SkrivPuff 2010:350 - Om ett uppbrott

   Min död började egentligen för flera år sedan. Att se någon som är allt för ung sakta försvinna framför ens ögon får i alla fall mig att vilja att åter göra som hon och jag gjorde den dagen för länge sen.
   - Den här vägen.
   Den unga kvinnan i den vita rocken visade mig in i ett rum.
   - Sitt här, så kommer doktorn snart.
   Då var då och nu är nu. Då var det jag som fördes in i rummet av henne, nu är det jag som bär in henne, inte i samma rum men dock i samma grå-bruna byggnad.
   - Den här vägen.
   Då var det hon, idag är det en annan kvinna som visar mig vägen.
   - Sitt här, så kommer doktorn snart.
   Jag höll hennes hand som jag alltid har gjort.
   - Kommer du ihåg första gången, viskade hon.
   Jag satt där i rummet och väntade på doktorn, när hon kom tillbaka.
   - Jag ska ta några prover bara, hade hon sagt.
   Sen log hon på ett sådant sätt att leendet för alltid fastnade i mitt hjärta. De nålar som hon hade stuckit mig med märkte jag inte ens och det blod hon pumpade ut ur mig fick hon behålla för evigt.
   - Ja, jag kommer ihåg.
   Hon såg på mig med sina insjunkna ögon. Trots allt som hennes kropp hade utsatts för, så var hennes ögon lika pigga som då och hennes leende fick fortfarande mitt hjärta att slå ett par extra slag i pur förvåning.
   - Ja, jag vill, sa hon. För alltid och för evigt. Lova mig det.
   Då stod hon där, nu ligger hon här bredvid mig i en sjukhussäng, för sista gången. Då låg hon där, bredvid mig i min säng, för första gången. Att njuta av varandra för alltid var det vi ville. Nu och då och under all den tid som var däremellan. Hon öppnade åter ögonen och såg på mig.
   - Lova mig det, sa hon. För alltid.
   För alltid och för nu dog jag med henne.

SkrivPuff 2010:348 - Om att befalla

   Vi gick bredvid varandra den där dagen i oktober, Nisse och jag. Det var röd-grönt-gult ute och det luktade fruktigt i den våta gryningsgrå skogen. Jag huttrade lite, men sa inget. Mannen som haltade svagt gnydde till, slog ut med kryckan och halkade ner på knä.
   - Satan, mumlade han. Kan man få lite hjälp?
   Han sträckte fram handen och jag drog upp honom. Att jämföra den man som stod framför mig med den yngling jag en gång i världen lärde känna, är som att jämföra äpplen med ruttna päron.
   - Vi sätter oss där.
   Jag borstade undan det våta, slog upp en tidning och la den framför oss som sittunderlag. Ryggsäcken ställde jag vid sidan och hjälpte sen ner Nisse.
   - Det är dags nu, sa Nisse. Det är ohjälpligt.
   Jag räckte honom en varm kopp kaffe. Nisse tittade på mig som om jag var sprungen från en annan värld.
   - Jag ska snart dö, sa han, och det enda du har att erbjuda mig är en kopp kaffe.
   Vad säger man till någon som vet att det är dags att knalla över floden Styx?
   - Det är inte svårt, förstår du, fortsatte han. Det är lätt och något vi alla kan. Är det något jag varit bra på under mitt liv, så har det varit att dö.
   Nisse fnyste och med en grimas kastade han ut kaffet på backen och sträckte fram koppen. Jag såg på hans beniga gammelmansfingrar som krampaktigt höll tag om koppen, kunde se svettpärlorna som trängde fram i pannan när hela han spändes för att inte koppen skulle skaka. När man har känt en människa i trettio år och umgåtts dagligen i vått och torrt, känner man den människan bättre än man känner sig själv. Jag tog upp flaskan ur ryggsäcken och hällde upp en skvätt. Nisse log tacksamt.
   - Du vet vad som behövs, sa han. Så att man blir på humör igen.
   Vi satt där på bänken, sippade ur våra muggar och såg hur de gråa molnen lättade och hur solens varma strålar bröt igenom i en som vi hoppades vacker brittsommardag.
   - Jag vill inte dö, sa han. Inte en sådan här dag i alla fall.
   Han sträckte åter fram muggen och jag skänkte i ett par centiliter som Nisse svepte i en enda klunk.
   - Det är synd om de som blir kvar. Lämnade efter. Som måste sopa ihop all min skit. Fy fan.
   Solen steg högre och högre upp på himlen. Efter ett tag hade den hittat en litet hål i grenverket och lyste rakt på Nisses ansikte. När jag tittade på honom var det som om solens strålar fyllde honom med den värme och den energi han behövde för att åter kunna kliva tillbaks till oss. Hans ansiktsdrag slappnade av, rynkorna slätades ut och kinderna fylldes med liv. Han blev ung och vacker igen och ytterst lik den grabb som en gång i tiden hade knackat två fingrar på pannan och sagt till läraren;
   - Tjaba alla. Nisse heter jag. Jag är nyinflyttad sen en vecka. Ska gå med er så länge jag orkar. Vi syns i morrn. Har lite att göra nu.
   Om vi hade orkat, han och jag! Resan fram till nu var som en enda lång färd på en stormig ocean. En resa som vi gjorde tillsammans. Nisse och jag. Oskiljaktiga ända in i döden. Och nu skulle resan sluta. Det var så han sa i alla fall.
   - Nilla älskar mig, sa han. Trots allt. Hjälp henne. Sen. När allt är slut och över. Ta hand om grabben också. Lova mig det.
   Vi reste på oss, kaffet var uppdrucket, spriten likaså och solen hade åter gott i moln. Jag trädde upp ryggsäcken på axlarna och hjälpte honom upp. Hur ska jag kunna hjälpa Nilla och deras grabb? Jag vill, Mona vill men jag är ganska så säker på att Nilla inte vill. Hur mycket man än önskar att hjälpa, så är det den som man ska hjälpa som ska vilja bli hjälpt.
   - Jag lovar, sa jag. På samma sätt som du alltid har lovat.

SkrivPuff 2010:334 - Om det förgångna

   - Det var här det började och det är nu det slutar.
   Nisse och jag tittade på den förfallna stugan. Det röda hade flagat och de vita knutarna syntes knappt. Nisse kikade in i ett av de utslagna fönstren.
   - Vem gör något så här? Jag förstår inte.
   Hela inredningen var sönderslagen. Bord, stolar och mattor låg i en enda hög tillsammans med de skärvor som var kvar av porslinet. Det enda som var någorlunda helt var vedspisen och den stora murstocken. Jag tittade på Nisse;
   - Är det här du är född, frågade jag. I den här stugan.
   - Nej, men morsan är uppvuxen här. Jag är född i stan. Det är mormors torp. Kom.
   Nisse vinkade med handen och ville att vi skulle gå runt och ned bakom. Vi slog oss fram lite försiktigt i den täta slyn som hade vuxit upp när ingen skötte den. Granskogen tätnade mer ju längre bort från stugan vi kom.
   - Vart ska vi, frågade jag. Jag är inte klädd för det här.
   Nisse svarade inte utan ökade istället takten och slog vildsint omkring sig när grenarna ville fånga honom och hålla honom kvar.
   - Äntligen, skrek Nisse. Här är det, men akta dig för taggtråden.
   Vi hade kommit ut i en slänta i söderriktning. Gräset stod högt, en aromatisk doft stod som en sky i den tidiga sommarvärmen.
   - Här hade mormor sina får, sa Nisse, men det är inte det jag vill visa dig.
   Jag tog som vanligt rygg på denna man som hade lett mig genom livet. Hans sätt att vara, var för mig främmande på så sätt att jag inte kunde tänka mig att bete mig så. Jag förstod inte, men jag var lojal mot honom. Trots alla försök att ändra hans riktning var det något hos honom som drog åt motsatt håll än vad jag ville.
   - Jag kan inte, sa han gång på gång. Jag förstår inte och jag förstår inte heller varför.
   Nilla hade sett det komma sa hon till Mona. Det var därför vi var här. För att förstå och begripa. Finna roten till det onda.
   Bakom den stora stenen på andra sidan ängen stannade Nisse.
   - Det var här, sa han. Det var här farsan spöade upp mig ett par gånger i veckan. Långt bort så att mormor inte skulle höra.
   Han pekade på en liten stenhög som låg bredvid.
   - Där ligger min första hund, sa han. Farsan sköt den när mormor och jag var i stan och handlade. Farsan gillade inte hundar och barn.
   Han sa inget mer utan fortsatte bort. Vinkade åt mig. Bakom ytterligare en sten la han sig på knä och började gräva med händerna. Efter ett tag log han och visade sitt fynd.
   - Här gömde alltid farsan sitt dricka. För att han inte skulle dricka allt för mycket smög jag mig ut varje natt och drack ett par stora klunkar.
   Nisse skruvade av korken, luktade på innehållet, log och satte den till munnen och drack girigt.

SkrivPuff 2010:333 - Om att fråga

   - Tjenixen bruden, sa jag och ville traska vidare in i allmänbildningens blålila dimma. Vi syns någon gång i framtiden om gudarna står oss bi.
   Konterfejet såg så där lite lagom bedagad ut där hon vilade armbågen på kudden och försökte likna värsta venusen. Det allt för blåtonade håret, det utsmetade sminket och de skitiga lakanen förtog dock bilden av en verklig skönhet. Åldern spelade också in i viss mån.
   - Tjenixen gubben, svarade hon och slog ut med armen. Bättre älskare har jag haft, mer uthålliga och tekniskt drivna, men du är lite söt på något sätt i alla fall. Bara du hade haft något annat än magen som putade ut.
   Hennes hejdlösa vrålgarv följde mig ut genom dörren.
   - Sicken bitch, tänkte jag.
   Ute sken solen, det var tjugo grader och det var vår. Jag befann mig i ett av den stora stadens utvecklingsområden som det kallas på nysvenska. Putsen hängde från de grå väggarna och varningsskyltar hängde på de få balkonger som fortfarande desperat klängde sig fast på väggarna. Jag tittade mig runt och försökte lokalisera närmsta vägen till T-banan. Nattens vilda övningar hade berövat mig den skönhetssömn jag så väl behövde och den uteblivna frukosten och morgonsupen hade fått mig på dåligt humör. Jag la av en stor rap, så att människorna runt om mig drog sig undan när jag trängde mig igenom klungan.
   - Jävla Svenne. Akta dig för fan om du vill komma hem levande.
   Att bli tilltalad på mitt lands tungomål i detta vilda landskap fick mig att stanna och vända mig om.
   - Jävla blatte, sa jag och gick fram mot mannen. Passa dig jävligt noga, annars ska jag skicka hem dig till din mor i en kista.
   Klungan av män drog sig sakta upp bakom mig. Jag hörde ett "klick" när knivbladet åkte ut och började kittla mig i nacken. "Blatten" sken dock upp som en sol och det gjorde jag med. Näven åkte upp i en high-five och sen omfamnade jag fanskapet.
   - Vad fan gör du här ute i slummen, frågade han. Detta är inte dina vanliga jaktmarker.
   Nu är det så att det man inte vill, oftast är det man bör eller får. Mamdouh var dock lika med allt som jag står för och jag tror att han tyckte lika vara.
   - Kom, sa jag. Vi behöver ett glas eller två. Jag behöver få lugn och ro och så behöver min nederdel också.
   Mannen i dörren var svartklädd med fluga.
   - Pip, pip, sa jag. Dags för dagens första och visade upp ett långfinger.
   Mamdouh dansade runt honom som en yster sparv i parningstider. Det enda vi möttes av var en nedfälld järnvägsbom som effektivt spärrade våra strupar, en rak höger av ofantlig storlek träffade min vän rakt över kindbenet.
   - Uff, väste han och stöp.
   Innan jag ens hann öppna mina välsmorda gångjärn och säga något putslustigt käkade jag damm som en dammsugare i en mindre välstädad ungkarlslya.
   - Man måste be vackert, sa den svartvita flugsnapparen. Fråga snällt först. Annars är det bara att gå hem.

