SkrivPuff 2010:171 - Om Folkparken i Norrköping

    Folkparken är som en oas för oss hungriga och törstiga själar och som en grön lunga och enorm lekpark för resten av Norrköpings mer välbalanserade invånare. Den vidsträckta parken har plats för små som stora, unga som gamla, socialarbetare såväl som lodisar. Här kan man ta med dagisklassen för att låta de små bada i poolen, svinga sig i gungorna eller springa och busa på gräsplanen eller också kan vi mer asociala få lov att dricka vårt medhavda på en parkbänk utan att polisen eller annan obehörig kommer och stör. Man kan till och med bädda sig en säng under en dunge en varm sommarnatt och vakna alldeles hel, orånad och utvilad på morgonen

SkrivPuff 2010:170 - Om dagen efter

    Jag såg förbi Putte, spanade in kvinnan som just hade kommit in på Turkens lunchsylta och jag kände antagligen precis samma sak som alla andra karlar som håglöst satt draperade vid de slitna borden. Man fick en stöt bara av att se på henne, att sen höra hennes mjukhesa röst var som att bli smekt på de mest känsliga delarna av en väl upplärd och villig vacker ung dam från Copacabanas stränder.
    Hon var lång och hade ett kastanjebrunt hår som lockade sig uppåt i de mest vågade lockar. Hennes kläder visade mer än de döljde och accentuerade elegant hennes välsvarvade kropp. Hela hennes intåg gjorde klart för alla att här kom det en kvinna som visste vad hon ville och också var beredd att visa vad. Hennes ögon registrerade reaktionerna hos de som satt runt om. Det lilla leendet i mungipan och reflexen i hennes ögon visade att hon var nöjd med entrén och att hon uppnådde målet med den.
    Turken bugade djupare än vad han i vanliga fall gjorde, log och kysste till och med på hand innan han visade henne vägen mellan borden. Hungriga mansblickar följde henne stint och det kan jag lova, hade de haft förmågan, hade de tagit mig av daga på fläcken när hon satte sig vid mitt bord.
    - Stick, sa jag till Putte. Jag har fått besök.
    Putte grymtade till svar, svepte det sista ur glaset samtidigt som han kastade en sur blick på mig.
    - Äh, seså, Fritte...
    - Vi syns vid femsnåret. På kontoret, sa jag och hystade över en nyckelknippa. Pys nu.
     Den välsvarvade ålade sig ner på stolen, lutade sig framåt och stödde på armbågarna på ett sätt som gjorde att man såg rakt ner i hela härligheten. Hon såg mig i ögonen och log med tungspetsen på ett sätt som fick mig att totalt förlora mig i henne. Turken flinade när han såg min reaktion.
    - Kul att träffa dig stumpan, sa jag och såg på henne med ett leende. Long time, no see. Vad har du varit med om sen sist?
    Turken fick inte fram ett ord när han såg henne spricka upp i ett leende som betydde samförstånd. De andra, som satt som fån och bara dreglade, gav jag ett surt ögonkast. Eftersom alla visste vem jag var, insåg de att det var bäst att dra sig tillbaka till sin lilla del av världsalltet, bota baksmällan med ytterligare en turkisk öl och låta mig och min gäst vara ifred.

SkrivPuff 2010:165 - Om något tjejigt

    - Jag förstår inte. Varför i helvete?
    Färgen hade han naturligtvis totalt struntat i och nu blev det pannkaka av allting. Den han hade köpt till hennes födelsedag var svart och naturligtvis tekniskt överlägset, pris-prestanda var på max, men det var bara ett fel enligt henne. Färgen var inte rosa.
    - Jag skiter i färgen, sa han. Den här är fan så mycket bättre.
    Han såg rakt in i hennes besvikna ögon.
    - Den rosa är så söt...
    Han förstod att han var körd, besegrad och tillintetgjord. Krossad intill oigenkännlighet förbannade han sig själv. Det enda han ville göra var att ge henne en sådan där liten 10.1" dator som hon kunde ha i handväskan. Samtidigt skulle den ju hålla några år tekniskt och han hade inte råd med den rosa saken heller. I affären kostade den tusen kronor mer och sen var den inte lika bra, pris-prestanda stämde inte. Det var det enda skälet.
    - Jag har alltid velat ha en sån...
    Den lilla tåren i ögat var droppen.
    - Ta på dig skorna så åker vi och byter.

SkrivPuff 2010:164 - Om dekaler

    "Blink, blink, blink. Psschhh. Knitt-knitt."
    Fritte kisade, nästan stängde ögonlocken då pupillerna inte ville vara öppna längre. Det gjorde ont, dunkade liksom därbakom. De vita, blåa och röda ljusen lyste upp omgivningen så pass att det snålgula gatuljuset inte ens blänkte i den kalla regnvåta novembernatten. Han stannade upp i det skarpa skenet, slog upp kragen som skydd mot regnet och blåsten, drog ned hatten en smula och tände ytterligare en av de alla oräknliga Röd Prince som han hade tänt under åren. Efter att ha tagit en slurk ur den lilla silverpluntan fylld med Ballantaines whisky som han alltid bar med sig i innerfickan, lutade han sig bakåt och tittade ut i natten.
    - Grabben! Ska du ha nå't eller ska du bara stå där och glo?
    Att han var i ett av Norrköpings mest hemsökta kvarter visste han. Det var inte en slump som hade fått honom att under kvällen lämna hemmets sköna vrå för att ge sig ut i vimlet och precis där han var nu. Putte var någon stans, så när telefonen hade ringt var han inte sen att ge sig iväg och nu var han här.
    - Under skylten, hade den mörka rösten sagt. Glöm inte det!
    Den lätt bedagade madamen på andra sidan gatan knallade över och ställde sig bredvid.
    - Bjuder du på en slurk älskling?
    När hon kom närmare kunde han se att hon inte direkt tillhörde det nyanlända gardet av förhoppningsfulla unga damer.
    - Nå?
    Den uppfodrande rösten fick Fritte att rycka till. Motvilligt fiskade han upp pluntan och räckte över den till henne. Han såg på när hon tog en rejäl klunk, rapade lätt och gav den tillbaka med ett leende.
    - Du har med dig socker till oss damer, älskling. Tror du att det går lättare sen?
    Hennes hesa skratt fick honom att helt plötsligt tänka på något helt annat, men i grunden samma sak. November 1977, under ett strandhugg i den livliga hamnen Acapulco de Juàréz, vaknade han upp i den sköna Senorita Mariachis säng en morgon efter en synnerligen trevlig kamratkväll på närmsta bar. Han hade ingen om hur han hamnat hos henne, men att han inte ville ge sig iväg visste han när han såg hennes kurviga och smifioga kropp.
    Det var först när han insåg vilket tillhåll han hade hamnat på som han önskade att han var någon annan stans. När den lille satte muskulösa mannen med korpsvart, flottigt hår dök in och började kräva honom på pesetas efter pesetas, som han insåg att Senorita Mariachis fagra nuna och läckra kropp och han inte passade ihop. De tankar han haft om ett omedelbart giftermål, försvann till förmån för en stinkade hytt på M/S Fredrica af Danmark och den lurviga kockens kladdande tassar framstod helt plötsligt mycket lockande. "Allt kan jämföras", tänkte han, "och det ena behöver faktiskt inte vara sämre än det andra. Det är nivån på eländet som avgör." En kroppsfint åt vänster senare och han smet försynt ut genom dörren till höger och lämnande en förvånad mexikansk buse efter sig.
    - Blir det nå't?
    Nu började Fritte bli irriterad på den bedagade som stod bredvid. Han gav henne en blick som betydde att hon skulle förpassa sig till andra sidan gatan och inte störa honom mer. Hade han bara vetat vad det var som väntade skulle han tala om det för damen i fråga, få henne att förstå att det var en viktig man hon fraterniserade med och därmed borde lämna henne ifred.
    - En cigg kan jag väl få bomma i alla fall?
    Fritte halade upp hardpacket, knackade ut en pinne och sträckte fram. Damen tog en och stoppade in den mellan läpparna, innan hon med ett kacklande gav sig över till den plats hon kom ifrån. En låga flammade till och en glödande prick gjorde efter ett tag några cirklande rörelser i luften. Fritte frös där han stod. Han kände sig också extra ensam när han såg en bil köra upp bredvid damen, såg hur hon efter en kort stund hoppade in och försvann.
    Att stå ensam ute en blåsig kväll i november kan få de flesta att känna sig obekväma och Fritte var inget undantag. När den sista droppen ur pluntan var urdrucken var han definitivt beredd på att dra sig hemåt, att strunta i det som eventuellt skulle hända. Fritte såg sig omkring, tog upp telefonen och skulle ringa hem för att höra om Putte hade behagat att infinna sig hemmavid.
    - Lägg dig på marken och ligg still.
    Två sekunder senare låg han på marken plattare än en hälleflundra och kände hur två män satt på hans rygg och samtidigt låste hans armar. Ett kallt krutluktande stål nuddade hans bakhuvud och han kände samtidigt hur en knivspets rispade hans hals.
    - Ligg still för fan!
    Hans händer låstes i ett handfängsel och sedan slets han upp på benen. De båda männen stod bakom honom, så han kunde inte se vilka de var, men han uppskattade definitivt inte situationen.
    - Svin!
    Den mörka rösten kände han igen. Det var densamma som hade lockat ut honom i natten, som hade fått honom att ställa sig under en stor blänkande och blixtrande skylt och nästan fått honom att frysa häcken av sig. Nu skulle han också ta livet av honom. Trodde han i alla fall. "Så länge det finns liv, finns det hopp." Huvudet slets upp, en man kom fram och en blixt fyrades av mitt i nyllet och förblindade honom för ett ögonblick.
    - Den här bilden ska vi göra dekaler av, sa den mörka rösten. Torskar på rymmen, kallar vi den. Grattis att få symbolisera bilden av ett Norrköping vi inte vill ha.

