- Det är jag som bestämmer, skrek han.
Nu vet alla att detta inte är något argument för att få som man vill, egentligen, men det var han som satt på budgeten och hur fel han än hade, så var det så det blev. Trots allt. Vi som satt vid samma bord tittade på varandra, vi hade tidigare sett hur beslutsfattandet spårade ur ibland och detta var inget nytt. Den som var modigast av oss, alltid Nisse, skakade på huvudet och log lite snett.
- Jag skiter i vad du anser om det här, skrek han när han såg Nisses min.
Mannen som stod framme vid tavlan var en stor man, i sina egna ögon i alla fall. ”Stor i orden och liten på jorden” var ett ordspråk som alla ansåg passade, dock var det ett aber. Mannen var stor till det yttre. Han mätte strax under två meter i strumplästen och inte ett kg under etthundratio vägde han och allt var ben och muskler, men vem brydde sig. Han var dum i huvudet, vilket de flesta också ansåg.
Nisse var den första som ställde sig upp. Hans ansiktsuttryck hade den vanliga rödbrusiga tonen och han sög på en av de otaliga Fisherman Friends han stoppade i sig efter förmiddagskaffet och tills det var dags att gå hem.
- ... och jag skiter i dig och det här jävla företaget!
I rummet blev det tyst, så tyst att man kunde höra hur den lilla husmusen i ren desperation försiktigt tassade ut genom den öppna dörren. Mannen framme vid tavlan höll på att ramla omkull av den häftiga rörelsen han gjorde när han snurrade runt. Jag tittade på båda samtidigt och de uttryck de hade i ansikte bådade inte gott.
- Din lilla skithög, antingen sätter du dig ner igen eller också gör jag slut på dig. Valet är ditt.
Att stå på sig eller att inte stå på sig var nu den stora frågan. Hur han än gjorde så skulle han förlora. Nisse visste det, vi visste det och han där framme visste det. Att Nisse förlorade innebar att den andre vann och att vinna var det enda som fanns i hans skalle. Han hade alltid vunnit och inte en enda gång hade han förlorat i något sammanhang.
Det här var ett tillstånd vi hade levt i ända sen den dag han hade kommit till oss och blivit vår chef. Förändringen innebar att alla budgetar hade dragits in och alla beslut hade lyfts ett steg upp i organisation, upp till honom. Alla våra befogenheter hade samtidigt försvunnit och vi blev alla beroende av honom. Den där stora drasuten längs fram. ”Någon gång”, tänkte jag, ”skulle han gå för långt och vi skulle alla göra uppror.”
Nisse tittade sig omkring med ett leende.
- Mina herrar, sa han, det är dags för mig att lämna in och finna mig en annan utkomst.
Resten av oss satt tysta kvar och såg hur Nisse lämnade rummet för gott.
Go, Nisse, go! Tarvligt av de andra att inte följa med honom. Gillade husmusen.
SvaraRadera