SkrivPuff 2010:331 - Om att ha tid

    Man har all den tid som är uppmätt åt en. Vad man sen gör med den är en annan fråga. "Man har all tid i världen", är ett uttryck som brukar användas i början. Ha, vad man bedrar sig. Man har bara den tid som är uppmätt åt en.
    Min kompis kompis kompis. Han som trodde att han hade all tid i världen. Hans tid tog slut förra veckan. "Vintervädret", sa någon. "Hans tjatiga fru", sa någon annan. Själv tror jag att det berodde på, just det, brist på tid. Hade hans skeppa varit något större och hade han inte bränt sina ljus i båda ändar hade utsträckningen räckt lite längre. Det är som en annan kompis sa;
   "Om du integrerar livet som en funktion på det sätt du lever ditt liv. Den enda variabeln är livsstilen. Integrera sen från noll fram till du dör, så kommer det visa sig att ytan blir konstant."
   Ett annat sätt att säga det är; "Lev hårt - dö ung - bli ett vackert lik."
   "Fan trot", sa den kommunala tjänstemannen som just hade blivit av med tjugofemprocent av budgeten för vintervägunderhållet.
   "Kan man spara tid?" Alla tror sig veta vad man menar med det uttrycket, men är det sant? Klart ni inte kan spara tid. Det är rent och skärt nonsens. Som om man kunde ta ett par timmar här och ett par timmar där och lägga det i en hink för att spara till sommarens ljusa och glada dagar. En förbrukad timme är en förbrukad timme, hur mycket vi än vill tro motsatsen. Det enda viktiga är vad vi gör med den timme vi har till vårt förfogande.
   Prirotering. har ni hört det ordet förr. Det är vad livet handlar om. I alla bemärkelser prioriterar vi. Den som inte har tid till någonting, prioriterar dåligt. "Säg NEJ" för fanken. Prioritera, planera och gör sen vad ni vill. Det är tricket. Tid har vi alla, det är bara frågan vad vi gör med den.
   Repetera efter mig; "Jag har all tid som finns, det är bara frågan vad jag gör med den."

Tid vare med Er.

SkrivPuff 2010:325 - Om en önskelista

   "Ole, dole, doff ..."
   Den lille satt på golvet och tittade på de bilder han hade lagt ut framför sig. Lite i oordning var de allt, taggiga i kanten var de med, för han hade själv rivit ut dem ur reklambroshyrerna som hade kommit senaste veckan.
   "Ole, dole, doff ..."
   Ytterligare en bild försvann. En stor bild på en röd cykel. I bakgrunden en grön sommaräng och en man som höll i pakethållaren. Den lilla pojken på cykeln log. Papperet knycklades ihop och Georg kastade den med slutna ögon över axeln, så att den försvann bland all annan bråte som låg där.
   "Ole, dole, ..."
   Där stannade Georg till när han såg vilken bild hans finger skulle peka på nästa gång. "Är man inte klar, så gills det inte", tänkte han och rörde om bland bilderna och började om igen.
   "Ole, dole, doff ..."
   Georg kastade bilden leende över axeln. "Den ville nog inte mamma ha i alla fall", tänkte han. Han tog ett djupt andetag, tittade på bilderna och räknade. Fem kvar och hitintills bara en grej borta som han verkligen ville ha. "Syrran nu", tänkte han.
   "Ole, dole, doff ..."
   Fingret stannade på en bild på en tvål. Georg tog bilden och la den fint på sidan om sig. Rörde om de som var kvar och började proceduren på nytt.
   "Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, ..."
   Fingret pekade stolt på en stor vit skål.
   "Den ska mamma få."
   Det var nu det riktigt viktiga började. Nu var det hans tur, då alla andra var avklarade. Det var som mamma sa; "Pappa skiter vi för han är ändå aldrig här, och förresten är han inte välkommen om han skulle dyka upp." Han saknade pappa. Det hade han alltid gjort, vad än mamma sa eller gjorde.
   Han tänkte tillbaka på sommaren då han hade fått vara med pappa på landet. I två hela veckor fick han vara där och de lekte tillsammans hela tiden. Pappa hade kommit och hämtat honom på järnvägsstationen. Det var första gången han hade fått vara med pappa alldeles själv. Farmor var där också, men sen hade hon varit tvungen att åka hem.
   De sista jularna hade inte varit så roliga som de borde. Visst, det erkände han gärna, mormor och morfar var kuliga och syrran var ju alltid som hon va. Men ändå. Jularna var alltid likadana. Mamma skällde på pappa trots att han inte var där, syrran blev förbaskad på det hon fick i julklapp och själv var han liksom inte nöjd. Framåt kvällen började alltid mamma skälla på pappa. Varför förstod han inte. Pappa hade inte bott hos dem så länge han kom ihåg, så hur skulle han kunna ha gjort något.
   "Du är för liten för att förstå", sa alltid mamma när han frågade och längre kom han inte.
   Georg tittade på klockan. Nu skulle mamma och syrran snart komma hem från affären så det var bäst han skyndade sig på och bli färdig innan de såg vad han höll på med. Han blandade runt bilderna och började igen.
   "Tio, nio, åtta, ..."
   När fingret stannade var det som om hela världen stannade. Han visste att tomten inte fanns. Det lärde han sig förra julen när tomten tappade skägget när han delade ut julklapparna och det visade sig vara morfar. Han kände hur det stockade sig lite i halsen. Var det någon gång han verkligen önskade att tomten fanns, så var det nu. Han tog upp och tittade på en bild föreställande en man och en liten pojke en sommardag. Mannen hade på sig ett påmålat tomteskägg och framför dem båda låg ett antal målade inslagna paket. På bilden stod det; "Vi ses i jul. Hälsningar Pappa."

SkrivPuff 2010:323 - Om något gripande

   - Titta!

   Han såg förvånat upp när rösten nådde honom. En tunn vit strimma förföljde det framrusande flygplanet.

   - Vad tror du? Vart är det på väg?

   Den unga rösten studsade fram, otåligheten och nyfikenheten hängde obesvarat kvar. Själv. Han ville och han kunde, men varför? Egentligen. Det var ju så att där han idag befann sig hade alla befunnit sig. Obevekligen hamnade alla där. Förr eller senare. Livets tredje axiom.

   Det första var födseln, det andra döden, och det här var det tredje. Ifrågasättandet av sig själv och sitt liv. Tomheten i bröstet satt som en ballong som var på väg att sakta tömmas på sitt innehåll. Kroppens celler fick inte tillgång det syremättade blodet som det så väl behövde. "November", tänkte han. "Fy fan."

   - Kolla, det kommer en till. Vart tror du dom ska åka?

   Varför ska man bry sig? "Jag skiter i allt och det skiter jag i" sjunger Magnus Uggla. "Ligger mycket i det", tänkte han. "Det är så det är."

   Den morgonsura lärarinnan tittade ut genom fönstret när de kom gående mot skolan. Den strimma av ljus som det öppna fönstret gav tävlade med gryningsljuset. Här nere är det skit, därborta är det annorlunda. När hon såg att de båda kom gående drog hon snabbt ett sista bloss, ett rött spår i luften och fönstret drogs igen med en smäll och det enda som var kvar var det mörkljusa gryningsljuset.

   - Gå in nu, så kommer mamma och hämtar dig i eftermiddag. Pappa måste jobba över.

   Gardinen i fönstret drogs åter upp, fönstret öppnades försiktigt. En röst.

   - Jag måste prata med dig om din Nils. Har du tid?

   Mannens kroppshållning fick en annan spänst. Grabben hade han fått som en julgåva för tolv år sedan. Han kom fortfarande ihåg varje ord, varje rörelse, varje andetag som han hade tagit när Lillian hade berättat att hon var gravid. Som de hade hoppats genom åren, men han kom till slut, efterlängtad, älskad och mer än välkommen.
   - Nå, vad vill du? Jag har ett möte klockan nio, så jag har inte hur mycket tid som helst.
   Han kunde se hur Nils huvudlärarinna ryckte till. Han menade naturligtvis inget illa, men arbetet låg på och lärare skulle inte tro att de bara kunde komma sådär. "Planering, sa Bill", tänkte han. "Plantering var ordet, sa Bull." Grabben var i sin första Gösta Knutsson period och han var själv i sin tredje.  Läsa-för-grabben perioden. Den bästa av alla perioder. Värmen, närheten, koncentrationen. Hela han ryste och sprack upp i ett oändligt leende.

SkrivPuff 2010:307 - Om ett oväder

   - Det är så lugnt, sa jag. Som om det aldrig har funnits.
   Hon tittade på mig med ett öga som aldrig ville slutas samtidigt som hon log ett brett leende. Den tredje tanden från vänster satt snett och vriden på något sätt. Det var första gången jag såg den lilla defekten.
   - Kan vi inte låta bli?
    Min vädjan kom aningen för sent. Ögat snurrade till och stannade mitt i. Bligstirrade.
   - Nej.
   Hennes ansikte hade fått ett spänt uttryck. Kroppen formade sig till en båge, handen for upp och slog rakt ut. Som om en hakspets skulle träffas. Hårt och bestämt. Knockout.
   - Men du ... vi kan väl ... som om det var vi. Jag vill och måste. Det förstår du väl?
   - Aldrig.
   Vi satte oss båda ner och tittade parallellt rakt fram. Inget nytt där inte. Det snurrade till för ett ögonblickoch jag lutade mig framåt i våldsamma konvulsioner och hela mitt inre vändes ut och in.
   - Lugn. Det är inte så farligt, det är ju bara lilla jag som skojar lite med dig.
   Hennes röst lät annorlunda och till och med jag tyckte att rösten var intressant. För mig i alla fall. Vari består lockelsen och varför låter man sig lockas? Jag kände att kroppen reagerade, jag är ju man och män ska ju låta sig lockas. Annars är man ingen man, utan en mes och en skam för det manliga släktet.
   - Kanske, kanske inte... Kanske, kanske inte...
   Fnittret ville aldrig dö ut, men ögat utan liv stirrade fortfarande rakt fram. Det enda som rörde sig var ett hårstrå som stod rakt ut strax bredvid det vänstra ögat, det som levde.
   - Är du med mig, förstår du, sa hon, så kommer det att hända saker. Jag vill att det ska yra om livet och i mitt inre. Kan du få mig att känna vinddraget i min kropp, kan du få mig att skaka av vällust, kan du få mig att bara vilja mer och mer och att det aldrig ska ta slut. Då är du min för så är min kärlek till dig. Om det blir du och jag. Som en orkan mitt i storstaden där allt bara yr. Det är kärlek. Som tak som rämnar och fönster som trycks in och människor huller om buller i en stor hög. I all oändlighet. Kan du ge mig det? För det är det du får av mig.
   - Jag vill försöka, sa jag. Jag vill verkligen försöka.

SkrivPuff 2010:306 - Om något lärorikt

Jag går genom staden. Den stad som jag är född i och den stad jag kallar min. Jag har sett den växa och gro, förändras och förändras och förändras igen. Det är en levande stad jag bor i, där människor rör sig och där människor trivs och där de ena dagen förälskar sig i varandra för att i nästa skilja sig. Staden kallar och staden lockar. Människorna lever och människorna dör. Livet och dess myrstack.

Småhusområdet i norr känns bittert kallt. Kalla sterila små fyrkantiga stereotypa lådor byggdes upp i rad efter rad. Vackra var de inte då och ännu värre ser de ut idag. Förfallna, flagade ytterväggar med övervuxna trädgårdar. Äppelträd som inte ger någon frukt, maskrosor och kärleksört om vartannat i en gemensam förvirring som speglar de som ännu bor här. Det var här jag växte upp.

