SkrivPuff 242 - Om en nystart

Jag gasade och bilen ryckte till som en stabsmajor på inspektionsrunda. Det var dags att komma härifrån och fram till det nya. "Se framåt!" skrek jag ut genom sidorutan. "Se upp!" Dårarna flyttade sig som skuttande harar i parken när bakhjulet sprutade grus och motorn dånade.

Den uniformerade vakten satte upp handen och jag var tvungen att tvärnita för att inte grinden skulle fara in genom vindrutan. "Va faan?" Klumpen ställde sig vid min dörr precis som han ville mig något. Jag gav honom fingret och tryckte gasen i botten och varvade ur motorn rejält.

Tre sekunder senare stod det fem grönklädda saker runt mig med bössorna i högsta hugg. Den som verkade ha befälet ställde sig framför mig och visade tummen vilket jag tolkade som att det var dags att stänga av motorn och steppa ut ur min alldeles förtjusande fyrhjulsdrivna lilla leksak.

Lull-lull mannen ställde sig framför mig och stirrade mig stint in i ögonen. "Och vad håller Karlsson på med tror han? Bara köra rakt ut?" Nu var det så förstår ni att det inte gjorde mig något att bli stirrad på. Det var något jag hade blivit van vid under de senaste tio månaderna men lik förbannat så var det den situation jag var gladast att slippa. Jag stirrade tillbaka.

"MUCK", skrek jag åt fanskapet. Det enda svar han förstod och det enda som betydde något.

SkrivPuff 237 - Om en idé

”Det är då fan.” Att man aldrig kan komma loss, att man aldrig kan vara först, att man aldrig kan vara originell, att man aldrig kan vara den som sticker ut! När vi satt där, polarn och jag, och filosoferade över en pilsner så var det så givet. Vi kunde om vi batra ville. Men ville vi? Vi såg ett behov, vi hade en idé men vi hade inte pengarna.

Det är inte pengarna som saknas, de kan man alltid skaffa fram utan det är bara viljan att få fram dem som saknas. Att ha det där lilla extra som behövs för att hoppa utan fallskärm samtidigt som man är övertygad om att man landar mjukt och oskadd någonstans. Att vara den där entrepenören som alla drömmar om att vara men så få vägar bli.

”Hur mycket tror du att det skulle kosta?” Ölen tog slut i glasen och vi var tvungna att beställa in ett par till av den ljusa, gula och skummande vätskan. Polarn skrev på ett papper och jag skrek högt i lokalen ”Vilka jävla genin vi är.” Grabbarna runt om tittade på oss som om vi vore ett par UFOn från en värld någonstans i ett fjärran förflutet och tjejerna skruvade på sig och ville gå därifrån. Det slutade med att servitören kom fram och bad oss att ta det lite lugnt.

Fram på nattkröken och en ansenlig mängd vätska senare var vår affärsplan i hamn och det enda som saknades var ca 325 MSEK. Resten var planerat in i minsta detalj, tidplaner, bemanning, vem som skulle göra vad och varför. Lyckliga reste vi på oss, önskade alla i lokalen god natt och drog oss hemåt.

Dagen därpå hade vi naturligtvis ett förläget leende på våra läppar och feghetens kranka blekhet hade satt sig tillsammans med Luther på våra axlar. Euforin var som bortblåst och planerna blev kastade i papperskorgen där de fick bli kvar.

Tre veckor senare ringde kompisen hem till mig och bad mig gå in på lokaltidningens hemsida där vi båda kunde läsa huvudrubriken; ”Gamla godisfabriken byggs om till studenlägenheter för 325 miljoner”. Någon hade snott hela vår idé och idag fungerar den gamla industrifastigheten exakt så som vi hade planerat.

SkrivPuff 232 - Om ett grundläggande behov

”Jag ljuger, jag är en lögnare, en patologisk lögnare. Jag är en människa.” Så brukar jag alltid inleda mina föreläsningar på höstarna inför de nyanlända. De ser så långa ut i synen då, skrattar inte ens, vet inte vad de ska tro och det är exakt vad jag vill. Så elak är jag. ”Hahaha” Efter den inledning brukar jag sätta mig ner och titta på dem, se hur de skruvar sig där i stolen, höra hur tysta de blir. Efter ett tag börjar de titta på varandra och till slut brukar alltid någon räcka upp handen, ställa sig upp och fråga mig vad allt handlar om. ”Lögner”, svarar jag alltid. Varje gång. Så det så. ”Tro’t om du vill.”

