SkrivPuff 2010:323 - Om något gripande

   - Titta!

   Han såg förvånat upp när rösten nådde honom. En tunn vit strimma förföljde det framrusande flygplanet.

   - Vad tror du? Vart är det på väg?

   Den unga rösten studsade fram, otåligheten och nyfikenheten hängde obesvarat kvar. Själv. Han ville och han kunde, men varför? Egentligen. Det var ju så att där han idag befann sig hade alla befunnit sig. Obevekligen hamnade alla där. Förr eller senare. Livets tredje axiom.

   Det första var födseln, det andra döden, och det här var det tredje. Ifrågasättandet av sig själv och sitt liv. Tomheten i bröstet satt som en ballong som var på väg att sakta tömmas på sitt innehåll. Kroppens celler fick inte tillgång det syremättade blodet som det så väl behövde. "November", tänkte han. "Fy fan."

   - Kolla, det kommer en till. Vart tror du dom ska åka?

   Varför ska man bry sig? "Jag skiter i allt och det skiter jag i" sjunger Magnus Uggla. "Ligger mycket i det", tänkte han. "Det är så det är."

   Den morgonsura lärarinnan tittade ut genom fönstret när de kom gående mot skolan. Den strimma av ljus som det öppna fönstret gav tävlade med gryningsljuset. Här nere är det skit, därborta är det annorlunda. När hon såg att de båda kom gående drog hon snabbt ett sista bloss, ett rött spår i luften och fönstret drogs igen med en smäll och det enda som var kvar var det mörkljusa gryningsljuset.

   - Gå in nu, så kommer mamma och hämtar dig i eftermiddag. Pappa måste jobba över.

   Gardinen i fönstret drogs åter upp, fönstret öppnades försiktigt. En röst.

   - Jag måste prata med dig om din Nils. Har du tid?

   Mannens kroppshållning fick en annan spänst. Grabben hade han fått som en julgåva för tolv år sedan. Han kom fortfarande ihåg varje ord, varje rörelse, varje andetag som han hade tagit när Lillian hade berättat att hon var gravid. Som de hade hoppats genom åren, men han kom till slut, efterlängtad, älskad och mer än välkommen.
   - Nå, vad vill du? Jag har ett möte klockan nio, så jag har inte hur mycket tid som helst.
   Han kunde se hur Nils huvudlärarinna ryckte till. Han menade naturligtvis inget illa, men arbetet låg på och lärare skulle inte tro att de bara kunde komma sådär. "Planering, sa Bill", tänkte han. "Plantering var ordet, sa Bull." Grabben var i sin första Gösta Knutsson period och han var själv i sin tredje.  Läsa-för-grabben perioden. Den bästa av alla perioder. Värmen, närheten, koncentrationen. Hela han ryste och sprack upp i ett oändligt leende.

SkrivPuff 2010:307 - Om ett oväder

   - Det är så lugnt, sa jag. Som om det aldrig har funnits.
   Hon tittade på mig med ett öga som aldrig ville slutas samtidigt som hon log ett brett leende. Den tredje tanden från vänster satt snett och vriden på något sätt. Det var första gången jag såg den lilla defekten.
   - Kan vi inte låta bli?
    Min vädjan kom aningen för sent. Ögat snurrade till och stannade mitt i. Bligstirrade.
   - Nej.
   Hennes ansikte hade fått ett spänt uttryck. Kroppen formade sig till en båge, handen for upp och slog rakt ut. Som om en hakspets skulle träffas. Hårt och bestämt. Knockout.
   - Men du ... vi kan väl ... som om det var vi. Jag vill och måste. Det förstår du väl?
   - Aldrig.
   Vi satte oss båda ner och tittade parallellt rakt fram. Inget nytt där inte. Det snurrade till för ett ögonblickoch jag lutade mig framåt i våldsamma konvulsioner och hela mitt inre vändes ut och in.
   - Lugn. Det är inte så farligt, det är ju bara lilla jag som skojar lite med dig.
   Hennes röst lät annorlunda och till och med jag tyckte att rösten var intressant. För mig i alla fall. Vari består lockelsen och varför låter man sig lockas? Jag kände att kroppen reagerade, jag är ju man och män ska ju låta sig lockas. Annars är man ingen man, utan en mes och en skam för det manliga släktet.
   - Kanske, kanske inte... Kanske, kanske inte...
   Fnittret ville aldrig dö ut, men ögat utan liv stirrade fortfarande rakt fram. Det enda som rörde sig var ett hårstrå som stod rakt ut strax bredvid det vänstra ögat, det som levde.
   - Är du med mig, förstår du, sa hon, så kommer det att hända saker. Jag vill att det ska yra om livet och i mitt inre. Kan du få mig att känna vinddraget i min kropp, kan du få mig att skaka av vällust, kan du få mig att bara vilja mer och mer och att det aldrig ska ta slut. Då är du min för så är min kärlek till dig. Om det blir du och jag. Som en orkan mitt i storstaden där allt bara yr. Det är kärlek. Som tak som rämnar och fönster som trycks in och människor huller om buller i en stor hög. I all oändlighet. Kan du ge mig det? För det är det du får av mig.
   - Jag vill försöka, sa jag. Jag vill verkligen försöka.

