fredag 11 februari 2011

SkrivPuff 2011:42 - Om intelligens

   Hon visade upp ett litet snett leende, tittade under lugg rakt på mig och log. Basen i rummet bredvid gick rakt genom väggen och resonansen dunkade in i bröstet på mig. Eller också var det hon. Jag vet ärligt talat inte hur det hade gått till. När, var, hur och varför?
   Dagen blev mörk efter ett kort stund och det gjorde att natten var lång och dess aktiviteter dominerade. Hur hamnade jag här? Frågan var berättigad, då slumpen alltid ställer till allt för många spratt för mitt dagliga vara. Huset vi befann oss i var gammalt och slitet och luktade mögel och svett och gammalt matos. Jag mindes svagt varför när jag såg på henne, men när hade inte behagat komma åter till mig.
   Den unga kvinnan var så lockande att jag inte kunde låta bli. Tre timmar tidigare hade jag sträckt fram ett finger i luften, bartendern på den trånga irländskinspirerande baren hade reagerat som han var lärd och strax därpå hade jag en kall ljusgul skummande Staropramen framför mig. Öl släcker törsten bättre än de flesta drycker. Dess beska blandat med en touch av honung får mig alltid att rysa av välbehag.
   På andra sidan fanns hon. Längst in i hörnet satt hon ensam och tittade rakt fram. Vem hon log mot kunde jag inte se. Kanske hon log åt en tanke som drog förbi eller något som någon annan sa? Jag vet egentligen inte varför men det blev som det blev. Underliga äro Herrens vägar.
   Hon kom och satte sig bredvid mig. På pallen och nära. Alltför nära då mitt lår började koka efter ett par minuter. Cool kille. Hon satte upp ett finger i luften och en likadan skummande öl som min ställdes framför henne. Det mörka håret föll naturligt över hennes axlar, hennes smala fina händer låg och vilade på bardisken samtidigt som de smeksamt omfamnade det immiga glaset.
   Varje gång hon rörde sig fick det min kropp att reagera. Jag fick ståpäls, magen kurrade och mitt inre fylldes med sådan energi att jag svårt att sitta still. Hela hennes varelse utsöndrade sådan värme att det fick mig att vilja vara någon annanstans, men samtidigt inte. Jag njöt. Känslans makt över intelligensen.
   Hon såg på mig och det var det som slutligen fick mig att trilla över kanten. Hennes knallröda läppar och långa, svarta ögonfransar stängde allt annat ute och fick mig att bara vilja ta med henne därifrån. Hon log.
   - Nu blir det fest, skrek hon rakt ut. Nu ska vi parta hela natten lång.
   Det var början på slutet. För mig, för alla runt omkring mig och för hela den tillvaro som jag brukade kalla min. Festen urartade framåt småtimmarna och hon gjorde sitt bästa att få ut dem ur lägenheten. Det var då jag även insåg när vi hade hamnat där vi hamnat.
   - Vi tar en taxi, hade hon sagt. Så går det fort.
   Eftertankens kranka blekhet for genom kroppen. Hur i helvete tar jag mig ur detta? Inte så cool kille. Intelligens var är du när du behövs? Hon log mot mig och sträckte ut en hand. Vill, vill inte. Får, får inte. Såra, men vem bryr sig.
   - Det är ändå för sent, sa hon. Ge upp.
   När jag såg henne sitta där förstod jag vad allt gick ut på. Dunkandet hade upphört och släppt mina tankar fria och alkoholen var på väg ut ur kroppen. Hela hennes väsen skrek på samma våglängd och i samma tonart som min. Får, får inte, men vill, vill och vill. Det var då jag förstod hur jag skulle göra och det fullföljde jag. Ett beslut som jag fram till idag aldrig har ångrat.
   Och jag gjorde rätt, eller hur?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar