SkrivPuff 2011:54 - Om att bli godkänd

Hur många gånger ska du behöva vända dig om?
Hur många gånger ska du fråga?
Du vet och jag vet och alla andra i din närhet också.
Förutom en eller två.

När var första gången, andra, tredje ...? I all oändlighet?
När ska det ta slut?
Du hoppas och jag hoppas och alla andra i din närhet också.
Förutom en eller två.

Äntligen nådde du fram till vägs ände.
Äntligen var du framme.
Du förstod och jag förstod och alla andra i din närhet också.
Förutom en eller två.

SkrivPuff 2011:42 - Om intelligens

   Hon visade upp ett litet snett leende, tittade under lugg rakt på mig och log. Basen i rummet bredvid gick rakt genom väggen och resonansen dunkade in i bröstet på mig. Eller också var det hon. Jag vet ärligt talat inte hur det hade gått till. När, var, hur och varför?
   Dagen blev mörk efter ett kort stund och det gjorde att natten var lång och dess aktiviteter dominerade. Hur hamnade jag här? Frågan var berättigad, då slumpen alltid ställer till allt för många spratt för mitt dagliga vara. Huset vi befann oss i var gammalt och slitet och luktade mögel och svett och gammalt matos. Jag mindes svagt varför när jag såg på henne, men när hade inte behagat komma åter till mig.
   Den unga kvinnan var så lockande att jag inte kunde låta bli. Tre timmar tidigare hade jag sträckt fram ett finger i luften, bartendern på den trånga irländskinspirerande baren hade reagerat som han var lärd och strax därpå hade jag en kall ljusgul skummande Staropramen framför mig. Öl släcker törsten bättre än de flesta drycker. Dess beska blandat med en touch av honung får mig alltid att rysa av välbehag.
   På andra sidan fanns hon. Längst in i hörnet satt hon ensam och tittade rakt fram. Vem hon log mot kunde jag inte se. Kanske hon log åt en tanke som drog förbi eller något som någon annan sa? Jag vet egentligen inte varför men det blev som det blev. Underliga äro Herrens vägar.
   Hon kom och satte sig bredvid mig. På pallen och nära. Alltför nära då mitt lår började koka efter ett par minuter. Cool kille. Hon satte upp ett finger i luften och en likadan skummande öl som min ställdes framför henne. Det mörka håret föll naturligt över hennes axlar, hennes smala fina händer låg och vilade på bardisken samtidigt som de smeksamt omfamnade det immiga glaset.
   Varje gång hon rörde sig fick det min kropp att reagera. Jag fick ståpäls, magen kurrade och mitt inre fylldes med sådan energi att jag svårt att sitta still. Hela hennes varelse utsöndrade sådan värme att det fick mig att vilja vara någon annanstans, men samtidigt inte. Jag njöt. Känslans makt över intelligensen.
   Hon såg på mig och det var det som slutligen fick mig att trilla över kanten. Hennes knallröda läppar och långa, svarta ögonfransar stängde allt annat ute och fick mig att bara vilja ta med henne därifrån. Hon log.
   - Nu blir det fest, skrek hon rakt ut. Nu ska vi parta hela natten lång.
   Det var början på slutet. För mig, för alla runt omkring mig och för hela den tillvaro som jag brukade kalla min. Festen urartade framåt småtimmarna och hon gjorde sitt bästa att få ut dem ur lägenheten. Det var då jag även insåg när vi hade hamnat där vi hamnat.
   - Vi tar en taxi, hade hon sagt. Så går det fort.
   Eftertankens kranka blekhet for genom kroppen. Hur i helvete tar jag mig ur detta? Inte så cool kille. Intelligens var är du när du behövs? Hon log mot mig och sträckte ut en hand. Vill, vill inte. Får, får inte. Såra, men vem bryr sig.
   - Det är ändå för sent, sa hon. Ge upp.
   När jag såg henne sitta där förstod jag vad allt gick ut på. Dunkandet hade upphört och släppt mina tankar fria och alkoholen var på väg ut ur kroppen. Hela hennes väsen skrek på samma våglängd och i samma tonart som min. Får, får inte, men vill, vill och vill. Det var då jag förstod hur jag skulle göra och det fullföljde jag. Ett beslut som jag fram till idag aldrig har ångrat.
   Och jag gjorde rätt, eller hur?