SkrivPuff 2010:306 - Om något lärorikt

Jag går genom staden. Den stad som jag är född i och den stad jag kallar min. Jag har sett den växa och gro, förändras och förändras och förändras igen. Det är en levande stad jag bor i, där människor rör sig och där människor trivs och där de ena dagen förälskar sig i varandra för att i nästa skilja sig. Staden kallar och staden lockar. Människorna lever och människorna dör. Livet och dess myrstack.

Småhusområdet i norr känns bittert kallt. Kalla sterila små fyrkantiga stereotypa lådor byggdes upp i rad efter rad. Vackra var de inte då och ännu värre ser de ut idag. Förfallna, flagade ytterväggar med övervuxna trädgårdar. Äppelträd som inte ger någon frukt, maskrosor och kärleksört om vartannat i en gemensam förvirring som speglar de som ännu bor här. Det var här jag växte upp.

Jag tänker ibland på hur det vore att ha växt upp någon annanstans. Är vi en produkt av miljön eller är vi endast en genetisk produkt? Ibland tror jag det ena och ibland det andra. Vad ska jag dra för slutsatser egentligen? Alla mina kvarvarande vänner kommer från någon annanstans än där jag kommer ifrån. Lika barn leka bäst. Så då spelar det väl ingen roll då?

Min bäste vän, han som dog för ett år sedan, kom från den södra delen. Höga hus och mycket av allt, både ont och gott, både rikt och fattigt. En blandning av allt, men mest av det ena. "Det var nog inte så dåligt, som man kan tro", sa han, "eller också är det bara något jag har fått för mig." Idag har området blivit gammalt och inbott och allt det andra finns inte kvar längre. Hyreshusen har blivit bostadsrätter och det ena och det andra, blandningen har utjämnats. Idag trängs nya Porsche, BMW, AUDI och Volvo med varandra och inte en uteliggare så långt ögat når.

"Idag skulle jag inte vilja bo där", sa han strax innan hans BMW for fram med honom i en på tok för hög fart i förhållande till väglaget. Den enda som fick någon nytta av kraschen var skogsägaren som fick gott om ved till vinterbrasan.

SkrivPuff 2010:171 - Om Folkparken i Norrköping

    Folkparken är som en oas för oss hungriga och törstiga själar och som en grön lunga och enorm lekpark för resten av Norrköpings mer välbalanserade invånare. Den vidsträckta parken har plats för små som stora, unga som gamla, socialarbetare såväl som lodisar. Här kan man ta med dagisklassen för att låta de små bada i poolen, svinga sig i gungorna eller springa och busa på gräsplanen eller också kan vi mer asociala få lov att dricka vårt medhavda på en parkbänk utan att polisen eller annan obehörig kommer och stör. Man kan till och med bädda sig en säng under en dunge en varm sommarnatt och vakna alldeles hel, orånad och utvilad på morgonen

