SkrivPuff 2012:007 - Om att belöna

   "Det är så det ska vara."
   Nilla skrek högt rakt ut, ögonen var vassa, ansiktet stramt, men munnen spelade glad. De var på väg hem, det var sent i oktober och natten var tidig.
   "Jag fryser."
   Nisse ställde sig vid ett skyltfönster, stirrade bångstyrigt rakt in i det vita ljuset och vägrade gå en meter till. Det luktade avgaser och betong, hundskit och varm korv i skön förening. Gatlyset spred ett gulaktigt sken och gav en grå skugga åt dem som inte ville så här dags i oktober. Nisses gråbruna yllekofta försvann i mörkret, hans lilla keps satt långt fram och skymde hans ögon. Lika bra var väl det.
   "Kom då."
   Nilla såg tillbaks på den truliga, sneda och magra gestalten som vänt henne ryggen.
   "Kom då. Vi måste hinna med bussen. Vi måste hem."
   Nillas röst skar sig lite, när hon ville betona och inskärpa i Nisse att nu var det dags att gå hem. Hon märkte att han ryckte till lite grand när han hörde ordet hem, eller också var det för att hennes röst skar sig. Hon visste inte längre. Det var annorlunda förr, sämre, inte som nu. Nu var han i alla fall nykter. Det var hans belöning till henne och Oskar var hennes belöning till honom. Deras pakt. Hon rös till, älskade honom trots allt. Gjorde ont.
   Nisse vände sig om och såg på henne. Människorna runt om väjde lite för honom, några såg på honom och sen på Nilla, men de flesta av dem brydde sig inte. Brydde sig inte om dem och deras liv.
   "Vi är som en flugskit i helvetet för dem", tänkte han och såg samtidigt på Nilla som stod där och väntade och ville hem.
   Han lovade och lovade. Då var då och sen blev nu och exakt som han lovat henne, i skön förening. Han rör till, älskade henne trots allt. Gjorde ont.
   Han hade varit nykter i tre år nu. Som han lovat henne. Sen kom Oskar, som hon hade lovat honom och som de hade lovat varandra. Han var deras belöning för deras gemensamma framtid, men de visste inte längre vad det var och vad de lovat varandra. Det enda han visste var att han nu ville hem. Hem med Nilla, hem till Oskar och deras gemenskap. Han vände sig om och log mot henne, tog ett steg framåt mot henne på samma gång som hon tog ett steg mot honom. De tog varandras händer.
   "Nu går vi hem", sa Nisse. "Hem till Oskar."