SkrivPuff 2011:185 - Om att backa

   Där jag går finns ingen. Tyst. Ensamt. Vandraren i mig vill inget annat, men får inte. Var finns jag, undrar någon. Var finns du, svarar jag. Ingenstans och överallt. Är det så det är? Kanske, kanske inte är svaret. Det är så alla säger till mig, i alla fall. Säger de så till er? Om inte så ljuger någon. Tror jag?  Vad tror ni?
   Den dagen klockan slog åtta, vaknade jag med ett ryck. Det var sista gången i det rummet, tänkte jag innan jag drog vidare. Rummet var nog det bästa jag rummet hade haft fram till dess och till nu. Ni skulle sett de smutsgula tapeterna, den säckiga madrassen och den skitiga lampan i taket. Lukten! Jag höll på att glömma lukten i det rummet. Har ni känt hur gammal piss luktar? Den kvävande lukten som sticker i näsan och gör att man andas genom mun. Har ni tänkt på hur torr i halsen man blir då?
   Jag ville inte vara med, men de tvingade mig. Tre män stod framför mig och pekade. Det var en kort, en lång och en mittemellan. Den korta var klätt i gult, den långa i rött och den mittemellan i någon obestämbar grå färg.
   "Du går först", sa den långe gule med bestämd mun och grov röst. Ögonen smalnade och de buskiga ögonbrynen låg tätt över näsroten. "Jag vill inte se dig mer sen."
   Den röde såg ner i golvet samtidigt som han log och viftade med högerarmen. Kroppshållningen var sned, ögonen syntes knappt, men rösten desto gällare.
   Det var som pappa alltid hade sagt.
   "Om hon vill det du inte vill? Sätt på henne. Det är det enda som hjälper."
   Pappa levde som han lärde. Mina tre halvbröder stod framför mig.
   "Det är dags nu", sa den gråe. "Vi måste göra vad som är sagt att det ska bli gjort."
   Om det nu är så att man måste det man inte vill? Varför då, frågar du. Vem säger att det måste vara så? Pappas råd hade fört mig till en plats i livet, där inte jag trodde att jag skulle befinna mig.. Mitt i livet.
   "Ha, ha", skrattade jag.
   Den första var en liten rödhårig sak, den andra var en blondin och i den takten gick det på. I pappas anda. Vid pass fyrtiotre kom en brunhårig kvinna i min väg.
   "Jag vill det du vill", sa hon. "Inte tvärtom och det får du leva med. Om du vill leva med mig."
   Mina bröder höll inte med. Pappa sa.
   "Om hon vill samma sak som du vill? Sätt på henne. Det är det enda som hjälper."
   Det var där vi var nu. Kyrkan stod i full blom och bänkarna var fulla av människor. Sådana människor jag kände, hon kände och sen var det fullt av människor ingen av oss kände. Prästen stod längst fram när vi gick gången ner och såg alla sorgklädda människor som satt där. Kantorn spelade "Blott en dag". Alla ryckte till när de såg den vita kistan som stod längst fram i koret.
   Längst fram till höger skulle vi sitta. Jag, mina bröder och min far. Trots fuktlukten var det där vi var tvungna att vara den här dagen.
   "Satte du på henne ordentligt", frågade min far. "Det är det enda som duger när tillståndet är som det synes vara."
   Att vara där vi var den dan gjorde oss alla stumma. Jag ville, men kunde inte då alla andra kunde men inte ville .
   "Se dig ikring", sa jag. "Annars blir det som alla andra vill och det är det ingen som vill."
   "Om det är så", sa den röde, "kommer inget att vara som det alltid har varit."
   "Tre gånger tre är lika med allt jag vill", sa den gule och gömde ansiktet i händerna.
   "Jag kommer alltid att göra som någon annan sagt" sa den gråe. "Annars fungerar det inte."
   "Jag hoppas att du alltid följde mitt råd", sa pappa. "Annars blir inte damerna glada."
   Det var då jag inte ville vara med längre. Ensam och tyst backade jag till det som en gång gjorde mig till den jag är idag.