Bokmånglarns Skrivhörna: SkrivPuff 2011:149

   Det är så det är. Han visste det, men ville inte acceptera. "Det får inte vara slut nu." Han satt där på sidan vid sängen och såg på henne ständigt och överallt. Liten, tunn och späd. Hennes hår var nyklippt, men redan lite tovigt. Vitt, så här på ålderns höst, tunt och lite glest, men lika vackert ändå. Hon slog upp ögona, som fortfarande hade hennes liv i sig och log.
   "Hej, är du här?"
   Hon hade alltid varit en hoppetossa och en virvelvind. Inget satt fast när hon var i farten. Hon älskade skogen och sprang rakt ut bland blåbären och kom hem med korgen full. Lite blå om läpparna men ögonen glittrade. Sen blev det pannkakor på vedspisen och blåbär och mjölk. Sommartorpet var inte modernt och inte många kvadratmeter stort, men det räckte åt dem. Allt delade familjen på, jämnt och ständigt.
   Han såg sig ogillande omkring. Den här sängen var dock inte deras, rummet var inte deras och själv fick han inte plats. Han kunde inget göra och han fick inte vara med. Det var försent. Statistens roll hade aldrig passat honom. Stor och stark, men inte den som inte fick eller kunde. Han sparkade mot sängen men missade som tur var. Någon fotbollsspelare av rang hade han aldrig varit.
   Rummet var ovårdat och inte direkt nytt. Lite slitet på väggarna, skrapmärken, några nedrivna kontakter som hängde lite slarvigt, en andningsapparat vid huvudkudden och ett tvättställ till höger. Runt om sängen stod några stolar och en fåtölj av illaluktande årgång. Rummet var målat i typisk landstingsvitt, med rosa eller blå bård. Fotändan tog slut i en hög byrå med en gammal och liten tjock Tv högst uppå. Hon kunde inte sköta den i alla fall.
   "Det har ju knappt börjat."
   Började gjorde det för sjuttiotre år sedan. Det var första gången han såg henne. Han tänkte på kortet de hade därhemma. Uppradade och alla finklädda. Flickorma med rosett i håret och pojkarna vattenkammade hade hela klassen ställt sig framför kameran och tittat strängt in. Första klass i småskolan.
   "Jag var så rädd för de där stora pojkarna. Då", sa hon och pekade på honom och några andra som stod längst bak.
   Som hon alltid sa, när det kom på tal. Han kunde höra hennes skratt i sitt huvud. De hade bott nära varandra, känt varandra men inte mycket mer hade det varit när de växt upp. På ett underligt vis hade de dock alltid sett varandra och talat med varandra trots att deras vägar skilts när livets skeenden under uppväxtåren kom i vägen.
   "Jag visste alltid var hans fanns. Trots allt."
   "Det visste jag också", svarade han. "Jag visste precis var hon fanns. Hela tiden."
   "Sjuttiotre år. Vad är väl det? Ett liv tillsammans måste väl kunna få vara längre än så?"
   Han såg på henne där hon låg. Hon var trött nu och inte vaken så ofta och inte så länge. Sjukdomen gjorde sitt, morfinet och allt annat de stoppade i henne.
   "Fy fan", tänkte han. "Det är skit att bli gammal."
   De hade inget att skämmas för. Lyckliga, omtyckta och respekterade av de flesta. Han såg ut över alla blommor som stod bredvid sängen. Lena, som ringde när de inte dök upp på salongen den dagen.
   "Jag kommer upp i kväll", sa hon. "Jag klipper lika bra där."
   Det hade varit en strid ström av människor under de tre veckor som gått. Telefonen hade gått varm, men nu hade han stängt av den. Nu var det deras tid. Deras sista tid tillsammans. Han reste sig upp och sträckte på sig när hon lutade sig tillbaka mot kudden.
   "Jag måste sova en stund nu."
   De gifta sig i kyrkan med fanborg och allt. Stolt som en tupp marscherade han ut ur kyrkan. Äntligen. Ett helt liv tillsammans framför sig. Och så blev det. Tre barn, jobb, sommarstuga, hus, båt, bil och allt annat som hörde till. Jobb, jobb och åter jobb, men aldrig ett ont ord. Inte till någon. De flyttade till en annan stad, men glömde aldrig sitt ursprung. De gamla vännerna fanns där likväl och nya kom ständigt till.
   Att sova ensam hemma gick inte. Laga mat och äta själv vid ett matbord för två? Han hade frågat flera gånger om hon ville följa med hem, men hon hade sagt nej varje gång.
   "Jag förstår inte varför hon inte vill följa med hem. Har hon glömt att hon har ett hem?"
   När han kom upp till det lilla sjaskiga rummet nu på morgonen kom sköterskan in och dukade frukost med silverbestick och finporslin åt henne. Först förstod han inte varför, men sen ville han slänga ut både sköterskan och hennes förbannade porslin och låsa dörren om dem båda. När han tittade på dörren satte han sig dock i fåtöljen uan att säga något. Hans händer darrade när de klämde om fåtöljsidan, käkmusklerna var strama och han visade tänderna som om han morrade. Det enda han såg var att dörrar där de var, de har inga lås.