SkrivPuff 315 - Om något trasigt

Mona och jag upptäckte Nisse när han kom vinglande gatan fram när vi var ute på kvällspromenad med Voffsen. Det var en tisdagkväll i mitten av maj, det viskade tyst i träden och vinden smekte oss så där lagom ljumt. Inte ett ljud hördes.

"Hummi hummi hum". Vi hörde att Nisse försökte sjunga på någon obestämd melodi när närmade oss honom. Precis när vi stod ansikte mot ansikte såg han oss. Mina damer och herrar, den blicken önskar jag inte att någon av er ska få se hos någon. När Mona såg den började hon gråta, tog Voffsen i kopplet. "Jag går hem", sa hon. "Det här får du sköta."

Jag hade sett ett tag nu att det hade börjat barka åt skogen för Nisse. Han hade börjat åka med mig till arbetet istället för att ta sin egen bil och jag kände på lukten varför. Jag hade försökt prata med honom men det mest intelligenta jag fick ur honom var skällsord över "en jävla massa fruntimmer". Som han uttryckte det. På firman nyktrade han till och än så länge skötte han sitt arbete, så därifrån fanns det ingen hjälp att få.

Vad gör man när man klart och tydligt ser att det börjar barka åt skogen för någon? Speciellt svårt blir det när den människan varken ser problemet eller vill bli hjälpt. Mona arbetar på ett sådant ställe där Nisse skulle kunnan få hjälp bara han ville. Nisse vill inte! Han sa det rent ut till mig en dag. "Ge fan i mig! Fan ta dig och alla fruntimmer." Nu ger jag inte fan i Nisse, aldrig i livet. Vi har gått igenom allt för mycket under de senaste femton åren för att jag ska svika.

"Nu går vi och lägger dig", sa jag till honom den där tisdagskvällen i maj, "så hämtar jag dig i morgon. OK?" Nisse svajmast följde lydigt efter fram till hans dörr. "Nyckeln", mumlade han. "Hittar inte nyckeln." Hade jag inte hört skramlet hade jag nog låtit honom sova på soffan hemma hos Mona och mig, men nu så tog jag upp den från marken där han hade tappat den och öppnade dörren.

Jag fick av honom skorna och jackan. "Nu ska vi ha en sup!" Nisse sluddrade och rullade ut mot barskåpet innan jag hann hindra honom. "Slut" han höll flaskan upp och ner och inte en droppe rann ur. Flaskan åkte ner på golvet och Nisse ramlade efter.

"Dags att gå och lägga sig", sa jag. "Jag hjälper dig upp."

Att släpa upp en lealös trettioettåring som väger ungefär åttio kilo är tungt och obehagligt. Under många protester och andra ljud jag inte begrep hade jag äntligen fått honom uppför trappan. Det första jag la märke till på övervåningen var den oordning som rådde. "Vad i h-e?" tänkte jag när jag så hur det såg ut. "Rena svinstian." Plötsligt kände jag att kroppen blev tyngre och jag hörde hur Nisse omedelbart började snarka.

Nisse fick ligga på golvet, jag tände lampan och började titta mig runt. Toaletten hade inte tanterna på TV4s städprogram godkänt. Det kan jag garantera. Av det övriga jag såg hade de nog kallat det för "en total sanitär olägenhet." Nu fanns det bara ett rum bakom en stängd dörr kvar att undersöka. Jag öppnade dörren försiktigt, tände lampan och kikade mig förvånat ikring. Rummet var i oklanderligt skick.

När jag stod där hade Nisse återuppstått från de sovandes skara. Hela hans ansikte var som sten och blöt jord samtidigt. Han såg på mig och den blicken, det kan jag lova, har ingen av oss sett förut. Han sa med en röst som inte röjde ett spår av den alkoholkonsumption han hade ägnat sig åt under kvällen.

"Det måste vara fint när Nilla kommer hem. Ska vara fint åt Nilla."