SkrivPuff 2010:307 - Om ett oväder

   - Det är så lugnt, sa jag. Som om det aldrig har funnits.
   Hon tittade på mig med ett öga som aldrig ville slutas samtidigt som hon log ett brett leende. Den tredje tanden från vänster satt snett och vriden på något sätt. Det var första gången jag såg den lilla defekten.
   - Kan vi inte låta bli?
    Min vädjan kom aningen för sent. Ögat snurrade till och stannade mitt i. Bligstirrade.
   - Nej.
   Hennes ansikte hade fått ett spänt uttryck. Kroppen formade sig till en båge, handen for upp och slog rakt ut. Som om en hakspets skulle träffas. Hårt och bestämt. Knockout.
   - Men du ... vi kan väl ... som om det var vi. Jag vill och måste. Det förstår du väl?
   - Aldrig.
   Vi satte oss båda ner och tittade parallellt rakt fram. Inget nytt där inte. Det snurrade till för ett ögonblickoch jag lutade mig framåt i våldsamma konvulsioner och hela mitt inre vändes ut och in.
   - Lugn. Det är inte så farligt, det är ju bara lilla jag som skojar lite med dig.
   Hennes röst lät annorlunda och till och med jag tyckte att rösten var intressant. För mig i alla fall. Vari består lockelsen och varför låter man sig lockas? Jag kände att kroppen reagerade, jag är ju man och män ska ju låta sig lockas. Annars är man ingen man, utan en mes och en skam för det manliga släktet.
   - Kanske, kanske inte... Kanske, kanske inte...
   Fnittret ville aldrig dö ut, men ögat utan liv stirrade fortfarande rakt fram. Det enda som rörde sig var ett hårstrå som stod rakt ut strax bredvid det vänstra ögat, det som levde.
   - Är du med mig, förstår du, sa hon, så kommer det att hända saker. Jag vill att det ska yra om livet och i mitt inre. Kan du få mig att känna vinddraget i min kropp, kan du få mig att skaka av vällust, kan du få mig att bara vilja mer och mer och att det aldrig ska ta slut. Då är du min för så är min kärlek till dig. Om det blir du och jag. Som en orkan mitt i storstaden där allt bara yr. Det är kärlek. Som tak som rämnar och fönster som trycks in och människor huller om buller i en stor hög. I all oändlighet. Kan du ge mig det? För det är det du får av mig.
   - Jag vill försöka, sa jag. Jag vill verkligen försöka.