Jag tänker ibland på hur det vore att ha växt upp någon annanstans. Är vi en produkt av miljön eller är vi endast en genetisk produkt? Ibland tror jag det ena och ibland det andra. Vad ska jag dra för slutsatser egentligen? Alla mina kvarvarande vänner kommer från någon annanstans än där jag kommer ifrån. Lika barn leka bäst. Så då spelar det väl ingen roll då?

Min bäste vän, han som dog för ett år sedan, kom från den södra delen. Höga hus och mycket av allt, både ont och gott, både rikt och fattigt. En blandning av allt, men mest av det ena. "Det var nog inte så dåligt, som man kan tro", sa han, "eller också är det bara något jag har fått för mig." Idag har området blivit gammalt och inbott och allt det andra finns inte kvar längre. Hyreshusen har blivit bostadsrätter och det ena och det andra, blandningen har utjämnats. Idag trängs nya Porsche, BMW, AUDI och Volvo med varandra och inte en uteliggare så långt ögat når.

"Idag skulle jag inte vilja bo där", sa han strax innan hans BMW for fram med honom i en på tok för hög fart i förhållande till väglaget. Den enda som fick någon nytta av kraschen var skogsägaren som fick gott om ved till vinterbrasan.

SkrivPuff 2010:171 - Om Folkparken i Norrköping

    Folkparken är som en oas för oss hungriga och törstiga själar och som en grön lunga och enorm lekpark för resten av Norrköpings mer välbalanserade invånare. Den vidsträckta parken har plats för små som stora, unga som gamla, socialarbetare såväl som lodisar. Här kan man ta med dagisklassen för att låta de små bada i poolen, svinga sig i gungorna eller springa och busa på gräsplanen eller också kan vi mer asociala få lov att dricka vårt medhavda på en parkbänk utan att polisen eller annan obehörig kommer och stör. Man kan till och med bädda sig en säng under en dunge en varm sommarnatt och vakna alldeles hel, orånad och utvilad på morgonen

SkrivPuff 2010:170 - Om dagen efter

    Jag såg förbi Putte, spanade in kvinnan som just hade kommit in på Turkens lunchsylta och jag kände antagligen precis samma sak som alla andra karlar som håglöst satt draperade vid de slitna borden. Man fick en stöt bara av att se på henne, att sen höra hennes mjukhesa röst var som att bli smekt på de mest känsliga delarna av en väl upplärd och villig vacker ung dam från Copacabanas stränder.
    Hon var lång och hade ett kastanjebrunt hår som lockade sig uppåt i de mest vågade lockar. Hennes kläder visade mer än de döljde och accentuerade elegant hennes välsvarvade kropp. Hela hennes intåg gjorde klart för alla att här kom det en kvinna som visste vad hon ville och också var beredd att visa vad. Hennes ögon registrerade reaktionerna hos de som satt runt om. Det lilla leendet i mungipan och reflexen i hennes ögon visade att hon var nöjd med entrén och att hon uppnådde målet med den.
    Turken bugade djupare än vad han i vanliga fall gjorde, log och kysste till och med på hand innan han visade henne vägen mellan borden. Hungriga mansblickar följde henne stint och det kan jag lova, hade de haft förmågan, hade de tagit mig av daga på fläcken när hon satte sig vid mitt bord.
    - Stick, sa jag till Putte. Jag har fått besök.
    Putte grymtade till svar, svepte det sista ur glaset samtidigt som han kastade en sur blick på mig.
    - Äh, seså, Fritte...
    - Vi syns vid femsnåret. På kontoret, sa jag och hystade över en nyckelknippa. Pys nu.
     Den välsvarvade ålade sig ner på stolen, lutade sig framåt och stödde på armbågarna på ett sätt som gjorde att man såg rakt ner i hela härligheten. Hon såg mig i ögonen och log med tungspetsen på ett sätt som fick mig att totalt förlora mig i henne. Turken flinade när han såg min reaktion.
    - Kul att träffa dig stumpan, sa jag och såg på henne med ett leende. Long time, no see. Vad har du varit med om sen sist?
    Turken fick inte fram ett ord när han såg henne spricka upp i ett leende som betydde samförstånd. De andra, som satt som fån och bara dreglade, gav jag ett surt ögonkast. Eftersom alla visste vem jag var, insåg de att det var bäst att dra sig tillbaka till sin lilla del av världsalltet, bota baksmällan med ytterligare en turkisk öl och låta mig och min gäst vara ifred.

SkrivPuff 2010:165 - Om något tjejigt

    - Jag förstår inte. Varför i helvete?
    Färgen hade han naturligtvis totalt struntat i och nu blev det pannkaka av allting. Den han hade köpt till hennes födelsedag var svart och naturligtvis tekniskt överlägset, pris-prestanda var på max, men det var bara ett fel enligt henne. Färgen var inte rosa.
    - Jag skiter i färgen, sa han. Den här är fan så mycket bättre.
    Han såg rakt in i hennes besvikna ögon.
    - Den rosa är så söt...
    Han förstod att han var körd, besegrad och tillintetgjord. Krossad intill oigenkännlighet förbannade han sig själv. Det enda han ville göra var att ge henne en sådan där liten 10.1" dator som hon kunde ha i handväskan. Samtidigt skulle den ju hålla några år tekniskt och han hade inte råd med den rosa saken heller. I affären kostade den tusen kronor mer och sen var den inte lika bra, pris-prestanda stämde inte. Det var det enda skälet.
    - Jag har alltid velat ha en sån...
    Den lilla tåren i ögat var droppen.
    - Ta på dig skorna så åker vi och byter.

SkrivPuff 2010:164 - Om dekaler

    "Blink, blink, blink. Psschhh. Knitt-knitt."
    Fritte kisade, nästan stängde ögonlocken då pupillerna inte ville vara öppna längre. Det gjorde ont, dunkade liksom därbakom. De vita, blåa och röda ljusen lyste upp omgivningen så pass att det snålgula gatuljuset inte ens blänkte i den kalla regnvåta novembernatten. Han stannade upp i det skarpa skenet, slog upp kragen som skydd mot regnet och blåsten, drog ned hatten en smula och tände ytterligare en av de alla oräknliga Röd Prince som han hade tänt under åren. Efter att ha tagit en slurk ur den lilla silverpluntan fylld med Ballantaines whisky som han alltid bar med sig i innerfickan, lutade han sig bakåt och tittade ut i natten.
    - Grabben! Ska du ha nå't eller ska du bara stå där och glo?
    Att han var i ett av Norrköpings mest hemsökta kvarter visste han. Det var inte en slump som hade fått honom att under kvällen lämna hemmets sköna vrå för att ge sig ut i vimlet och precis där han var nu. Putte var någon stans, så när telefonen hade ringt var han inte sen att ge sig iväg och nu var han här.
    - Under skylten, hade den mörka rösten sagt. Glöm inte det!
    Den lätt bedagade madamen på andra sidan gatan knallade över och ställde sig bredvid.
    - Bjuder du på en slurk älskling?
    När hon kom närmare kunde han se att hon inte direkt tillhörde det nyanlända gardet av förhoppningsfulla unga damer.
    - Nå?
    Den uppfodrande rösten fick Fritte att rycka till. Motvilligt fiskade han upp pluntan och räckte över den till henne. Han såg på när hon tog en rejäl klunk, rapade lätt och gav den tillbaka med ett leende.
    - Du har med dig socker till oss damer, älskling. Tror du att det går lättare sen?
    Hennes hesa skratt fick honom att helt plötsligt tänka på något helt annat, men i grunden samma sak. November 1977, under ett strandhugg i den livliga hamnen Acapulco de Juàréz, vaknade han upp i den sköna Senorita Mariachis säng en morgon efter en synnerligen trevlig kamratkväll på närmsta bar. Han hade ingen om hur han hamnat hos henne, men att han inte ville ge sig iväg visste han när han såg hennes kurviga och smifioga kropp.
    Det var först när han insåg vilket tillhåll han hade hamnat på som han önskade att han var någon annan stans. När den lille satte muskulösa mannen med korpsvart, flottigt hår dök in och började kräva honom på pesetas efter pesetas, som han insåg att Senorita Mariachis fagra nuna och läckra kropp och han inte passade ihop. De tankar han haft om ett omedelbart giftermål, försvann till förmån för en stinkade hytt på M/S Fredrica af Danmark och den lurviga kockens kladdande tassar framstod helt plötsligt mycket lockande. "Allt kan jämföras", tänkte han, "och det ena behöver faktiskt inte vara sämre än det andra. Det är nivån på eländet som avgör." En kroppsfint åt vänster senare och han smet försynt ut genom dörren till höger och lämnande en förvånad mexikansk buse efter sig.
    - Blir det nå't?
    Nu började Fritte bli irriterad på den bedagade som stod bredvid. Han gav henne en blick som betydde att hon skulle förpassa sig till andra sidan gatan och inte störa honom mer. Hade han bara vetat vad det var som väntade skulle han tala om det för damen i fråga, få henne att förstå att det var en viktig man hon fraterniserade med och därmed borde lämna henne ifred.
    - En cigg kan jag väl få bomma i alla fall?
    Fritte halade upp hardpacket, knackade ut en pinne och sträckte fram. Damen tog en och stoppade in den mellan läpparna, innan hon med ett kacklande gav sig över till den plats hon kom ifrån. En låga flammade till och en glödande prick gjorde efter ett tag några cirklande rörelser i luften. Fritte frös där han stod. Han kände sig också extra ensam när han såg en bil köra upp bredvid damen, såg hur hon efter en kort stund hoppade in och försvann.
    Att stå ensam ute en blåsig kväll i november kan få de flesta att känna sig obekväma och Fritte var inget undantag. När den sista droppen ur pluntan var urdrucken var han definitivt beredd på att dra sig hemåt, att strunta i det som eventuellt skulle hända. Fritte såg sig omkring, tog upp telefonen och skulle ringa hem för att höra om Putte hade behagat att infinna sig hemmavid.
    - Lägg dig på marken och ligg still.
    Två sekunder senare låg han på marken plattare än en hälleflundra och kände hur två män satt på hans rygg och samtidigt låste hans armar. Ett kallt krutluktande stål nuddade hans bakhuvud och han kände samtidigt hur en knivspets rispade hans hals.
    - Ligg still för fan!
    Hans händer låstes i ett handfängsel och sedan slets han upp på benen. De båda männen stod bakom honom, så han kunde inte se vilka de var, men han uppskattade definitivt inte situationen.
    - Svin!
    Den mörka rösten kände han igen. Det var densamma som hade lockat ut honom i natten, som hade fått honom att ställa sig under en stor blänkande och blixtrande skylt och nästan fått honom att frysa häcken av sig. Nu skulle han också ta livet av honom. Trodde han i alla fall. "Så länge det finns liv, finns det hopp." Huvudet slets upp, en man kom fram och en blixt fyrades av mitt i nyllet och förblindade honom för ett ögonblick.
    - Den här bilden ska vi göra dekaler av, sa den mörka rösten. Torskar på rymmen, kallar vi den. Grattis att få symbolisera bilden av ett Norrköping vi inte vill ha.

SkrivPuff 2010:145 - En inbjudan

    Jag var på väg till ett möte jag inte ville missa. Den sensuella rösten i telefon hade varit så inbjudande att jag inte kunde motstå, trots att min kalender egentligen var full.

    - Hej, var det första hon hade sagt. Letar du rätt på försvunna människor?

