fredag 31 december 2010

SkrivPuff 2010:350 - Om ett uppbrott

   Min död började egentligen för flera år sedan. Att se någon som är allt för ung sakta försvinna framför ens ögon får i alla fall mig att vilja att åter göra som hon och jag gjorde den dagen för länge sen.
   - Den här vägen.
   Den unga kvinnan i den vita rocken visade mig in i ett rum.
   - Sitt här, så kommer doktorn snart.
   Då var då och nu är nu. Då var det jag som fördes in i rummet av henne, nu är det jag som bär in henne, inte i samma rum men dock i samma grå-bruna byggnad.
   - Den här vägen.
   Då var det hon, idag är det en annan kvinna som visar mig vägen.
   - Sitt här, så kommer doktorn snart.
   Jag höll hennes hand som jag alltid har gjort.
   - Kommer du ihåg första gången, viskade hon.
   Jag satt där i rummet och väntade på doktorn, när hon kom tillbaka.
   - Jag ska ta några prover bara, hade hon sagt.
   Sen log hon på ett sådant sätt att leendet för alltid fastnade i mitt hjärta. De nålar som hon hade stuckit mig med märkte jag inte ens och det blod hon pumpade ut ur mig fick hon behålla för evigt.
   - Ja, jag kommer ihåg.
   Hon såg på mig med sina insjunkna ögon. Trots allt som hennes kropp hade utsatts för, så var hennes ögon lika pigga som då och hennes leende fick fortfarande mitt hjärta att slå ett par extra slag i pur förvåning.
   - Ja, jag vill, sa hon. För alltid och för evigt. Lova mig det.
   Då stod hon där, nu ligger hon här bredvid mig i en sjukhussäng, för sista gången. Då låg hon där, bredvid mig i min säng, för första gången. Att njuta av varandra för alltid var det vi ville. Nu och då och under all den tid som var däremellan. Hon öppnade åter ögonen och såg på mig.
   - Lova mig det, sa hon. För alltid.
   För alltid och för nu dog jag med henne.

3 kommentarer:

  1. Bra, jag tycker om denna text :)

    SvaraRadera
  2. Mmm. Sista meningen, som anknyter till den första.

    SvaraRadera
  3. Vet inte om jag skall vara sorgdn eller romantisk. Bra text, oavsett!

    SvaraRadera