SkrivPuff 316 - En bön till en plantering

Du Gran och Tall, du Björk och Asp,
som i planteringen där står.
Helga ditt vedämne och din kådsaft.
Låt din inneboende energi ge oss värme i evinnerliga tider.
Låt dina fibrer ge Ann det papper som behövs, för att trycka de böcker hon vill att vi ska läsa.
Låt dina barr och löv förkunna den vår som alltid kommer, prosit, och
låt de färger som markerar intåget till den kallare årstiden ständigt lysa lika starkt.
I evighet.
Amen.

SkrivPuff 315 - Om något trasigt

Mona och jag upptäckte Nisse när han kom vinglande gatan fram när vi var ute på kvällspromenad med Voffsen. Det var en tisdagkväll i mitten av maj, det viskade tyst i träden och vinden smekte oss så där lagom ljumt. Inte ett ljud hördes.

"Hummi hummi hum". Vi hörde att Nisse försökte sjunga på någon obestämd melodi när närmade oss honom. Precis när vi stod ansikte mot ansikte såg han oss. Mina damer och herrar, den blicken önskar jag inte att någon av er ska få se hos någon. När Mona såg den började hon gråta, tog Voffsen i kopplet. "Jag går hem", sa hon. "Det här får du sköta."

Jag hade sett ett tag nu att det hade börjat barka åt skogen för Nisse. Han hade börjat åka med mig till arbetet istället för att ta sin egen bil och jag kände på lukten varför. Jag hade försökt prata med honom men det mest intelligenta jag fick ur honom var skällsord över "en jävla massa fruntimmer". Som han uttryckte det. På firman nyktrade han till och än så länge skötte han sitt arbete, så därifrån fanns det ingen hjälp att få.

Vad gör man när man klart och tydligt ser att det börjar barka åt skogen för någon? Speciellt svårt blir det när den människan varken ser problemet eller vill bli hjälpt. Mona arbetar på ett sådant ställe där Nisse skulle kunnan få hjälp bara han ville. Nisse vill inte! Han sa det rent ut till mig en dag. "Ge fan i mig! Fan ta dig och alla fruntimmer." Nu ger jag inte fan i Nisse, aldrig i livet. Vi har gått igenom allt för mycket under de senaste femton åren för att jag ska svika.

"Nu går vi och lägger dig", sa jag till honom den där tisdagskvällen i maj, "så hämtar jag dig i morgon. OK?" Nisse svajmast följde lydigt efter fram till hans dörr. "Nyckeln", mumlade han. "Hittar inte nyckeln." Hade jag inte hört skramlet hade jag nog låtit honom sova på soffan hemma hos Mona och mig, men nu så tog jag upp den från marken där han hade tappat den och öppnade dörren.

Jag fick av honom skorna och jackan. "Nu ska vi ha en sup!" Nisse sluddrade och rullade ut mot barskåpet innan jag hann hindra honom. "Slut" han höll flaskan upp och ner och inte en droppe rann ur. Flaskan åkte ner på golvet och Nisse ramlade efter.

"Dags att gå och lägga sig", sa jag. "Jag hjälper dig upp."

Att släpa upp en lealös trettioettåring som väger ungefär åttio kilo är tungt och obehagligt. Under många protester och andra ljud jag inte begrep hade jag äntligen fått honom uppför trappan. Det första jag la märke till på övervåningen var den oordning som rådde. "Vad i h-e?" tänkte jag när jag så hur det såg ut. "Rena svinstian." Plötsligt kände jag att kroppen blev tyngre och jag hörde hur Nisse omedelbart började snarka.

Nisse fick ligga på golvet, jag tände lampan och började titta mig runt. Toaletten hade inte tanterna på TV4s städprogram godkänt. Det kan jag garantera. Av det övriga jag såg hade de nog kallat det för "en total sanitär olägenhet." Nu fanns det bara ett rum bakom en stängd dörr kvar att undersöka. Jag öppnade dörren försiktigt, tände lampan och kikade mig förvånat ikring. Rummet var i oklanderligt skick.

När jag stod där hade Nisse återuppstått från de sovandes skara. Hela hans ansikte var som sten och blöt jord samtidigt. Han såg på mig och den blicken, det kan jag lova, har ingen av oss sett förut. Han sa med en röst som inte röjde ett spår av den alkoholkonsumption han hade ägnat sig åt under kvällen.

"Det måste vara fint när Nilla kommer hem. Ska vara fint åt Nilla."

SkrivPuff 314 - Något modigt

Nisse går gatan framåt. Trallar, lallar lite. Det syns på det sätt han går att han mår bra. Han stannar, tittar upp och vinkar tvärs över gatan.

