SkrivPuff 2010:90 - Om magknip

    - Mera, mera ...
    Nisse stod vid utskänkningsstället och ville inte ge sig.
    - Jag är hungrig för fan. Sleva på bara.
    Det dumflinande ansiktet tittade runt bland de som stod och lyssnade på skådespelet. Själv stod jag en bit längre bort och såg på de som tittade på Nisse. Jag hade känt Nisse i nästan tio år nu, vi hade umgåtts dagligen och stundligen, så den mannen kunde jag utan och innan, jag visste vad han gick för och vad han kunde hitta på. Bredvid mig stod Nilla och min tjej och samspråkade glatt. Ingen av dem brydde sig, de var fullt upptagna med sig själva.
    En man trängde sig fram, stor som ett hus, bred över axlarna som en ladusårdsdörr, snaggad med ring i örat och huvudet högre än alla andra. "Detta osar katt", tänkte jag och försökte tränga mig framåt. Samma tanke hade nog resten av menigheten som samtidigt började sluta sig som en ring runt föremålet därframme.
    Mannens huvud guppade obönhörligt inåt mitten och i mitten visste jag vem som fanns. Som vanligt. Folket som stod i vägen hade inte en chans utan for till höger och vänster när den axelbreda plöjde sig fram i folkhavet. Jag tog sikte på kölvattnet efter ryggtavlan, spärrade tre, krokade bort fler och såg plötsligt in i akterpartiet på den breda ryggen.
    Plötsligt jublade alla, ett öronbedövande vrål följde och det jag fick se lugnade mig väsentligt. Vid ett bord stod nu fem personer inklusive Nisse och ryggtavlan på rad. Framför dem låg en tallrik med korv.
    - Mera, mera ...
    Nisse fortsatte att gapa medan tävlingsledningen nog ansåg att sju korvar var fick vara nog. En kvinna som hade ställt sig på stol skrek högt.
    - Den som äter flest vinner. Om lika är det tiden som avgör. Mina herrar. På era platser ...
    Jag tycker att mattävlingar är ganska så äckliga tillställningar, men de som smaskade, glufsade och tryckte i sig korv med livans lust tänkte nog inte så. Som tur var är en sådan batalj slut ganska snart, så stolligheterna drog inte ut på tiden allt för länge. Den första gav sig redan vid den femte korven, den andra fick i sig sju men det var ett par som stod där och både tuggade och skrek och högst skrek Nisse.
    - Mer, mera korv.
    Nu syntes det på de kvarvarande att det började ta emot. Tuggandet, smaskandet, glufsandet och tryckandet var inte lika intensivt som i början. Den ende som till slut lyckades få i sig en korv mer än ladugårdsdörren var Nisse. Den besegrande och tillika försvarande mästaren rullade undan med ett kvidande läte som endast de närmaste kunde uppfatta.
    - Han är omänsklig den där.
    Jag och alla andra som senare stod runt prispallen såg in i ett grönskimrande och lätt hulkande ansikte som tillhörde Nisse. Säga vad man vill om Nisse, men priset tog han emot som en man. Efteråt viskade han till mig.
    - Kan inte du köra hem, jag har ett sådant förbaskat magknip.
    Det enda svar jag, Nilla och min sambo hade på det var ett vrålande gapflabb.

SkrivPuff 2010:89 - Om måttfullhet

    Utanför lyste solen stark. Han satte handen för ansiktet och kisade med ögonen. Kristina höll honom under armen, stagade honom så försiktigt och mjukt att det var ett rent nöje. Det var tyst och lugnt, inte ett ljud hördes mer än ett prasslande i vinden. Ett löv trodde han, om nu det fanns löv i detta land som mest verkade bestå av sand, sand och åter sand.
    "Det är varmt och skönt."
    "Sätt dig här."
    Hon satte honom i en stol. Lade upp fötterna på en pall.
    "Vill du ha något att dricka?"
    Han svarade inte utan ville bara blunda och försvinna. Det hade varit många tankar som for runt i hans huvud de senaste dagarna, tankar som kom och gick, obehagliga tankar, behagliga tankar, mindre behagliga minnen kom och försvann i full fart. Ibland visste han inte om det verklighet, drömmar eller vad det nu var. Jag beter mig som en åldring, tänkte han. Ryste lite.
    "Jag hällde upp lite åt dig. Vill du inte ha?"
    Kristina såg på honom. En ung men samtidigt gammal man satt framför henne. Vad gör de med honom egentligen? Det var första gången hon tänkte så. Fram till nu hade han bara varit ett synnerligen välbetalt jobb, men de senaste dagarna hade något slagit rot i henne, fått henna att tänka annorlunda.
    "Var är jag någonstans?"
    Hans fråga fick henne att rycka till. Hon hoppades att han inte såg hennes reaktion. De hade sagt åt henne efter det att hon hade blivit anställd.
    "Du får svara på alla hans frågor utom vilken dag det är, vilket datum det är och var han befinner sig."
    Hon hade förstått att frågan skulle komma, men inte så här snart. Han satt där med slutna ögon, armarna hängde lite snett och kroppen såg på något sätt bruten ut. En gammal man i en ung människas skal, tänkte hon. Måttfull? Knappast. Det var något som bara för mycket med honom, ett driv som fanns där och som hon var obekant med. Det syntes igenom trots hans slitenhet. En sådan sjuk människa borde inte bry sig, men han brydde sig och hans ögon glödde.

