SkrivPuff 2011:125 - Om värk

   "Skål", säger hon och höjer glaset.
   När någon säger skål till mig, dricker jag, det är så jag är lärd och det är så jag beter mig. På journalisthögskolan drack vi ständigt och jämnt och så har det fortsatt. Jag dricker inte för mig själv, nej, nej. Jag måste ha någon att dricka med, annars blir det inget.
   "Vad heter du", frågar jag.
   Hon tittar roat på mig. Skrattar lite försiktigt.
   "Vill du verkligen veta?"
   Jag nickar med huvudet, lägger det lite på sned och ser på henne. Hon har ett välformat ansikte med grågröna melerade ögon, en liten näsa och en röd mun som lovar mycket. Hon är söt, och vackrare kommer hon att bli, ju längre natten framskrider.
   "Nilla", svarar hon. "Fast egentligen är det Gunilla."
   Det är ett hejdundrande kalas hon ställer till med. Drickat flödar och vi mumsar på det som finns i de små skålarna. Ju mer vi dricker, desto fnittrigare blir vi och mina tankar på hemmets trygga härd befinner sig långt, mycket långt härifrån.
   Jag är en tålig man och tål att dricka, men här verkar jag möta en mästare. Rummet bågnar av färger och golvet blir såphalt och jag har svårt att stå rakt upp. Nilla står där stadigt och ler med sina munnar och glittrar så förbannat putslustigt och skrattar så att trumhinnorna bågnar. Skrattar åt mig.
   När jag vaknar upp sitter jag i soffan. Bredvid mig sitter Elias och har tre av de damer som gav order om att jag skulle tas till detta rum i famnen på honom. Elias skjuter undan en dem och lutar sig framåt och drar i sig något vitt pulver som ligger som en sträng på bordet framför honom.
   När jag ser på honom vänder han upp ansiktet mot mig och jag bländas av det sken som strålar ut från den strålkastare som är monterad framför oss och belyser den plats vi siter på. Hans knotiga händer skakar våldsamt när han rotar i fickorna och till slut finner det han söker. En av damerna skrattar hejdlöst åt någonting som ingen förstår. Elias skriker åt henne att hålla tyst och han finner det han söker. Ett kast med handen och två vita piller försvinner in i munnen på honom och han lutar sig bakåt. I strålkastarens sken.