Bilarna brusarna där de rusar gatan fram. Plötsligt stannar en av dem lite för snabbt, den som ligger bakom ligger för nära och ett plåtliknande brak uppstår. De båda bilförarna rusar och börjar gapa och skrika åt varandra. Nisse som har sett allting från sidan, släntrar över och börjar lägga sig i samtalet. "Du låg för nära", säger han åt den förare som gapar mest.

Nu blir det ännu mer liv i luckan. Föraren som blev påkörd drar sig undan, tar fram sin mobil och ringer medan Nisse och den andra föraren skriker åt varandra. Innan de ens har hunnit gapa färdigt så hörs det ett par sirener och en blå-, gul och vitmålad bil dyker in på scenen. Polisen som sitter i passagerarsätet hoppar ur bilen och kastar sig emellan Nisse och den andre som nu slåss öppet.

Nisse står vid sidan om belagd med handbojor. Hans antagonist stirrar på honom och ler. De båda poliserna, synnerligen professionella i sin hantering av de båda bråkstakarna tittar på, skrattar lite grand och tar varsin förare i armen och går bort från olycksplatsen.

Tre timmar senare ringer telefonen hemma hos Nisses granne.

"Kan du komma och hämta mig", frågar Nisse. "De vill inte släppa ut mig om inte det är någon som möter upp." Grannen lyssnar förvånat, men säger efter ett tag.

"Jag kommer."

Hans fru Mona, som nu står vid mannen frågar.

"Vad var det där om?"

"Jag berättar när jag kommer hem. Det är Nisse nu igen, men säg inget till Nilla. Nisse vill inte att hon ska veta."

Det här är första gången Nisses granne är hos polisen i vad man skulle kuna kalla ett "tjuv och polis ärende", så han är allt lite nervös när han ringer på klockan vid stationsdörren. Det är sent och stationen är stängd sen länge.

"Jag ska hämta Nisse", sa han åt den som öppnade. "Han vill hem nu."

Polisen skrattade gott och länge, hela hans kropp hoppade av förnöjsamhet.

"Den blir det skönt att bli av med", sa han. "Det är en jävel på att hålla låda och spela kort kan han också. De flesta av oss har gått flera hundra back."

När grannen kom in i rummet ser han hur ett gäng poliser och Nisse sitter runt ett bord. Nisse är högröd i ansiktet och hela han lyser som en sol när han ser vem som kommer in i rummet.

"Dags att dra", säger han, "innan ni har vunnit tillbaka allt."

SkrivPuff 313 - Om något skört

"Rör mig inte!" Nisse låg i fåtöljen ihopkrupen och grät. Hela hans kropp skakade. Min blick sökte efter en ledtråd till det tillstånd han befann sig i, men jag fann inget speciellt. Jag förstod inte, det hade inte funnits någon förvarning om att han skulle hamna där han nu befann sig. Inget som jag kunde ha gissat mig till i alla fall. I går var allt hur bra som helst, skratt och glam och go och gla mjölkchokla. Idag detta vrak.

Det första jag la märke till var kniven som låg på golvet bredvid fåtöljen. "Rör den inte!" Nisse skrek som en ylande hund när han såg vad jag såg. Det första jag gjorde var att plocka upp kniven. "Ge hit!" Han rörde sig inte, men han ville ha den i alla fall. "Nilla" ropade jag. "Nilla" Inget svar. Alldeles tyst. Jag såg hur Nisse ryckte till varje gång han hörde hennes namn.

"Hon har stuckit." När jag hörde vad han sa, insåg jag att nu var det nog så. Nilla skulle inte komma tillbaka. "Varför? Vad har hänt?" Jag kunde inte låta bli att fråga. Inget svar mer än fortsatta ylande från fåtöljen. Jag tittade på kniven och såg att det var blod på den, kände hur blöt den var. "Vad har du gjort?" Jag gick fram och tog tag i honom. Trots han motstånd lyckades jag vände på honom, lyckades bända upp hans armar och såg då hur det droppade från handlederna.

"Låt mig vara!" Inte lät jag Nisse vara inte. Hur kunde han någonsin få en sådan tanke i skallen? "Få se." Hans skärskador var inte av det allvarliga slaget. Han hade väl inte vågat fullt ut, men bara att han hade försökt var allvarligt nog för mig. "Jag ringer efter en ambulans."

För tre månader hade han talat om för mig att de skulle ha barn. Någon mer uppspelt människa hade jag aldrig sett. "Jag är lycklig", sa han. Hela han skrattade och studsade som en gummiboll mellan väggarna. Och nu detta? Jag förstod inte.

