”Vägen är så lång, så lång, Lasse, Lasse liten”, sjöng han den där dagen han gick vägen fram. Han tog ett litet skutt och slog ihop klackarna, så där som Charlie Chaplin alltid hade gjort. Det såg så kul ut, tyckte han, när CC gjorde det. Han hade alltid kallat honom för CC, Charlie the Clown.
Det hade gått många år nu, sen den där dagen han hade sett geniet i arbete för första gången. Den dagen han blev biten av clownens omedelbara närhet och kroppsliga intensitet, förändrade det hans liv till att bli något helt annat än vad alla runt honom hade tänkt. Från den ena dagen till den andra hade hela hans kroppshållning blivit annorlunda. Det hade börjat med hans sätt att gå och stå och röra sig. ”Stå rak och still”, sa hans mamma barskt. ”Vad håller du på med”, frågade hans far förvånat.
När väl det gick upp för hans föräldrar vad det var för varelse som hade satt sig som ett virus på hans balansnerv var kriget ett faktum. Att en enkel liten skitig clown till luffare hade förgiftat deras enda sons sinne kunde de inte stå ut med. ”Skärp dig”, skrek hans far. ”Nu får det vara nog”, förmanade hans mor. Trots alla förmaningar så var hans sinne oförändrat pro CC.
Hela världen (Nåja, den närmsta släkten i alla fall) gaddade då ihop sig emot honom och försökte få honom på bättre tankar. Inget hjälpte. Han fortsatte att gå med krumbenta steg och svängande höfter, log med hela ansiktet och utstrålade en sådan värme att ingen kunde undgå att känna hans närvaro. Hela världen (Nåja, den närmsta omgivningen i alla fall) blev glada bara de såg honom, så någon nytta måste han ha gjort.
Så en dag hände något, ingen vet vad och ingen har talat om det för mig heller, men vissa detaljer kan jag delge er. Hela hans sätt att vara förändrades återigen drastiskt och han slutade tala med folk som fanns runtom honom. Den gladlynte byttes mot någon som de som kände honom tidigare inte kände igen och den varma människan blev kall, iskall. Speciellt var det hans mor som råkade illa ut. De sista ord som han hördes yttra till henne var ”Det är inte sant.” och sen sa han inget mer till henne och inte till någon människa i hans släkt heller för den delen, utan försvann långt från deras horisont.
Hans far fick något kort då och då från världens alla hörn, så att han åtminstone visste att hans son levde. Korten sattes upp på dörren in till köket med datum skrivna med spretig stil. Alla kort föreställde CC från någon av hans filmer och alla kort hade ett stadsnamn tryckt på framsidan, så man visste var det kom ifrån. Efter många år så täcktes dörren av hela världen av en gubbe med krumma ben, för stora byxor, en liten lustig hatt och en käpp som snurrade för världens fromma.
Som sagt tidigare, den här dagen gick han vägen fram. Återigen sjöng han den hemmagjorda strofen ”Vägen är så lång, så lång, Lasse, Lasse liten.” Han tog ett litet skutt och slog ihop klackarna, så där som Charlie Chaplin alltid hade gjort. Det såg så kul ut, tyckte han. Den här gången fanns dock en liten isfläck på den plats där vänsterfoten landade, kroppen snurrade runt och en stor sten fanns där huvudet hamnade.
Han blev åttioåtta år gammal, precis lika gammal som Charlie Chaplin blev, den dagen den 25 december 2008 när olyckan var framme. Allt han efterlämnade var ett par utgångna skor, ett par för stora byxor, en smutsig skjorta, en sliten väst och en lustig liten hatt samt en alldeles för kort käpp.
Det hade gått många år nu, sen den där dagen han hade sett geniet i arbete för första gången. Den dagen han blev biten av clownens omedelbara närhet och kroppsliga intensitet, förändrade det hans liv till att bli något helt annat än vad alla runt honom hade tänkt. Från den ena dagen till den andra hade hela hans kroppshållning blivit annorlunda. Det hade börjat med hans sätt att gå och stå och röra sig. ”Stå rak och still”, sa hans mamma barskt. ”Vad håller du på med”, frågade hans far förvånat.
När väl det gick upp för hans föräldrar vad det var för varelse som hade satt sig som ett virus på hans balansnerv var kriget ett faktum. Att en enkel liten skitig clown till luffare hade förgiftat deras enda sons sinne kunde de inte stå ut med. ”Skärp dig”, skrek hans far. ”Nu får det vara nog”, förmanade hans mor. Trots alla förmaningar så var hans sinne oförändrat pro CC.
Hela världen (Nåja, den närmsta släkten i alla fall) gaddade då ihop sig emot honom och försökte få honom på bättre tankar. Inget hjälpte. Han fortsatte att gå med krumbenta steg och svängande höfter, log med hela ansiktet och utstrålade en sådan värme att ingen kunde undgå att känna hans närvaro. Hela världen (Nåja, den närmsta omgivningen i alla fall) blev glada bara de såg honom, så någon nytta måste han ha gjort.
Så en dag hände något, ingen vet vad och ingen har talat om det för mig heller, men vissa detaljer kan jag delge er. Hela hans sätt att vara förändrades återigen drastiskt och han slutade tala med folk som fanns runtom honom. Den gladlynte byttes mot någon som de som kände honom tidigare inte kände igen och den varma människan blev kall, iskall. Speciellt var det hans mor som råkade illa ut. De sista ord som han hördes yttra till henne var ”Det är inte sant.” och sen sa han inget mer till henne och inte till någon människa i hans släkt heller för den delen, utan försvann långt från deras horisont.
Hans far fick något kort då och då från världens alla hörn, så att han åtminstone visste att hans son levde. Korten sattes upp på dörren in till köket med datum skrivna med spretig stil. Alla kort föreställde CC från någon av hans filmer och alla kort hade ett stadsnamn tryckt på framsidan, så man visste var det kom ifrån. Efter många år så täcktes dörren av hela världen av en gubbe med krumma ben, för stora byxor, en liten lustig hatt och en käpp som snurrade för världens fromma.
Som sagt tidigare, den här dagen gick han vägen fram. Återigen sjöng han den hemmagjorda strofen ”Vägen är så lång, så lång, Lasse, Lasse liten.” Han tog ett litet skutt och slog ihop klackarna, så där som Charlie Chaplin alltid hade gjort. Det såg så kul ut, tyckte han. Den här gången fanns dock en liten isfläck på den plats där vänsterfoten landade, kroppen snurrade runt och en stor sten fanns där huvudet hamnade.
Han blev åttioåtta år gammal, precis lika gammal som Charlie Chaplin blev, den dagen den 25 december 2008 när olyckan var framme. Allt han efterlämnade var ett par utgångna skor, ett par för stora byxor, en smutsig skjorta, en sliten väst och en lustig liten hatt samt en alldeles för kort käpp.
En text som berörde mig djupt av någon anledning.
SvaraRaderaDen är så sorgsen och djup
Den sorgsna clownen, en välkänd silhuett som alltid har ett mytiskt skimmer omkring sig. Anekdotfeeling på den här.
SvaraRadera