SkrivPuff 2010:170 - Om dagen efter

    Jag såg förbi Putte, spanade in kvinnan som just hade kommit in på Turkens lunchsylta och jag kände antagligen precis samma sak som alla andra karlar som håglöst satt draperade vid de slitna borden. Man fick en stöt bara av att se på henne, att sen höra hennes mjukhesa röst var som att bli smekt på de mest känsliga delarna av en väl upplärd och villig vacker ung dam från Copacabanas stränder.
    Hon var lång och hade ett kastanjebrunt hår som lockade sig uppåt i de mest vågade lockar. Hennes kläder visade mer än de döljde och accentuerade elegant hennes välsvarvade kropp. Hela hennes intåg gjorde klart för alla att här kom det en kvinna som visste vad hon ville och också var beredd att visa vad. Hennes ögon registrerade reaktionerna hos de som satt runt om. Det lilla leendet i mungipan och reflexen i hennes ögon visade att hon var nöjd med entrén och att hon uppnådde målet med den.
    Turken bugade djupare än vad han i vanliga fall gjorde, log och kysste till och med på hand innan han visade henne vägen mellan borden. Hungriga mansblickar följde henne stint och det kan jag lova, hade de haft förmågan, hade de tagit mig av daga på fläcken när hon satte sig vid mitt bord.
    - Stick, sa jag till Putte. Jag har fått besök.
    Putte grymtade till svar, svepte det sista ur glaset samtidigt som han kastade en sur blick på mig.
    - Äh, seså, Fritte...
    - Vi syns vid femsnåret. På kontoret, sa jag och hystade över en nyckelknippa. Pys nu.
     Den välsvarvade ålade sig ner på stolen, lutade sig framåt och stödde på armbågarna på ett sätt som gjorde att man såg rakt ner i hela härligheten. Hon såg mig i ögonen och log med tungspetsen på ett sätt som fick mig att totalt förlora mig i henne. Turken flinade när han såg min reaktion.
    - Kul att träffa dig stumpan, sa jag och såg på henne med ett leende. Long time, no see. Vad har du varit med om sen sist?
    Turken fick inte fram ett ord när han såg henne spricka upp i ett leende som betydde samförstånd. De andra, som satt som fån och bara dreglade, gav jag ett surt ögonkast. Eftersom alla visste vem jag var, insåg de att det var bäst att dra sig tillbaka till sin lilla del av världsalltet, bota baksmällan med ytterligare en turkisk öl och låta mig och min gäst vara ifred.

SkrivPuff 2010:165 - Om något tjejigt

    - Jag förstår inte. Varför i helvete?
    Färgen hade han naturligtvis totalt struntat i och nu blev det pannkaka av allting. Den han hade köpt till hennes födelsedag var svart och naturligtvis tekniskt överlägset, pris-prestanda var på max, men det var bara ett fel enligt henne. Färgen var inte rosa.
    - Jag skiter i färgen, sa han. Den här är fan så mycket bättre.
    Han såg rakt in i hennes besvikna ögon.
    - Den rosa är så söt...
    Han förstod att han var körd, besegrad och tillintetgjord. Krossad intill oigenkännlighet förbannade han sig själv. Det enda han ville göra var att ge henne en sådan där liten 10.1" dator som hon kunde ha i handväskan. Samtidigt skulle den ju hålla några år tekniskt och han hade inte råd med den rosa saken heller. I affären kostade den tusen kronor mer och sen var den inte lika bra, pris-prestanda stämde inte. Det var det enda skälet.
    - Jag har alltid velat ha en sån...
    Den lilla tåren i ögat var droppen.
    - Ta på dig skorna så åker vi och byter.