"Vad har hänt?" Jag ställde frågan ytterligare en gång. "Hon stack bara." Nilla är inte den som sticker. Jag och Mona har känt henne ett par år nu och vi har aldrig känt henne som en människa som bara drar. Inte utan anledning i alla fall. Mer fick jag inte veta för ambulansen kom. Läkaren la om Nisses handleder, gav honom en karta Stezolid och bad honom ta det lite lugnt.

Vi stod ute i köket efter det att ambulansen hade åkt. Nisse kastade pillrerna i papperskorgen medan jag satt och såg på honom och vad han gjorde. "Bjuder du på en kopp kaffe", frågade jag. Tio minuter senare satt vi och smuttade på varsin kopp. Nisse tog fram flaskan och hällde i kaffet. "Smakar bättre så", sa han. Sen satt vi tysta i åtminstone femton minuter. Det enda som hördes var vårat sörplande. Nisse tittade upp på mig med jämna mellanrum och jag kunde se hur han ordlöst grät som män brukar göra. Den enda skillnaden mot de flesta män var att tårarna rann nedför kinderna och att han inte gjorde någon ansats att torka bort dem.

"I morse packade hon och stack", berättade Nisse till slut. Hon hade också sagt, la han till, och nu snyftade han högljutt. "Jag har träffat en annan och det är hans barn. Inte ditt."

Nisses tårar tog aldrig slut efter den dagen, men de syntes inte mer.

SkrivPuff 307 - Om att byta

"Vad ska jag göra, tycker ni?" Så brukar jag börja mina föreläsningar om deltagarskap. Att få vara med och delta i det gemensamma, det vi har ihop. "Varför just denna fråga", frågar ni er naturligtvis. Ja, någonstans måste man börja och det här med deltagarskap är ju ganska uttjatat vid det här laget, så jag behöver en nödutgång om det skulle barka åt skogen.

Nisse brukar alltid stötta mig här. "Du ska göra som du alltid har gjort", sa han senast. "Gör det du är bra på." Jojo,där hör man. "Vad är jag bra på då?" kan jag undra. "Det jag alltid har gjort", kan jag svara mig själv. "För det man kan är lätt och det som är lätt brukar man vara bra på." Fy tusan vad trist!

"Vad vill du då?" Nisses fråga är berättigad, men den går inte att svara på. För det jag vill är inte detsamma som jag kan. Livet tillåter inte det, så frågan är irrelevant. "Out of question?" Min skotske vän skulle be mig fara till ett varmare ställe om jag så. "Out of question?" Sen skulle han skaka på huvudet och bara gå.

På min arbetsplats tycker de att "Gör endast det du är bäst på." är en schysst devis. "Stäng in oss bara i våra små specialistbås och låt oss aldrig få lov att titta ut." Nisse skrattade sist när jag sa så. "Men för tusan. Det är ju så ni beter er allihopa. Som vallboskap."

Nisse är annorlunda, men så slåss han hela tiden också. Mot väderkvarnar känns det som ibland, mot sig själv och mot alla runt omkring. Jag beter mig inte så, jag är annorlunda men är jag bättre? Jag vet inte. Många runt om oss säger så. "Du är bättre än Nisse." Det har jag alltid fått höra, men jag brukar inte hålla med. Nisse är som han är och bara alla lärde sig att ta vara på honom, så skulle han slå oss alla. Det kanske är därför man inte tillåter honom att vara det han är bäst på.

"Vi kan byta", sa Nisse inför ett tvärfunktionellt möte. "Du är jag och jag är du. Så ser vi hur de reagerar." Nä, sån är inte jag och sån är inte Nisse heller, så jag vägrade. Vi är de vi är och vi kan inte vara några andra. Vi kan inte byta. Du kan inte bli mig och jag kan inte bli dig, vem vi än är här i universum, i världen, Europa, Sverige eller här i cyberrymden. Det är inte ens någon idé att vi försöker.

Vad man kan göra däremot är att byta inriktning. "Gör det då", sa Nisse. "Var inte en sån jävla fegis. Kan bli knapert ett tag, men det fixar ni." Nu bröt Mona in. "Kommer inte på fråga. Inte nu när vi har smått i huset. Har du aldrig hört talas om det gamla ordspråket; Skomakare bli vid din läst." Voffsen skällde glatt som han alltid gör när Mona har slutat prata, men sen la hon sig ner igen. "Nisse är likadan", sa Nilla. "Han bara snackar, är aldrig nöjd, men det kommer inte att hända något. Det är bara drömmar."

