SkrivPuff 2011:85 - Om att vara bäst

   Jag gick gatan ner denna tidiga majmorgon. Det var en ren och fin och bred gata. Hade man varit på det humöret kunde man nästan ha kallat den för en boulevard. Affärerna som låg uppradade en efter en med sina välputsade fönster och färggranna inredningar skrek ut sitt budskap "Kom och köp, kom och köp." , men inte till vem som helst.
   I det största av skyltfönster stod en docka lite på sned. Dockan var inte klädd, inget hår hade den och en arm fattades. Innanför höll en ung kvinna på och packade upp en kartong med kläder. Jag stannade och ställde mig framför fönstret och studerade vad hon gjorde. Efter ett tag tittade hon upp ur sin koncentration och såg mig. När våra blickar möttes kunde jag se rakt in i ett par ögon som gav ett häpet uttryck. Hon skakade sitt blonda hår och pekade samtidigt på dörren.
   Dörren var öppen så jag tog tillfället i akt och klev in. Den unga kvinnan hade berört mig med sin blick på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
   - Hej, sa hon och sträckte fram en näpen liten hand. Kan du ställa upp kartongen åt mig på hyllan bakom? Jag når inte dit.
   Affären var större än jag trodde och vad man kunde se från utsidan. Butiksytan uppskattade jag till minst etthundrafemtio kvadratmeter och sen fanns det en dörr ut mot baksidan. Rummet dignade av kläder. På väggarna satt hyllor fastskruvade från golv till tak och på golvet stod hängare där det inte fick plats en skjorta till. I taket snurrade en fläkt sakta, sakta och rörde knappt upp det lilla damm som fanns.
   - Behöver du hjälp med något mer, frågade jag. Jag har hela dagen på mig.
   Hela hon lyste upp. Det var som om solen letade sig in i den trots allt lite brunmurriga lokalen och fyllde varje vrå med lite liv. Hennes melerade ögon såg rakt in i mig och jag fick återigen samma känsla som strax innan.
   - Du kan börja med att plocka undan kartongerna och lägga dem i återvinningen på baksidan.
   Denna morgon blev en förunderlig morgon och en morgon jag inte trodde var möjlig. Det blev ett hivande och ett bärande, ett slitande och ett släpande och ett frustande innan jag fick alla kartonger liggande platt på golvet. När hon då och då tittade på mig, lite i smyg så där, kunde jag se att det var en ung och glad vacker kvinna som gladdes åt den hjälp hon fick.
   Fem tillplattade kartonger fick plats i min famn när jag bar ut dem på baksidan. Med det sötaste av leenden öppnade hon dörren och släppte ut mig.
   - Där kan du lägga dem.
   Hon pekade mot en container som stod uppställd mot en vägg på innergården. Gården var en typisk innergård för det här området. Lite trångt, mörkt och murrigt, skitiga gula fasader och små fönster som stirrade ut, en piskställning för mattor på en total stenlagd yta förutom ett ställe, där en stackars tanig björk tappert kämpade mot både närings- och ljusbrist. Det luktade urin och skräp mitt bland alla cyklar. Inte en människa syntes.
   Tre vändor senare var alla kartonger utburna och jag var svettig.
   - Nu tar vi en kopp kaffe, sa hon och visade in mig i ett litet kök på baksidan. Det är vi värda.
   Hennes kaffe smakade som himlens honung i allt det fördolda. När jag satt där och såg på henne kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på mitt liv och hur det har sett ut fram till nu. Att varje dag sitta framför TVn och äta en hastigt tillagad måltid och sen gå och lägga sig när klockan blivit så dags. Det var inte de kvällar och det liv som tilltalade mig längre. Jag behövde någon att prata med, att dela mina tankar med och någon att hålla om. Någon som gav mig en varm känsla tillbaka och bra svar på de funderingar jag har, för nu och i framtiden.
   - Jag vill träffa dig igen, sa jag och såg rakt in i henne.
   Den blick jag fick tillbaka kunde skära urberget i bitar.
   - Du kan gå nu, svarade hon utan ett leende.
   Jag gick återigen gatan ned. Den breda och välstädade gatan som man lika gärna kunde kalla boulevard hade tappat sin lyster denna majmorgon. Det var något som fattades och en död känsla la sig som ett band runt bröstet på mig. Det var inte så jag betedde mig egentligen. Hur fel allting kan bli, trots de bästa av intentioner.
   I bakfickan låg det något och skavde. Något som inte hade funnits där innan. Jag stack ned handen och tog upp en kartongbit. Samtidigt som jag läste de runda kvinnliga siffrorna som bildade ett telefonnummer gick jag runt hörnet och kände förmiddagssolens strålar träffa mig och hela mitt jag blev varm inifrån och ut.