SkrivPuff 2011:387 - Om medkänsla

   Vem i hela världen kan man lita på? Frågan är berättigad nu som då. Är jag trovärdig? Är Nilla och Mona trovärdiga? Nisse? Glöm det. Han brände sin trovärdighet strax innan han fyllde tjugofem. Gör det honom till en bättre eller sämre människa än alla vi andra?

-------------------------------

   - Sitt inte där som den jävla nolla du är. Nu ska vi fixa till våra liv.
   Nisse stod där framför mig barbent med shorts och iklädd manlig knytskjorta. Vädret var varmt, solen sken och det var sommar, sommar, sommar ... Själv satt jag i solstolen med en kopp isté och försökte hålla mig så sval som det bara gick.
   - Ta på dig skorna så drar vi.
   Mona stack ut huvudet på baksidan.
   - Vill du och Nilla komma över på middag ikväll?
   - Tack och bock, svarade Nisse. Vi kommer a la bonheur. Din man och jag ska ut och leka lite, så jag snor honom ett par timmar.
   Telepati och ytterligare telepati. Jag brukar beskriva mitt och Monas förhållande som att ett plus ett blir ungefär lika med tre och med den koppling vi har, borde hon förstå. Inget hjälpte, Mona bara garvade och sa att jag behövde göra något nyttigt på semestern.
   - Vi ska fixa kaffe och bullar till de gamla, sa Nisse, så ta med dig alla dina gamla termosar du har liggande.
   Två timmar senare stegade vi överlastade in på det gamla sjukhemmet. Vi tog min bil förstås för Nisses var på verkstad. CV2, my ass. Duger inte till något. Föreståndaren kom med öppna armar mot oss.
   - Kom, kom. Vi ska vara på baksidan. Vi har dukat ett långbord.
   Hennes exalterande röst stod i bjärt kontrast till omgivningen. Den lukt som finns på ett sådant ställe går inte att beskriva, den måste upplevas. Har man väl lärt känna den, så glömmar man den aldrig. Det är en lukt som påminner oss alla om var vi en gång skall hamna, var vi är ämnade att bli och att allt däremellan bara är vägen nedåt.
   - De får bara gå ut när någom som vi kommer, sa Nisse i en viskning. Annars är de inlåsta.
   Runt bordet satt trettio äldre före detta samhällsbärare tillsammans och bara väntade. När Mona och jag träffades av blixten var det slumpen som styrde. I detta vi såg framför oss fanns ingen slump eller fri vilja. Det var bara ålder, sjukdom och för tidig levande död. I normalfallet. Idag var det fest.
   - Ska  det vara en liten knaber i kaffet?
   Farbrorns blick fick något levande och gammelreligiöst i blicken och snålvattnet började att rinna i hans tandlösa mun när Nisse frågade.
   - Skål på sig, sa Nisse och halsade lite ur en spetsad Loka lime.
   Två timmar senare blev jag och Nisse utkastade. Föreståndarens sista ord ringde i örat på mig i alla fall när hon gjorde klart för oss att dit var vi inte välkomna tillbaka, medan gubbarna lyckligt jollrade och önskade oss välkomna åter. Huruvida Nisse förstod något är obekant, då jag var tvungen att mer eller mindre bära honom ut till bilen.

-------------------------------

   Vem i hela världen ska kan man lita på? Frågan är lika berättigad nu som strax innan. Är jag trovärdig? Är Nilla och Mona trovärdiga? Nisse? Kanske, kanske inte. Det måste vara upp till var och en att avgöra, då det är ens egna personliga referensramar som avgör om en karaktär är trovärdig eller inte.
   Medkännande är han dock i alla situationer. En god människa som känner och gör vad han måste göra för andra utan att tänka på sig själv och de konsekvenser han sätter sig i. Han är en medkännande medmänniska i mångt och mycket och oftast inte hård till sinnet förutom då han får för mycket i sig. Alla hans egenskaper gör att han hamnar lättare än andra lite snett i tillvaron. Gör det honom till en bättre eller sämre människa än alla vi andra?

