SkrivPuff 2010:31 - Om att träffa rätt

    Han står framför spegeln och drar sin revolver. Ingen man har hitintills kunnat överträffa honom i det enkla hantverket att skjuta ner sina motståndare i duell. Han ser sin raka strama mun, sina hårda ögon och sitt uttryckslösa orädda ansikte. Han stirrar rakt fram utan att blinka. Det är nästan så att han blir rädd för sig själv när han ser sig själv och funderar på vad det är som fört honom till den plats han är idag.
    När tankarna börjar fara iväg, så finns det bara en sak att göra. Det är erfarenheten som har lärt honom det, han har gjort det förr och strax därefter åter kommit i balans med sig själv. En snabb slurk ur morfinflaskan, inte för mycket och inte för litet och inte för ofta. Det är det som är tricket. Att bevara lugnet. Utan lugn i kroppen fungerar det inte, då kommer den andre att vara snabbare och skjuta mer rakt, då kommer han att träffas innan han själv har fått upp vapnet och fyrat av. Då är det slut, då dör han och det vill han inte. Inte än.
    Klockan slår fyra. Så snabbt det har gått, så fort tidpunkten har närmat sig. Han känner hur pulsen ökar sakta, handsvetten, den hala som gör en klumpig, tränger fram och gör honom för första gången osäker. Det är en ny känsla som smyger sig på. En titt i spegeln visar att munnen helt plötsligt inte är lika rak och stram, ögonen ser något osäkra ut. Ett litet ticks i ena mungipan spär på den redan krackelerande fasaden.
    Med bestämda steg går han ner för trappan och ut mot vägen där duellen ska ske. Han har gjort det här nu i tjugofem år nu. Han kom ihåg första gången. Det var en gammal man i fyrtiofemårsåldern som hade retat upp honom så till den milda grad att han inte kunde backa ur. De hade alla sagt åt honom att låta bli.
    - Han har aldrig förlorat, sa de. Ingen kan dra snabbare än han. Du kommer att dö. Gör det inte.
    Men han kunde och hade sen dess fortsatt att kunna. Sporrarna rasslade när han öppnade dörren och steg ut i den stekheta solen. Han såg bort mot den andra sidan av vägen där hans motståndare redan var på plats. Det var en ung spoling i tjugoårsåldern som hade spelat Allan på klubben igår. Trodde han var något, trodde att hans ungdom skulle skydda honom. Han hade hört den unga mannens vänner kacklande när det var ett faktum
    - Han har aldrig förlorat, sa de. Ingen kan dra snabbare än han. Du kommer att dö. Gör det inte.
    Det var då han återigen kände den smak av blod och lycka som genomfor honom den där dagen han träffade sin motståndare dödligt för första gången. Gubben som knappt kunde röra sig, sporrarna som glänste när gamarna var framme och klädde av honom innan ens han hade dragit sin sista inandning. Kom ihåg hur de sa efteråt;
    - Han smuttade alltid på den där lilla morfinflaskan. Det var det som gjorde att han till slut inte var snabb nog.
    Han fnyste åt deras slutsatser, såg inte vad de såg, kände inte vad de kände. Den unga mannen på andra sidan ställde upp sig. Skrattade självsäkert och log mot alla runt om. Han själv visste att för att kunna föra det liv han förde och överleva var lugnet allt det som betydde något. Han satte klackarna hårt i backen, snurrade på dem lite för att få ett bra grepp i gruset. Såg på mannen därborta. Tjugofem år yngre och lika många meter bort.
    När kulan trängde in i bröstet på honom slogs han först av häpnad. Luftfärden gick som i ultrarapid och det gjorde lite ont när han slog i marken. När ögonen åter öppnades var det han såg en blå himmel och en gul sol. Det han kände var hur några började slita och dra i hans stövlar. Han försökte andas för att komma på fötter,men ingenting hjälpte honom att få krafterna tillbaka. Han kände hur lungorna sjönk ihop och sen blev allt svart.