SkrivPuff 2011:89 - Om att sabotera

   - Tänk så här, sa han och stirrade tomt framför sig. Ingen hemma liksom.
   Nu blev det ju aldrig som han ville då han inte kunde. Liksom. Vad som fattades var en obetydlig liten detalj, men ack så viktig.
   - Var har jag nu lagt den?
   Han for runt i rummet som en skållad råtta och lyfte på alla de saker som låg som ett berg på de många borden i det trånga kontorsrummet. Han hade inte kommit hit om han var helt oduglig. Så mycket begrep han i alla fall. Idag var situationen en annan än den han var van vid från förr. Det var det som var så konstigt. Hur saker och ting kan förändra sig med åren. Små, små steg som inte märks men efter en stund så har man nästan gått varvet runt. Förändringar, obetydliga som han själv ...
   Nu var det dags igen. Det skulle komma en ny professor till institutionen. De rykten som var i svang om vem det var som skulle få positionen gjorde inte han själv och kollegerna lyckliga. Det var som en sa vid kaffebordet.
   - Om det blir han som får jobbet, så är det kört för oss alla. Bara att dra, då hela institutionen snart kommer att vara överbefolkad med hans egna lärjungar.
   Nåväl, det var ju inte första gången något sådant hände. Nu var det ju professorns rätt att forma institutionen efter sitt huvud och den inriktning han har. Så har det alltid varit och så kommer alltid att bli. Vissa får byta den akademiska banan mot en annan väg, medan andra tar sig uppåt och framåt. Han mindes när den nuvarande professorn kom. Vilket liv och vilket kiv det blev. Själv hade han haft ett förtroligt samtal med honom nästan med detsamma.
   - Jag vill att du blir kvar, hade han sagt. Vi har mycket att göra tillsammans och i dig ser jag en av de som ska ta oss till nästa nivå. Jag är imponerad av ditt arbete och tillsammans kan vi förändra bilden av vårt vetande.
   Då var då, och nu var nu. Kollegan stack in huvudet genom dörren.
   - Det är officiellt nu, sa han. Det blev den som vi alla trodde.
   Hans forskning som hade nått en nivå och ett djup han inte trodde var möjligt, var för denna professor som ett rött skynke. Under åren hade han och denna man utkämpat hårda duster på akademiens bastiljon och fler än en gång hade han fått höra att han kunde jämställas med en charlatan. Han satte sig ned i sin fåtölj och log det lilla sneda leende som han hade övat in. Tacktalet var redan skrivet och flyttkartongerna beställda. En liten knuff kan försätta de största berg i en riktning som man inte har en aning om vart den tar en, men i det här fallet var allt redan ordnat. Papperet som han letat efter fanns där han faktiskt hade lagt den och telefonnumret lyste upp tillvaron.
   - Jag kan börja hos er redan på måndag, sa han med en glad ton i rösten till hans kollega från förr. Det är över för mig här.