Det var tidigt jag lärde mig konsten att förställa mig och dupera min omgivning, jag tror det var redan på förskolan jag drev mina lärare till vansinne, de visste aldrig vad de skulle tro och det var vad jag ville. Redan då. Mina föräldrar var lika vilsna de också, skrattade åt mina skämt, som de kallade det, och förstod inte vad jag höll på med.

Mina lögner har fört mig långt här i livet. Jag har en bra tjänst på universitetet, jag är en erkänd akademiker och gift med tre barn sen trettio år tillbaka. Mina barn är välartade och uppför sig väl, min fru har ett arbete som hon trivs med och det är hon som drar in de stora pengarna till familjen. Kollegerna högaktar mig och jag är professor på instutitionen. Min framtid ser ljus ut och jag trivs med det mesta.

En av eleverna reser sig upp och börjar gå mot ingången, han tar ett steg så tungt och sävligt, rör sig knappt framåt, jag sätter blicken i hans rygg, han tar ett likadant steg till, som för att reta mig. Det är inte första gången det har hänt under min karriär så jag vet exakt vad jag ska göra. ”Vad är en människa?” ropar jag retoriskt ut i luften och det får personen att stanna till, han vänder sig om och tittar ut över alla ryggar och mitt egna väna ansikte. Luttrad svarar han ”En människa är en människa och en människa till samt ytterligare en människa tills alla har tagit slut. Vi människor är alla människor i vårt innersta och vårt yttersta och inneslutna i våra egna tankar och behov.” Stort.

Den mannen är i dag min närmaste medarbetare och på tur att efterträda mig, bli professor och medlem av Vetenskapsakademien i Sverige och världen. Tack vare att jag lyfte honom, såg potentialen i honom och öppnade lite dörrar så som man ska göra för en ytterst lovande ung människa som gifter sig med min äldsta dotter.

Tro’t om ni vill.

SkrivPuff 222 - Mönster

”Under den tid du har letat efter ditt och nu äntligen funnit vad du har sökt”, börjar hon ”har jag också letat efter mitt. Så luta dig tillbaka så skall du höra historien om ’Maria den älskade’ ”.

*

Den dagen jag föddes var en vacker dag. Det var en sådan vacker dag att gudarna måste ha varit på ett alldeles strålande humör, som min mamma alltid sa och då får vi väl tro på henne. Min födelseplats är långt, mycket långt härifrån, i en annan stad, i ett annat land, i en annan världsdel och det är jag stolt över men det vet det ju redan. Huruvida det har satt några spår i mig vet jag inte men jag hoppas att så är fallet, för det var en plats där människor kunde båda tjusa och låta sig tjusas med välbehag.

Mina föräldrar döpte mig till Maria, den älskade och önskade, för jag var verkligen ett efterlängtad barn och jag har under hela min uppväxt alltid känt mig älskad av alla. Älskat har jag gjort sen första dagen jag kan minnas, det är därför jag lever och verkligen vill leva i kärlekens tecken.

Jag har aldrig varit utsatt för något eller någon som kan beskrivas som ont eller ond, vilket jag är tacksam för och det gör att jag nog kan anses ha haft en uppväxt som många borde vara avundsjuk på. Jag har fått det mesta jag pekat på och det gör att jag nog kan anses vara bortskämd, själv anser jag mig vara priviligierad. Jag är en varelse som både kan ge och ta vad jag önskar och jag försöker alltid göra något gott av det. ”Jag vet”, säger jag och bryter in, ”jag känner dig utan och innan.” Maria ser på mig och trots allt prat om gott så svartnar ögonen och får mig att tystna. ”Nu är det jag som berättar och du som håller tyst.” Jo, ja tackar jag, där fick jag så jag teg.

Att hela min familj flyttade hit berodde på att jag ville gå på just det här universitetet som finns i den här staden. Hela familjen bytte inriktning, pappa och mamma fixade nya arbeten och alla stöttade de mig i mina studier. Det har inte alltid varit solsken hela dagen ska du tro. Pappa blev sjuk och mamma var tvungen att ta om honom vilket slutade med att de till slut tog hand om varandra. "I nöd och lust som det heter."

På en av fakulteterna arbetade en ung vacker kvinna, brunhårig var hon, klarröda läppar hade hon och ett par brinnande nötbruna ögon vilket gjorde att hon oundvikligen drog till sig allas blickar. Huruvida det var uträknat så, vet jag inte men hela hennes väsen utstrålade en sådan godhet vilket gjorde att människorna runt henne alla ville ha henne. Hon, tursamt nog, blev min handledare när jag skrev den avslutade D-uppsatsen, vilket fick mig att lära mig mycket om det mesta och människor i synnerhet. Helt plötsligt var det som den bubbla av älskvärdhet jag bebott slets söner och livet kom mycket nära, det verkliga livet med allt vad det innebär. ”Kommer du ihåg henne? Hon var även med på din fest, där vi träffades.”

Jag ser på min Maria och skakar på huvudet. Skulle den unga vackra kvinnan med de klarröda läpparna funnits med på den tiden? Jag kommer inte ihåg att hon var med på festen hemma men det kanske var så hon ville ha det då, så ingenting vad gäller henne förvånar mig men Marias berättelse gör mig konfunderad, ställd på något vis. ”Fortsätt”, säger jag, ”så tänker jag under tiden.”

Hon sa till mig att du var den som skulle ställa allt till rätta så småningom, att du var den rätta för mig. Trots att du då kändes kall och frusen så fanns din kärlek där, den var bara gömd så djupt i dig att den behövde lockas fram och när den väl hade nått ytan så skulle den aldrig mer försvinna. Det var det jag kände hos dig, det var det jag såg vilket gjorde att jag drogs så till dig som om vi vore två attraherande magneter. Jag såg annat i dig också, jag såg en sorg som bara den som har känt riktig sorg vågar visa samtidigt som du var stark nog att stå rakt som en fura där i skogen. Du var en oerhört vacker människa.

Den unga kvinnan sa alltid att kärlek och sorg är två sidor av samma mynt, som olika krafter vilka attraherar varandra och ger näring åt varandra. ”Du kommer alltid att känna allt i honom”, sa hon till mig. ”Han är ditt öde och din kärlek för livet, men samtidigt kommer du att få vänta på det som ska vara dig givet. Så småningom, ha tröst och uthållighet, så kommer allt att bli som det en gång var meningen att det skulle vara

*

Så slutar den första delen av min historia om mig, Maria den älskade och önskade, det är där vi är nu, jag vet det, jag ser det på dig och jag har förstått det. Allt är uppenbart och allt kommer att bli som den unga vackra kvinnan förutspådde. Det är i dig jag vill leva, det är genom dig jag vill vara och jag vill att det är i mig du ska vara. Din och min för evigt. Det är över nu, den hårda kalla icke känslan, hatet och sorgen som leder till ofärdigheten. Det är nu timmen slår noll och vårt gemensamma liv åter börjar.

SkrivPuff 220 - Flyktighet

Jag säger till Maria att antagligen så lever vi vidare eller också går vi under. Klockan är mycket och vi är inte de såtaste vännerna just nu. "Lugna ner dig", säger hon till mig, "och berätta vad du har varit med om." Jag ser på henne som sitter där, känner inte igen henne riktigt, det är någon sorts lyster kring henne som jag inte förstår så jag reser mig upp och ställer mig bakom henne. "Vet du om att jag älskar dig?", frågar jag henne, retoriskt för det är egentligen inte en fråga utan ett påstående. Atmosfären lättar och plötsligt händer det något, vad vet jag inte men det är som ett ljus som strålar i mörkret.

"Berätta om det lilla barnet", säger hon, "för du vet nu vad som hände det, eller hur?" Jag vet vad som hände det lilla barnet, men ska jag berätta det för henne? "Du måste säga det till henne", hade den gamla damen sagt, "det är där felet ligger. Hon måste få veta." Måste alla veta allt om alla? Måste Maria veta allt om mig och min historia? Jag sätter mig igen och tittar på henne och det är då som jag faller som jag alltid gjort. Hennes ögon får mig att inse hur liten jag egentligen är här på jorden, hur flyktigt allting är men att det samtidigt finns något beständigt.

