SkrivPuff 2011:182 - Om ett rep

   Det var Sheriffbruden som ringde.
   - Sno dig hit, om du vill se liket.
   Det var torsdag morgon. Tror jag. Början av gårdagen minns jag dock mer än väl. Det hade börjat bra. Fest i parken, sill och snaps och öl, grillade revben och mer öl. Skratt, liv och rörelse och goda vänner. Långbord och campingstolar. Alla var där. Putte, brorsan med familj och Sheriffbruden. Brorsans ungar kutade runt i det gröna gräset och använde kylväskorna som rundningsmärken. Solen sken och en sval bris gjorde livet uthärdligt.
   - Kom, sa brorsan, så ska du få veta något du inte borde.
   Om jag får veta något, så är det för att brorsan vill veta något av mig. Det var som han sa.
   - Du vet att det är jag som är polis. Om jag vill att du ska veta något, är det för att jag har nytta av det. Glöm inte bort det.
   Det sista morsan sa till mig innan hon lämnade oss för gott.
   - Din bror älskar dig, trots allt. Kom ihåg det. Ta hand om honom, han har det inte lätt. Lova mig det.
   Jag tänkte på vad morsans sagt när vi gick bort mot lekplatsen. Brorsan haltade lätt efter skadan han hade fått under slutrundan med Fule David. Hans ansiktsuttryck var sammanbitet, ögonen smala och munnen fick en beslutsamhet jag aldrig sett förut. Hans händer lyftes upp i en nedåtgående spiral  när han tog sats.
   - Du har säkert läst om det i Norpan, sa han. Skjutövningarna som var på Gamla Rådstugugatan för ett par dagar sen. Vi har nog hittat den som låg bakom.
   - Kan ni bevisa det, frågade jag. Tro gör man i kyrkan. I rättan behöver man bevis.
   - Kommer du ihåg Puttes bilder från din övervakning av rådman Bengtsson?
   - Vem har berätta det, frågade jag. Det ska inte du veta?
   Två dagar tidigare så hade jag och Sheriffbruden suttit på kontoret. Hon var inte glad den lilla lärkan. Vad som hänt, vägrade hon att säga, men något var det som fick henne att se ut som ett kilo citroner.
   - Kolla, skrek Putte exalterat när han stoppade in kabeln i datorn. Kolla.
   När Putte har hittat något, så vill han verkligen. hela kroppen bara dansade och munnen log. Puttes mun är lite annorlunda än hos oss andra. Tänderna mitt i är vitare än alla de andra runt om. Jag såg till att han hamnade hos en tandläkare efter historien med Fule David, hos en som Sheriffbruden rekommenderat och sen var gluggen i tandraden i övervåningen snart fylld med kritvita och perfekta tandkopior. Putte fixade allt som jag inte ville göra. Att spana och fotografera var essensen av hans liv, och när han verkligen hade något att visa visade han, numera, upp ett riktigt sött och professionellt leende.
   - Han ligger jävligt på det, sa brorsan och log.
   En kråka skrek högt och en flock kråkor flög upp och förmörkade för ett ögonblick himlen och brisen stannade av för ett ögonblick.
   - Vi ska äta nu, sa jag. Nu är det fest. Vi får ta det andra i morgon. Skål på dig.
   Det var det sista jag kom ihåg innan Sheriffbruden ringde nu på morgonen.
   - Hur fan kom jag hem, frågade jag henne. Jag minns ingenting efter det att du stack igår.
   Sheriffbruden var den brud som hade en gång i världen sa att jag var den som skulle bli far till hennes barn, men när Petri kom in i bilden hamnade jag i de yttre räjongerna och hennes fokus förflyttades österut. Trots det var hon kvar i Norrköping och hos Norrköpingspolisens mordrotel och var brorsans ställföreträdare. Hennes röst krävde att jag lydde. Den var vass som ett rakblad och visste precis vad den ville. Stackars den som kom i vägen.
   - Det var jag som såg till att du kom hem, svarade hon. Allt för tidigt din jävla suput. Jag skiter i hur du mår. Ta en taxi. Nya Rådstugugatan. Jag står där.
   Adressen gav upphov till minnen. Det var i hörnet Kristinagatan och Nya Rådstugugatan som Fule David haft sitt kontor och där brorsan blivit skjuten. Jag hade undvikit gatan sen dess då jag inte ville uppleva samma sak än en gång. Jag var inte den som var den. Jag hade sett hur kulor hade slagit ini kroppar förut, döda människor var inget farligt och betydde ingenting om nu inte det var en närstående eller kär person som föremålet för det dödliga våldet.
   När taxin stannade framför porten stod Sheriffbruden där och såg nöjd ut. Hennes leende fick något i mig att spritta och när hon rystade på det halmgula långa håret, var deja vú känslan uppenbar. Jag visste ingen som var så mottaglig och villig när det de ryckande känslorna i kroppen satte till. Hennes långa ben instoppade i de tajta jeansen och den gula rutiga skjortan som satt tajt över hennes kropp fick mig verkligen att vilja återuppta den täta bekantskap vi en gång haft. När jag såg revolverbältet som satt hårt åt över axeln och där remmen delade på brösten gjorde att jag inte kunde slita blicken från henne.
   - Lägg ner! sa hon. Det kommer aldrig att hända igen. Glöm och kom med här i stället.
   På tredje våningen i det gulgrå huset stod ett par konstaplar på vakt och såg uttråkade ut. Sheriffbruden lyfte upp det blåvita bandet. När vi kom in sovrummet strax till vänster om ingången, såg jag en kropp som hängde i ett rep i en krok i taket. Sheriffbruden gick in och vände upp ett blålila och lätt uppsvällt ansikte mot mig. Sheriffbruden höll upp ett av Puttes fotografier och log, så att mitt hjärta inte ville vara någon annanstans.
   - Den här kommer aldrig att ställe till något mer jävelskap, eller hur?