-------------------------------
- Sitt inte där som den jävla nolla du är. Nu ska vi fixa till våra liv.
Nisse stod där framför mig barbent med shorts och iklädd manlig knytskjorta. Vädret var varmt, solen sken och det var sommar, sommar, sommar ... Själv satt jag i solstolen med en kopp isté och försökte hålla mig så sval som det bara gick.
- Ta på dig skorna så drar vi.
Mona stack ut huvudet på baksidan.
- Vill du och Nilla komma över på middag ikväll?
- Tack och bock, svarade Nisse. Vi kommer a la bonheur. Din man och jag ska ut och leka lite, så jag snor honom ett par timmar.
Telepati och ytterligare telepati. Jag brukar beskriva mitt och Monas förhållande som att ett plus ett blir ungefär lika med tre och med den koppling vi har, borde hon förstå. Inget hjälpte, Mona bara garvade och sa att jag behövde göra något nyttigt på semestern.
- Vi ska fixa kaffe och bullar till de gamla, sa Nisse, så ta med dig alla dina gamla termosar du har liggande.
Två timmar senare stegade vi överlastade in på det gamla sjukhemmet. Vi tog min bil förstås för Nisses var på verkstad. CV2, my ass. Duger inte till något. Föreståndaren kom med öppna armar mot oss.
- Kom, kom. Vi ska vara på baksidan. Vi har dukat ett långbord.
Hennes exalterande röst stod i bjärt kontrast till omgivningen. Den lukt som finns på ett sådant ställe går inte att beskriva, den måste upplevas. Har man väl lärt känna den, så glömmar man den aldrig. Det är en lukt som påminner oss alla om var vi en gång skall hamna, var vi är ämnade att bli och att allt däremellan bara är vägen nedåt.
- De får bara gå ut när någom som vi kommer, sa Nisse i en viskning. Annars är de inlåsta.
Runt bordet satt trettio äldre före detta samhällsbärare tillsammans och bara väntade. När Mona och jag träffades av blixten var det slumpen som styrde. I detta vi såg framför oss fanns ingen slump eller fri vilja. Det var bara ålder, sjukdom och för tidig levande död. I normalfallet. Idag var det fest.
- Ska det vara en liten knaber i kaffet?
Farbrorns blick fick något levande och gammelreligiöst i blicken och snålvattnet började att rinna i hans tandlösa mun när Nisse frågade.
- Skål på sig, sa Nisse och halsade lite ur en spetsad Loka lime.
Två timmar senare blev jag och Nisse utkastade. Föreståndarens sista ord ringde i örat på mig i alla fall när hon gjorde klart för oss att dit var vi inte välkomna tillbaka, medan gubbarna lyckligt jollrade och önskade oss välkomna åter. Huruvida Nisse förstod något är obekant, då jag var tvungen att mer eller mindre bära honom ut till bilen.
-------------------------------
Vem i hela världen ska kan man lita på? Frågan är lika berättigad nu som strax innan. Är jag trovärdig? Är Nilla och Mona trovärdiga? Nisse? Kanske, kanske inte. Det måste vara upp till var och en att avgöra, då det är ens egna personliga referensramar som avgör om en karaktär är trovärdig eller inte.
Medkännande är han dock i alla situationer. En god människa som känner och gör vad han måste göra för andra utan att tänka på sig själv och de konsekvenser han sätter sig i. Han är en medkännande medmänniska i mångt och mycket och oftast inte hård till sinnet förutom då han får för mycket i sig. Alla hans egenskaper gör att han hamnar lättare än andra lite snett i tillvaron. Gör det honom till en bättre eller sämre människa än alla vi andra?
PS
För övrigt så var inte Nisse med på middagen på kvällen.
DS
Trovärdig. Helt klart.
SvaraRaderaTrovärdigt i min värld med.
SvaraRaderaGillar Nisse och gillar bilvalet. :)
SvaraRadera