SkrivPuff 2010:334 - Om det förgångna

   - Det var här det började och det är nu det slutar.
   Nisse och jag tittade på den förfallna stugan. Det röda hade flagat och de vita knutarna syntes knappt. Nisse kikade in i ett av de utslagna fönstren.
   - Vem gör något så här? Jag förstår inte.
   Hela inredningen var sönderslagen. Bord, stolar och mattor låg i en enda hög tillsammans med de skärvor som var kvar av porslinet. Det enda som var någorlunda helt var vedspisen och den stora murstocken. Jag tittade på Nisse;
   - Är det här du är född, frågade jag. I den här stugan.
   - Nej, men morsan är uppvuxen här. Jag är född i stan. Det är mormors torp. Kom.
   Nisse vinkade med handen och ville att vi skulle gå runt och ned bakom. Vi slog oss fram lite försiktigt i den täta slyn som hade vuxit upp när ingen skötte den. Granskogen tätnade mer ju längre bort från stugan vi kom.
   - Vart ska vi, frågade jag. Jag är inte klädd för det här.
   Nisse svarade inte utan ökade istället takten och slog vildsint omkring sig när grenarna ville fånga honom och hålla honom kvar.
   - Äntligen, skrek Nisse. Här är det, men akta dig för taggtråden.
   Vi hade kommit ut i en slänta i söderriktning. Gräset stod högt, en aromatisk doft stod som en sky i den tidiga sommarvärmen.
   - Här hade mormor sina får, sa Nisse, men det är inte det jag vill visa dig.
   Jag tog som vanligt rygg på denna man som hade lett mig genom livet. Hans sätt att vara, var för mig främmande på så sätt att jag inte kunde tänka mig att bete mig så. Jag förstod inte, men jag var lojal mot honom. Trots alla försök att ändra hans riktning var det något hos honom som drog åt motsatt håll än vad jag ville.
   - Jag kan inte, sa han gång på gång. Jag förstår inte och jag förstår inte heller varför.
   Nilla hade sett det komma sa hon till Mona. Det var därför vi var här. För att förstå och begripa. Finna roten till det onda.
   Bakom den stora stenen på andra sidan ängen stannade Nisse.
   - Det var här, sa han. Det var här farsan spöade upp mig ett par gånger i veckan. Långt bort så att mormor inte skulle höra.
   Han pekade på en liten stenhög som låg bredvid.
   - Där ligger min första hund, sa han. Farsan sköt den när mormor och jag var i stan och handlade. Farsan gillade inte hundar och barn.
   Han sa inget mer utan fortsatte bort. Vinkade åt mig. Bakom ytterligare en sten la han sig på knä och började gräva med händerna. Efter ett tag log han och visade sitt fynd.
   - Här gömde alltid farsan sitt dricka. För att han inte skulle dricka allt för mycket smög jag mig ut varje natt och drack ett par stora klunkar.
   Nisse skruvade av korken, luktade på innehållet, log och satte den till munnen och drack girigt.