SkrivPuff 2010:31 - Om att träffa rätt

    Han står framför spegeln och drar sin revolver. Ingen man har hitintills kunnat överträffa honom i det enkla hantverket att skjuta ner sina motståndare i duell. Han ser sin raka strama mun, sina hårda ögon och sitt uttryckslösa orädda ansikte. Han stirrar rakt fram utan att blinka. Det är nästan så att han blir rädd för sig själv när han ser sig själv och funderar på vad det är som fört honom till den plats han är idag.
    När tankarna börjar fara iväg, så finns det bara en sak att göra. Det är erfarenheten som har lärt honom det, han har gjort det förr och strax därefter åter kommit i balans med sig själv. En snabb slurk ur morfinflaskan, inte för mycket och inte för litet och inte för ofta. Det är det som är tricket. Att bevara lugnet. Utan lugn i kroppen fungerar det inte, då kommer den andre att vara snabbare och skjuta mer rakt, då kommer han att träffas innan han själv har fått upp vapnet och fyrat av. Då är det slut, då dör han och det vill han inte. Inte än.
    Klockan slår fyra. Så snabbt det har gått, så fort tidpunkten har närmat sig. Han känner hur pulsen ökar sakta, handsvetten, den hala som gör en klumpig, tränger fram och gör honom för första gången osäker. Det är en ny känsla som smyger sig på. En titt i spegeln visar att munnen helt plötsligt inte är lika rak och stram, ögonen ser något osäkra ut. Ett litet ticks i ena mungipan spär på den redan krackelerande fasaden.
    Med bestämda steg går han ner för trappan och ut mot vägen där duellen ska ske. Han har gjort det här nu i tjugofem år nu. Han kom ihåg första gången. Det var en gammal man i fyrtiofemårsåldern som hade retat upp honom så till den milda grad att han inte kunde backa ur. De hade alla sagt åt honom att låta bli.
    - Han har aldrig förlorat, sa de. Ingen kan dra snabbare än han. Du kommer att dö. Gör det inte.
    Men han kunde och hade sen dess fortsatt att kunna. Sporrarna rasslade när han öppnade dörren och steg ut i den stekheta solen. Han såg bort mot den andra sidan av vägen där hans motståndare redan var på plats. Det var en ung spoling i tjugoårsåldern som hade spelat Allan på klubben igår. Trodde han var något, trodde att hans ungdom skulle skydda honom. Han hade hört den unga mannens vänner kacklande när det var ett faktum
    - Han har aldrig förlorat, sa de. Ingen kan dra snabbare än han. Du kommer att dö. Gör det inte.
    Det var då han återigen kände den smak av blod och lycka som genomfor honom den där dagen han träffade sin motståndare dödligt för första gången. Gubben som knappt kunde röra sig, sporrarna som glänste när gamarna var framme och klädde av honom innan ens han hade dragit sin sista inandning. Kom ihåg hur de sa efteråt;
    - Han smuttade alltid på den där lilla morfinflaskan. Det var det som gjorde att han till slut inte var snabb nog.
    Han fnyste åt deras slutsatser, såg inte vad de såg, kände inte vad de kände. Den unga mannen på andra sidan ställde upp sig. Skrattade självsäkert och log mot alla runt om. Han själv visste att för att kunna föra det liv han förde och överleva var lugnet allt det som betydde något. Han satte klackarna hårt i backen, snurrade på dem lite för att få ett bra grepp i gruset. Såg på mannen därborta. Tjugofem år yngre och lika många meter bort.
    När kulan trängde in i bröstet på honom slogs han först av häpnad. Luftfärden gick som i ultrarapid och det gjorde lite ont när han slog i marken. När ögonen åter öppnades var det han såg en blå himmel och en gul sol. Det han kände var hur några började slita och dra i hans stövlar. Han försökte andas för att komma på fötter,men ingenting hjälpte honom att få krafterna tillbaka. Han kände hur lungorna sjönk ihop och sen blev allt svart.

SkrivPuff 2010:27 - Om att vara insöad

Snön gömmer marken
det vita fryser jorden
motsatsen solen

SkrivPuff 2010:26 - Om att se skillnaden

Jans liv började den dag han föddes, varken tidigare eller senare.
Andra tror att livet börjar tidigare än så, andra tror vi aldrig dör.
Att tro är inte enkelt.

Jan vägdes återigen på en våg och befanns för lätt.
Så hade hans liv varit fram till nu, välja och väljas, framgång och misslyckande.
Alltid befunnen för lätt.

Jan har blivit vald allt för många gånger.
Så kommer hans liv att vara fram till den dag Jan inte vill välja och väljas.
Då tar Jans liv slut.

Jans sista tankar omfattade det liv han hade levt, från födseln fram till nu.
Hans liv var lekande lätt från den dag han föddes fram till den första gång han valdes.
Så var Jans liv, att välja och väljas, vägd på en våg och alltid befunnen för lätt.

Jans liv slutade den dag han dog, varken tidigare eller senare.
Så var Jans död, att välja och väljas, vägd på en våg och alltid befunnen för lätt.
Jans aska flyger för vinden.

SkrivPuff 2010:25 - Om att omedvetet såra

    "När vi satt där tillsammans var det som om världen stod still." En sliten gammal klyscha som kan komma till användning mer än vad man någonsin kan ana. De flesta av oss har någon gång suttit ned med eller gått bredvid den som man för stunden gillar allra mest. Det vill vi vara med om igen och igen och igen...

    Han som stod på andra sidan förlåten ville in, men hölls utanför av den starka vilja som de besatt. Hur han skulle göra för att ta sig in visste han inte. Han visste bara att han kände och att han ville, men han visste inte vad. Det är en lika stor skillnad mellan att veta vad och veta hur, som mellan att få och inte få. Därför stod han på andra sidan förlåten.

    "När de var tillsammans var det som om jorden gungade." Ännu ett talesätt som de flesta av oss kan känna igen oss i, då vi någon gång har fått vara med om detta himmelska tillstånd. Det vill vi också vara med om igen och igen och igen ...

    Han som stod på andra sidan förlåten ville också, men han fick inte. Han hölls utanför av den starka passion som de tillsammans besatt. Den här gången visste han vad han kände och vad han ville, men han visste inte hur. Vet man inte hur, får man inte, då hur här innefattar tvåsamhet. Därför stod han på andra sidan förlåten till deras gemensamhet.

    "Den man älskar agar man." Ett ordspråk som alla av oss har hört, men den situation det beskriver har de flesta av oss aldrig upplevt. En situation som ingen av oss vill vara med om, aldrig, aldrig, aldrig ...

    Han som stod på andra sidan förlåten hade upplevt det, trots att han inte ville. Han visste alltid vad han hade känt och han visste även hur han skulle få andra att känna samma sak. Vet man vad och hur kan man alltid, även om man inte vill. Trots det gjorde han så.

    "Den man förlorar vinner en annan." Detta ordspråk är det ingen av oss som vill höra. Den situation det beskriver har vi alla säkerligen varit med om någon gång och vi säger alla, aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer...

    Han som stod på andra sidan förlåten hade nyligen vunnit en annan. Han visste inte hur det hade gått till, men han visste vad han kände och vad han ville. Det är det som är skillnaden mellan att vara innanför förlåten eller utanför den. Han som nu stod utanför visste inte vad som hade hänt, men han visste vad han kände och vad han ville.

SkrivPuff 2010:24 - Fem ord på J

    - Jävlar.

    Nisse stod framför Monkan och skrek. Vi var på avslutningsfest från tredje årskurs på Teknis. Det var Nisse, Mona, Monkan och så jag och många, många fler. Vi hade hamnat i Nisses föräldrars hus efter det att skolans anordnade "alkoholfria" fest hade slutat för tidigt. De flesta i klassen ville vidare men det mesta var stängt för oss, då vi inte ännu hade uppnått den ålder vi ville.

    Nisse fnyste föraktfullt när han läste på skylten.

    - 20 Damer och 23 Herrar, sa han. Kom, vi går bakvägen.

    Monkan och han stack runt hörnet och försvann medan Mona och jag och de andra i gänget stod kvar. Alla visste att ingen av oss skulle komma in på ortens enda diskotek. I en småstad som denna var vakterna i dörren storebröder till några i klassen och visste därmed precis hur gamla vi var och inte tusan släppte de in några underåriga och deras klasskompisar. Om det inte var någon tjej de var intresserade av förstås, då hände det allt som oftast, men vi killar fick vackert stå kvar. Vi blev behandlade oss på exakt samma sätt som de blev behandlade av de som stod i dörren när de var arton. Hut går alltid hem.

    - Psst. Mona!

    Nisse stod vid hörnet och väste.

    - Ta med dig bocken och kom.

    Jag kände Monas arm runt min arm och hur jag snabbt drogs runt hörnet. En fånflinande Nisse tittade fram.

    - Kom, sa han. Det är några jag vill att du ska möta.

    En dörr öppnades rakt in till diskotekets kök och vi drogs snabbt in av en stark arm.

    - Det här är ägaren, Ljubomir.

    Vi hälsade snabbt. Monkan stod lite längre in och sippade på en drink, pratade hemvant med personalen som sprang och hämtade och lämnade. Ordnat kaos skulle man kunna beskriva det som utspelades framför våra ögon. Mona såg mer hemtam ut, snackade lite med en av servitriserna och strax därpå hade vi varsin öl i näven.

    - Jag kan tyvärr inte låta er komma in. Vi har kontroll därinne idag.

    Ljubomir såg ut som han ville att vi skulle ge oss iväg.

    - Ni är välkomna när som helst, men idag måste ni gå. Tyvärr.

    Utanför stod hela gänget ograverat. Inget fanns att göra mer än att stå och hänga.

    - Vi drar. Hem till mig. Farsan och morsan är bortresta.

    Nisse viftade med tre flaskor som lockbete. Han garvade högt, var i sitt esse och alla följde efter precis som råttorna gjorde i Hameln.

    - Far åt helvete då!

    Nisses röst ekade i gillestugan, flaskorna hade druckits ur, klockan började närma sig två och de flesta hade gett sig av när spriten började ta slut. Monkan kom till mig med ögonen fyllda av tårar.

    - Varför beter han sig så, frågade hon mig. Han behöver inte dricka så mycket. Han är jämnt stupfull och gör slut med mig varje gång jag ber honom att ta det lite lugnt.

   
   

SkrivPuff 2010:23 - Om en kod

    - Man kan se det på de små runda prickarna.

    Lärarens mässande röst gjorde vissa av oss trötta. Jag tittade på Nisse och Nisse tittade på Monkan medan Monkan lyssnade intensivt och koncentrerat på läraren.

    - Att räkna prickarna ger oss då hastigheten av tillväxten och visar hur svårt angripen den har blivit.

    Nisse räckte upp handen.

    - Jag ser prickar allt som oftast, men inte fan räknar jag dom.

    Läraren blev blodröd i ansiktet när hela klassen skrattade våldsamt. Ingenting mer hände för just då ringde klockan och lektionen var slut.

    - Läxa kapitel 3 till 5, skrek läraren. Nisse! Du stannar kvar. Jag vill tala med dig.

    Monkan skrattade till när hon hörde vad läraren sa och gav Nisse en blick. Jag såg också hur deras blickar byttes allt som oftast, såg deras ansiktsuttryck som visade ett gemensamt gillande.

    Det hade inte gått många dagar in på nya läsåret och Nisse hade redan satt sin prägel på hur undervisningen bedrevs. De flesta lärare blev irriterad på hans kommentarer som han kläckte ur sig när som helst och om vad som helst.

    - Varför gör han så, frågade Monkan mig. Om det är för att imponera på mig, så kan han lägga av. Jag tycker inte att det är roligt.

    Vi hade väntat utanför klassrummet där Nisse hade blivit kvarhållen. Dörren öppnades och en fånflinande Nisse kom ut.

    - Sicken jävel, sa han, och tog Monkan under armen. Nu går vi!

    De stack med raketfart ner för trappan och ut mot skolgården. Strax därefter kom läraren ut genom dörren, högg mig i axeln och höll mig kvar.

    - Du som är hans kompis. Vad är det för fel på honom?

    Jag ryckte på axlarna. Så väl kände jag inte honom, men jag ville inte heller tjalla.