Att bli nedtagen ur den högsta grantoppen, just där ens innersta dröm är belägen gör ont. Man förstår då att hur många hinder man än övervinner, så kommer det alltid att finnas ett till som gör att man till slut tröttnar. "Det går inte, trots hur mycket jag än vill."

"Vad ska jag göra, tycker ni?" Så brukar jag avsluta mina föreläsningar om deltagarskap.

SkrivPuff 306 - Om att maskera

Varför? eller Varför inte? Det var där vi var. Nisse och jag, den här lördagen i april det året det hände. "Kom nu", sa jag, "så drar vi." Mona var hemma hos Nilla och tillsammans tog de hand om de små. Voffsen hade Nisse och jag med oss då Nillas och Nisses lilla var allergisk. "Ni måste ta med Voffsen", hade Mona sagt. Trots mina protester om att det inte passade sig, att Voffsen bara var i vägen osv ... så bet ingenting på henne." Kan inte Voffsen vara ensam hemma då?" försökte jag lönlöst argumenterande.

In i bilen, Vofffsen där bak och Nisse där fram. Det var jag som körde. "Jävla ök till bil du har", sa Nisse. "Kunde kört min om vi bara kunde lassa av den fyrbente någonstans." Jag lyssnade inte, nu var det som det var. Mona och jag behövde en kombi och det här var vad vi hade råd med.

Strax ute på motortrafikleden somnade både Voffsen och Nisse. Det var som att dra ned en rullgardin  för fönstret, så plötsligt tyst blev det. Det är befriande avslappnande att sitta där framför ratten och bara låta milen rulla medan passagerarna sover trygga i sin förvissning om att de ska komma oskadda fram.

"Det är dags att vakna nu". Jag skakade Nisse i armen strax innan avfarten, så att han åtminstone skulle vara vaken när vi närmade oss målet för färden. "Vad är klockan?" frågade han. Strax därpå höll det på att gå fullständigt åt helvete. Från vänster och utan att stanna för stoppskylten kom det en långtradare upp på vägen brölandes med sitt horn, så att jag trodde att kriget hade brutit ut. Jag stampade på bromsen och svängde tvärt höger ut på åkern där vi fastnade efter ca 50 meter i vårleran. Långtradaren kom med full fart bakom oss i svängen och körde även den ut på åkern, släpet välte och stilla stod den till höger om oss och lite längre fram.

Vi lyckades ta oss ut ur bilen. Jag tittade på Nisse som allt såg lite blek ut om nosen. Voffsen stod däremot bredvid och viftade glatt på svansen. "Vad fan gör vi nu", sa jag och såg på Nisse. "Uj så nära." Jag kände  hur darrningarna började i knäna och spred sig uppåt i kroppen. Jag öppnade bakluckan och satte mig ner en stund bland all bråte som vi hade där. Nisse kom fram. "Vi måste kolla hur det gick med lastbilschaffisen."

Den jävla åkern var som ett dynghål som knappast bar oss, men fram till lastbilshytten kom vi. Döm om vår förvåning när vi öppnade dörren och upptäckte att den var tom. "Va fan ...", sa vi båda samtidigt. Nisse som var lite mer hemmastadda i sådana här fordon klättrade upp och tittade in i sovhytten. Lika tomt där. Vi tittade båda på varandra och skakade på huvudet.

Femton minuter efter det att vi hade lyckats komma fram till 112, så fanns både polis och bärgningsbil där samt en mycket förbannad bonde. Han stod och gapade om skadestånd, skördebidrag och jag vet i tusan mer, men glad var han inte. Till slut lyckades i alla fall polisen få bort honom och bärgningsbilen lyckades få upp min bil på vägen. I hyfsat skick, tack och lov.

Lite försenade kom vi fram till vår bestämmelseort och fick gjort det vi skulle. Välbehållna och lyckliga över att vara vid liv återvände vi hem. Sju dagar senare ringde en kommissarie från polisen och ville att jag skulle komma in till polisstationen för "en liten pratstund" som han uttryckte sig. Helst skulle detta inte ske i morgon eller i övermorgon, utan på studs, omedelbart annars kunde det tänkas att de var tvungna att hämta mig.

"Förhör med ...." Mer hörde jag inte innan jag började kallsvettas. Polisens formella ton, det kala rummet, bandspelaren och allt annat gjorde att jag inte visste riktigt vad jag sa eller borde säga. Det är konstigt hur vissa situationer gör att vi börjar linda in oss i besvärliga vändningar och börjar tänja på sanningen för att framstå i bättre dager. Det hade ju varit så lätt att säga som det var utan att förställa sig, men till slut lyckades vi komma fram till vad som faktiskt hände. Efter ett par veckor betalade försäkringsbolaget vad de skulle och allt blev frid och fröjd.