SkrivPuff 2010:145 - En inbjudan

    Jag var på väg till ett möte jag inte ville missa. Den sensuella rösten i telefon hade varit så inbjudande att jag inte kunde motstå, trots att min kalender egentligen var full.

    - Hej, var det första hon hade sagt. Letar du rätt på försvunna människor?

Leta rätt på försvunna människor är en polissak, jag brukar alltid svara så, men vissa fall åtar jag mig, vissa kan jag inte motstå. Detta var en sådant och det berodde på vad hon berättade för mig. Är fallet bara tillräckligt intressant och pengarna de rätta, hoppar jag lätt över skacklarna och gör saker som jag egentligen inte borde.

    - Det beror på varför de har försvunnit, svarade jag. De som sticker frivilligt hämtar jag inte hem igen.

    - De här har inte stuckit frivilligt, det kan jag garantera dig och det är stora pengar att tjäna. Vi måste träffas så fort som möjligt men det är lite känsligt, fortsatte rösten med stor R. Det är möjligt att jag är övervakad.

    Det var där någonstans jag förstod att jag var förlorad. Jag bad damen vänta två korta sekunder, hällde upp en stadig Ballantines i kaffet, tände en Röd prince och lutade mig tillbaka i stolen. Gentilt svarade jag.

    - Visst, det är bara att komma ner till mig. Jag finns på Brobåplan, i källaren i höghuset har jag ett litet enkelt kontor.

    - Det är känsligare än så, fortsatte hon. Jag kan inte träffa dig där. Vi kan ses i Folkparken. Jag finns på en parkbänk i det stora enebuskaget. Där det finns en staty. Jag sitter där från klockan tio i morgon och en timme framåt. Vet du var det är?