SkrivPuff - Om automatik

    Han skrek rakt ut. Smärtan vrålade i hans ansikte, svetten och tårarna bara rann.
    "Hårdare", skrek han. "Mera"
    Alla som såg hans kropp på sträckbänken insåg att det inte skulle vara mycket kvar av honom. Mästaren hängde på ytterligare på ett par kilo på hans knän vilket fick kroppen att böja sig i en ännu mer onaturlig vinkel. Människorna som hade samlats utanför och såg på det hela på en storbildskärm vrålade unisont när schejken visade sig i fönstret.
    "Smärta", skrek han. "Smärta.Smärta är en högre form av njutning. I alla fall för denna man."
    Precis när han skrek ut det sista ordet hördes ett vrål inne i kammaren som fick blodet att isa sig i alla som stod utanför. För ett ögonblick blev det så tyst att det enda som höres var en åsnas skriade i bakgrunden. Återigen ett skrik som om det kom från andra sidan, de mest troende föll på knä och vände sig mot Mecka. Strax därpå kände någon en droppe som kom från skyn.
    "Vatten", skrek han. "Det regnar. Prisa Gud!"
    Strax därpå kom ett rejält muller och svarta moln rullade in som från ingenstans. Människorna började dans som i extas och ju mer det regnade desto mer skrek de. Det enda de inte hörde var mannens vrål som fortfarande kunde höras inifrån kammaren.
    "Mer. Det behövs mer.", vrålade mannen på tortyrbänken. "Kom igen bara. Knäck mig."
    Nu var det så att ingen av männen som stod runt honom, hans plågoandar, förstod vad han sa. Ingen hade gjort något på en längre tid utan stod bara förundrad och såg på den unga mannen, deras frälsare, hur han helt automatiskt rabblade på något underligt språk från den kärva nord.
    "Då var det sant som de sa", sa den ene på sitt lands tungomål. "Han kan framkalla regn. Bara han blir tillräckligt plågad."
    "Det är gud som gråter hans tårar", sa en annan. "Gråter för vår skull."

SkrivPuff 2010:86 - Om en förlorad timme

  Det ringde på dörren. Han slutade genast att packa den slitna resväskan som stod uppställd mitt på golvet, den som hade varit på hans resor tvärsöver världen under de senaste fem åren. Utanför dörren stod en alldaglig man av okänt ursprung. Ingen sa något. Mannen lämnade över ett kuvert, tittade på honom med en blick som sa något. Peter kunde inte avgöra vad, men det gav honom en krypande känsla av obehag.
    När han öppnade kuvertet trillade ett pass ut. Han själv hade fått ett nytt namn och en ny identitet. I kuvertet låg en lapp med en sifferrad och ett banknamn med en webbadress https://www.credit-suisse.com/ch/en/ samt en biljett. Telefonen, den med det säkra kortet, ringde och när han svarade sade en mansröst;
    "The code is WATER2010 with capitals."
    Därefter sa det klick i luren. Peter kunde nu inte hålla sig utan gick genast och provade att logga in på bankens hemsida. De åtta nollorna som lyste mot honom fick hela kroppen att gå i spinn av förtjusning. Han räknade åter nollorna, begrep hur mycket pengar det var som fanns där. I dollar!! Hade han haft några betänkligheter innan var de nu som bortblåsta. Han grep sin telefon.
    "Tjena morsan. Det är jag."
    Han kunde höra på tonen i den andra änden att hon blev glad.
    "Kommer du hit?"
    "Jag ska iväg på ett jobb. Jag kommer hem inom en vecka."
    Att morsor inte vet ens eget bästa kände han till sen gammalt, men nu gick det överstyr. Till slut blev han tvungen att lugna henne.
    "Det ärt det sista jobbet. Jag lovar. Sen har jag vad jag behöver. En miljard dollar morsan. Tänk dig. En miljard dollar."
    Att morsan inte riktigt trodde på upplägget förstod han ganska snart. "Är det för bra, är det inte sant", sa hon, men det ville han inte tro på utan la på efter ett försäkrat henne att allt skulle gå bra. Han gick in på internet och började läsa på om landet han skulle till. Tiden var GMT-2, så han skulle förlora en timme när han åkte dit. "Inte mycket till jetlag", tänkte han. "Har varit om värre förr."

