonen och han sög på en av de otaliga Fisherman Friends han stoppade i sig efter förmiddagskaffet och tills det var dags att gå hem.

    - ... och jag skiter i dig och det här jävla företaget!

    I rummet blev det tyst, så tyst att man kunde höra hur den lilla husmusen i ren desperation försiktigt tassade ut genom den öppna dörren. Mannen framme vid tavlan höll på att ramla omkull av den häftiga rörelsen han gjorde när han snurrade runt. Jag tittade på båda samtidigt och de uttryck de hade i ansikte bådade inte gott.

    - Din lilla skithög, antingen sätter du dig ner igen eller också gör jag slut på dig. Valet är ditt.

    Att stå på sig eller att inte stå på sig var nu den stora frågan. Hur han än gjorde så skulle han förlora. Nisse visste det, vi visste det och han där framme visste det. Att Nisse förlorade innebar att den andre vann och att vinna var det enda som fanns i hans skalle. Han hade alltid vunnit och inte en enda gång hade han förlorat i något sammanhang.

    Det här var ett tillstånd vi hade levt i ända sen den dag han hade kommit till oss och blivit vår chef. Förändringen innebar att alla budgetar hade dragits in och alla beslut hade lyfts ett steg upp i organisation, upp till honom. Alla våra befogenheter hade samtidigt försvunnit och vi blev alla beroende av honom. Den där stora drasuten längs fram. ”Någon gång”, tänkte jag, ”skulle han gå för långt och vi skulle alla göra uppror.”

    Nisse tittade sig omkring med ett leende.

    - Mina herrar, sa han, det är dags för mig att lämna in och finna mig en annan utkomst.

    Resten av oss satt tysta kvar och såg hur Nisse lämnade rummet för gott.

SkrivPuff 256 - Om att utmana

"Halleluja!!!!" Den tondöva rösten skar som en rakkniv genom folkmassan som en varm kniv skär i smör, men det var ingen som brydde sig. In på scenen kom en man, stor som ett hus och bred som en ladugårdsdörr, så han skymde hela scenen där han ställde sig längst fram. Han drog fram sina armar samtidigt som han slängde sin stora kavaj över axlarna. Armarna sträcktes rakt upp, huvudet sjönk ner mot bröstet och ögonen stängdes. Sorlet från församlingen avtog sakta, sakta och för ett ögonblick blev det alldeles tyst.

In från sidan kom tre kvinnor i fotlånga kjolar, svart-röda skjortor och med ett högt uppsatt hår. De ställde sig bakom mannen och lät huvudet sjunka ner mot bröstet samtidigt som de sträckte upp sina armar i en v-formad pose. Ingen sa något utan de stod bara där, orörliga som fyra statyetter.

Längst bak i församlingen stod en liten man och såg på hela spektaklet. Det var inte första gången den lilla mannen var i den här lokalen. Han tyckte om att vara bland alla människorna, att känna den värme de utstrålade, höra på sångerna som sjöngs och se de som uppträdde på scenen. Mannen var övertygad om att de som stod där uppe spelade ett spel med de som stod där nere. Det som hände var inte äkta, det var något som fattades för att det skulle kännas rätt för honom. Så tänkte den lilla mannen när han såg på de fyra som stod på scenen i en utstuderad pose.

De på scenen reste samtidigt på huvudena, öppnade ögonen och såg på menigheten framför dem. Ingen sa något och ingen rörde på sig mer utan de stod som fastfrusna med armarna lyfta. Efter en stund började människorna framför dem att skruva på sig och en del började till och med viska till varandra för sådant här hade de inte varit med om förut. Några ansåg att de som däruppe började gå över gränsen. Den lilla mannen däremot tittade förtjust på och ansåg för sin del att detta skådespel var bland det mest upphetsande han hade sett i sin dag.

Mannen började att röra sig genom folkmassan mot scenen med bestämda steg. De som stod i vägen för honom såg honom och de drog sig undan för honom, så att det liknade en tavla i vestibulen där Moses delade Röda havet. Han stannade inte förrän han hade nått fram till scenkanten, där han stannade och fascinerat såg på de stod däruppe.