    Och det var dit jag var på väg nu. Vad det hela handlade om visste jag ännu inte, men att det skulle finnas en fet check inblandad och som skulle byta ägare hade vi dock redan kommit överens om. Jag gick Abel Beckers gata fram mot Norra Promenaden. De små trettioalshusen till vänster gassade i sommarvärmen, höghusen till höger gav en lång skugga till de som hade förmåga att utnyttja den, men själv tänkte jag att en pilsner i det sommarvarma vårvädret skulle sitta fint. Jag höll nästan på att törsta ihjäl medan jag sneddade över Norra Promenaden och kom in i Folkparken.

    Folkparken är som en oas för hungriga och törstiga själar, här kan man få lov att dricka sitt medhavda på en parkbänk utan att polisen kommer och stör, man kan till och med bädda sig en säng under en dunge en varm sommarnatt och vakna alldeles utvilad på morgonen. Jag släntrade förbi beachvolleybollplanerna, tände en Röd Prince och ställde mig och tittade på de långskaftade brudarna som i minimala kläder svettade sig igenom ett träningspass. Eftersom jag hade bråttom kunde jag inte stå där och dregla allt för länge utan jag fortsatte min promenad djupare in i parken.

    Cirka hundra meter senare ligger den lilla lunden med stenbänken där vi skulle träffas. Bakifrån är parkbänken helt insynsskyddad så hon hade valt ett bra ställe att träffas på om man vill vara ifred. Eftersom jag var lite sen, tog jag en genväg som ledde upp till bänken från baksidan. Jag hoppades att hon inte skulle bli rädd när jag tog en väg som hon inte hade förväntat sig, duckade för en malplacerad gren som hängde ner ordentligt och nästan skrapade i marken och dök därefter in bakom lundens skyddande grenverk. Nästan framme hörde hon mig för hon vände sig om, såg på mig och vinkade, vilket betydde att jag måste vara igenkänd.

    När hon satte sig ner igen såg jag hur hon plötsligt ryckte till ett par gånger, hur kroppen slängdes runt och huvudet liksom exploderade. Blod och hjärnsubstans sprutade åt alla håll samtidigt som jag var på väg mot ner marken. Platt som en hälleflundra lyssnade jag efter fler skott. Jag hörde ingenting, allt var tyst, efter ett tag reste jag mig försiktigt upp och gick bort mot henne. Jag undrade om någon hade sett mig, men det var för sent att vara försiktig nu. Det fick bära eller brista.

    Hade det inte varit för den röda fläcken mitt på tröjan och att halva huvudet var bortskjutet hade det suttit en mycket vacker dam i fyrtio- eller femtioårsåldern framför mig. Det var bara en sak som var fel. Hon var död, skjuten, vilket jag inte gillade, jag skulle ju göra ett jobb åt henne och nu såg det ut som det skulle brinna inne. Kläderna stank pengar, handväska i utsökt italienskt kalvskinn och nya knähöga läderstövlar. Jag hade rätt igen, där fattades inget.

SkrivPuff 2010:144 - Om något sårbart

    Mannen satt på bänken och såg ut över landskapet. Löven rörde sig lätt i den lätta vinden, cirrusmolnen låg som målad i vit vattenfärg över den djupblå himlen och gräset hade fått en ton av brunt i det numera djupgröna. Mannen suckade djupt, rörde på sig, försiktigt, försiktigt och skakade samtidigt på huvudet, som om han inte trodde på det. Han böjde sig lätt framåt, tog upp en väska, öppnade den och tog fram en bok som han genast började läsa i.

    Landskapet var böljande, grönt, gult och brunt om vartannat. Den djupa barrskogen på andra sidan fältet bildade likt en mur runt det öppna, som för att försvara det i händelse av ofred. Fältet var å sin sida som ett dukat bord för de små svarta flygande djur som i svärmar kalasade på det gula i all oändlig tid. Cykelvägen låg precis kant i kant med det gröna välansade gräset som bildade en gärd runt. På andra sidan alltihop låg den lilla staden, som trots sitt konstanta brus inte gjorde sig påmind där parkbänken var belägen.