PS
   För övrigt så var inte Nisse med på middagen på kvällen.
DS

SkrivPuff 2011:36-2 - Självsäker (2)

   Brorsan var lika vit i ansiktet som rummet och dessutom  uppkopplad i en maskin som andades åt honom. Han levde, eller som läkaren i vitt sa;
   - Han ska vara tacksam för att det gick fort och att skottet tog rätt.
   Grabben som var först ut ur ambulansen var en effektiv rackare. Han berömde mitt första förband, la ett nytt och rent och sen åkte brorsan in i ambulansen som en brödlimpa åker in i ugnen. Att åka ambulans är som att åka slänggunga i sheriffbrudens illgröna lilla VW bubbla, och det vill inte säga lite. Ambulansen tjöt som värsta brandlarmet och blandarna på taket kastade otäcka skuggor inne i den lilla kupén.
   När jag väl fick tag på svägerskan så blev det värsta vattenfallet och hulkandet fortsatte bra länge innan jag lyckades få en syl i vädret.
   - Packa dig hit, skrek jag åt henne. Ta en taxi och stuva in ungarna. Han behöver dig här och nu.
   Brorsan skulle överleva. Vi visste det, läkaren sa så och sjuksyrrorna sprang inte direkt benen av sig när han tio timmar senare kom ner från operation, men vad framtiden skulle ha i sitt sköte kunde varken gud eller hans jämlike, överläkaren på operationsavdelningen förutse.
   - Dra dig hemåt du, sa jag åt svägerskan. Du behöver vila och ungarna behöver tas om hand.
   Alla vet vi hur björnhonan beter sig om man kommer emellan henne och hennes ungar, så det gick åt en hel del övertalning och tillika löften innan hon lyfte på dödköttet och mer död än levande tog sig hemåt tillsammans med sina ungar.
   I en situation som denna har jag bara befunnit mig en gång tidigare i mitt liv och det är inget jag rekommenderar eller eftersträvar. Hoppet kommer och hoppet går, men lycklig den som hoppet hos består. Det är själva kärnan i förutsättningen för att inte förlora förståndet när man förstår situationens allvar. Jag har försökt att gottgöra och sona mitt uppförande den dag morsan dog. Det var både före och efter kan man säga. Efter det att jag gått i land och före det att jag blev tillräckligt nykter.
   Brorsans konstaplar letade upp mig på en parkbänk mitt emot Nya Parken, precis när jag hade fått i mig mer än för mitt eget bästa. Farsan talade om för mig efteråt att han hoppades att han slapp se mig mer efter begravningen. Han lovade också att, om jag dök upp lika stupfull då, så skulle han totalt strunta i vad konvenansen säger och personligen antingen kasta ut mig ur kapellet eller begrava mig tillsammans med morsan. Valet skulle vara mitt.
   - Hej brorsan, sa jag när han vände huvudet mot mig och slog upp ögonen. Det är bara jag som tittar in.

