SkrivPuff 2011:177 - Om att försköna

   Brorsan stod där och såg ut över Bråvikens inlopp. Det var dagen efter det att jag och Sheriffbruden hade lämnat in skilsmässopappren för sjuttonde gången den här veckan. Putte var iväg på sitt och hela fallet stod och stampade.
   - Varför så jävla tidigt, frågade jag när jag klättrade upp på klipphällen där brorsan stod och såg godmodig ut.
   - Titta, sa han och pekade ut över Bråvikens inlopp, så kanske du fattar.
   Solen stod redan halvvägs och den sommardjupblåa himlen lyste. På fjärden stod de vita seglen som spärrballonger och skummet yrde kring både för och akter. Ett antal motorbåtar åkte slalom mellan seglen och fick de att guppa käckt i svallvågorna.
   - Vad har detta med fallet att göra, frågade jag.
   Sheriffbruden vaknade sur som attan i morse och gav mig en skopa ovett.
   - PMS, frågade jag och bet mig samtidigt i tungan.
   - Jag sticker upp till kontoret, svarade hon skarpt. Och du. Du behöver inte fråga efter mig mer.
   Samtidigt som yrvädret smällade igen dörren ringde Putte.
   - Han går framför mig, väste han.
   Putte är inte den som pratar i onödan, men eftersom han är den han är, så brydde jag mig inte. Vem det var som "gick framför" hade jag ingen aning om. Det var efter det brorsan ringde och beordrade mig hit.
   - Ser du inte den där båten som kryssar där ute.
   Han pekade på ett av de större segel som kryssade på fjärden. Ansiktsuttrycket hade fått ett uttryck av spänning och en koncentration som han sällan annars visar. Den där lilla ådran under högra ögat bultade lite försiktigt, så som den alltid gör när polisradarn är påkopplad.
   - Finns godset i den, frågade jag och höjde lite på rösten. Jag trodde att de tog in sakerna via Stockholm.
   - Både och, svarade min bror. Både och. De är inte dumhuvuden vi har att göra med. Inga dumhuvuden, nej, men det här är något annat.
   Putte hade visat mig och Sheriffbruden bilderna från gårdagens spaning. När ett ansikte dök upp, fick det Sheriffbruden att verklligen se upphetsad ut.
   - Gullet, sa jag. Lugna ner dig lite och berätta istället.
   - Bete dig, för fan. Och kalla mig aldrig gullet mer. Hör du det!
   - Förlåt, förlåt, svarade jag. Ska aldrig hända igen.

   Det var därför jag stod här nu fick jag veta av brorsan. På bilden fanns en av europas mest efterlysta ryska skurkar. Han visade upp en bild som bar Interpol's stämpel och föreställde samma man som vi sett igår. Lite snedare leende och kornigare bild, men ändock densamma.
   - Det är en riktigt skurk, du har där ute, sa brorsan. Den har hela europa velat sätta handklovar på och nu har vi honom. Han finns i båten därute. Jajamensan.
   - ... och allt tack vare Putte, flikade jag in. Han är allt en skön lirare.