SkrivPuff 2010:20 - Lyhördhet

    Lyhörd =

    1. som hör bra, med skarp hörsel, skarphörd; öppen, vaken, känslig, mottaglig

    2. dåligt ljudisolerad, bullrig, lytt

    - Alla dessa egenskaper besitter ju jag!

    Nisse sträckte stolt på sig. Vi satt hemma hos honom i källaren till det stora huset, i gillestugan. Det var mörkbrunt, murrigt och läder. Cigarettröken låg tät då Nisse och Monkan blossade oupphörligt. Det var i mitten av sjuttiotalet, men det var då och det var trendigt och modernt och dyrt. Flådigt och inne. Mona, Nisse, Monkan och jag fläkte oss i sofforna. Järngänget.

    Vi hade fått till uppgift att skriva en uppsats om ordet "lyhörd". Grupparbete, alla tillsammans, en för alla och alla för en. Det var tidens anda och Nisse var den som var mest tillsammans. Speciellt brudar gillade han att vara tillsammans med, jämnt och oupphörligt. Det var dock Monkan han polade mest med, men som Monkan sa.

    - Vi har ett öppet förhållande.

    Det var Mona som berättade för mig.

    - Han stöter ju på alla. Jag tycker synd om Monkan, hon är så naiv.

    Mona och jag hade träffat varandra året efter det att Nisse hade kommit in i mitt liv. En dag i september det året stod hon bara i dörröppningen till klassrummet och var bedårande vacker och intagande. Vad som hände med mig vet jag inte, men helt plötsligt började jag som av en händelse att hamna bredvid henne vid lunchbordet, vi gjorde grupparbeten tillsammans, dansade på gemensamma fester. Hela mitt jag blev som en mikrofon och tog in varje signal hon sände, bearbetade den i min hjärna och tolkade den alltid till min fördel, när jag var på det humöret, eller till min nackdel, när jag var på det humöret. Jag hade ett helvete.

    Mona berättade senare för mig att hon tyckte det var en underbar tid. Om jag hade trott att jag var osynligt finkänslig i mina ansträngningar, så bedrog jag mig. Enligt Mona var jag som en elefant i en porslinsbutik som hon och hennes väninnor observerade, analyserade och diskuterade i det oändliga. Fantiserade om när och hur jag skulle ta steget och berätta.

    - Det var där jag fick hjälpa dig lite, sa Mona. Annars hade det ju aldrig hänt något.

    Och om det hände när det väl hände! Jissis, det var som en explosion av lycka i mig och så är det fortfarande. Till och med Nisse förstummades för ett ögonblick.

    - Jag hade aldrig trott att det var på det viset, sa han. Trodde du bara var ute efter att få lattja lite.

    Nisse såg aldrig. Nisse hörde aldrig. Nisse var bara sig själv och ingen annan kunde ta sig in i honom. För Nisse var Nisse nog. På något underligt vis klarade han sig för det mesta. Hur han kunde få de betyg han fick fattar ingen, då han egentligen inte presterade något. Han hade charmen och utseendet med sig, skrattet och leendet som kunde försätta berg, en personlighet extra vaganza. Det var nog det som avgjorde till hans fördel.

    - Vad skriver vi då?

    Nisse skrattade glatt och hoppade in i Monkans famn och log lyckligt. De kunde inte slita blicken från varandra. Just då och där. Mona tittade på mig, ryckte lite på axlarna.

    - Ska vi gå?

    Mona ville få färdigt uppsatsen, var beredd att göra den själv åt alla, bara den blev gjord.

    - Vi går, sa jag. Vi hjälps åt.

    Det sista vi hörde var Nisses och Monkans fnitter när de rullade runt varandra i den mörkbruna skinnsoffan, i gillestugan med den gröna vasstapeten och den gula bröstpanelen av furu.