SkrivPuff 313 - Om något skört

"Rör mig inte!" Nisse låg i fåtöljen ihopkrupen och grät. Hela hans kropp skakade. Min blick sökte efter en ledtråd till det tillstånd han befann sig i, men jag fann inget speciellt. Jag förstod inte, det hade inte funnits någon förvarning om att han skulle hamna där han nu befann sig. Inget som jag kunde ha gissat mig till i alla fall. I går var allt hur bra som helst, skratt och glam och go och gla mjölkchokla. Idag detta vrak.

Det första jag la märke till var kniven som låg på golvet bredvid fåtöljen. "Rör den inte!" Nisse skrek som en ylande hund när han såg vad jag såg. Det första jag gjorde var att plocka upp kniven. "Ge hit!" Han rörde sig inte, men han ville ha den i alla fall. "Nilla" ropade jag. "Nilla" Inget svar. Alldeles tyst. Jag såg hur Nisse ryckte till varje gång han hörde hennes namn.

"Hon har stuckit." När jag hörde vad han sa, insåg jag att nu var det nog så. Nilla skulle inte komma tillbaka. "Varför? Vad har hänt?" Jag kunde inte låta bli att fråga. Inget svar mer än fortsatta ylande från fåtöljen. Jag tittade på kniven och såg att det var blod på den, kände hur blöt den var. "Vad har du gjort?" Jag gick fram och tog tag i honom. Trots han motstånd lyckades jag vände på honom, lyckades bända upp hans armar och såg då hur det droppade från handlederna.

"Låt mig vara!" Inte lät jag Nisse vara inte. Hur kunde han någonsin få en sådan tanke i skallen? "Få se." Hans skärskador var inte av det allvarliga slaget. Han hade väl inte vågat fullt ut, men bara att han hade försökt var allvarligt nog för mig. "Jag ringer efter en ambulans."

För tre månader hade han talat om för mig att de skulle ha barn. Någon mer uppspelt människa hade jag aldrig sett. "Jag är lycklig", sa han. Hela han skrattade och studsade som en gummiboll mellan väggarna. Och nu detta? Jag förstod inte.

"Vad har hänt?" Jag ställde frågan ytterligare en gång. "Hon stack bara." Nilla är inte den som sticker. Jag och Mona har känt henne ett par år nu och vi har aldrig känt henne som en människa som bara drar. Inte utan anledning i alla fall. Mer fick jag inte veta för ambulansen kom. Läkaren la om Nisses handleder, gav honom en karta Stezolid och bad honom ta det lite lugnt.

Vi stod ute i köket efter det att ambulansen hade åkt. Nisse kastade pillrerna i papperskorgen medan jag satt och såg på honom och vad han gjorde. "Bjuder du på en kopp kaffe", frågade jag. Tio minuter senare satt vi och smuttade på varsin kopp. Nisse tog fram flaskan och hällde i kaffet. "Smakar bättre så", sa han. Sen satt vi tysta i åtminstone femton minuter. Det enda som hördes var vårat sörplande. Nisse tittade upp på mig med jämna mellanrum och jag kunde se hur han ordlöst grät som män brukar göra. Den enda skillnaden mot de flesta män var att tårarna rann nedför kinderna och att han inte gjorde någon ansats att torka bort dem.

"I morse packade hon och stack", berättade Nisse till slut. Hon hade också sagt, la han till, och nu snyftade han högljutt. "Jag har träffat en annan och det är hans barn. Inte ditt."

Nisses tårar tog aldrig slut efter den dagen, men de syntes inte mer.