SkrivPuff 2010:325 - Om en önskelista

   "Ole, dole, doff ..."
   Den lille satt på golvet och tittade på de bilder han hade lagt ut framför sig. Lite i oordning var de allt, taggiga i kanten var de med, för han hade själv rivit ut dem ur reklambroshyrerna som hade kommit senaste veckan.
   "Ole, dole, doff ..."
   Ytterligare en bild försvann. En stor bild på en röd cykel. I bakgrunden en grön sommaräng och en man som höll i pakethållaren. Den lilla pojken på cykeln log. Papperet knycklades ihop och Georg kastade den med slutna ögon över axeln, så att den försvann bland all annan bråte som låg där.
   "Ole, dole, ..."
   Där stannade Georg till när han såg vilken bild hans finger skulle peka på nästa gång. "Är man inte klar, så gills det inte", tänkte han och rörde om bland bilderna och började om igen.
   "Ole, dole, doff ..."
   Georg kastade bilden leende över axeln. "Den ville nog inte mamma ha i alla fall", tänkte han. Han tog ett djupt andetag, tittade på bilderna och räknade. Fem kvar och hitintills bara en grej borta som han verkligen ville ha. "Syrran nu", tänkte han.
   "Ole, dole, doff ..."
   Fingret stannade på en bild på en tvål. Georg tog bilden och la den fint på sidan om sig. Rörde om de som var kvar och började proceduren på nytt.
   "Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, ..."
   Fingret pekade stolt på en stor vit skål.
   "Den ska mamma få."
   Det var nu det riktigt viktiga började. Nu var det hans tur, då alla andra var avklarade. Det var som mamma sa; "Pappa skiter vi för han är ändå aldrig här, och förresten är han inte välkommen om han skulle dyka upp." Han saknade pappa. Det hade han alltid gjort, vad än mamma sa eller gjorde.
   Han tänkte tillbaka på sommaren då han hade fått vara med pappa på landet. I två hela veckor fick han vara där och de lekte tillsammans hela tiden. Pappa hade kommit och hämtat honom på järnvägsstationen. Det var första gången han hade fått vara med pappa alldeles själv. Farmor var där också, men sen hade hon varit tvungen att åka hem.
   De sista jularna hade inte varit så roliga som de borde. Visst, det erkände han gärna, mormor och morfar var kuliga och syrran var ju alltid som hon va. Men ändå. Jularna var alltid likadana. Mamma skällde på pappa trots att han inte var där, syrran blev förbaskad på det hon fick i julklapp och själv var han liksom inte nöjd. Framåt kvällen började alltid mamma skälla på pappa. Varför förstod han inte. Pappa hade inte bott hos dem så länge han kom ihåg, så hur skulle han kunna ha gjort något.
   "Du är för liten för att förstå", sa alltid mamma när han frågade och längre kom han inte.
   Georg tittade på klockan. Nu skulle mamma och syrran snart komma hem från affären så det var bäst han skyndade sig på och bli färdig innan de såg vad han höll på med. Han blandade runt bilderna och började igen.
   "Tio, nio, åtta, ..."
   När fingret stannade var det som om hela världen stannade. Han visste att tomten inte fanns. Det lärde han sig förra julen när tomten tappade skägget när han delade ut julklapparna och det visade sig vara morfar. Han kände hur det stockade sig lite i halsen. Var det någon gång han verkligen önskade att tomten fanns, så var det nu. Han tog upp och tittade på en bild föreställande en man och en liten pojke en sommardag. Mannen hade på sig ett påmålat tomteskägg och framför dem båda låg ett antal målade inslagna paket. På bilden stod det; "Vi ses i jul. Hälsningar Pappa."