Leta rätt på försvunna människor är en polissak, jag brukar alltid svara så, men vissa fall åtar jag mig, vissa kan jag inte motstå. Detta var en sådant och det berodde på vad hon berättade för mig. Är fallet bara tillräckligt intressant och pengarna de rätta, hoppar jag lätt över skacklarna och gör saker som jag egentligen inte borde.

    - Det beror på varför de har försvunnit, svarade jag. De som sticker frivilligt hämtar jag inte hem igen.

    - De här har inte stuckit frivilligt, det kan jag garantera dig och det är stora pengar att tjäna. Vi måste träffas så fort som möjligt men det är lite känsligt, fortsatte rösten med stor R. Det är möjligt att jag är övervakad.

    Det var där någonstans jag förstod att jag var förlorad. Jag bad damen vänta två korta sekunder, hällde upp en stadig Ballantines i kaffet, tände en Röd prince och lutade mig tillbaka i stolen. Gentilt svarade jag.

    - Visst, det är bara att komma ner till mig. Jag finns på Brobåplan, i källaren i höghuset har jag ett litet enkelt kontor.

    - Det är känsligare än så, fortsatte hon. Jag kan inte träffa dig där. Vi kan ses i Folkparken. Jag finns på en parkbänk i det stora enebuskaget. Där det finns en staty. Jag sitter där från klockan tio i morgon och en timme framåt. Vet du var det är?

    Och det var dit jag var på väg nu. Vad det hela handlade om visste jag ännu inte, men att det skulle finnas en fet check inblandad och som skulle byta ägare hade vi dock redan kommit överens om. Jag gick Abel Beckers gata fram mot Norra Promenaden. De små trettioalshusen till vänster gassade i sommarvärmen, höghusen till höger gav en lång skugga till de som hade förmåga att utnyttja den, men själv tänkte jag att en pilsner i det sommarvarma vårvädret skulle sitta fint. Jag höll nästan på att törsta ihjäl medan jag sneddade över Norra Promenaden och kom in i Folkparken.

    Folkparken är som en oas för hungriga och törstiga själar, här kan man få lov att dricka sitt medhavda på en parkbänk utan att polisen kommer och stör, man kan till och med bädda sig en säng under en dunge en varm sommarnatt och vakna alldeles utvilad på morgonen. Jag släntrade förbi beachvolleybollplanerna, tände en Röd Prince och ställde mig och tittade på de långskaftade brudarna som i minimala kläder svettade sig igenom ett träningspass. Eftersom jag hade bråttom kunde jag inte stå där och dregla allt för länge utan jag fortsatte min promenad djupare in i parken.

    Cirka hundra meter senare ligger den lilla lunden med stenbänken där vi skulle träffas. Bakifrån är parkbänken helt insynsskyddad så hon hade valt ett bra ställe att träffas på om man vill vara ifred. Eftersom jag var lite sen, tog jag en genväg som ledde upp till bänken från baksidan. Jag hoppades att hon inte skulle bli rädd när jag tog en väg som hon inte hade förväntat sig, duckade för en malplacerad gren som hängde ner ordentligt och nästan skrapade i marken och dök därefter in bakom lundens skyddande grenverk. Nästan framme hörde hon mig för hon vände sig om, såg på mig och vinkade, vilket betydde att jag måste vara igenkänd.

    När hon satte sig ner igen såg jag hur hon plötsligt ryckte till ett par gånger, hur kroppen slängdes runt och huvudet liksom exploderade. Blod och hjärnsubstans sprutade åt alla håll samtidigt som jag var på väg mot ner marken. Platt som en hälleflundra lyssnade jag efter fler skott. Jag hörde ingenting, allt var tyst, efter ett tag reste jag mig försiktigt upp och gick bort mot henne. Jag undrade om någon hade sett mig, men det var för sent att vara försiktig nu. Det fick bära eller brista.

    Hade det inte varit för den röda fläcken mitt på tröjan och att halva huvudet var bortskjutet hade det suttit en mycket vacker dam i fyrtio- eller femtioårsåldern framför mig. Det var bara en sak som var fel. Hon var död, skjuten, vilket jag inte gillade, jag skulle ju göra ett jobb åt henne och nu såg det ut som det skulle brinna inne. Kläderna stank pengar, handväska i utsökt italienskt kalvskinn och nya knähöga läderstövlar. Jag hade rätt igen, där fattades inget.

SkrivPuff 2010:144 - Om något sårbart

    Mannen satt på bänken och såg ut över landskapet. Löven rörde sig lätt i den lätta vinden, cirrusmolnen låg som målad i vit vattenfärg över den djupblå himlen och gräset hade fått en ton av brunt i det numera djupgröna. Mannen suckade djupt, rörde på sig, försiktigt, försiktigt och skakade samtidigt på huvudet, som om han inte trodde på det. Han böjde sig lätt framåt, tog upp en väska, öppnade den och tog fram en bok som han genast började läsa i.

    Landskapet var böljande, grönt, gult och brunt om vartannat. Den djupa barrskogen på andra sidan fältet bildade likt en mur runt det öppna, som för att försvara det i händelse av ofred. Fältet var å sin sida som ett dukat bord för de små svarta flygande djur som i svärmar kalasade på det gula i all oändlig tid. Cykelvägen låg precis kant i kant med det gröna välansade gräset som bildade en gärd runt. På andra sidan alltihop låg den lilla staden, som trots sitt konstanta brus inte gjorde sig påmind där parkbänken var belägen.

    Eftermiddagsbrisen kom, rörde upp lite damm och stökade runt bland de fåtaliga löv som redan hade släppt sitt grepp. Mannen rörde sig lite, bytte ställning samtidigt som han la boken i sitt knä och lyfte blicken. Om man hade varit tillräckligt nära, så skulle man ha sett att det var en gammal man som satt på bänken. Hade man kommit ännu närmare så skulle man ha sett de djupa, fårade rynkorna som låg tvärs de knotiga kindbenen, sett de djupt liggande trötta cirisblå ögonen och munnen med de tunna läpparna och där innanför, de ännu blankvita tänderna.

    Varje dag mellan nio och tre från midsommardagen och fram till Sixtendagen satt han där. Alltid på samma bänk, alltid ensam och alltid med en bok i väskan. Hade någon sett honom, så skulle denne inte ens ha lagt märke till honom, för vem lägger märke till en gammal man som läser en bok på en parkbänk en sommardag som denna?

    På sidan av parkbänken stod en käpp lutad. En blanknött käpp i rödbrunt med en nyligen påskruvad grå gummisko. Mannen la ifrån sig boken och sträckte sig efter käppen, tog den i sina händer och studerade den ingående. Efter ett tag log han lite, smekte den och ställde tillbaka den på sin plats.

    Mannen satte sig nu rakt upp och stirrade rakt fram, drog upp benen och tog ett stadigt tag om knäna. Med rak rygg gjorde han några korta men gymnastiska övningar. Hans ansikte blev stramt, munnen spänd och ögonen fick en annan lyster. Han andades stötvis när benen for fram och tillbaka, kroppen böjde sig i vinkel då varenda muskel tänjdes.

    En ung kvinna for fram på en cykel på cykelvägen som ledde fram till parkbänken. Bakom henne var en liten stol fastspänd där ett barn satt och på styret hängde det en en brun flätad korg i rotting. När mannen som satt på parkbänken såg den unga kvinnan närma sig slutade han sin gymnastik. Han vinkade lite när kvinnan stannade och parkerade sin cykel vid kanten till gräsmattan. Mannen reste sig och såg sin dotter-dotter som med lite blossande kinder stod där och lossade sin cykel från sin last.

    Den lilla pojken som precis var gåfärdig, kom stultande emot den gamla mannen som lika stultande själv närmade sig den lille pojken. Den unga kvinnan som såg fyra generationers åldersskillnad söka sig en gemenskap, kunde inte låta bli att le. De var så lika, sprungna ur samma släkte och komna av samma blod. Den unga kvinnan tog sin korg, gick emot dem båda och trots sin last tog hon den gamle i armkrok och den unge i handen.

    De tog sig sakta upp en bit i backen, hittade en plats i lä där gräset var mjukt och den stora eken gav en skön skugga. Kvinnan la ut filten, dukade fram en lunch som gott och väl skulle räcka till dem alla och bjöd varsågod. Den lilla pojken satte sig i den gamla mannens knä, tog tag i ett finger på hans hand och pekade på maten.

    En timme senare, det hade blivit lite kyligare i luften, blåsten hade tagit i lite grand när den unga kvinnan och den lilla pojken åter hade packat sin cykel och trampat därifrån. Hans kropp kändes däven efter den goda lunchen. Helst av allt hade han velat sova en stund på den mjuka filten, men hans dotter-dotter ville hem till sig, för den lille behövde komma till ro.

    Mannen satt på bänken och såg ut över landskapet. Löven rörde sig lätt i den lätta vinden, cirrusmolnen låg som målad i vit vattenfärg över den djupblå himlen och gräset hade fått en ton av brunt i det numera djupgröna. Mannen suckade djupt, rörde på sig, försiktigt, försiktigt och skakade samtidigt på huvudet, som om han inte trodde på det. Han böjde sig lätt framåt, tog upp en väska, öppnade den och tog fram en bok som han genast började läsa i.

SkrivPuff 2010:139 - Om kulturkrockar

    - No, no, no. Madame!
    Mannen i den vita fotsida kaftanen och iklädd det yviga gråa skägget vinkade avvärjande. Kvinnan som just hade tänkt att köpa en vattenmelon höll den krampaktigt i famnen och tittade runt. På alla utom den man som hade tilltalat henne förstås, för det var inte så man gjorde i det här landet.
    Mannen som hade ropat på en grötig fransk dialekt kom fram, vinkade återigen avvärjande och tog ifrån henne den stora vattenmelon hon höll i sina händer och la den som den var ett spädbarn i den stora melonhögen. Kvinnor, svenska kvinnor som köper melon, det kan aldrig gå väl, såg han ut att tänka. Man behöver kunskap och erfarenhet för att välja ut den melon som skulle hamna på ens middagsbord och det var något man skulle ta på största möjliga allvar. Köpa första bästa melon, nä, det gick inte för sig.
    Mannen, som nu stod bredvid kvinnan, tog upp en melon och började klappa den. "Dunk, dunk". Mannens ansikte var koncentrerat, han slog ett par slag till, skakade på huvudet och la sedan ifrån sig den. Han tog upp ytterligare en och lät den genomgå samma procedur. Försäljaren började nu ilskna till ordentligt. Att stå på ett torg och klappa meloner gick inte för sig. Mannen i kaftanen kunde inte bry sig mindre, utan tog ytterligare en melon och började klappa den hårt med handen. "Dunk, dunk"
    Kvinnan hade nu dragit sig undan en bit. Att som svensk kvinna bli inblandad i bråk mellan en kaftanklädd man med yvigt grått skägg, iklädd tofflor samt en liten pillerburk till hatt och en grönsaksförsäljare av en obestämbar balkanursprung med ett illrött temperament var inte vad hon ville. Därför drog hon sig undan en liten bit, men endast en liten bit. Hon hade ju gått ut för att köpa en melon och en melon hade hon tänkt att ha med sig hem.
    Grälet hade nu avslutats och den kaftanklädde mannen kunde åter koncentrera sig på kvinnan som stod en bit bort. Han vinkade henne till sig, visade henne att hon skulle lyssna, och lyssna ordentligt. Inget slarv här inte. "Dunk, dunk" Mannen såg inte glad ut och kvinnan fullständigt oförstående.
    - Écouter!
    Han tog en till från den stora högen. Lyfte den nära hennes öron och "Dunk, dunk". Den här gången lyste mannens ansikte upp och man kunde se hur mungiporna närmade sig öronspetsarna. Mannen gav kvinnan melonen, sa något på den franska dialekt han pratade med förtjusning och vände sig om och gjorde sig beredd att gå därifrån.
    Jag, som hade suttit och betraktat hela skådespelet denna underbara förmiddag i tidiga juli i Tensta centrum, kunde inte låta bli att gå fram till den kaftanklädde. Jag gjorde honom sällskap på vägen bort och med mina synnerligen begränsade franskakunskaper lyckades jag i alla fall få ur honom att han var en flyktad "paysan" från södra Algeriet. Han och hans släkt hade sedan urminnes tider försörjt sig på att odla "melon", men att  det idag var omöjligt att bo och leva där han var född. Kriget, sa han. "La Guerre" gjorde det idag omöjligt för alla.
    Det som bekymrade honom mest efter det att han hade kommit till Sverige, var att man i det här landet inte kunde få en melon att smaka som meloner ska. Svenskarna kunde inte melon. Han såg det dagligen och stundligen och det gjorde honom bekymrad. Han ville lära dem höra hur det skulle sjunga i melonen som svar när man dunkade på den. Då och endast då, var den mogen att ätas, då och endast då, fanns den där riktiga sötman i kombination med en syrlighet som släckte törsten och mättade livet.
    Han hade tänkt sig att han skulle starta en melonskola "l'école de melon" när han kom hit och lära svenskarna den ädla konsten att odla melon.  Det hade dock stupat på klimatet som han uttryckte det. Han hade den första vintern insett att några meloner, det skulle han inte komma att odla i det här landet.

