SkrivPuff 2010:171 - Om Folkparken i Norrköping

    Folkparken är som en oas för oss hungriga och törstiga själar och som en grön lunga och enorm lekpark för resten av Norrköpings mer välbalanserade invånare. Den vidsträckta parken har plats för små som stora, unga som gamla, socialarbetare såväl som lodisar. Här kan man ta med dagisklassen för att låta de små bada i poolen, svinga sig i gungorna eller springa och busa på gräsplanen eller också kan vi mer asociala få lov att dricka vårt medhavda på en parkbänk utan att polisen eller annan obehörig kommer och stör. Man kan till och med bädda sig en säng under en dunge en varm sommarnatt och vakna alldeles hel, orånad och utvilad på morgonen

SkrivPuff 2010:170 - Om dagen efter

    Jag såg förbi Putte, spanade in kvinnan som just hade kommit in på Turkens lunchsylta och jag kände antagligen precis samma sak som alla andra karlar som håglöst satt draperade vid de slitna borden. Man fick en stöt bara av att se på henne, att sen höra hennes mjukhesa röst var som att bli smekt på de mest känsliga delarna av en väl upplärd och villig vacker ung dam från Copacabanas stränder.
    Hon var lång och hade ett kastanjebrunt hår som lockade sig uppåt i de mest vågade lockar. Hennes kläder visade mer än de döljde och accentuerade elegant hennes välsvarvade kropp. Hela hennes intåg gjorde klart för alla att här kom det en kvinna som visste vad hon ville och också var beredd att visa vad. Hennes ögon registrerade reaktionerna hos de som satt runt om. Det lilla leendet i mungipan och reflexen i hennes ögon visade att hon var nöjd med entrén och att hon uppnådde målet med den.
    Turken bugade djupare än vad han i vanliga fall gjorde, log och kysste till och med på hand innan han visade henne vägen mellan borden. Hungriga mansblickar följde henne stint och det kan jag lova, hade de haft förmågan, hade de tagit mig av daga på fläcken när hon satte sig vid mitt bord.
    - Stick, sa jag till Putte. Jag har fått besök.
    Putte grymtade till svar, svepte det sista ur glaset samtidigt som han kastade en sur blick på mig.
    - Äh, seså, Fritte...
    - Vi syns vid femsnåret. På kontoret, sa jag och hystade över en nyckelknippa. Pys nu.
     Den välsvarvade ålade sig ner på stolen, lutade sig framåt och stödde på armbågarna på ett sätt som gjorde att man såg rakt ner i hela härligheten. Hon såg mig i ögonen och log med tungspetsen på ett sätt som fick mig att totalt förlora mig i henne. Turken flinade när han såg min reaktion.
    - Kul att träffa dig stumpan, sa jag och såg på henne med ett leende. Long time, no see. Vad har du varit med om sen sist?
    Turken fick inte fram ett ord när han såg henne spricka upp i ett leende som betydde samförstånd. De andra, som satt som fån och bara dreglade, gav jag ett surt ögonkast. Eftersom alla visste vem jag var, insåg de att det var bäst att dra sig tillbaka till sin lilla del av världsalltet, bota baksmällan med ytterligare en turkisk öl och låta mig och min gäst vara ifred.

SkrivPuff 2010:165 - Om något tjejigt

    - Jag förstår inte. Varför i helvete?
    Färgen hade han naturligtvis totalt struntat i och nu blev det pannkaka av allting. Den han hade köpt till hennes födelsedag var svart och naturligtvis tekniskt överlägset, pris-prestanda var på max, men det var bara ett fel enligt henne. Färgen var inte rosa.
    - Jag skiter i färgen, sa han. Den här är fan så mycket bättre.
    Han såg rakt in i hennes besvikna ögon.
    - Den rosa är så söt...
    Han förstod att han var körd, besegrad och tillintetgjord. Krossad intill oigenkännlighet förbannade han sig själv. Det enda han ville göra var att ge henne en sådan där liten 10.1" dator som hon kunde ha i handväskan. Samtidigt skulle den ju hålla några år tekniskt och han hade inte råd med den rosa saken heller. I affären kostade den tusen kronor mer och sen var den inte lika bra, pris-prestanda stämde inte. Det var det enda skälet.
    - Jag har alltid velat ha en sån...
    Den lilla tåren i ögat var droppen.
    - Ta på dig skorna så åker vi och byter.

