SkrivPuff 2011:36-2 - Självsäker (2)

   Brorsan var lika vit i ansiktet som rummet och dessutom  uppkopplad i en maskin som andades åt honom. Han levde, eller som läkaren i vitt sa;
   - Han ska vara tacksam för att det gick fort och att skottet tog rätt.
   Grabben som var först ut ur ambulansen var en effektiv rackare. Han berömde mitt första förband, la ett nytt och rent och sen åkte brorsan in i ambulansen som en brödlimpa åker in i ugnen. Att åka ambulans är som att åka slänggunga i sheriffbrudens illgröna lilla VW bubbla, och det vill inte säga lite. Ambulansen tjöt som värsta brandlarmet och blandarna på taket kastade otäcka skuggor inne i den lilla kupén.
   När jag väl fick tag på svägerskan så blev det värsta vattenfallet och hulkandet fortsatte bra länge innan jag lyckades få en syl i vädret.
   - Packa dig hit, skrek jag åt henne. Ta en taxi och stuva in ungarna. Han behöver dig här och nu.
   Brorsan skulle överleva. Vi visste det, läkaren sa så och sjuksyrrorna sprang inte direkt benen av sig när han tio timmar senare kom ner från operation, men vad framtiden skulle ha i sitt sköte kunde varken gud eller hans jämlike, överläkaren på operationsavdelningen förutse.
   - Dra dig hemåt du, sa jag åt svägerskan. Du behöver vila och ungarna behöver tas om hand.
   Alla vet vi hur björnhonan beter sig om man kommer emellan henne och hennes ungar, så det gick åt en hel del övertalning och tillika löften innan hon lyfte på dödköttet och mer död än levande tog sig hemåt tillsammans med sina ungar.
   I en situation som denna har jag bara befunnit mig en gång tidigare i mitt liv och det är inget jag rekommenderar eller eftersträvar. Hoppet kommer och hoppet går, men lycklig den som hoppet hos består. Det är själva kärnan i förutsättningen för att inte förlora förståndet när man förstår situationens allvar. Jag har försökt att gottgöra och sona mitt uppförande den dag morsan dog. Det var både före och efter kan man säga. Efter det att jag gått i land och före det att jag blev tillräckligt nykter.
   Brorsans konstaplar letade upp mig på en parkbänk mitt emot Nya Parken, precis när jag hade fått i mig mer än för mitt eget bästa. Farsan talade om för mig efteråt att han hoppades att han slapp se mig mer efter begravningen. Han lovade också att, om jag dök upp lika stupfull då, så skulle han totalt strunta i vad konvenansen säger och personligen antingen kasta ut mig ur kapellet eller begrava mig tillsammans med morsan. Valet skulle vara mitt.
   - Hej brorsan, sa jag när han vände huvudet mot mig och slog upp ögonen. Det är bara jag som tittar in.