SkrivPuff 2010:139 - Om något franskt

    - Bonjour Madame!
    Madame Blouza satt i sin stol i den slitna våningen, lyssnade in i telefonen, hörde rösten som med någon konstig brytning försökte säga något till henne.
    - Bonjour.
    - Comment ca va?
    Madame rörde sig lite obekvämt i stolen och rynkade pannan lite.
    - Qui je parle avec?
    Orden smög tyst ut ur munnen. Försiktigt, försiktigt, som om det var något farligt ...
    - Madame, jag har ett meddelande till er Madame. Just bara för Er.
    Madame Blouza var en kvinna i åttiofemårsåldern. Född i Tunisien i en svunnen tid, av svunna föräldrar och uppfostrad för en tid som inte längre finns. Idag bor hon i Paris, högt upp, på sixième étage, i ett hus byggt tidigt nittonhundra på Rue Léon Jouhaux, inte långt från Place de République och Le Métro. Från hennes balkong kan man se allt vad Paris har erbjuda; La Tour Eiffel, L'arc du Triumph och alla andra Parisiska landmärken ligger för hennes fötter. Madame, för det var så hon kallade sig, hade alltid rört sig i kretsar som få hade tillträde till.
    De män hon hade mött under åren i Paris hade aldrig fått henne att vilja något mer, något större utan det var bara "adiue mon ami", utan att ens "réfléchir". Om hon blev "blessés dans le coeur" verkade de fullständigt strunta i. De gånger hon drömde, drömde hon alltid om Tunisien. Om sin "son bien-aimé" som hon aldrig kunde glömma, hennes älskare och lärare. Den man som skulle gett henne "des enfants" som hon aldrig fick och den som försvann för gott under det stora "Guerre mondiale".
    Det var den stora omkastningens tid, brytningen mellan det gamla och det nya, men hur skulle hon kunna veta det? Det var en tid då allt förändrades och allt hände. Både gott och ont om vart annat. Det enda som var gemensamt var alla de "larmes" som hade runnit ur allas ögon, alla kvinnor som lämnades ensamma när de män som hade dragit ut med geväret på ryggen aldrig kom tillbaka.
    Merde, vad hon hatade dessa förbannade "l'hommes" i detta förbannade land som inte var hennes eget. Merde, vad hon hatade dessa förbannade kvinnor i detta förbannade land och speciellt vad hon hatade denna förbannade kvinna som kallade sig för "la concierges" och som inte gjorde inget annat än satt på sin stol och spanade på hennes "l'amant" som passerade revy, när det var hennes uppgift att sköta detta hus. "Putain." Det var det enda ord som passade in på hon som inte gjorde mer än att slöa hela dagarna och röka sina Gaulosies.
    - Madame?
    Rösten i telefonen. Ja, den hade hon glömt, eller rättare sagt struntat i.
    - Oui?
    - Madame, jag har ett meddelande till Er och bara till Er, madame. Ett meddelande "seulement pour vous", Madame.
     Mannens röst var ung. Härligt ung. Ju äldre hon hade blivit, desto yngre män hade hon föredragit "les jeunes hommes." Idag var hon för gammal, hon insåg det, c'est la vie, men hon var kvinna, samma kvinna som hon alltid varit, så det var inte så konstigt att hon reagerade.
    Lägenheten luktade mögel, men det var så det alltid hade varit och hon brydde sig inte speciellt. I förhållande till hur hon hade haft det i sin ungdom, var det inte mycket att bråka om. Hon hade haft det sämre, men hon hade också haft det bättre.
    Det var så det var, men nu var det slut, nu satt hon här alldeles för sig själv och bara väntade på att få lämna denna jämmerdal. Livet, la vie, det som hade varit hennes och endast hennes, utan att någon annan  hade lagt sig i.
    - Madame!
    Hon ryckte till, höll luren lite på avstånd, ville ju inte bli döv så här på gamla dagar. Den unge mannen i andra änden lät som om han nu började att tröttna.
    - Oui?
    Madame sa något bara för att hålla konversationen med den unge mannen vid liv, ville inte att han skulle försvinna för fort. Det var trevligt att prata med någon, för en gångs skull.
    - Madame, nu måste ni lyssna på mig. Écouter!
    Madame hörde att rösten kröp närmare henne, hörde att den inte längre ville vara på andra sidan utan ville att hon skulle komma till den, eller att den, la voix, skulle komma till henne. Hon kände plötsligt igen rösten, det var samma röst han hade haft natten innan han hade dragit på sig en amerikansk uniform och skulle ge sig ut i kriget för att befria landet, deras land, Tunisien.
    Hon var hemma igen och låg bredvid honom i den smala sängen, kände den värme han gav, kände passionen som alltid hade funnits i henne. Ville ha honom om och om igen. Telefonen och den unga mannen på andra sidan tråden hade hon redan glömt, insåg någonstans att det var döden som hade ringt och äntligen befriat henne och fört henne hem igen. Hem till den plats hon hade lämnat för femtiofem år för att resa till det land som sedan skulle bli hennes hem, la France. Nu var det en annan resa hon skulle göra, en sista resa med döden in i den eviga framtiden. Där hon äntligen fick vara tillsammans med sin "d'amant".
    "C'est la vie", tänkte hon, och log lyckligt inombords.

SkrivPuff 2010:136 - Om att avstå

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 9, Scen 1 - Fritte avstår att skjuta

    Jag studsade runt i bakluckan som värsta kollit och mådde riktigt jävla illa. Denna upplevelse lärde mig, om inget annat, hur bagage har det när det transporteras runt i alla typer av system jorden runt. Stackars bagage, säger jag. Till slut råkade jag hitta en ställning som gjorde att jag kunde hålla fast mig med benet och samtidigt försöka hitta något som jag kunde skära av repet jag var bunden med.

    Det sista jag mindes innan jag till min förvåning vaknade upp i bakluckan, var att se sheriffbrudens for iväg bakåt med bilen, något hårt träffade mig i bakhuvudet, blixten framför ögonen och sen var det inget mer. Svart tystnad som man säger.

    - Jävla typer, skrek jag för allt vad lungorna pallade. Släpp av mig.

    Inte en reaktion, bilen for med skumpefart framåt mot ett mål som var mig helt främmande. Som tur var, kände jag en skarp plåtkant som skavde mot min rygg. Jag placerade mina bakbundna händer över kanten och sen gungade jag loss i en takt som var mig allt för välbekant. Hade det inte varit för min vana från gungande små skepp på de stora haven hade jag nog nu spytt både maginnehåll och galla i en aldrig sinande ström av sjösjuka. Den gamla kapten på M/S Fritiof, den första skuta jag frivilligt och med tillstånd av gamla mamsen och pappsen, for iväg med en sommar i mina forna ungdoms dagar, lärde mig att ta sikte, slappna av och bara rulla med, så skulle man klara sig från sjösjukan. Ett synnerligt långsamt balanssinne som jag ligger inne med hjälper också till kan jag lova.

    Tre minuter senare i mina tankar, så hade jag lyckats skära loss mina händer och att sen få loss mina fötter var en enkel match. Nu återstod bara en sak och det var att komma ut ur bilen, innan de var framme vid sin destinationsort och skulle göra med mig, vad de nu tänkt att göra. Det var ingen lockande tanke att få vara med dem och de sina, när de skulle leka ta fatt med mig i ett avlägset hus i främmande land. Troligen skulle jag få många smällar innan den stora sömnen skulle omsluta mig.

    Jag rullade runt bakåt och kände efter koffertlåset. Som tur var, var detta en gammal ryssbil, där låset satt invändigt och åtkomligt. Lite fingerfärdighet senare, så var luckan öppen. Nu var det bara att vänta på att herrskapet där framme skulle stanna till, så att jag kunde snabbt åla mig ur bilen och försvinna snabbt innan de ens visste att jag var borta.

    Det dröjde inte länge innan de bromsade in och stannade. Trafikbruset lät högt, så jag förstod att vi hade stannat på grund av att vi skulle ut på en större väg. Snabbt som blixten ålade jag mig ut ur bilen utan att öppna bakluckan för högt. Tack vara att det var mörkt ute, så hade de säkert inte uppfattat att jag var ute. Jag ställde mig försiktigt upp på den kolsvarta vägen och tänkte smyga mig iväg obemärkt. Den lilla trubbnosiga pang-panget jag hade fått med mig av en av Henns kompisar fanns fortfarande kvar i hölstret runt vaden och snabbare än vad jag hann blinka åkte den fram i min näve. Tur var väl det, för chauffören hade i alla fall märkt att något var fara å färde, när jag försökte stänga bakluckan. Han hann inte säga många ord på sitt modersmål innan min revolver pekade honom rakt i nyllet.

    Hade jag nu varit av en viss kaliber, så hade dessa båda herrar förpassats rakt in i historiens glömska, men som jag hade lärt mig i livets hårda skola och på grund av att jag är den man jag är, så sköt jag inte.