Mannens rörelse framåt undgick inte de fyra på scenen utan de såg förvånat på den sidovåg som bildades av den lille mannens framfart. Vad som egentligen försiggick i deras huvud kommer säkert inte fram men något gick nu väldigt, väldigt på tok. Den stora mannen sänkte sina armar, tog en mikrofon och började på något underligt tungomål skrika rakt ut. De tre kvinnorna hoppade samtidigt upp och ner, så att hela scenen skakade under ett ohjälpligt knirrande och knarrande. Den stora mannen pekade nu på den lille mannen, och började skrika rakt ut och bete sig som om han såg själva hin håle.

Den lilla mannen begrep ingenting av det som hände bakom honom utan såg förtjust på det spektakel som försiggick där uppe. Folkmassan sattes i rörelse av de stora människornas extas och som en stor våg sköljde de framåt, framåt mot scenen och innan den lille mannen ens hann säga Halleluja så försvann han under deras skor för gott.

SkrivPuff 254 - Om att vara långsint

”Vägen är så lång, så lång, Lasse, Lasse liten”, sjöng han den där dagen han gick vägen fram. Han tog ett litet skutt och slog ihop klackarna, så där som Charlie Chaplin alltid hade gjort. Det såg så kul ut, tyckte han, när CC gjorde det. Han hade alltid kallat honom för CC, Charlie the Clown.

Det hade gått många år nu, sen den där dagen han hade sett geniet i arbete för första gången. Den dagen han blev biten av clownens omedelbara närhet och kroppsliga intensitet, förändrade det hans liv till att bli något helt annat än vad alla runt honom hade tänkt. Från den ena dagen till den andra hade hela hans kroppshållning blivit annorlunda. Det hade börjat med hans sätt att gå och stå och röra sig. ”Stå rak och still”, sa hans mamma barskt. ”Vad håller du på med”, frågade hans far förvånat.

När väl det gick upp för hans föräldrar vad det var för varelse som hade satt sig som ett virus på hans balansnerv var kriget ett faktum. Att en enkel liten skitig clown till luffare hade förgiftat deras enda sons sinne kunde de inte stå ut med. ”Skärp dig”, skrek hans far. ”Nu får det vara nog”, förmanade hans mor. Trots alla förmaningar så var hans sinne oförändrat pro CC.

Hela världen (Nåja, den närmsta släkten i alla fall) gaddade då ihop sig emot honom och försökte få honom på bättre tankar. Inget hjälpte. Han fortsatte att gå med krumbenta steg och svängande höfter, log med hela ansiktet och utstrålade en sådan värme att ingen kunde undgå att känna hans närvaro. Hela världen (Nåja, den närmsta omgivningen i alla fall) blev glada bara de såg honom, så någon nytta måste han ha gjort.

Så en dag hände något, ingen vet vad och ingen har talat om det för mig heller, men vissa detaljer kan jag delge er. Hela hans sätt att vara förändrades återigen drastiskt och han slutade tala med folk som fanns runtom honom. Den gladlynte byttes mot någon som de som kände honom tidigare inte kände igen och den varma människan blev kall, iskall. Speciellt var det hans mor som råkade illa ut. De sista ord som han hördes yttra till henne var ”Det är inte sant.” och sen sa han inget mer till henne och inte till någon människa i hans släkt heller för den delen, utan försvann långt från deras horisont.

Hans far fick något kort då och då från världens alla hörn, så att han åtminstone visste att hans son levde. Korten sattes upp på dörren in till köket med datum skrivna med spretig stil. Alla kort föreställde CC från någon av hans filmer och alla kort hade ett stadsnamn tryckt på framsidan, så man visste var det kom ifrån. Efter många år så täcktes dörren av hela världen av en gubbe med krumma ben, för stora byxor, en liten lustig hatt och en käpp som snurrade för världens fromma.

Som sagt tidigare, den här dagen gick han vägen fram. Återigen sjöng han den hemmagjorda strofen ”Vägen är så lång, så lång, Lasse, Lasse liten.” Han tog ett litet skutt och slog ihop klackarna, så där som Charlie Chaplin alltid hade gjort. Det såg så kul ut, tyckte han. Den här gången fanns dock en liten isfläck på den plats där vänsterfoten landade, kroppen snurrade runt och en stor sten fanns där huvudet hamnade.

Han blev åttioåtta år gammal, precis lika gammal som Charlie Chaplin blev, den dagen den 25 december 2008 när olyckan var framme. Allt han efterlämnade var ett par utgångna skor, ett par för stora byxor, en smutsig skjorta, en sliten väst och en lustig liten hatt samt en alldeles för kort käpp.