SkrivPuff 2010:86 - Om något knottrigt

    När han vaknade var rummet klätt i ljusgula färger. Han sniffade försiktigt i luften och kände en blandning av den sötaktiga doften från blommor samt från något han inte kände igen. Blandningen kändes smakfull på något underligt vis och gjorde honom hungrig. Vid fotändan av sängen satt en tavla föreställande en man och en kvinna i fotsida kläder. Det var ingen speciell vacker tavla ansåg han, men den sa något om landet han var i och bekräftade de bilder han hade av det innan han åkte hit.
    En fläkt snurrade tyst i taket, vispade försiktigt runt den luft som han skulle andas. Om den gav någon svalka kunde diskuteras, men det var i alla fall något som rörde sig och fick honom att inte känna sig så ensam. På insidan av fönstren satt luckor som gjorde att han inte kunde se ut, vilket förklarade rummets lite lätt artificiella ljus.
    Han visste inte var han var. Det var otäckt och hela kroppen skrek efter en förklaring. Schejken hade lovat att när jobbet var klart så skulle han vara fri att gå. Snabbt in och sen hem. Kvickt och lätt. Snabba pengar, ofantligt mycket snabba pengar, men nu låg han här och inte i sin egen säng.
    Pengar; den bakomliggande drivkraften bakom allt han hade företagit sig. "Om inte ..." Han fullföljde inte tanken utan stannade upp. Slutsatsen han drog var inte förvåning över var han befann sig utan utan snarare förundran över hur långt han hade tagit sig, vad han hade behövt utstå för att ta sig hit. Sakta log han för första gången på han inte visste när. Plötsligt ryste han till och blev helt kall i kroppen när han insåg att han måste ha blivit flyttat under tiden han sov Gud vet vad övrigt de kan hitta på med honom.
    Dörren slogs upp och steg hördes. Han vred på huvudet och såg en kvinna komma mot honom. När han såg henne knottrade sig skinnet på honom i pur upphetsning. Han hade förväntat sig en barsk Kommandora med nålen i hand, men detta väsen gled upp framför honom, log och sa på svenska:
    "Godmorgon. Sovit gott?"
    Att få höra någon prata svenska förvånade honom och nu log han inte bara med munnen.
    "Godmorgon. Vem är du?"
    "Jag har blivit anställd för att ta hand om dig och se till att du kommer i form igen. Innan du kan åka hem."
    Hon pratade samtidigt som hon gick bort mot fönstren och lossade på luckorna. Det bleka ökenljuset lyste upp rummet, en solstråle kittlade honom i näsan och fick honom att nysa. Den unga kvinnan skrattade till när hon hörde nysningen.
    "Prosit"
    Han tittade åter på henne. Hon var inte speciellt lång, upptäckte han. Lite rultig, ljushårig med ett ganska så sött ansikte. Typisk svensk på något sätt. När han reste sig upp kände han hur yrseln slog till.
    "Ligg still. Du är inte frisk nog än. Här! Ta den så mår du bättre."
    Han såg misstänksamt på det lilla vita pillret som han fick i sin hand. Han visste ju vad som hade hänt de senaste dagarna och litade inte på någon eller något. Bestämde sig och kastade pillret tvärs över rummet.
    "Jag vill inte sova mer. Det är nog nu."
    Reaktionen lät inte vänta på sig. Kvinnan tryckte på en knapp som satt gömd vid fotändan av sängen, omedelbart öppnades en dörr och in kom två män klädda i vita kläder. Den större av dem gick fram och klämde till och höll fast honom. Mannens teknik var perfekt, luften gick ur honom i en utandning och kroppen blev omedelbart slak. När hans näsa kände samma sötaktiga doft som förra gången var paniken nära, men han kunde inte göra något. Han kände hur någon bände upp den vänstra armen, hur något kallt nuddade, ett stick och sen bara svart.