SkrivPuff 2010:135 - Om en nymodighet

    Nisse stod och blängde ut över bukten. Sommaren hade äntligen kommit, vi hade flyttat ut till våra nyinköpta sommarstugor med våra respektive och allt var så där som bara det ska vara. Jag stod bredvid honom och bara njöt..
    - Sicket jävla mög.
    Jag kände solens strålar värma mitt inre, mitt hjärta och mitt humör.
    - Var finns närmsta pub?
    Fem mil från närmsta stad, mitt i ingenstans och med hela framtiden framför sig. Jag tittade på han som stod där på sidan om mig, såg hans frustration och missnöje. Monkan hade mer eller mindre tvingat honom att följa med. Det hade varit ett jädra jidder innan de båda satt i bilen.
    - Jag drar så fort jag kan, hade Nisse sagt och blängde surt. Jävla missfoster. jag vill inte.
    Nu var det som det var, allt var bestämt och klappat och klart. Nisse hade till slut stuvat in sig i vår bil och under mol tystnad följt med de tre timmarna det tog att köra till de nyligen hyrda stugorna.
    - Vad det här nödvändigt?
    Jag hade aldrig hört honom på sämre humör, rösten skvallrade om en viss irritation om man nu får vara övertydlig, och hans ansikte speglade det riktigt usla humör han var på.
   - Slappna av, sa jag. Relax. Det här kan bara bli så jävla underbart. Sommaren framför oss och sen blir det nya roliga jobb på företaget.
    Vi hade av en slump hamnat på samma firma efter lumpen. Att vi hade följt varandra de senaste fem åren genom gymnasiet, militärtjänstgöring och allt annat som på den tiden hörde en ung mans uppväxt till var bara det en bedrift. Monkan hade även hon funnits vid hans sida de senaste fem åren, gjort honom lycklig och sett till att han hade hållit sig på den smala gatan. Än så länge. Det kändes också som om jag och han på något sätt var länkade till varandra. Inte bara det att vi till och med hade gjort lumpen tillsammans, vi började också att bilda familj tillsammans. Trodde jag.
    - Jag har träffat en annan, sa Nisse. Jag vill att Monkan far åt helvete.
    Det kom som en blixt från klar himmel. Jag hade inte anat det minsta, inte sett det komma. Min tjej som jag nyligen hade blivit blixtförälskad i hade inte heller sett det. Vi hade tänkt oss tre himmelska veckor i goda vänners lag. Hon och Monkan var sammankopplade på samma sätt som Nisse och jag var sammankopplade.
    - Jag kan inte säga annat än att jag blev lite förvånad, sa jag utan att veta vad jag skulle säga egentligen. Vad fan gör vi nu?
    Den ljumma natten vid den ljuva östra kustremsan, denna helt enkelt underbara sena junikväll hade plötsligt förbytts i något helt annat. Det glada gänget skulle plötsligt splittras, en av fyra skulle väck och ett nytt hjul skulle rulla tillsammans med oss andra. Jag vet inte vad som skulle ha fått mig att förundras mer. Nisse och Monkan hade bara fram till senaste veckan verkat vara så kära i varandra att ingen ens skulle kunna tro att någon av de två skulle vilja dela på sig för gott.
    - Vad fan gör jag nu?
    - Ja, vad fan gör du nu?
   Jag sa det sista bara för att jag inte ville ta Nisses beslut, på samma sätt som jag hade gjort de senaste åren. Någon gång fick han allt vakna upp och ta ansvar för sitt eget liv. Något nytt borde väl även han lära sig. Om inte förr, så senare i alla fall.

SkrivPuff 2010:133 - Om att alla goda ting är tre

    "Vilket jävla sunkigt gäng ni är!"
    Brorsan stod framför oss, skrek och gormade och levde rövare. Efter ett tag surnade jag till rejält. Situationen påminde starkt om den första och enda gången jag seglade med S/S Aquino som gick med styckegods och allmän försörjning i den Filippinska ögruppen. Jag övergav skitstöveln till kapten under ett kortare uppehåll i den alldeles förtjusande lilla staden Laoag City på norra delen av ögruppen. Kapten blev inte glad, men på det sätt han hade betett sig var han inte värd en bättre avslutning. Vad som sen hände under det månadslånga uppehållet i staden, får jag återkomma till i ett senare avsnitt, då det är väl värt att berätta.
    "Vad fan skulle vi gjort?"
    Putte öppnade låda för första gången sen mordet på Maja-Tiina. Hans röst klingade på ett sätt som ingen av oss hade hört förut. Det fanns en hård metallisk klang i botten som var ny och obekant. Brorsan tystnade tvärt och satte sig vid mitt skrivbord som om han ägde stället.
    "Nu är du orättvis!"
    Sheriffbruden tog sig ton och det med rätta.
    "Kom med ett bättre förslag eller håll truten."
    Ögongodiset ramlade åter bak i soffan och lutade sitt huvud mot min axel.
    "Tala om för honom att han kan fara åt helvete om han ska han hålla på, på det här viset."
    Därefter blev det tvärtyst. Brorsan la upp fötterna på skrivbordet och tittade på Norrköpings finaste trio, log plötsligt med hela ansiktet och skrattade till.
    "Vilket jävla gäng ni är! Det är också svårt för mig att inse vad ni har varit med om."
    "Ja just det. Så är det."
    Putte fräste till lite, men man kunde höra på rösten att han började mjukna lite.
    "Vad fan gör vi", frågade jag. "Vi måste framåt kamrater."
    "Ja, vad fan gör vi?"
    Sheriffbruden lät lätt avslagen på rösten, som om hon hade gett upp.
    "Vi vet det mesta", svarade brorsan, "var de finns och vad de har gjort. Det enda som fattas är vilka huvudskurkarna är. Där är det som ett enda stort mörker."
    "Den som sköt henne ska dö."
    Puttes inlägg fick oss alla att studsa till.
    "Du ska inte göra ett skit!"
    Nu blev brorsan förbannad.
    "Jag har inget problem att stoppa in dig på tio år om du så kröker ett hår på någons skalle. Mord eller inte spelar ingen roll. Har du förstått?"
    Om blickar kunde döda så skulle Putte nu ha fallit död ner. Denna blick hade jag bara förut sett hos en styrman på M/S Nikita, när vi gick med styckegods i Barents hav. En av de mer törstiga matroserna fick en natt fylledille på bryggan när vi hade vakten ihop och började oupphörligen tjattra på sitt lands vilda tungomål. Det dröjde inte länge innan styrman tröttnade och inte bara spände ögonen i honom utan också satte handfängsel på honom. Nu gick det inte så långt mellan Putte och brorsan, för Putte hade vett att hålla truten.
    "Jag förväntar mig att ni tre håller er lugna från och med nu och låter oss som är utbildade ta hand om resten. Vad gäller dig", fortsatte han och pekade på det kvinnliga inslaget i vår lilla trio, "så är du välkommen om du bara återgår i tjänst."
    Brorsan reste sig ur min stol och gjorde sig beredd att gå. Såg på oss alla tre, Sheriffbruden, Putte och så jag, som satt i soffan, skakade lite på huvudet och försvann som en oljad blixt. När dörren hade slagit igen bakom honom, öppnade Putte återigen munnen och väste med hård röst, medan hans ögon lyste korpsvart elaka.
    "Fähunden ska visst dö. Sakta och plågsamt ..."

SkrivPuff 2010:131 - Om ekonomiskt lättsinne

    Grådask, skällevinter, hundsommar eller kattfibbla. Orden är många och betyder ingenting men det var den tongången han höll där framme på podiet och det typ av språk han använde. För den oinvigde. Allting på nolltid. 20, 30 %. Invest, invest och allt skall vara dig givet. 40% och mer. Dubbelt upp på ett år. Allt är möjligt och inte kostar det kattskit heller. Vi ger bort pengarna, men endast idag! Halleluja!
    Den dagen det begav sig var en förunderlig dag. Ljuset föll liksom lite snett in lokalen där vi satt, spelade över podiet och lämnade oss andra i skuggan. Liksom på efterkälken var det någon som sa efteråt.
    "Let's rock'n'roll."
    Mannen med den höga svansföringen dansade in på podiet, tog en mikrofon och bara vrålade. Några i församlingen ställde sig upp och vrålade ikapp. Själv höll jag en låg profil. Alltid. Det är på det sätt jag vill vara på och det är en strategi som har lönat sig i längden. Tror jag.
    "Köp, köp, köp!"
    Terriern på podiet skällde på det språk som husse hade lärt honom. Jag såg på min vän som stod bredvid mig. Såg hur han hoppade upp och ner med högrött ansikte, svetten lackade och han stirrade blint framför sig. Jag drog honom försiktigt i tröjan.
    "Det här är lyckan", skrek han i mitt öra. "Jag ska bli rik, rik, rik..."
    Lokalen var en sliten gammal gympasal i 50-tals tappping. Stolarna som de flesta av oss satt på verkade komma från samma årtioende. Andra stod på de låga bänkar som stod runt om vid vägarna och höll sig krampaktigt i ribbstolarna. Det luktade svagt av gammal unken gymnastikpennalism, handbollsklister och svett, svett och återigen svett. Ventilation obefintlig, publik för många.
    Framför varje utgång materialiserade sig plötsligt två stöddiga varelser. Dörrarna stängdes och lyset släcktes ned. Det blev tyst och det enda som hördes var hur den lilla husmusen med snabba tassande steg drog sig in i närmsta lilla hål.
    Själv vägrade jag. Den lilla råttan på scen hade satt sig framför ett bord, alla i publiken hade tvingat ställa sig i kö och var tvungen att skriva på ett papper för att komma ut genom den enda dörren som var öppen.
    "Inte en chans", sa jag. "Jag skriver inte på."
    En av de breda männen som förut hade vaktat en av dörrarna kom fram mot mig, tog tag i min arm och började slita ut mig på golvet. Det gjorde ont, men inte skrek jag inte. Nä, nä. Sån var inte jag. Jag tål smärta och en sådan lurk till pajas ska inte få mig ur balans. Den bredaxlade halkade till och jag kom loss ur hans grepp, hoppade undan och sprang bort mot scenen. Det enda ställe där det inte fanns något folk.
    Han som satt och tog upp anmälningar på det de sålde, vände sig om och tittade på mig och pekade på en dörr på andra sidan. Själv brydde jag mig inte mer, struntade fullständigt vad som var rätt eller fel, men jag öppnade bakdörren och trängde mig förbi en bredaxlad typ.
    Fem månade senare insåg min vän att han hade blivit grundlurad. Jag såg ju genast att det den vältalige och karismatiske på scen sålde var ett inträde i ett klassiskt pyramidspel. Allt fagert tal var numera lika bortblåst som männen och den, som han sa, världsomspännande organisation de företrädde. Polarn var ett antal tusenlappar fattigare och den förtröstan han hade på sin nästa var lika bortblåst den.
    Det enda vi var överens om var att det ekonomiska lättsinnet faktiskt är ett nollsummemspel i mångt och mycket. Det den ena förlorar, vinner den andre, och min vän var i all fall en erfarenhet rikare. Till nytta? Ja. Till nöje? Knappast.

SkrivPuff 2010:127 - Om att raljera

    - Vilken liten fjolla!
    Pastorn satt vid sitt skrivbord. Pratade i telefon med sin gode vän predikanten om vad han skulle tala om i närradion nästa gång.
    - Ska vi verkligen acceptera att dessa fjollor, eller HBT människor som de kallar sig numera, verkligen ska få uttala sig i religiösa frågor?
    Man kunde se på hans min att Käre bror på andra sidan luren inte riktigt höll med där.
    - Men vad ska jag säga då?
    Minspelet gick från djupaste pannveck till klara och släta huddrag. Till slut log pastorn med hela ansiktet.
    - Käre bror är klok. Det är naturligtvis den vägen vi ska gå, men kära bror håller med om att vi inte borde tillåtas dessa fjollor?
    - Naturligtvis käre bror. De borde utrotas eller åtminstone hållas kort och på ställen där de inte syns.
    Pastorn log nu med hela ansiktet på det där änglalika sätt som han hade övat in framför spegeln under många år. Mjuk och vän och guds röst här på jorden. Den enda och sanna rösten och det var Pastorn som var hans talesman i det fögderi som Pastorn kallade "sin församling".
    - Käre bror kommer väl att lyssna när jag talar om för mina kära församlingsbor att de inte bör läsa Gardell. Att han hädar och han är anti-krist och att vi någon gång måste säga ifrån. Vi rättänkande människor.
    Nu såg plötsligt pastorn bekymrad ut....
    - Bokbål, säger du. Törs vi verkligen det. Det brukar bli ett sådant liv på pressen och de missförstår alltid.
    Pastorn skruvade på sig där han satt på stolen, verkade inte riktigt bekväm, men ögonen blixtrade till.
    - Jag är inte feg. Klart att jag vågar, jag är den förste som skulle kasta hans bok på bålet. Om jag hade någon vill säga och jag vill inte gå och handla en. Då tjänar den fjollan bara mer pengar.
    Pastorn såg nu åter så där mild och god ut som bara milda och goda och rättfärdiga pastorer gör. Han tänkte på elden, den eld som skulle förgöra kättarens tillika fjollans ord, men han var inte nöjd då det var något som fattades. Till slut kom han på vad det var; Det var bålet som skulle bränna fjollan själv. Den så kallade man som hade tagits Guds ord i sin mun, och talat om för hela svenska folket att alla var lika och hade samma rätt oavsett kön, hudfärg eller sexuell läggning eller andra helt oväsentliga saker. Vilken kättare.