"Alla har under alla år klandrat mig för vad som hände", börjar jag, "men jag var också bara ett barn." Nu stockar det sig i min hals, Maria lutar sig över mig och håller om mig hårt. "Jag vill veta och jag kommer inte att döma dig", viskar hon i mitt öra. "Jag bara måste få veta." Vi sitter och känner in varandras värme tills allt lättar, tills jag känner att modet finns där. "Den gamla damen som hänger tvätt sa att det inte var meningen", säger jag, "utan att det var ett misstag som begicks då och att jag var utan all förskyllan." Sen säger jag inget mer.

"Berätta om det lilla barnet och om vad som verkligen hände." Hon släpper mig inte, tvingar mig, hennes röst är absolut i sin klang och det finns ingen väg att smita undan, vi har kommit till vägs ände och det går inte att vända om. "Livet är ändligt", säger jag, "flyktigt. Så snabbt allting ställs på sin spets, bara genom ett ögonblicks ouppmärksamhet så är allt slut, så kvickt, så lätt." Jag kommer inte längre, min röst kvävs och det stockar sig i min hals.

Det är då som jag hör hennes röst och ser den unga vackra kvinnan med det bruna håret och de klarröda läpparna framför mig, hon står som i ett sken och ger mig mod, ger mig kraft. Jag ser det lilla barnet som sover i hennes armar, så där fridfullt som bara ett oskyldigt barn kan sova. "Han har frid", säger hon. "Du kan berätta. Du måste berätta och sen ska allt vara som det borde ha varit." Hennes röst är som sammet och ger en sådan sällsam kraft att allt obehag försvinner. Jag ser på Maria och säger. "Luta dig tillbaka och lyssna noga så ska jag berätta den sanna historien om det lilla barnet i sandlådan."

SkrivPuff 219 - "Goodie-bag" för författare

Jag kände inte igen väskan som stod utanför min dörr när jag kom hem från arbetet den kvällen men det stod mitt namn på den så jag tog in den och ställde den på köksbordet. Jag hängde av mig ytterrocken och tog av mig gummistövlarna. Jävlar vad blött det blev, nu skulle inte huskorset bli glad om hon såg hur det såg ut så det var lika bra att torka av det med en gång.

Väskan, som var lite liten, men den hade ett par kuliga streckgubbar på som sprang och studsade lite för sig själva, och så någon liten text som jag inte såg vad det var och så någon större. "För författare" stod det. Jisses, vad spännande, jag gillar att få presenter och vem det kommer ifrån kvittar lika egentligen bara det är kul.

Jag öppnade påsen och hällde försiktigt ut innehållet på bordet. Till min förvåning låg där en massa-bra-att-ha-grejor:
1. En lektörstjänst som inte kostade för mycket;
2. Ett bra program för att systematisera böckerna jag skriver på då StorYBook är både krångligt och svårt att förstå sig på;
3. Svaret på brevet i skrivarkursen jag skickade in senast;
4. Ett bra förhållande till ett förlag som verkligen tar sig an debutanter;
5. En hög med lust för skrivandet att ta till när känslan inte finns där, och
6. En massa tid att använda när arbetet och andra tidstjuvar stjäl all ens kraft.

"Det var inga dumma saker", tänkte jag och började med att läsa svaret på kursbrevet. Som vanligt var det både lite bu och bä men mest bä. "Det var nyttiga synpunkter". Som vanligt kände jag att jag verkligen kunde ha nytta av det, precis som alla andra synpunkter som hade kommit med de andra breven.

SkrivPuff 218 - Om att upptäcka detaljer

"En sked, en gaffel, ett par glas och några tallrikar." Då var allt framme, dukningen klar och snart skulle maten ställas fram. Han gjorde alltid så, trots att han bodde ensam. Viktigt, viktigt att inte uppföra sig som en slusk till ungkarl, visa lite självkänsla och sköta sig. Det var så han levde och det var så han ville leva.

Den lilla nubben åkte fram, isig och immig och trögflytande, sillen på bordet, gräslöken, gräddfilen och det fina vädret. Allt var som en sommardröm. "Skål bröder i förskingringen." Han ryste lite grand när den lilla halvan smet ner i läckergomen, sköljde det ur den med en kall öl. Var törstig nu. Gott.