    - Det är väl inget fel på honom, sa jag. Jag har lektion nu. Måste gå.

    Ute på skolgården såg jag Nisse och Monkan i rökrutan där de stod och blossade för fullt. Deras kroppsspråk var deras, hur de stod, hur de sa saker och hur de tittade på varandra. Ingen som såg dem förstod någonting. Det var som ett språk de hade utvecklat tillsammans och ett språk som bara de förstod.

SkrivPuff 2010:20 - Lyhördhet

    Lyhörd =

    1. som hör bra, med skarp hörsel, skarphörd; öppen, vaken, känslig, mottaglig

    2. dåligt ljudisolerad, bullrig, lytt

    - Alla dessa egenskaper besitter ju jag!

    Nisse sträckte stolt på sig. Vi satt hemma hos honom i källaren till det stora huset, i gillestugan. Det var mörkbrunt, murrigt och läder. Cigarettröken låg tät då Nisse och Monkan blossade oupphörligt. Det var i mitten av sjuttiotalet, men det var då och det var trendigt och modernt och dyrt. Flådigt och inne. Mona, Nisse, Monkan och jag fläkte oss i sofforna. Järngänget.

    Vi hade fått till uppgift att skriva en uppsats om ordet "lyhörd". Grupparbete, alla tillsammans, en för alla och alla för en. Det var tidens anda och Nisse var den som var mest tillsammans. Speciellt brudar gillade han att vara tillsammans med, jämnt och oupphörligt. Det var dock Monkan han polade mest med, men som Monkan sa.

    - Vi har ett öppet förhållande.

    Det var Mona som berättade för mig.

    - Han stöter ju på alla. Jag tycker synd om Monkan, hon är så naiv.

    Mona och jag hade träffat varandra året efter det att Nisse hade kommit in i mitt liv. En dag i september det året stod hon bara i dörröppningen till klassrummet och var bedårande vacker och intagande. Vad som hände med mig vet jag inte, men helt plötsligt började jag som av en händelse att hamna bredvid henne vid lunchbordet, vi gjorde grupparbeten tillsammans, dansade på gemensamma fester. Hela mitt jag blev som en mikrofon och tog in varje signal hon sände, bearbetade den i min hjärna och tolkade den alltid till min fördel, när jag var på det humöret, eller till min nackdel, när jag var på det humöret. Jag hade ett helvete.

    Mona berättade senare för mig att hon tyckte det var en underbar tid. Om jag hade trott att jag var osynligt finkänslig i mina ansträngningar, så bedrog jag mig. Enligt Mona var jag som en elefant i en porslinsbutik som hon och hennes väninnor observerade, analyserade och diskuterade i det oändliga. Fantiserade om när och hur jag skulle ta steget och berätta.

    - Det var där jag fick hjälpa dig lite, sa Mona. Annars hade det ju aldrig hänt något.

    Och om det hände när det väl hände! Jissis, det var som en explosion av lycka i mig och så är det fortfarande. Till och med Nisse förstummades för ett ögonblick.

    - Jag hade aldrig trott att det var på det viset, sa han. Trodde du bara var ute efter att få lattja lite.

    Nisse såg aldrig. Nisse hörde aldrig. Nisse var bara sig själv och ingen annan kunde ta sig in i honom. För Nisse var Nisse nog. På något underligt vis klarade han sig för det mesta. Hur han kunde få de betyg han fick fattar ingen, då han egentligen inte presterade något. Han hade charmen och utseendet med sig, skrattet och leendet som kunde försätta berg, en personlighet extra vaganza. Det var nog det som avgjorde till hans fördel.

    - Vad skriver vi då?

    Nisse skrattade glatt och hoppade in i Monkans famn och log lyckligt. De kunde inte slita blicken från varandra. Just då och där. Mona tittade på mig, ryckte lite på axlarna.

    - Ska vi gå?

    Mona ville få färdigt uppsatsen, var beredd att göra den själv åt alla, bara den blev gjord.

    - Vi går, sa jag. Vi hjälps åt.

    Det sista vi hörde var Nisses och Monkans fnitter när de rullade runt varandra i den mörkbruna skinnsoffan, i gillestugan med den gröna vasstapeten och den gula bröstpanelen av furu.