"När kommer svaret?" tänker jag. "Det har gått nästan sju månader sen jag skickade in uppgiften." Jag räknar på fingrarna då min huvudräkning inte är den bästa. Nästan sju månader stämmer. Varje dag har jag noga kontrollerat Inboxen. Nada. Noll. Nill. Zero. Ingenting från henne. Frustrationen bara växer och jag känner hur otåligheten kryper i kroppen. Jag kommer ju inte vidare. Jag vill vidare och jag tycker det är kul att få e-mail ifrån henne. Det ger mig så mycket.
"Du har blivit blåst", säger min fru. "Glöm det! Det är sånt som händer. Och förresten var det jag som betalade." Jag tycker inte om att bli blåst. Speciellt tråkigt är det mitt i en kurs som jag verkligen behöver och när jag har satsat så hårt fram till nu. Jag är i ett desperat behov av den kunskap min fru har betalat för att jag ska få. "Det är inte så det får gå till", säger jag. "Det är inte schysst." Min fru som är mer hårdhudad än vad jag är, tycker att nu får jag banne mig ge mig. "Lägg av och skyll dig själv. Du har säkert gjort bort dig på något sätt utan att veta om det."
Jag vill ingen illa, jag vill bara alla väl. Det är min grundinställning till livet och hur jag ska förhålla mig till mina medmänniskor. Det har inneburit att min försvarsmur mot omvärlden är låg. För låg säger många inklusive min fru. Det är lätt att inta mitt sfär och göra mig illa. Ibland tänker jag; "Att jag aldrig lär mig?" men samtidigt är det ganska skönt att en gång kunna höra Sankte Per säga "Framför mig står en man som aldrig medvetet gjort någon människa illa. Goda människor är alltid välkomna in." Ja, ja. Det är min dröm!
Jag tänker speciellt på ett tillfälle då mitt jag fullständigt raserades. Hur kan en människa efter sju års samvaro fullständigt krossa mig genom att tala om för mig att jag är så jävla inkompetent att jag aldrig borde fått lov att arbeta på den arbetsplatsen och speciellt inte med honom. Hela mitt självförtroende raserades på en alldeles för kort sekund. Sen gick han på om något som jag inte kommer ihåg, då jag var helt borta och i tankarna befann mig någon annanstans. Han såg dock nöjd ut när jag talade om för honom att han inte skulle förvänta sig att jag skulle lägga något i insamlingen när han skulle gå i pension. Efter det såg jag honom aldrig mer.
Efteråt, när jag väl hade hämtat mig föll allt på plats och svaren stod som i eldskrift framför mig. Det var nu självklart för mig varför jag aldrig hade fått någon som helst del i budgeten och varför han alltid hade sagt till mig att lägga ner arbetet i de förändringsprojekt jag drev. Jag ser det nu när han har gått i pension och jag har tagit över de arbetsuppgifter han hade. Det var nog så att jag kom för nära det arbetssätt han hade predikat under många år och när jag föreslog vissa "justeringar" uppfattade han det säkert så att jag ifrågasatte honom och det han stod för. Eftersom ingenting hände under alla år och han försvann till slut innebar det att han endast lämnade efter sig ett stort tomt hål. Ett hål som nu jag måste fylla.
"Varför?" frågar jag mig utan att få något bra svar."Varför gör vi så mot varandra?" Det enda som dyker upp i min skalle är ett antal för enkla svar. Den mänskliga naturen. Vi kan inte bete oss annorlunda då vi faktiskt är människor och det ligger i våra gener. Jantelagen finns över hela världen; "Du skall inte tro att du är något." eller det som har blivit så omhuldat de senaste åren. Konkurrens. "Jag ska ha på din bekostnad." För enkelt! Jag vet.
Vad vet jag egentligen? Vad har jag för rätt att sitta här och diskutera mina personliga problem med någon som finns där ute i cyberrymden? Nä, jag får väl göra som alla alltid gjort i den här situationen eller också göra något åt det. Jag behöver honom inte längre, han som inte finns kvar i firman. Nu gör vi på mitt sätt och alla verkar tillfreds med det inklusive jag själv. Det andra problemet är värre. Där vet jag inte riktigt vad jag ska göra utan att gå in i en fullständigt förödande konflikt. Det vill jag inte, det är det inte värt.
En sak är säker i alla fall; Jag känner inte för att dra något gammalt över mig. Ännu är väl bäst att tillägga.
Jag tänker speciellt på ett tillfälle då mitt jag fullständigt raserades. Hur kan en människa efter sju års samvaro fullständigt krossa mig genom att tala om för mig att jag är så jävla inkompetent att jag aldrig borde fått lov att arbeta på den arbetsplatsen och speciellt inte med honom. Hela mitt självförtroende raserades på en alldeles för kort sekund. Sen gick han på om något som jag inte kommer ihåg, då jag var helt borta och i tankarna befann mig någon annanstans. Han såg dock nöjd ut när jag talade om för honom att han inte skulle förvänta sig att jag skulle lägga något i insamlingen när han skulle gå i pension. Efter det såg jag honom aldrig mer.
Efteråt, när jag väl hade hämtat mig föll allt på plats och svaren stod som i eldskrift framför mig. Det var nu självklart för mig varför jag aldrig hade fått någon som helst del i budgeten och varför han alltid hade sagt till mig att lägga ner arbetet i de förändringsprojekt jag drev. Jag ser det nu när han har gått i pension och jag har tagit över de arbetsuppgifter han hade. Det var nog så att jag kom för nära det arbetssätt han hade predikat under många år och när jag föreslog vissa "justeringar" uppfattade han det säkert så att jag ifrågasatte honom och det han stod för. Eftersom ingenting hände under alla år och han försvann till slut innebar det att han endast lämnade efter sig ett stort tomt hål. Ett hål som nu jag måste fylla.
"Varför?" frågar jag mig utan att få något bra svar."Varför gör vi så mot varandra?" Det enda som dyker upp i min skalle är ett antal för enkla svar. Den mänskliga naturen. Vi kan inte bete oss annorlunda då vi faktiskt är människor och det ligger i våra gener. Jantelagen finns över hela världen; "Du skall inte tro att du är något." eller det som har blivit så omhuldat de senaste åren. Konkurrens. "Jag ska ha på din bekostnad." För enkelt! Jag vet.
Vad vet jag egentligen? Vad har jag för rätt att sitta här och diskutera mina personliga problem med någon som finns där ute i cyberrymden? Nä, jag får väl göra som alla alltid gjort i den här situationen eller också göra något åt det. Jag behöver honom inte längre, han som inte finns kvar i firman. Nu gör vi på mitt sätt och alla verkar tillfreds med det inklusive jag själv. Det andra problemet är värre. Där vet jag inte riktigt vad jag ska göra utan att gå in i en fullständigt förödande konflikt. Det vill jag inte, det är det inte värt.
En sak är säker i alla fall; Jag känner inte för att dra något gammalt över mig. Ännu är väl bäst att tillägga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar