SkrivPuff 2010:306 - Om något lärorikt

Jag går genom staden. Den stad som jag är född i och den stad jag kallar min. Jag har sett den växa och gro, förändras och förändras och förändras igen. Det är en levande stad jag bor i, där människor rör sig och där människor trivs och där de ena dagen förälskar sig i varandra för att i nästa skilja sig. Staden kallar och staden lockar. Människorna lever och människorna dör. Livet och dess myrstack.

Småhusområdet i norr känns bittert kallt. Kalla sterila små fyrkantiga stereotypa lådor byggdes upp i rad efter rad. Vackra var de inte då och ännu värre ser de ut idag. Förfallna, flagade ytterväggar med övervuxna trädgårdar. Äppelträd som inte ger någon frukt, maskrosor och kärleksört om vartannat i en gemensam förvirring som speglar de som ännu bor här. Det var här jag växte upp.

Jag tänker ibland på hur det vore att ha växt upp någon annanstans. Är vi en produkt av miljön eller är vi endast en genetisk produkt? Ibland tror jag det ena och ibland det andra. Vad ska jag dra för slutsatser egentligen? Alla mina kvarvarande vänner kommer från någon annanstans än där jag kommer ifrån. Lika barn leka bäst. Så då spelar det väl ingen roll då?

Min bäste vän, han som dog för ett år sedan, kom från den södra delen. Höga hus och mycket av allt, både ont och gott, både rikt och fattigt. En blandning av allt, men mest av det ena. "Det var nog inte så dåligt, som man kan tro", sa han, "eller också är det bara något jag har fått för mig." Idag har området blivit gammalt och inbott och allt det andra finns inte kvar längre. Hyreshusen har blivit bostadsrätter och det ena och det andra, blandningen har utjämnats. Idag trängs nya Porsche, BMW, AUDI och Volvo med varandra och inte en uteliggare så långt ögat når.

"Idag skulle jag inte vilja bo där", sa han strax innan hans BMW for fram med honom i en på tok för hög fart i förhållande till väglaget. Den enda som fick någon nytta av kraschen var skogsägaren som fick gott om ved till vinterbrasan.