SkrivPuff 2010:85 - Om ett medlemskort

    Telefonen ringde den där yllemörka dagen i mitten av november. Att signalen på den speciella telefonen ylade förvånade honom inte ett dugg, då den mer eller mindre hade ringt konstant sen det senaste jobbet i Zimbabwe. Det var det första stora jobb han hade gjort, det var lätt och det hade gett honom mer pengar för mödan än vad han någonsin hade trott var möjligt.
    Regimens män hade kontaktat honom och gjort upp ett kontrakt i juli, han hade åkt ner i början av augusti och blivit behandlad som den prins han var ämnad att bli. Hur de hade fått tag på hans namn var fortfarande höljt i dunkel, men han hade i och för sig aldrig döljt sitt namn och ville man få tag honom, så var det inte speciellt svårt.
    Robert, det var så de kallade varandra numera, hade beställt ner honom för att göra ett jobb som säkerställde vattenförsörjningen av den del av Zimbabwe där presidenten hade sina största och mest lönsamma plantager. Det hade visat sig bli ett av de mer enklare och lönsammare jobben han någonsin hade gjort. Alla, inklusive Robert, hade varit nöjd med hans insats och han hade levererat exakt den mängd de hade beställt.
    Pengarna hade funnits på kontot som utlovats utan någon som helst tjafs. Robert hade skrattande sagt att pengar var det sista som bekymrade honom, om han ville ha mer vara det bara att hämta mer. Det var först när han såg summan på kontot som han blev lite paff. Den summa som stirrade emot honom var den största som han någonsin hade sett och som han kallade sin. Det var då tanken slog honom; Om han var lite smart nu så behövde han inte ta något mer jobb. Han hade så han klarade sig resten av livet och med lite framförhållning och ett smart sparande så hade han för resten av livet. Så hade det blivit bestämt.
    Han hade sagt nej till många förslag. Varför utsätta sig för den smärta det innebar för de förhållandevis små pengar de erbjöd. Samtidigt representerade de människor som ringde sådana vidriga diktatorer att det inte var lönt att ställa upp. Den här var dock annorlunda. Den betalning han erbjöd var som ett medlemskort rakt in i Forbes top 10. Det lockade och kittlade i honom. Den där känslan alla får när mycket står på spel, pirret i kroppen, habegäret, fokuseringen på det enda. Tankarna kretsade ständigt till den ofantliga summan som han erbjöds vilket gjorde att han inte kunde sova, inte äta, inte ens vara så där härligt avslappnad i dagen som han annars brukade vara.
    Två dagar senare hade han samma röst i telefonen. Den här gången öppnade mannen hårt och erbjöd sjuhundrafemtio miljoner dollar för jobbet. Tanken svindlade i hans hjärna när han fick höra den enorma summan.
    "Var de så förbannat angelägna?"
    "En miljard", svarade han.
    Han ångrade sig omedelbart han sa summan. Inte kunde de gå med på ett sådant hisnande belopp.
    "Det kommer en man om ca en timme hem till dig. Han har en flygbiljett och ett pass med sig. Du reser i morgon."

SkrivPuff 2010:84 - Om att blekna

    Det allra vitaste vita lyste kallt från väggarna och det började direkt värka i ögonen på honom när han slog upp ögonen. Han blundade åter för att stänga det ute och försökte hitta tillbaka till den mjuka sköna drömlösa tillvaron. Efter en kort sekund öppnade han åter ögonen.
    Ett brummande "pscyyh-puuh, pscyyh-puuh" väckte hans nyfikenhet. Han såg sig omkring och upptäckte den blinkande glänsande maskinen som stod bredvid hans säng. Siemens-Elema läste han på skylten. En slang fyllde synfältet i hans högra öga och han kände hur den satt fast i halsen på honom, hjälpte honom att andas. För ett ögonblick kände han hur bröstet drog ihop sig och någonting hände i honom.
    Var befann han sig? Varför värkte hans kropp så förbannat? Innan svaret formulerades i hans hjärna slog det hårt i en dörr någonstans utanför hans synfält. Han försökte dra upp handen, men märkte att den satt fast.strax därpå stod två vitklädda människor vid hans sida. Den som stod till vänster om honom sa något på ett språk han inte förstod och hans ansiktsuttryck visade ingenting. Strax därpå kände han ett stick i armen, munnen blev alldeles torr och en förlamande svärta lades över hans ögon.
    Han såg rakt in i en vägg. Han visste inte hur länge han hade legat där sen de båda hade varit inne hos honom, men instinktivt kände han att det var natt. Stillheten i byggnaden sa honom det, då dagens jäkt och spring på något sätt känns som vibrationer i en annars stabil byggnad. Förvånat lyssnade efter det ljud som senast hade stört honom. Det "pscyyh-puuh, pscyyh-puuh" som senast hade väsnats fanns inte mer och det tryck som fanns i hans hals var åter borta.
    Han försökte lyfta handen, men den satt fortfarande fast. Nu började han bli orolig på riktigt, började slita och dra. Ville inte sitta fast.
    "Ligg still!"
    Den förvånansvärt brytningsfria engelskan fick honom att omedelbart sluta. En lampa tändes i taket och det började åter värka i hans ögon av det vitaste av det vita som lyste från väggarna. Han försökte säga något när mannen, i uniformskläder, ställde sig vid hans sängbädd.
    "Försök inte prata. Din hals behöver vila. Var tyst för din egen skull."
    Den uniformsklädde försvann ur synfältet, en vitklädd man stod vid sidan om honom. En nål såg han, en sötaktig doft i näsborren, huden blev kall och sen kände han ett stick. Därefter ingenting mer.