    Här slutar jag raljerandet då jag inte klarade mer, och sen tyckte jag faktiskt inte att det blev speciellt bra heller.
    Jonas Gardell har skrivit den absolut bästa bok som jag inte har klarat av att läsa färdigt. Jenny. Jag behöver inte läsa färdigt den då jag känner igen hela scenariot från min egen uppväxt. Jag vet hur det kommer att sluta och jag känner i varje fiber i min kropp hur illa alla inblandade redan känner sig eller kommer att känna sig om tjugo år när de tänker tillbaka på den kvällen. Det är där ingen skillnad mellan man eller kvinna vill jag påstå. Boken är otäckt sann och jag vill aldrig mer uppleva dessa vidriga elaka känslor igen.
    En annan sak. Jag har sett varje show Jonas Gardell har producerat och någon mer mänsklig varelse kan jag inte tänka mig. Han är människa inifrån och ut.
    Tack Jonas för att du finns och delar med dig av din kunskap.

SkrivPuff 2010:126 - Om att hushålla

    - Ska jag slänga den?
    - Nä. Varför det?
    - Du använder den ju inte.
    - ...men jag kanske kommer att göra det? Funderade senast igår på det.
    - Den har hängt orörd här i tre år nu. Urtvättad och ful ...
    - Kan kanske ta den till landet då. Kan jag ha på mig när jag målar.
    - Du har fullt med kläder där också, och förresten målar du inte.
    - Det regnade så mycket. Går inte att måla när det regnar.
    - Förra sommaren var varm och fin.
    - Går inte och måla i solsken heller, för den delen.
    - Så då kastar jag den då?
    - Nä. Varför det?
    - Du använder den ju inte. Den hänger bara i vägen och det är överfullt i skåpet.
    - Får jag se på den?
    - Ska jag kasta den eller inte?
    - Kan ha den en sista gång. Synd att kasta något som är nytvättat och struken.
    - Du kan inte ha den här mer. Den är urtvättad och ful och omodern.
    - Som fritidskjorta då?
    - Nä, du kommer aldrig att ha den på dig mer!
    - Vilken skjorta menar du?
    - Den här!
    - Jasså den gamla trasan. Varför sa du inte det på en gång. Kasta skiten eller ta den till trasor...
    - Den här skjortan då?
    - Nä. Varför det?
    Och där någonstans försvann humöret för gott hos kära hustrun. Under den kvällen i alla fall.

SkrivPuff 2010:125 - Om syskonkärlek

Till min lillebror!

    Först vill jag börja med att säga att jag har saknat dig så pass att de senaste, dryga fem åren har varit ett rent helvete. Jag menar inte bara för mig själv utan detta gäller alla av vår familj. Då kanske du förstår hur mycket vi alla höll av dig, för om det inte hade märkts att du funnits ibland oss, så hade du ju heller inte varit saknad.
    Den där dagen du försvann sitter fortfarande som en stor jävla sjuk kniv mitt i min mage. Bara så att du förstår. Om du nu kan förstå där du är. Jag vet inte, ingen vet, men det finns de som tror vilket är en satans skillnad. Själv tvekar jag, men en sak är jag säker på i alla fall. Nu vet jag var du finns och där kommer du att vara för evigt.
    Jag möter dig inte heller mer i korridorerna på jobbet, tittar efter dig i matsalen fortfarande, men ser dig aldrig. Jag ringer dig ibland fortfarande för att tala om den senaste matchen, men du svarar inte. En röst svarar bara att numret inte tillhör någon abbonent. Det är skit.
    Jag har under en längre tid velat tala med dig om allt detta, men jag har varken haft förmågan eller modet att uttrycka mig på rätt sätt. Det är väl så att jag har varit rädd att såra och göra dig illa på något sätt. Vad dumt tänkt, egentligen. Du finns ju inte mer, så hur skulle jag kunna göra dig illa? Hur skulle en känsla av saknad kunna såra någon och hur skulle den kunna såra dig? Min lillebror.
    Den där dagen, när jag som vanligt på morgonen loggade in på Aftonbladets hemsida bara för att kontrollera att allt stod väl till i världen möttes man av rubrikerna om detta ofattbara. Vi visste ju var någonstans ungefär du skulle befinna dig, så vi insåg att du skulle kunna vara berörd. Så det innebar att vi ville veta och det första jag gjorde var att ringa dig, men möttes bara av din röst i luren som sa, "Hej! Du har kommit till xxxxxx. jag kan inte svara nu, men lämna ett meddelande så ska jag ringa upp senare." men inte fan ringde du tillbaka. Ditt SMS från dagen innan, gav oss faktiskt hopp att du inte skulle befinna dig på den plats som tidningarna skrek ut var värst drabbat, men det visade sig att du hade stavat platsens namn fel. Du var faktiskt just på den plats som tidningarna talade om.
    Jag är fantastiskt glad att du ringde två dagar innan det hände och att jag fick önska dig God Jul. Ännu mer glad är jag att du också faktiskt pratade med mamma, att du ringde en gång till lite senare, trots att hon inte svarade första gången och att du då fick tag i henne. Hon lever av det fortfarande, drygt fem år senare. Vi hade det trevligt den julafton hemma hos oss, men alla hade naturligtvis önskat att du hade varit där. Om bara det hade varit så. Ingen säger det högt när vi träffas på julen, men jag är säker på att alla tänker så innerst inne. Julhelgerna är ett helvete numera. Bara så att du förstår.
    Du måste även förstå, efter det att du försvann så blev det tyst i telefonluren. Det var som om ingen ville vara med mig längre. Varken hemma eller på arbetet. Det var bara J som höll kontakten, som fick mig att känna att det trots allt var värt att gå vidare, om det så bara var för min skull. M var ett stort stöd också, hade jag inte varit gift med henne, vet jag inte hur det hade gått. Hon är guld värd min stora kärlek här i livet. Bara så att du också vet det.
    Ett år senare, så satt jag då äntligen på den strand där du försvann och tittade ut över samma hav som du då tittade ut över. Satt vid den strand där du skulle äta frukost, när det ofattbara inträffade. Det var så lugnt och skönt den där dagen. Det var svårt att föreställa sig det kaos som måste ha varit när den stora vågen rullade in mot land, den skräck som alla måste ha känt när de sveptes med. Du var inte snabbt nog iväg. Jag tror det var så det gick till och det är så de andra har berättat.
     Det jag förbannar mest och det som känns mest i kroppen på mig, är att jag inte fick vara med dig då det hände, inte kunde hjälpa dig i din nöd. Jag var ju inte där du var, utan på andra sidan jodklotet. Så långt borta i tid och rum och totalt chanslös. Samtidigt vet jag att hade jag varit där, så hade jag inte fått. Du ville alltid klara dig själv och behövde varken stöd eller hjälp, speciellt inte av en storebror. Det är väl riktigt, det är så det ska vara, men jag hade allt bra gärna velat både hjälpa och trösta dig. Nu när det hände, det som hände. Jag var ju i alla fall din storebror.
   
   
Bokmånglarn

SkrivPuff 2010:122 - Om att gömma sig

    - Tittut!
    Ett lockigt litet leende tittade fram bakom fåtöljen, ett klingande skratt och sen små korta steg som tultade iväg till nästa stol. Jag ställde mig på knä och gömde mig framför fåtöljen, stack ut huvudet en smula och "Buuh". Ett fnitter konfirmerade att hon hade sett mig, ytterligare några små tultande steg och "wisscch" var hon borta. Vart hon tog vägen var inte så svårt att höra, då fnittret följde varje steg hon tog.
    - Tittut!
    Jag vände mig om och där stog hon, den kvinna jag älskade över allt annat här på jorden, och log mot mig.
    - Tittut!
    Och där kom hon tultande i full fart, hon som var frukten av vår kärlek, och kastade sig rakt över mig. Hon snusade mot min hals, gav mig en blöt puss på mun och vände sig om. Tittade uppåt.
    - Pappa och jag leka ...
    Iväg var hon tvärs över vårt vardagsrum. Mitt fru skrattade och likadant gjorde jag.
    - Slit inte ut dig. Du måste ha lite ork till senare också.
    Jag kände lukten från köket. Det fick magsaften och snålvattnet att rinna till samtidigt som ett litet kurrande kunde höras från mellangärdet.
    - Var är pappas flicka?
    Jag kröp ut mot hallen, var så tyst jag kunde för att hon inte skulle höra mig. Inte ett ljud som svar.
    - Nu kommer jag och tar dig!
    Alltid när jag sa så, skulle jag kunna höra henne. Hon hade aldrig kunnat motstå den retfulla tonen och svarade alltid med ett återhållet fnitter. Den här gången var hon tyst. Inte ett pip hördes någonstans.
    - Nu kommer jag och tar dig!
    Ännu ett försök med samma resultat. Jag ställde mig upp och tittade mig runt i den smala avlånga hallen. Det fanns fyra vägar hon kunde ha gått; Antingen upp för trappan mot övervåningen eller nerför trappan mot källaren, men där skulle hon ha stoppats av dörren, eller också ut mot gatan genom ytterdörren eller också in i köket. Jag tittade in i köket, men där var det tomt så när som på den förföriska doften från spisen. Nedåt var otänkbart, så då återstod bara uppåt eftersom ytterdörren var låst.
    Klump, klump uppför trappan. Man måste låta mycket när man smyger på små barn. Ingen överraskning för då kan de bli rädda, samtidigt som de faktiskt vill bli kittlade av en krypande, smygande rädsla.
    - Nu kommer jag ...
    Inte ett ljud till svar, fullständigt tyst. Trappan var inte speciellt lång, så klumpedi-klumpet varade inte allt för länge. Jag tittade in i badrummet, jag tittade in vårt sovrum och jag tittade in i hennes rum. Ingen lillan någonstans.
    Den där lilla ryckningen i mungipan, pirret i maggropen som kom lufsande och trycket över bröstet som om bältet hade flyttats en halvmeter upp. Jag kände igen alla mina reaktioner. De var de samma som för tio år sen när brorsan försvann för gott. Häck, väck lingonsäck, så fanns han inte mer. Den typ av erfarenhet har jag haft och den vill jag inte ha igen.
    - Har du sett Lillan?
    - Va? Va sa du? Kom nu, det är mat.
    Jag bestämde mig för att gå systematiskt tillväga. In i badrummet, titta bakom dörren, titta in i torkskåpet. Tomt. In i vårt sovrum, titta under sängen, i garderoberna, bakom dörren. Tomt. Pulsen stiger till hundra, blodtrycket skjuter i höjden. In i Lillans rum, titta på sängen, titta under sängen och till slut titta in i garderoben.
    - Tittut!