SkrivPuff 2011:36 - Självsäker

   Att öppna ett kuvert med okänt innehåll från en känd avsändare som nyligen fått två kulor i sig och huvudet sprängt i bitar, krävde en sup eller två. Jag tände en Röd Prince och tog ett par klunkar av livselixiret. När  värmen började sprida sig i kroppen och väggfärgen såg nystruken och fräsch ut var jag modig nog för att se vad som fanns i det tjocka kuvertet.
   Det gick som en rysning genom kroppen på mig när innehållet vällde ut på det röriga skrivbordet. Sedlar i buntar, foton och ett längre handskrivet brev. Deja-vú känslan var uppenbar, året var åter tidigt nittiotal och båten var M/S Piri-piri av Lissabon där vi gick med styckegods mellan Lissabon och Yamoussoukro, Elfenbenskustens huvudstad. Skeppet var modernt, maten god och besättningen pålitlig. Den enda som på något sätt skiljde sig från mängden var kapten, då han vara konstant blöt av svett. På tredje resan hände något speciellt. När vi la till i hamnen fick alla landpermission. In kom ett gäng lokala förmågor och började lassa av. Kapten svettades ymnigare än vanligt när vi i besättningen utan att ana oro, gjorde oss redo för en natt på närmsta horhus.
   Dagen därpå fann vi kapten med tarmarna hängande utanför kroppen i ett rigor mortis liknande tillstånd. Lasten var borta och allt annat likaså. Det enda han hade lämnat efter sig var ett kuvert liggande på min säng i hytten, där han gav mig befälet över skeppet och order om att ta hem det fortast möjligt och ge skeppsnycklarna till hans fru.
   Nu var det mer än ett gammalt skepp som stod på spel, det var hela min och firmans ekonomiska existens och med den min och Puttes framtid. Ingen inkomst, inga pengar på banken och har man inga pengar på banken så kan man inte betala månadsavgifter till föreningen och räntor till banken och då återstår bara Kronofogden och gatan som sovplats.
   Nu är ju inte jag den jag är om jag inte trodde på mig själv och min förmåga att lyfta när startbanan börjar närma sig sitt slut. Att damen hade den goda smaken att packa in femtio kalla i omärkta sedlar i ett kuvert, innebar att Putte och jag skulle hålla oss flytande de närmaste tre månaderna. Kommer tid, kommer råd och håller Kronofogden och annat löst folk borta från vår farstukvist.

SkrivPuff 2011:32 - Om att veta säkert

   - Fallet är avslutat, fortsatte bruden med spirorna. Nu ska vi bara sopa ihop resterna innan de hinner spridas för vinden för gott.
   Det var här någonstans det spårade ur för mig. Jag har sett mängder med karlar och andra kryp som med rangens rätt talat om för oss vanliga dödliga hur saker och ting ligger till. "Skit på er", är den tanke som slår mig när jag hör dessa gröngölingar prata om något de inte förstår eller aldrig har upplevt.
   - Det stämmer inte, sa jag. Inte alls. Petri, vad asner du?
   Han stod där som lutande tornet i Pisa i full motvind och kliade sig i håret.
   - Det stämmer inte, sa han. Fritte har rätt. Hur och varför vet jag ännu inte, men han har banne mig rätt.
   En bild säger mer än tusen ord och den här bilden innehöll lösningen om bara korpgluggarna öppnades, synapserna slog till och poletten trillade ner. Petris myndiga stämma och självklara ledarstil fick järntrusten att samlas runt honom. Bilderna la han upp som den pokerspelare han är och vi lutade oss samstämmigt över dem.
   - Det här, sa han och pekade återigen på ett foto föreställande Petúr och Vyslav, har många mord på sitt samvete. Jag har länge undrat vart de har tagit vägen men nu har jag svaret. Elaka saker och fullt kapabla till det som hände de där två kidsen.
   - Kan det ha varit de som har brorsans fru, undrade jag. Vi får inte glömma henne.
   På det i sjömanskretsar berömda skeppet M/S Philippa af Rein gick svallvågorna höga strax utanför Monacos sydspets. Kapten hade hoppat över bord och styrman satt i arresten och för övrigt var det ingen som ville hålla i rodret. Baren var inslagen sen länge och de enda som, förvånansvärt nog, var nyktra var Petri, Chiefen och jag. En efter en sopade vi in fyllskallarna i hytterna, tog över ratten och beordrade full fart framåt. När vi framåt kvällen började räkna in fårskocken till matroser insåg vi att Kocken fattades. Efter att ha lagt ihop två och två och fått det till tre insåg vi att det var han som låg bakom alltings olycka.
   Det var nu och här jag såg allt i ett nytt sken.
   - Få se på det här fotot, sa jag. Kolla här!
   Är allt lätt bara man kan? Har man väl gjort det en gång, så är det som att ta en råseglare ut genom Furusund med förbundna ögon.
   - Det finns en till, sa jag. Ringen. Samma jävla ring som han hade på sig när jag tappade klockan.