SkrivPuff 2010:164 - Om dekaler

    "Blink, blink, blink. Psschhh. Knitt-knitt."
    Fritte kisade, nästan stängde ögonlocken då pupillerna inte ville vara öppna längre. Det gjorde ont, dunkade liksom därbakom. De vita, blåa och röda ljusen lyste upp omgivningen så pass att det snålgula gatuljuset inte ens blänkte i den kalla regnvåta novembernatten. Han stannade upp i det skarpa skenet, slog upp kragen som skydd mot regnet och blåsten, drog ned hatten en smula och tände ytterligare en av de alla oräknliga Röd Prince som han hade tänt under åren. Efter att ha tagit en slurk ur den lilla silverpluntan fylld med Ballantaines whisky som han alltid bar med sig i innerfickan, lutade han sig bakåt och tittade ut i natten.
    - Grabben! Ska du ha nå't eller ska du bara stå där och glo?
    Att han var i ett av Norrköpings mest hemsökta kvarter visste han. Det var inte en slump som hade fått honom att under kvällen lämna hemmets sköna vrå för att ge sig ut i vimlet och precis där han var nu. Putte var någon stans, så när telefonen hade ringt var han inte sen att ge sig iväg och nu var han här.
    - Under skylten, hade den mörka rösten sagt. Glöm inte det!
    Den lätt bedagade madamen på andra sidan gatan knallade över och ställde sig bredvid.
    - Bjuder du på en slurk älskling?
    När hon kom närmare kunde han se att hon inte direkt tillhörde det nyanlända gardet av förhoppningsfulla unga damer.
    - Nå?
    Den uppfodrande rösten fick Fritte att rycka till. Motvilligt fiskade han upp pluntan och räckte över den till henne. Han såg på när hon tog en rejäl klunk, rapade lätt och gav den tillbaka med ett leende.
    - Du har med dig socker till oss damer, älskling. Tror du att det går lättare sen?
    Hennes hesa skratt fick honom att helt plötsligt tänka på något helt annat, men i grunden samma sak. November 1977, under ett strandhugg i den livliga hamnen Acapulco de Juàréz, vaknade han upp i den sköna Senorita Mariachis säng en morgon efter en synnerligen trevlig kamratkväll på närmsta bar. Han hade ingen om hur han hamnat hos henne, men att han inte ville ge sig iväg visste han när han såg hennes kurviga och smifioga kropp.
    Det var först när han insåg vilket tillhåll han hade hamnat på som han önskade att han var någon annan stans. När den lille satte muskulösa mannen med korpsvart, flottigt hår dök in och började kräva honom på pesetas efter pesetas, som han insåg att Senorita Mariachis fagra nuna och läckra kropp och han inte passade ihop. De tankar han haft om ett omedelbart giftermål, försvann till förmån för en stinkade hytt på M/S Fredrica af Danmark och den lurviga kockens kladdande tassar framstod helt plötsligt mycket lockande. "Allt kan jämföras", tänkte han, "och det ena behöver faktiskt inte vara sämre än det andra. Det är nivån på eländet som avgör." En kroppsfint åt vänster senare och han smet försynt ut genom dörren till höger och lämnande en förvånad mexikansk buse efter sig.
    - Blir det nå't?
    Nu började Fritte bli irriterad på den bedagade som stod bredvid. Han gav henne en blick som betydde att hon skulle förpassa sig till andra sidan gatan och inte störa honom mer. Hade han bara vetat vad det var som väntade skulle han tala om det för damen i fråga, få henne att förstå att det var en viktig man hon fraterniserade med och därmed borde lämna henne ifred.
    - En cigg kan jag väl få bomma i alla fall?
    Fritte halade upp hardpacket, knackade ut en pinne och sträckte fram. Damen tog en och stoppade in den mellan läpparna, innan hon med ett kacklande gav sig över till den plats hon kom ifrån. En låga flammade till och en glödande prick gjorde efter ett tag några cirklande rörelser i luften. Fritte frös där han stod. Han kände sig också extra ensam när han såg en bil köra upp bredvid damen, såg hur hon efter en kort stund hoppade in och försvann.
    Att stå ensam ute en blåsig kväll i november kan få de flesta att känna sig obekväma och Fritte var inget undantag. När den sista droppen ur pluntan var urdrucken var han definitivt beredd på att dra sig hemåt, att strunta i det som eventuellt skulle hända. Fritte såg sig omkring, tog upp telefonen och skulle ringa hem för att höra om Putte hade behagat att infinna sig hemmavid.
    - Lägg dig på marken och ligg still.
    Två sekunder senare låg han på marken plattare än en hälleflundra och kände hur två män satt på hans rygg och samtidigt låste hans armar. Ett kallt krutluktande stål nuddade hans bakhuvud och han kände samtidigt hur en knivspets rispade hans hals.
    - Ligg still för fan!
    Hans händer låstes i ett handfängsel och sedan slets han upp på benen. De båda männen stod bakom honom, så han kunde inte se vilka de var, men han uppskattade definitivt inte situationen.
    - Svin!
    Den mörka rösten kände han igen. Det var densamma som hade lockat ut honom i natten, som hade fått honom att ställa sig under en stor blänkande och blixtrande skylt och nästan fått honom att frysa häcken av sig. Nu skulle han också ta livet av honom. Trodde han i alla fall. "Så länge det finns liv, finns det hopp." Huvudet slets upp, en man kom fram och en blixt fyrades av mitt i nyllet och förblindade honom för ett ögonblick.
    - Den här bilden ska vi göra dekaler av, sa den mörka rösten. Torskar på rymmen, kallar vi den. Grattis att få symbolisera bilden av ett Norrköping vi inte vill ha.