SkrivPuff 2010:121 - Om att vara storsint

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 9, Scen 3, slutet - Putte blir kärlekskrank

    Det är klart att Putte ska få ha det lite kul med damerna. Jag menar inget annat. Klart att Putte ska lattja lite, det mår varenda karl bra av, men var han tvungen att bete sig så här fjompigt? Det sneda leendet och munnen som i normala fall inte säger många ord och som nu verkar vara totalt stum. Jag ser in i den inåtvända blicken och plötsligt är det ingen hemma. Grabben är någon annanstans.
    Det är första gången sen jag träffade Putte som jag har sett honom i det här tillståndet. Det är inte trevligt ska ni veta, men jag står ut. Måste det. För Puttes skull. En man som Putte, med den historia med sprit, hemlöshet, och allt annat som hör det livet till gör ingen man till den perfekta partnern. Inte för inte att det faktiskt kan bli så att lyckan vänder, men i min bekantskapskrets hör det till undantagen.
    - Är hon inte vacker?
    Det fårleendet kunde få vem som helst att förstå vad klockan var slagen. Att damen befann sig på övre halvan var det ingen tvekan om, men att hon inte skulle vinna Top model var alla överens om. Jag såg bort mot det hörn där hon satt lite för sig själv. Hon tittade ner i bordet samtidigt som hon försiktigt kikade under lugg bort mot Putte. Det lilla, lilla leendet som följde och de pigga ögonen avslöjade mer än om hon hade sagt det rakt ut.
    - Kör hårt, sa jag till Putte. Det är raka spåret ...
    Putte log så att löständerna glänste i det soligaste Stomatollende som han hade fyrat av sen tänderna kom på plats i somras.
    - Jag har inte mått så här bra sen morsan sa att vad som än hände, så skulle jag vara hennes lilla pojk. Det är trettio år sen.
    Vi knallade alla ut ur lokalen. Alla var på topp och notan hade varit av den storleken att hovmästaren var på väg att slicka golvet rent där vi gick. Vi knallade bort mot kontoret där sherifferna hade sitt högkvarter. Jag funderade en stund vem damen var, innan jag tog fan i hand och frågade Henn rakt ut. Svaret gjorde mig nöjd. Jag visste att Petri och hans pojkar ibland använde s.k. frilansare som hade ett speciellt intresse av att vilja få vissa element i den undre världen att förpassas bakom lås och bom.
    Tallinns mörka gränder glänste i regnet. Alla drog upp dragkedjan ända upp till adamsäpplet, drog ner mössan till öronen och småsprang under en däven tystnad. Alla utom Putte. han gick lite längre bak med uppknäppt jacka, drog sig sakta över till den sida hon var och som av händelse gick han plötsligt bredvid henne. Jag såg att hennes leende blev lite bredare och hon sträckte ut sin hand mot honom.
  

SkrivPuff 2010:119 - Om skam

    Jag hittade Nisse i en gränd. Han låg mellan de två sopkärlen som stod uppradade inför morgonens tömning. Det var natt, det var tidig oktober, det var kallt och regnigt. Symboliskt på något sätt. Skit ska skit ha. Han luktade gammal fylla, spya och våt ylle.
    - Hej, sa jag. Nilla har kommit hem nu.
    Inget svar, ingen rörelse. Ingenting som tydde på att han hade hört mig.
    - Du blev pappa i morse, fortsatte jag. Det blev en grabb på 3,4 kg och välskapt är han. Jättefin.
    Nisse spydde som svar. Stanken som slog upp var sur och kväljande. Hans tröja blev ännu mer kletig än vad den var. Han stönade.
    - Mona sa att du nog var här i krokarna.
    Nisse började röra på sig, la sig på sidan och drog upp knäna mot hakan.
    - Stick för fan...
    Mumlandet brydde jag mig inte om. Att se på detta vrak gjorde att bröstet mitt drog ihop sig och tårarna började rinna.
    - Fy fan...
    Jag lär kräket ligga, gick därifrån för att se om det var någon kvar på krogen som han troligen hade blivit utkastad ifrån. Runt hörnet stod en av de där mer biffiga männen som bär en skylt som det står "Ordningsvakt" på. Runt honom stod ca fyrtio människor i varierande ålder och frös och ville in. Ibland öppnade den biffige repet och släppte in en i taget med ett leende som lyste falskt ända till andra sidan.
    - Har du lite vatten, frågade jag. Jag måste tvätta av min kompis innan jag kan köra hem honom.
    - Dra åt helvete, var det enda svar jag fick. Annars ska jag bunta ihop dig som jag gjorde med ditt svin till kompis.
    Stan är inte större än att alla vet allt om alla. Tydligen. Jag förstod på hans blick att han visste exakt vem jag var och också att han visste att Nisse och jag var kompisar sen länge.
    Nisse satt upp när jag kom tillbaka.
    - Är han fin?
    - Ja, svarade jag. Jättefin. Du borde varit där!
    Nisse placerade sitt huvud mellan knäna och hulkade så att hela kroppen skakade. Jag satte mig bredvid honom och la armen om hans äckliga tröja. Brydde mig inte om stanken; "Vänner stinker inte", tänkte jag. "Aldrig."
    - 3,4 kg, sa jag. Alla tår och fingrar som det ska.
    Nisse satt fortfarande med huvudet mellan knäna, men var nu helt stilla.
    - Att du är farsan ser alla. Det behövs det inget DNA test för att begripa ...
    Nisse blev helt plötsligt så tung, så tung mot min arm.
    - Du måste hem. Nilla väntar.
    Nisses skrik när jag sa att han var tvungen att åka hem gjorde mig helt paralyserad för ett tag. Min bröstkorg bara darrade till som en resonanslåda och för ett ögonblick kändes det som att jag verkligen kunde känna det Nisse själv måste känna i denna stund.
    - Kan inte ...
    Att vilja eller inte vilja, att kunna eller inte kunna. Det är inte det som är frågan i den här stunden. Min uppgift var att hitta Nisse och se till att han kom hem oavsett skick.
    - Du ska hem. Nilla vill det.
    - Kan inte ...
    - Sitt kvar medan jag hämtar bilen. Rör dig inte.
    När jag kom tillbaka såg jag att det hade bildats en folksamling i gränden där jag hade lämnat honom. Det var skrik och gap och mitt i alltihopa kunde jag urskilja Nisses röst.
    - Försvinn, skrek han, jag har inte gjort er något.
    Jag slog mig in i mitten och kunde urskilja tio personer som stod och skrek "fyllskalle, fyllskalle, fyllskalle" och skrattade åt honom när han försökte värja sig när de drog kläderna av honom. En av grabbarna slog Nisse på ryggen med hans egen tröja medan än annan försökte slita av honom byxorna. Släpade runt honom när de inte villa komma av.
    När de såg mig och hur jag började slå vilt omkring mig för att skydda honom, försvann alla lika plötsligt som de hade kommit. Det enda som hördes var Nisses snyftningar.
    - Det var inte så här det var tänkt att bli, snyftade han i mitt öra när jag försökte sätta honom upp. Vi såg fram emot den här dagen, både Nilla och jag. Tillsammans. Ändå blev det så här, trots att jag inte ville. Jag kan aldrig ställa detta tillrätta.
    Jag satte mig återigen bredvid honom, hade hört allt detta förut. Alla löften, alla uppmaningar, allt som kunde sägas hade sagts tidigare. Allt. Ingenting var nytt. Att vilja, men inte kunna. Att lova, men inte uppfylla. Nu var det bara upp till honom själv.

SkrivPuff 2010:118 - Om den stora bluffen

Att se, men inte synas.
Att synas, men inte höras.
Att höras utan att se.

Att vilja utan att få.
Att erbjuda utan att någon tar emot.
Att vara där, men ingen som lägger märke till en.

Att finnas till, men endast som en snäll flicka.
Att vara tyst och försagd är ingen riktig pojke.
Att vara ärlig och öppen mot de som stjäl ditt arbete befrämjar inte din karriär.

Att ställa upp för andra, utan att någon ställer upp för dig.
Att aldrig höja rösten när någon skriker åt dig.
Att alltid vara där du förväntas vara. Ständigt ensam.

Att se, men aldrig ses.
Att låta, men aldrig höras.
Att leva och sedan dö.

SkrivPuff 2010:113 - Om ett oönskat möte

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 11, Scen 9 - Puttes stora sorg

    Vi gick över den slippriga lilla spången. Ljudnivån var hög och humöret på topp, trots att novembermörkret slet i skinnet och våra allt för tunna kläder knappt gjorde skäl för namnet. Att ta en taxi i det ekonomiska och kroppsliga och själsliga tillstånd vi befann oss i är för mig främmande. Nej, apostlahästarna i full galopp mot kära gamla Bergslagsgatan är det enda som gäller.
   - Miljöansvar, säger jag till alla som vill lyssna på mitt förhållningssätt till taxiåkande. Miljöansvar.
   Vi kom i lä från den iskalla vinden när vi kom in på Västgötegatan. De mörkbruna husen på höger sida upp mot Kungsgatan var som vanligt släckta. De skitiga gamla industribyggnaderna hade gjort sitt för länge sedan. Lite längre upp, mitt emot Arbetets museum, ligger Broddway kafé. En oas med människor, ljus och stora fönster mitt i den steniga öknen. Väl uppe på Skvallertorgets numera enorma korsning där bilar och människor numera möts planskilt i en strid ström. Det har inte blivit bättre om ni frågar mig. Dessutom gjorde de hala kullerstenarna det svårt för oss, lätt stagade som vi var, att förflytta oss framåt. Vi ville bara hem.
    Jag tittade lätt avundsjukt på de två turturduvorna, Putte och Marja-Tiina, som höll varandra hårt i handen och såg bara så där nykära ut, som nykära människor gör.
    - Sno er på. Jag fryser.
    Att frysa är något jag är van vid, men det är inget jag trivs med. Frusit har jag gjort på varenda skuta som går norr om Skottlands norra spets och speciellt under årstider som denna. Jag minns speciellt en resa mellan Svalbard i norr och Brighton i söder. Den ryska trålarens värmesystem gick sönder tre timmar efter avfärd i slutet av november det året, och inte vände kapten om inte. Det enda han sa var "Njet" och stängde kassaskåpet där han förvarade vodkan för eget bruk. Efter två dagar var det fullt uppror och de små stackars halvbruna Filipinerna blev alldeles frostbitna och vita i skinnet.
    Vi rundade den lysande röda Matteuskyrkan med dess spetsiga torn och tvärsade in i Folkparken. Vi följde Norra Promenaden där vinden bet i rakt in i bringan. Bilarnas ljuslyktor och spårvagnarnas gnissel var det enda som hördes i den mörka natten.
    Jag tittade återigen på de två som gick bredvid mig och insåg att hon var bra för Putte. Han hade aldrig sett så harmonisk ut så länge jag hade känt honom. Det var en annan Putte som gick där, en nykter Putte, en Putte som var spirituell och handlingskraftig Putte. En Putte som log mot sina medmänniskor och deltog i gruppen. Jag var glad för Puttes skull. Han hade också talat om för mig att Marja-Tiina hade talat om för honom att hon var lycklig med honom, att deras båda förflutna nu låg bakom dem och att de hade en gemensam framtid att se fram emot. Den hade hon bestämt skulle bli en lycklig sådan.
    När vi korsade Norra Promenaden och kom in på Abel Beckers gata ser till vänster de tre stora höghusen på vänster hand. De är som ett landmärke för oss om bor i området. Ser man dem vet man att man snart är hemma. Det skulle bli skönt att gå och lägga sig nu. Vi var alla trötta och det var mycket arbete i morgon. De estniska poliserna som skulle mötas upp och tas om hand, planer som skulle utarbetas och allt annat som hör livet till.
    - Där är vår balkong, sa jag och pekade. Så nu är det inte långt kvar.
    Maja-Tiina log tacksamt.
    - Vi är allt lite trötta, svarade hon och kramade Puttes hand. Det ska bli skönt att gå och lägga sig. Det har varit en lång dag.
    När vi kom in på Bergslagsgatan såg man skylten 59 lysa i kurvan, och det fick oss att öka frekvensen på stegen ytterligare. När jag stog vid dörren och fibblade med nycklarna var det som en åskknall i luften, en duns och sen hörde jag Puttes skrik.
    - Hon är träffad. Ring efter en ambulans.
    Jag förstod ingenting, men när jag vände mig såg jag Maja-Tiina ligga på marken där en stor blodpöl bredde ut sig kring hennes huvud.