SkrivPuff 2010:164 - Om dekaler

    "Blink, blink, blink. Psschhh. Knitt-knitt."
    Fritte kisade, nästan stängde ögonlocken då pupillerna inte ville vara öppna längre. Det gjorde ont, dunkade liksom därbakom. De vita, blåa och röda ljusen lyste upp omgivningen så pass att det snålgula gatuljuset inte ens blänkte i den kalla regnvåta novembernatten. Han stannade upp i det skarpa skenet, slog upp kragen som skydd mot regnet och blåsten, drog ned hatten en smula och tände ytterligare en av de alla oräknliga Röd Prince som han hade tänt under åren. Efter att ha tagit en slurk ur den lilla silverpluntan fylld med Ballantaines whisky som han alltid bar med sig i innerfickan, lutade han sig bakåt och tittade ut i natten.
    - Grabben! Ska du ha nå't eller ska du bara stå där och glo?
    Att han var i ett av Norrköpings mest hemsökta kvarter visste han. Det var inte en slump som hade fått honom att under kvällen lämna hemmets sköna vrå för att ge sig ut i vimlet och precis där han var nu. Putte var någon stans, så när telefonen hade ringt var han inte sen att ge sig iväg och nu var han här.
    - Under skylten, hade den mörka rösten sagt. Glöm inte det!
    Den lätt bedagade madamen på andra sidan gatan knallade över och ställde sig bredvid.
    - Bjuder du på en slurk älskling?
    När hon kom närmare kunde han se att hon inte direkt tillhörde det nyanlända gardet av förhoppningsfulla unga damer.
    - Nå?
    Den uppfodrande rösten fick Fritte att rycka till. Motvilligt fiskade han upp pluntan och räckte över den till henne. Han såg på när hon tog en rejäl klunk, rapade lätt och gav den tillbaka med ett leende.
    - Du har med dig socker till oss damer, älskling. Tror du att det går lättare sen?
    Hennes hesa skratt fick honom att helt plötsligt tänka på något helt annat, men i grunden samma sak. November 1977, under ett strandhugg i den livliga hamnen Acapulco de Juàréz, vaknade han upp i den sköna Senorita Mariachis säng en morgon efter en synnerligen trevlig kamratkväll på närmsta bar. Han hade ingen om hur han hamnat hos henne, men att han inte ville ge sig iväg visste han när han såg hennes kurviga och smifioga kropp.
    Det var först när han insåg vilket tillhåll han hade hamnat på som han önskade att han var någon annan stans. När den lille satte muskulösa mannen med korpsvart, flottigt hår dök in och började kräva honom på pesetas efter pesetas, som han insåg att Senorita Mariachis fagra nuna och läckra kropp och han inte passade ihop. De tankar han haft om ett omedelbart giftermål, försvann till förmån för en stinkade hytt på M/S Fredrica af Danmark och den lurviga kockens kladdande tassar framstod helt plötsligt mycket lockande. "Allt kan jämföras", tänkte han, "och det ena behöver faktiskt inte vara sämre än det andra. Det är nivån på eländet som avgör." En kroppsfint åt vänster senare och han smet försynt ut genom dörren till höger och lämnande en förvånad mexikansk buse efter sig.
    - Blir det nå't?
    Nu började Fritte bli irriterad på den bedagade som stod bredvid. Han gav henne en blick som betydde att hon skulle förpassa sig till andra sidan gatan och inte störa honom mer. Hade han bara vetat vad det var som väntade skulle han tala om det för damen i fråga, få henne att förstå att det var en viktig man hon fraterniserade med och därmed borde lämna henne ifred.
    - En cigg kan jag väl få bomma i alla fall?
    Fritte halade upp hardpacket, knackade ut en pinne och sträckte fram. Damen tog en och stoppade in den mellan läpparna, innan hon med ett kacklande gav sig över till den plats hon kom ifrån. En låga flammade till och en glödande prick gjorde efter ett tag några cirklande rörelser i luften. Fritte frös där han stod. Han kände sig också extra ensam när han såg en bil köra upp bredvid damen, såg hur hon efter en kort stund hoppade in och försvann.
    Att stå ensam ute en blåsig kväll i november kan få de flesta att känna sig obekväma och Fritte var inget undantag. När den sista droppen ur pluntan var urdrucken var han definitivt beredd på att dra sig hemåt, att strunta i det som eventuellt skulle hända. Fritte såg sig omkring, tog upp telefonen och skulle ringa hem för att höra om Putte hade behagat att infinna sig hemmavid.
    - Lägg dig på marken och ligg still.
    Två sekunder senare låg han på marken plattare än en hälleflundra och kände hur två män satt på hans rygg och samtidigt låste hans armar. Ett kallt krutluktande stål nuddade hans bakhuvud och han kände samtidigt hur en knivspets rispade hans hals.
    - Ligg still för fan!
    Hans händer låstes i ett handfängsel och sedan slets han upp på benen. De båda männen stod bakom honom, så han kunde inte se vilka de var, men han uppskattade definitivt inte situationen.
    - Svin!
    Den mörka rösten kände han igen. Det var densamma som hade lockat ut honom i natten, som hade fått honom att ställa sig under en stor blänkande och blixtrande skylt och nästan fått honom att frysa häcken av sig. Nu skulle han också ta livet av honom. Trodde han i alla fall. "Så länge det finns liv, finns det hopp." Huvudet slets upp, en man kom fram och en blixt fyrades av mitt i nyllet och förblindade honom för ett ögonblick.
    - Den här bilden ska vi göra dekaler av, sa den mörka rösten. Torskar på rymmen, kallar vi den. Grattis att få symbolisera bilden av ett Norrköping vi inte vill ha.