SkrivPuff 2010:348 - Om att befalla

   Vi gick bredvid varandra den där dagen i oktober, Nisse och jag. Det var röd-grönt-gult ute och det luktade fruktigt i den våta gryningsgrå skogen. Jag huttrade lite, men sa inget. Mannen som haltade svagt gnydde till, slog ut med kryckan och halkade ner på knä.
   - Satan, mumlade han. Kan man få lite hjälp?
   Han sträckte fram handen och jag drog upp honom. Att jämföra den man som stod framför mig med den yngling jag en gång i världen lärde känna, är som att jämföra äpplen med ruttna päron.
   - Vi sätter oss där.
   Jag borstade undan det våta, slog upp en tidning och la den framför oss som sittunderlag. Ryggsäcken ställde jag vid sidan och hjälpte sen ner Nisse.
   - Det är dags nu, sa Nisse. Det är ohjälpligt.
   Jag räckte honom en varm kopp kaffe. Nisse tittade på mig som om jag var sprungen från en annan värld.
   - Jag ska snart dö, sa han, och det enda du har att erbjuda mig är en kopp kaffe.
   Vad säger man till någon som vet att det är dags att knalla över floden Styx?
   - Det är inte svårt, förstår du, fortsatte han. Det är lätt och något vi alla kan. Är det något jag varit bra på under mitt liv, så har det varit att dö.
   Nisse fnyste och med en grimas kastade han ut kaffet på backen och sträckte fram koppen. Jag såg på hans beniga gammelmansfingrar som krampaktigt höll tag om koppen, kunde se svettpärlorna som trängde fram i pannan när hela han spändes för att inte koppen skulle skaka. När man har känt en människa i trettio år och umgåtts dagligen i vått och torrt, känner man den människan bättre än man känner sig själv. Jag tog upp flaskan ur ryggsäcken och hällde upp en skvätt. Nisse log tacksamt.
   - Du vet vad som behövs, sa han. Så att man blir på humör igen.
   Vi satt där på bänken, sippade ur våra muggar och såg hur de gråa molnen lättade och hur solens varma strålar bröt igenom i en som vi hoppades vacker brittsommardag.
   - Jag vill inte dö, sa han. Inte en sådan här dag i alla fall.
   Han sträckte åter fram muggen och jag skänkte i ett par centiliter som Nisse svepte i en enda klunk.
   - Det är synd om de som blir kvar. Lämnade efter. Som måste sopa ihop all min skit. Fy fan.
   Solen steg högre och högre upp på himlen. Efter ett tag hade den hittat en litet hål i grenverket och lyste rakt på Nisses ansikte. När jag tittade på honom var det som om solens strålar fyllde honom med den värme och den energi han behövde för att åter kunna kliva tillbaks till oss. Hans ansiktsdrag slappnade av, rynkorna slätades ut och kinderna fylldes med liv. Han blev ung och vacker igen och ytterst lik den grabb som en gång i tiden hade knackat två fingrar på pannan och sagt till läraren;
   - Tjaba alla. Nisse heter jag. Jag är nyinflyttad sen en vecka. Ska gå med er så länge jag orkar. Vi syns i morrn. Har lite att göra nu.
   Om vi hade orkat, han och jag! Resan fram till nu var som en enda lång färd på en stormig ocean. En resa som vi gjorde tillsammans. Nisse och jag. Oskiljaktiga ända in i döden. Och nu skulle resan sluta. Det var så han sa i alla fall.
   - Nilla älskar mig, sa han. Trots allt. Hjälp henne. Sen. När allt är slut och över. Ta hand om grabben också. Lova mig det.
   Vi reste på oss, kaffet var uppdrucket, spriten likaså och solen hade åter gott i moln. Jag trädde upp ryggsäcken på axlarna och hjälpte honom upp. Hur ska jag kunna hjälpa Nilla och deras grabb? Jag vill, Mona vill men jag är ganska så säker på att Nilla inte vill. Hur mycket man än önskar att hjälpa, så är det den som man ska hjälpa som ska vilja bli hjälpt.
   - Jag lovar, sa jag. På samma sätt som du alltid har lovat.