    Eftermiddagsbrisen kom, rörde upp lite damm och stökade runt bland de fåtaliga löv som redan hade släppt sitt grepp. Mannen rörde sig lite, bytte ställning samtidigt som han la boken i sitt knä och lyfte blicken. Om man hade varit tillräckligt nära, så skulle man ha sett att det var en gammal man som satt på bänken. Hade man kommit ännu närmare så skulle man ha sett de djupa, fårade rynkorna som låg tvärs de knotiga kindbenen, sett de djupt liggande trötta cirisblå ögonen och munnen med de tunna läpparna och där innanför, de ännu blankvita tänderna.

    Varje dag mellan nio och tre från midsommardagen och fram till Sixtendagen satt han där. Alltid på samma bänk, alltid ensam och alltid med en bok i väskan. Hade någon sett honom, så skulle denne inte ens ha lagt märke till honom, för vem lägger märke till en gammal man som läser en bok på en parkbänk en sommardag som denna?

    På sidan av parkbänken stod en käpp lutad. En blanknött käpp i rödbrunt med en nyligen påskruvad grå gummisko. Mannen la ifrån sig boken och sträckte sig efter käppen, tog den i sina händer och studerade den ingående. Efter ett tag log han lite, smekte den och ställde tillbaka den på sin plats.

    Mannen satte sig nu rakt upp och stirrade rakt fram, drog upp benen och tog ett stadigt tag om knäna. Med rak rygg gjorde han några korta men gymnastiska övningar. Hans ansikte blev stramt, munnen spänd och ögonen fick en annan lyster. Han andades stötvis när benen for fram och tillbaka, kroppen böjde sig i vinkel då varenda muskel tänjdes.

    En ung kvinna for fram på en cykel på cykelvägen som ledde fram till parkbänken. Bakom henne var en liten stol fastspänd där ett barn satt och på styret hängde det en en brun flätad korg i rotting. När mannen som satt på parkbänken såg den unga kvinnan närma sig slutade han sin gymnastik. Han vinkade lite när kvinnan stannade och parkerade sin cykel vid kanten till gräsmattan. Mannen reste sig och såg sin dotter-dotter som med lite blossande kinder stod där och lossade sin cykel från sin last.

    Den lilla pojken som precis var gåfärdig, kom stultande emot den gamla mannen som lika stultande själv närmade sig den lille pojken. Den unga kvinnan som såg fyra generationers åldersskillnad söka sig en gemenskap, kunde inte låta bli att le. De var så lika, sprungna ur samma släkte och komna av samma blod. Den unga kvinnan tog sin korg, gick emot dem båda och trots sin last tog hon den gamle i armkrok och den unge i handen.

    De tog sig sakta upp en bit i backen, hittade en plats i lä där gräset var mjukt och den stora eken gav en skön skugga. Kvinnan la ut filten, dukade fram en lunch som gott och väl skulle räcka till dem alla och bjöd varsågod. Den lilla pojken satte sig i den gamla mannens knä, tog tag i ett finger på hans hand och pekade på maten.

    En timme senare, det hade blivit lite kyligare i luften, blåsten hade tagit i lite grand när den unga kvinnan och den lilla pojken åter hade packat sin cykel och trampat därifrån. Hans kropp kändes däven efter den goda lunchen. Helst av allt hade han velat sova en stund på den mjuka filten, men hans dotter-dotter ville hem till sig, för den lille behövde komma till ro.

    Mannen satt på bänken och såg ut över landskapet. Löven rörde sig lätt i den lätta vinden, cirrusmolnen låg som målad i vit vattenfärg över den djupblå himlen och gräset hade fått en ton av brunt i det numera djupgröna. Mannen suckade djupt, rörde på sig, försiktigt, försiktigt och skakade samtidigt på huvudet, som om han inte trodde på det. Han böjde sig lätt framåt, tog upp en väska, öppnade den och tog fram en bok som han genast började läsa i.

