SkrivPuff 2011:167 - Om något komplicerat

   Jag är på väg hem den här dagen och jag är fem. Bredvid mig på stigen går en kvinna som håller mig hårt i handen. Hon stod och väntade på mig vid den stora stenen som ligger precis i korset där de två stigarna möts och sen följde hon bara med. Hon sa att hon hette Minna och att hon var min kompis. Minna har ett stort brunt hår och alldeles röda läppar och hennes ögon ser så glada ut. De liksom skrattar när hennes mun skrattar. Minna skrattar åt allt som jag berättar för henne, så där som kompisar gör. I den andra handen har hon en stor korg.
   Skogen är det ställe jag leker i för det ligger så nära där mamma och pappa har vårat hus. Mamma säger att jag måste vara försiktig när jag är i skogen, men pappa säger att den där jävla lilla dungen är väl inget att vara rädd för. Pappa säger alltid fula ord, sådana ord man inte får säga. Jag brukar hålla för öronen då.
   Minna säger att vi ska sätta oss på gräsmattan när vi kommer ut ur skogen.
   "Vill du ha lite saft", frågar hon. "Tycker du om svartvinbärssaft?"
   Jag nickar till svar för jag vet inte vad svartvinbärssaft är för något. Hennes smala snälla händer räcker fram ett glas mot mig. Det är nästan svart det som är i glaset, men när jag smakar på det blir jag glad. Jag spiller lite på min tröja, men Minna ser det och torkar genast bort fläcken.
   "Så att inte mamma eller pappa ser det", säger hon. "Det får bli din och min hemlis."
   Sen skrattar hon och tittar på mig så där kul och gör några grimaser och jag börjar också skratta. Om mamma och pappa skulle få reda på att Minna och jag är kompisar, så skulle pappa säga att jag ljuger. Pappa säger jämnt att jag ljuger.
   "Du är en fin pojke", säger Minna och klappar mig på kinden, "med en stor fantasi. Det är så pojkar ska vara.".
   Hennes händer är så mjuka och fina och lena. När hon klappar mig börjar jag nästan gråta. Det är som om något i bröstet vill ut och jag känner hur det blir blött i mina ögon.
   "Jag har också en pojke som du", säger hon. "Han heter José. Han tycker också om att vara i skogen. Det är i skogen pojkar ska leka."
   Jag är jämnt i skogen och leker. Det finns så många saker att se på och leka med. Där finns stora stenar, stora gröna träd, små träd och andra grejer som är bra att ha. I skogen finns det också små djur som sticks. Mamma kallar dom för myggor. Jag tycker inte om myggor, för jag får stora röda märken som kliar där de stuckit mig. Bakom den stora stenen finns det två stora hål. Jag tror tomten bor där.
   Mamma tror inte på tomten. Hon tror på pappa.
   "Det ska du ha klart för dig din lilla lögnhals", säger pappa, "dig tror jag inte på. Jag tror på mamma och hon tror på mig."
   Mamma säger inget när pappa hör på. På kvällen när jag ska gå och lägga mig kommer mamma upp och stoppar om mig. Hon ser på mig med snälla ögon och säger tyst.
   "Jag tror visst på dig. Du är min fina pojke. Glöm inte det."