SkrivPuff 256 - Om att utmana

"Halleluja!!!!" Den tondöva rösten skar som en rakkniv genom folkmassan som en varm kniv skär i smör, men det var ingen som brydde sig. In på scenen kom en man, stor som ett hus och bred som en ladugårdsdörr, så han skymde hela scenen där han ställde sig längst fram. Han drog fram sina armar samtidigt som han slängde sin stora kavaj över axlarna. Armarna sträcktes rakt upp, huvudet sjönk ner mot bröstet och ögonen stängdes. Sorlet från församlingen avtog sakta, sakta och för ett ögonblick blev det alldeles tyst.

In från sidan kom tre kvinnor i fotlånga kjolar, svart-röda skjortor och med ett högt uppsatt hår. De ställde sig bakom mannen och lät huvudet sjunka ner mot bröstet samtidigt som de sträckte upp sina armar i en v-formad pose. Ingen sa något utan de stod bara där, orörliga som fyra statyetter.

Längst bak i församlingen stod en liten man och såg på hela spektaklet. Det var inte första gången den lilla mannen var i den här lokalen. Han tyckte om att vara bland alla människorna, att känna den värme de utstrålade, höra på sångerna som sjöngs och se de som uppträdde på scenen. Mannen var övertygad om att de som stod där uppe spelade ett spel med de som stod där nere. Det som hände var inte äkta, det var något som fattades för att det skulle kännas rätt för honom. Så tänkte den lilla mannen när han såg på de fyra som stod på scenen i en utstuderad pose.

De på scenen reste samtidigt på huvudena, öppnade ögonen och såg på menigheten framför dem. Ingen sa något och ingen rörde på sig mer utan de stod som fastfrusna med armarna lyfta. Efter en stund började människorna framför dem att skruva på sig och en del började till och med viska till varandra för sådant här hade de inte varit med om förut. Några ansåg att de som däruppe började gå över gränsen. Den lilla mannen däremot tittade förtjust på och ansåg för sin del att detta skådespel var bland det mest upphetsande han hade sett i sin dag.

Mannen började att röra sig genom folkmassan mot scenen med bestämda steg. De som stod i vägen för honom såg honom och de drog sig undan för honom, så att det liknade en tavla i vestibulen där Moses delade Röda havet. Han stannade inte förrän han hade nått fram till scenkanten, där han stannade och fascinerat såg på de stod däruppe.

Mannens rörelse framåt undgick inte de fyra på scenen utan de såg förvånat på den sidovåg som bildades av den lille mannens framfart. Vad som egentligen försiggick i deras huvud kommer säkert inte fram men något gick nu väldigt, väldigt på tok. Den stora mannen sänkte sina armar, tog en mikrofon och började på något underligt tungomål skrika rakt ut. De tre kvinnorna hoppade samtidigt upp och ner, så att hela scenen skakade under ett ohjälpligt knirrande och knarrande. Den stora mannen pekade nu på den lille mannen, och började skrika rakt ut och bete sig som om han såg själva hin håle.

Den lilla mannen begrep ingenting av det som hände bakom honom utan såg förtjust på det spektakel som försiggick där uppe. Folkmassan sattes i rörelse av de stora människornas extas och som en stor våg sköljde de framåt, framåt mot scenen och innan den lille mannen ens hann säga Halleluja så försvann han under deras skor för gott.