SkrivPuff 2010:23 - Om en kod

    - Man kan se det på de små runda prickarna.

    Lärarens mässande röst gjorde vissa av oss trötta. Jag tittade på Nisse och Nisse tittade på Monkan medan Monkan lyssnade intensivt och koncentrerat på läraren.

    - Att räkna prickarna ger oss då hastigheten av tillväxten och visar hur svårt angripen den har blivit.

    Nisse räckte upp handen.

    - Jag ser prickar allt som oftast, men inte fan räknar jag dom.

    Läraren blev blodröd i ansiktet när hela klassen skrattade våldsamt. Ingenting mer hände för just då ringde klockan och lektionen var slut.

    - Läxa kapitel 3 till 5, skrek läraren. Nisse! Du stannar kvar. Jag vill tala med dig.

    Monkan skrattade till när hon hörde vad läraren sa och gav Nisse en blick. Jag såg också hur deras blickar byttes allt som oftast, såg deras ansiktsuttryck som visade ett gemensamt gillande.

    Det hade inte gått många dagar in på nya läsåret och Nisse hade redan satt sin prägel på hur undervisningen bedrevs. De flesta lärare blev irriterad på hans kommentarer som han kläckte ur sig när som helst och om vad som helst.

    - Varför gör han så, frågade Monkan mig. Om det är för att imponera på mig, så kan han lägga av. Jag tycker inte att det är roligt.

    Vi hade väntat utanför klassrummet där Nisse hade blivit kvarhållen. Dörren öppnades och en fånflinande Nisse kom ut.

    - Sicken jävel, sa han, och tog Monkan under armen. Nu går vi!

    De stack med raketfart ner för trappan och ut mot skolgården. Strax därefter kom läraren ut genom dörren, högg mig i axeln och höll mig kvar.

    - Du som är hans kompis. Vad är det för fel på honom?

    Jag ryckte på axlarna. Så väl kände jag inte honom, men jag ville inte heller tjalla.

    - Det är väl inget fel på honom, sa jag. Jag har lektion nu. Måste gå.

    Ute på skolgården såg jag Nisse och Monkan i rökrutan där de stod och blossade för fullt. Deras kroppsspråk var deras, hur de stod, hur de sa saker och hur de tittade på varandra. Ingen som såg dem förstod någonting. Det var som ett språk de hade utvecklat tillsammans och ett språk som bara de förstod.