SkrivPuff 306 - Om att maskera

Varför? eller Varför inte? Det var där vi var. Nisse och jag, den här lördagen i april det året det hände. "Kom nu", sa jag, "så drar vi." Mona var hemma hos Nilla och tillsammans tog de hand om de små. Voffsen hade Nisse och jag med oss då Nillas och Nisses lilla var allergisk. "Ni måste ta med Voffsen", hade Mona sagt. Trots mina protester om att det inte passade sig, att Voffsen bara var i vägen osv ... så bet ingenting på henne." Kan inte Voffsen vara ensam hemma då?" försökte jag lönlöst argumenterande.

In i bilen, Vofffsen där bak och Nisse där fram. Det var jag som körde. "Jävla ök till bil du har", sa Nisse. "Kunde kört min om vi bara kunde lassa av den fyrbente någonstans." Jag lyssnade inte, nu var det som det var. Mona och jag behövde en kombi och det här var vad vi hade råd med.

Strax ute på motortrafikleden somnade både Voffsen och Nisse. Det var som att dra ned en rullgardin  för fönstret, så plötsligt tyst blev det. Det är befriande avslappnande att sitta där framför ratten och bara låta milen rulla medan passagerarna sover trygga i sin förvissning om att de ska komma oskadda fram.

"Det är dags att vakna nu". Jag skakade Nisse i armen strax innan avfarten, så att han åtminstone skulle vara vaken när vi närmade oss målet för färden. "Vad är klockan?" frågade han. Strax därpå höll det på att gå fullständigt åt helvete. Från vänster och utan att stanna för stoppskylten kom det en långtradare upp på vägen brölandes med sitt horn, så att jag trodde att kriget hade brutit ut. Jag stampade på bromsen och svängde tvärt höger ut på åkern där vi fastnade efter ca 50 meter i vårleran. Långtradaren kom med full fart bakom oss i svängen och körde även den ut på åkern, släpet välte och stilla stod den till höger om oss och lite längre fram.

Vi lyckades ta oss ut ur bilen. Jag tittade på Nisse som allt såg lite blek ut om nosen. Voffsen stod däremot bredvid och viftade glatt på svansen. "Vad fan gör vi nu", sa jag och såg på Nisse. "Uj så nära." Jag kände  hur darrningarna började i knäna och spred sig uppåt i kroppen. Jag öppnade bakluckan och satte mig ner en stund bland all bråte som vi hade där. Nisse kom fram. "Vi måste kolla hur det gick med lastbilschaffisen."

Den jävla åkern var som ett dynghål som knappast bar oss, men fram till lastbilshytten kom vi. Döm om vår förvåning när vi öppnade dörren och upptäckte att den var tom. "Va fan ...", sa vi båda samtidigt. Nisse som var lite mer hemmastadda i sådana här fordon klättrade upp och tittade in i sovhytten. Lika tomt där. Vi tittade båda på varandra och skakade på huvudet.

Femton minuter efter det att vi hade lyckats komma fram till 112, så fanns både polis och bärgningsbil där samt en mycket förbannad bonde. Han stod och gapade om skadestånd, skördebidrag och jag vet i tusan mer, men glad var han inte. Till slut lyckades i alla fall polisen få bort honom och bärgningsbilen lyckades få upp min bil på vägen. I hyfsat skick, tack och lov.

Lite försenade kom vi fram till vår bestämmelseort och fick gjort det vi skulle. Välbehållna och lyckliga över att vara vid liv återvände vi hem. Sju dagar senare ringde en kommissarie från polisen och ville att jag skulle komma in till polisstationen för "en liten pratstund" som han uttryckte sig. Helst skulle detta inte ske i morgon eller i övermorgon, utan på studs, omedelbart annars kunde det tänkas att de var tvungna att hämta mig.

"Förhör med ...." Mer hörde jag inte innan jag började kallsvettas. Polisens formella ton, det kala rummet, bandspelaren och allt annat gjorde att jag inte visste riktigt vad jag sa eller borde säga. Det är konstigt hur vissa situationer gör att vi börjar linda in oss i besvärliga vändningar och börjar tänja på sanningen för att framstå i bättre dager. Det hade ju varit så lätt att säga som det var utan att förställa sig, men till slut lyckades vi komma fram till vad som faktiskt hände. Efter ett par veckor betalade försäkringsbolaget vad de skulle och allt blev frid och fröjd.

Chauffören av lastbilen? Ingen aning. Polisen sa att den har ingen sett till sen olyckan ...