Efteråt, jordgubbar och grädde. Han ströade alltid lite socker på, ville inte ha dem för sura. Nu mådde han pösmunkigt, lutade sig bakåt och tittade på den helblå augustihimlen där ett plan plötsligt dök upp och ritade ett vitt streck i skyn. Tornseglarna hade gett sig av för ett par dagar sedan på sin 400 mil långa flygresa men om allt gick väl skulle de komma tillbaka i slutet av maj nästa år och dyka in under samma takpanna som de alltid gjort så länge han hade bott här.

Han smuttade på kaffet och den lilla whiskyn, funderade återigen på taket och hur han skulle göra. Han hade inte lagt om det då det skulle förstöra den plats där tornseglarna bodde men han kunde samtidigt inte låta ett fågelbo få förstöra en hel ladugård. Kanske gick och kombinera? Han skulle prata med Olle på jobbet nästa vecka, vid förmiddagskaffet, han brukade ha koll på det mesta och tak i synnerhet.

Plötsligt ringer telefonen och han väcks ur sina funderingar, springer in och svarar på fjärde signalen. Ett under att de är kvar, alla brukar lägga på efter tredje. När han hör rösten känner han pirret i kroppen komma. "Pappa, jag tänkte komma ut till dig på fredag. Kan jag väl få? Snälla, snälla." Nu blir han sådär vuxenförståndig. "Om du får för mamma så får du för mig", svarar han trots att han vill skrika "Kom imorgon och stanna för alltid."

Han sätter på radion, hör den bekanta rösten sjunga det lilla stycket från 1947 "Det är de små, små detaljerna som gör det...." och ser sig omkring, tänker till lite och håller med Povel. Det är detaljerna som gör det.

SkrivPuff 217 - Något stimulerande

1 Stella Artois + 1 Leffe Blonde under grillningen
1 helt marinerat revbensspjäll på grillen
1 lagom bit Halloumi i folie tillsammans med svartpeppar och lite franska kryddor. Också det på grillen
2 glas Gato Negro till maten

Glass och kaffe efteråt

SkrivPuff 216 - Min dagliga dos

SkrivPuff, du som är på nätet,
låt ditt innehåll vara oss dagligen givet.
Låt vår inspiration ständigt komma och
låt Anns idérikedom flöda såväl på båten som i stan.
Min dagliga dos giv mig idag
och förlåt mig mina historier,
liksom vi alla här förlåter allas stavfel och grammatiska misstag.
Utsätt oss alla för prövningar och
rädda oss från tristessens tomhet.
Låt SkrivPuff vara vårt
andningshål och vår inspirationskälla
i evighet. Amen.

SkrivPuff 215 - Obekväma frågor

Ord såsom PK-media, etnicitet, vitpixla, sosse-Sverige, kulturberikare, mångfaldsivrare och bidragstagare används bland en så länge minoritet av Sveriges befolkning. När man läser de webtidningar och tar en artikel för sig kanske det inte verkar så allvarligt men lägg samman dessa med kommentarerna så uppstår en helt annan bild. Varför har det blivit så? Varför har hatet tillåtits breda ut sig? De människor som skriver dessa insändare och kommentarer har det i grund och botten bra och deras problem kan anses i stort vara ett i-landsproblem.

Varför ska vi inte öppna vår dörr för de som har det svårt? Varför ska vi låta andra svälta ihjäl medan vi sväller över alla våra breddar. Som en kollega till mig sa "En tredjedel av jordens befolkning bantar, resten svälter." Det är klart vi ska, kan det självklara svaret tyckas vara och vilket det är för mig, då jag faktiskt inte kan se några större problem med att umgås med med människor från andra kulturer och som pratar andra språk.

De människor som använder de ord som står ovan står oftast för en människosyn som för mig är vedervärdig, som utgår från grupptillhörigheten och inte utgår från den enskilda människan. "Ut med dem allihopa.", "Om jag vore polis så skulle jag åka ned till stationen och ta en fikapaus. Låt dom slåss och göra upp själva. Då kanske det blir lite självsanering istället." Dessa citat är typiska för de åsikter som florerar på nätupplagorna från "sanningsägarna".

Ibland dessa inlägg kommer ni att se förkortningar som MENA, MEA osv ... Innan jag fick det arbete jag har idag så visste jag inte vad det betydde men efter lite Googling så begrep jag att det är Middle East And Northern Africa respektive Middle East and Africa det betyder. För den intresserade kan jag lägga till ett annat område som är ganska så okänt i Sverige, LEVANT.