Chauffören av lastbilen? Ingen aning. Polisen sa att den har ingen sett till sen olyckan ...

SkrivPuff 305 - Om att dra något gammalt över sig

"När kommer svaret?" tänker jag. "Det har gått nästan sju månader sen jag skickade in uppgiften." Jag räknar på fingrarna då min huvudräkning inte är den bästa. Nästan sju månader stämmer. Varje dag har jag noga kontrollerat Inboxen. Nada. Noll. Nill. Zero. Ingenting från henne. Frustrationen bara växer och jag känner hur otåligheten kryper i kroppen. Jag kommer ju inte vidare. Jag vill vidare och jag tycker det är kul att få e-mail ifrån henne. Det ger mig så mycket.

"Du har blivit blåst", säger min fru. "Glöm det! Det är sånt som händer. Och förresten var det jag som betalade." Jag tycker inte om att bli blåst. Speciellt tråkigt är det mitt i en kurs som jag verkligen behöver och när jag  har satsat så hårt fram till nu. Jag är i ett desperat behov av den kunskap min fru har betalat för att jag ska få. "Det är inte så det får gå till", säger jag. "Det är inte schysst." Min fru som är mer hårdhudad än vad jag är, tycker att nu får jag banne mig ge mig. "Lägg av och skyll dig själv. Du har säkert gjort bort dig på något sätt utan att veta om det."

Jag vill ingen illa, jag vill bara alla väl. Det är min grundinställning till livet och hur jag ska förhålla mig till mina medmänniskor. Det har inneburit att min försvarsmur mot omvärlden är låg. För låg säger många inklusive min fru. Det är lätt att inta mitt sfär och göra mig illa. Ibland tänker jag; "Att jag aldrig lär mig?" men samtidigt är det ganska skönt att en gång kunna höra Sankte Per säga "Framför mig står en man som aldrig medvetet gjort någon människa illa. Goda människor är alltid välkomna in." Ja, ja. Det är min dröm!

Jag tänker speciellt på ett tillfälle då mitt jag fullständigt raserades. Hur kan en människa efter sju års samvaro fullständigt krossa mig genom att tala om för mig att jag är så jävla inkompetent att jag aldrig borde fått lov att arbeta på den arbetsplatsen och speciellt inte med honom. Hela mitt självförtroende raserades på en alldeles för kort sekund. Sen gick han på om något som jag inte kommer ihåg, då jag var helt borta och i tankarna befann mig någon annanstans. Han såg dock nöjd ut när jag talade om för honom att han inte skulle förvänta sig att jag skulle lägga något i insamlingen när han skulle gå i pension. Efter det såg jag honom aldrig mer.

Efteråt, när jag väl hade hämtat mig föll allt på plats och svaren stod som i eldskrift framför mig. Det var nu självklart för mig varför jag aldrig hade fått någon som helst del i budgeten och varför han alltid hade sagt till mig att lägga ner arbetet i de förändringsprojekt jag drev. Jag ser det nu när han har gått i pension och jag har tagit över de arbetsuppgifter han hade. Det var nog så att jag kom för nära det arbetssätt han hade predikat under många år och när jag föreslog vissa "justeringar" uppfattade han det säkert så att jag ifrågasatte honom och det han stod för. Eftersom ingenting hände under alla år och han försvann till slut innebar det att han endast lämnade efter sig ett stort tomt hål. Ett hål som nu jag måste fylla.

"Varför?" frågar jag mig utan att få något bra svar."Varför gör vi så mot varandra?" Det enda som dyker upp i min skalle är ett antal för enkla svar. Den mänskliga naturen. Vi kan inte bete oss annorlunda då vi faktiskt är människor och det ligger i våra gener. Jantelagen finns över hela världen; "Du skall inte tro att du är något." eller det som har blivit så omhuldat de senaste åren. Konkurrens. "Jag ska ha på din bekostnad." För enkelt! Jag vet.

Vad vet jag egentligen? Vad har jag för rätt att sitta här och diskutera mina personliga problem med någon som finns där ute i cyberrymden? Nä, jag får väl göra som alla alltid gjort i den här situationen eller också göra något åt det. Jag behöver honom inte längre, han som inte finns kvar i firman. Nu gör vi på mitt sätt och alla verkar tillfreds med det inklusive jag själv. Det andra problemet är värre. Där vet jag inte riktigt vad jag ska göra utan att gå in i en fullständigt förödande konflikt. Det vill jag inte, det är det inte värt.

En sak är säker i alla fall; Jag känner inte för att dra något gammalt över mig. Ännu är väl bäst att tillägga.