SkrivPuff 2010:139 - Om kulturkrockar

    - No, no, no. Madame!
    Mannen i den vita fotsida kaftanen och iklädd det yviga gråa skägget vinkade avvärjande. Kvinnan som just hade tänkt att köpa en vattenmelon höll den krampaktigt i famnen och tittade runt. På alla utom den man som hade tilltalat henne förstås, för det var inte så man gjorde i det här landet.
    Mannen som hade ropat på en grötig fransk dialekt kom fram, vinkade återigen avvärjande och tog ifrån henne den stora vattenmelon hon höll i sina händer och la den som den var ett spädbarn i den stora melonhögen. Kvinnor, svenska kvinnor som köper melon, det kan aldrig gå väl, såg han ut att tänka. Man behöver kunskap och erfarenhet för att välja ut den melon som skulle hamna på ens middagsbord och det var något man skulle ta på största möjliga allvar. Köpa första bästa melon, nä, det gick inte för sig.
    Mannen, som nu stod bredvid kvinnan, tog upp en melon och började klappa den. "Dunk, dunk". Mannens ansikte var koncentrerat, han slog ett par slag till, skakade på huvudet och la sedan ifrån sig den. Han tog upp ytterligare en och lät den genomgå samma procedur. Försäljaren började nu ilskna till ordentligt. Att stå på ett torg och klappa meloner gick inte för sig. Mannen i kaftanen kunde inte bry sig mindre, utan tog ytterligare en melon och började klappa den hårt med handen. "Dunk, dunk"
    Kvinnan hade nu dragit sig undan en bit. Att som svensk kvinna bli inblandad i bråk mellan en kaftanklädd man med yvigt grått skägg, iklädd tofflor samt en liten pillerburk till hatt och en grönsaksförsäljare av en obestämbar balkanursprung med ett illrött temperament var inte vad hon ville. Därför drog hon sig undan en liten bit, men endast en liten bit. Hon hade ju gått ut för att köpa en melon och en melon hade hon tänkt att ha med sig hem.
    Grälet hade nu avslutats och den kaftanklädde mannen kunde åter koncentrera sig på kvinnan som stod en bit bort. Han vinkade henne till sig, visade henne att hon skulle lyssna, och lyssna ordentligt. Inget slarv här inte. "Dunk, dunk" Mannen såg inte glad ut och kvinnan fullständigt oförstående.
    - Écouter!
    Han tog en till från den stora högen. Lyfte den nära hennes öron och "Dunk, dunk". Den här gången lyste mannens ansikte upp och man kunde se hur mungiporna närmade sig öronspetsarna. Mannen gav kvinnan melonen, sa något på den franska dialekt han pratade med förtjusning och vände sig om och gjorde sig beredd att gå därifrån.
    Jag, som hade suttit och betraktat hela skådespelet denna underbara förmiddag i tidiga juli i Tensta centrum, kunde inte låta bli att gå fram till den kaftanklädde. Jag gjorde honom sällskap på vägen bort och med mina synnerligen begränsade franskakunskaper lyckades jag i alla fall få ur honom att han var en flyktad "paysan" från södra Algeriet. Han och hans släkt hade sedan urminnes tider försörjt sig på att odla "melon", men att  det idag var omöjligt att bo och leva där han var född. Kriget, sa han. "La Guerre" gjorde det idag omöjligt för alla.
    Det som bekymrade honom mest efter det att han hade kommit till Sverige, var att man i det här landet inte kunde få en melon att smaka som meloner ska. Svenskarna kunde inte melon. Han såg det dagligen och stundligen och det gjorde honom bekymrad. Han ville lära dem höra hur det skulle sjunga i melonen som svar när man dunkade på den. Då och endast då, var den mogen att ätas, då och endast då, fanns den där riktiga sötman i kombination med en syrlighet som släckte törsten och mättade livet.
    Han hade tänkt sig att han skulle starta en melonskola "l'école de melon" när han kom hit och lära svenskarna den ädla konsten att odla melon.  Det hade dock stupat på klimatet som han uttryckte det. Han hade den första vintern insett att några meloner, det skulle han inte komma att odla i det här landet.