Jag begriper inte varför alla dessa företeelser inte debatteras mer i den politiska världen. Tror alla att fenomenet kommer att försvinna av sig självt bara vi håller tyst? Det är dags att ta debatten och visa på att hat segregerar, medmänsklighet integrerar. I Sverige finns det idag en åsiktsflygel som står för hatets och segregationens väg genom bl.a. Sverigedemokraterna, Info 14 och andra nazigrupperingar, AFA och andra vänstergrupperingar.

Alla de obekväma frågor som måste ställas och debettar som måste tas innan valet 2010 för att mota Satan vid dörren syns ännu inte till. Varför ställer sig inte politikerna upp och skriker? Varför skramlar inte hela svenska befolkningen med sina nycklar för att mota bort kräken, de som sprider hatets budskap i svenska folkets namn?

Jag vill inte ha dem här, jag vill inte dem där, jag vill inte ha dem någonstans. Hatets människor måste motas bort. Jag hoppas att ni är med mig. Är ni med mig?

SkrivPuff 214 - Välja sida

”Det har att göra med att man måste välja sida.” Den unga vackra kvinnan sitter framför mig och gör vad hon brukar göra men den här gången blockerar jag henne inte. Hon ler. Efter ett tag känner jag hur hon försvinner ut ur mitt huvud. ”Jag ser att du redan har valt”, säger hon. ”Det kanske är lite tidigt då du inte har alla fakta.” Sen sitter vi tysta igen och tittar på dagen som börjar skymma på. ”Nu får du också se”, säger hon efter ett tag, hon höjer rösten lite, verkar irriterad och skruvar på sig lite där i stolen.

Jag fylls av en värme som jag aldrig känt förut, hela mitt jag försvinner in i en mildare ton av rött. Kärlek, en känsla av närhet som aldrig funnits där tidigare, leende människor hand i hand, en blandning av vita, svarta och alla andra nyanser som människans skinn kan ta dansar fram i en aldrig sinande ström genom tid och rum. Det som finns i hennes huvud bara kommer och kommer, en aldrig sinande ström av godhet far genom mitt inre.

Längst bak ser jag ett litet barn som hoppar upp och ner, skrattar, nojsar, snurrar runt sin egen axel och leker som han aldrig lekt förut. Han snubblar till och sätter sig hårt på baken, det gör ont och han börjar darra med underläppen. Jag kan känna disharmonin som det skapar hos henne och ser det mörka molnet som kommer upp och skymmer horisonten. Samtidigt som jag ser hur illa hon reagerar på det oväntade känner jag hennes darrande rädsla för det motsatta.

Mannen som står bakom barnet ser rakt fram, så fort jag ser honom förstår jag hur det hänger ihop. Hans ögon är som brinnande kol, hans hår är som flammande eld och det ryker ur hans mun när han skriker så att fåglarna trillar döda ner från den kolsvarta himlen. Det är inte första gången jag har haft möjlighet att se hans ögon och här är det något inte som stämmer, hans ögon har aldrig sett ut på det sättet men eftersom han är den han är, skulle det kunna vara så här vilket gör mig konfunderad.

”Att välja sida.” Hennes ord ringer i mitt öra. Klart att jag väljer sida, det gör väl alla? Att gå den goda vägen framåt är den väg alla går, eller åtminstone tror att de går då ingen människa är född ond eller vill leva ett ont liv. ”Jag väljer livet och kärleken”, tänker jag samtidigt som jag ser Maria framför mig, min älskade hustru som sitter därhemma och troligen är förbannad utav helvete då jag varit borta sen tidigt i morse och nu vill jag bara komma hem.

”Du gjorde ett bra val”, säger hon. ”Jag förstår din ambivalens men var inte orolig, det lilla barnet kommer att komma åter och din samtidiga olycka kommer att blandas med en för dig outsinlig lycka.” Vi ser på varandra och inser att vår korta tid tillsammans här på jorden nu är slut trots att det finns så mycket, mycket mer att säga varandra. ”Du måste gå nu”, säger hon till slut. ”Vi syns aldrig mer så lev ditt liv väl.”